lördag, september 30, 2006

Lagstiftning mot "hackerverktyg"?

Tysklands regering vill "stänga de sista luckorna" i lagstiftningen mot databrott, och har just kläckt ur sig ett lagförslag [PDF] som följer en oroväckande trend. Bland annat föreslås förbud mot att tillverka, sprida eller inneha so genannten Hacker-Tools, alltså all mjukvara som vars huvudsakliga syfte uppfattas vara att begå brottsliga handlingar. Ett steg i samma riktning som den internationellt genomförda utbyggnaden av upphovsrättsregimen till att även förbjuda själva de redskap som vars primära syfte kan anses vara att kringgå DRM-spärrar. Hackerföreningen Chaos Computer Club (CCC) skriver i ett pressmeddelande att om något hotar datasäkerheten, är det just sådana lagar. De "hackerredskap" som kriminaliseras är ju av vital betydelse för att kunna hitta och analysera säkerhetsbrister:

Lagförslaget innebär att säkerhetskonsulters och nätverksexperters grundlägande arbetsuppgifter blir straffbara handlingar. Redan innehav och spridande av verktyg för nätverksanalys och för att avslöja säkerhetsluckor i datorsystem skulle bli straffbart. /.../ Detta lagförslag kommer inte att vara till någon hjälp mot datorkriminalitet. /.../ Lagstiftarnas föreställningar tyder på en utpräglad okunskap av tekniska tillvägagångssätt. Testangrepp för att upptäcka säkerhetsluckor är för IT-säkerheten vad kraschtester är för bilindustrin. Ingen skulle komma på idén att förbjuda kraschtester.
Bland CCC:s krav finns klara garantier för forskningsfrihet kring datorsäkerhet, samt att förbudet mot att "tillförskaffa sig data från ickeoffentliga dataöverföringar via elektromagnetisk strålning" må ges en ytterst restriktiv uttolkning. Tydligen hänvisar tyska regeringen till ett rambeslut från EU (som jag inte tittat närmare på, den som vet uppmuntras att skriva en kommentar). Alltså är det inte osannolikt att ett liknande lagförslag snart dyker upp i Sverige. Fast vore jag en slug lagstiftare skulle jag nog finna det taktiskt att vänta till den rådande svenska debatten om datorintrång – som fokuserar mer på den mänskliga faktorn än på framsuggerering av onda superhackers – blåst förbi...

torsdag, september 28, 2006

Långsvansteorin

Efter de helt väntade reaktionerna på inlägget om "pyramidteorin", kan det vara dags att introducera teorin om den långa svansen – mer känd som The Long Tail. Frasen förbuzzades hösten 2004 av Wired-redaktören Chris Anderson, som i våras även gav ut en bok med samma titel. Insikten han lanserar är grundläggande, för att inte säga trivial: Summan av alla mer eller mindre marginella produkter kan sammantaget övertrumfa summan av det som ryms på topplistorna – förutsatt att funktionerna lagring och distribution har tillräcklig kapacitet. "Combine enough nonhits on the Long Tail and you've got a market bigger than the hits." Slutsatserna är inte svåra att dra. Videobutiken med begränsat hyllutrymme och lokal kundkrets kan bara hålla de allra mest populära produkterna tillgängliga, om den ska gå runt. Om inga alternativa sätt finns, kommer folks filmvanor att drivas upp mot topplistan, bort från "svansen" – trots att efterfrågan ser annorlunda ut.

In the tyranny of physical space, an audience too thinly spread is the same as no audience at all.
Med billiga hårddiskar och snabba bredband förändras ekvationen. Även om mätningar av vad som utbyts i fildelningsnätverken ibland kommer fram till närmast identiska topplistor, är det inte särskilt relevant. Det intressanta är att topplistans andel i förhållande till den allt längre svansen sjunker. Chris Anderson är särskilt förtjust i algoritmbaserade rekommendationssystem som kan kicka igång positiva feedbackloopar där kollektivet spontant och oförutsägbart marknadsför produkter (han tänker på Amazon, jag tänker på Last.fm). Ett annat exempel, som också nämns i hans artikel, är radiospektrat. Utrymmet för analoga signaler är begränsat, och leder till att radio och teve siktar in sig på att tillfredsställa den minsta gemensamma smaknämnaren. "But as the number of TV stations grows or TV programming is distributed through other digital channels, the choice of TV programs grows and the cultural diversity rises." Ja, så skriver Wikipedia, föga övertygande. Massmedier såsom teve spelar även efter andra regler. När Chris Anderson har fått upp gasen kan dock inget hejda hans entusiasm:
If the 20th-century entertainment industry was about hits, the 21st will be equally about misses. For too long we've been suffering the tyranny of lowest-common-denominator fare /.../ Hit-driven economics is a creation of an age without enough room to carry everything for everybody. /.../ This is the world of scarcity. Now, with online distribution and retail, we are entering a world of abundance.
Sedan spinner han vidare in i ekonomiska resonemang som sannerligen förtjänar en hel del smörj. Redan halvvägs in i artikeln står han med skallen hopplöst djupt nedgrävd i "content"-träsket. Oförmögen att tänka i andra affärsmodeller än att ta betalt för information, diskuterar han vad det "rätta" priset för en ljudfil med musik ska vara, och verkar känna sig jätteradikal i sin plädering för att rättighetsindustrin borde sänka priset till 20 cent. "The lesson: Pull consumers down the tail with lower prices." Samtidigt har naturligtvis Chris Anderson helt rätt i att en framgångsrik tjänst under rådande förutsättningar inte bara kan bestå av den långa svansen, men inte heller enbart av hits – bägge sidor behövs, helst i kombination med någon form av återkoppling som underlättar för den kollektiva intelligensen att staka ut stigar utmed den smalnande delen av kurvan. Slutsatserna förtar inte användbarheten av begreppet "The Long Tail". Särskilt när förhållandet mellan horisontell fildelning och vertikal distribution diskuteras, gäller det att inte stirra sig blind på den topplista som sammantaget kan utgöra en relativt liten del av det totala utbytet. I kommentarerna till inlägget om pyramidteorin citerades The Pirate Bays topplista över nedladdade filmer, som i skrivande stund inleds så här:
  1. The.Omen[2006]DvDrip[Eng]-aXXo
  2. Mission-Impossible.3[2006]DvDrip[Eng]-aXXo
  3. X-Men.The.Last.Stand[2006]DvDrip[Eng]-aXXo
"Hur lite man än gillar dessa produktioner så är det utifrån det man måste utgå i sitt resonemang", skriver Jimmy Flink, men jag håller verkligen inte med. Tvärtom, menar jag, är det bara genom att vi alla vågar oss på en långtgående individualisering av våra utgångspunkterna som vi kan börja samtala på riktigt kring fildelningsfenomenet, eller om kulturlivets förutsättningar i allmänhet. Låt var och en ta avstamp i sina egna vanor, i stället för att koka ner allt till en minsta gemensam nämnare – den som kommer att toppa topplistorna, hur liten den än är. Detta är inte detsamma som att förkasta masskulturen, eller att brista ut i någon slags deterministisk lovsång till nätets pluralism. Snarare handlar det om att omkalibrera våra mätredskap, som utvecklades i ett samhälle som i betydligt högre grad dominerades av enkelriktade massmedier, så att de duger för orientering även i ett förändrat medieklimat. Se även: Mer forskning kring fildelning av musik - men hur?

måndag, september 25, 2006

Pyramidteorin

Robert som vi kallar honom, är en av personerna inom nätverket. Han är 20-25 år och bor någonstans i Södra Sverige. Han tillhör grupper inom ett det internationella nätverket Scenen med förgreningar i Sverige, som är först med att släppa filmer på nätet innan de haft premiär. – Tävlingen, utmaningen, alla vill vara bäst, säger han. /.../ Antipiratbyrån som företräder film- och spelbolag i Sverige har nu som främsta mål är nu att sätta dig personerna inom nätverket Scenen, det säger Henrik Pontén. – Det är där allting börjar. Kan vi stoppa dem så får inte Pirate Bay några filmer.
Ja, just så säger han, ordagrant [MP3-klipp, 200kb]. Pyramidteorin har vi kallat den säregna tankefigur som gör gällande att fildelning sker uppifrån och ned, och således kan stoppas "vid källan"nätverket Scenen.
– Det är där allting börjar. Kan vi stoppa dem så får inte Pirate Bay några filmer.
Inför sådana tvärsäkra påståenden, är det en bra tumregel att i stället utgå från sina personliga fildelningsvanor, för att få lite perspektiv. Nu hör inte just film till mina stora intressen. Men två filmare jag gillar skarpt, och fildelar flitigt, är Peter Watkins och Jan Svankmajer. Dagligen kopieras filmer av dessa bägge män från min hårddisk till andra fildelare runt om i världen, bistådda av The Pirate Bay. Peter Watkins' Punishment Park hade premiär 1971 – men visades sedan knappt alls, förrän den dök upp på fildelningsnätverken. Filmen ansågs vara politiskt kontroversiell och bojkottades därför av distributionsbolagen, som händelsevis råkar vara typ samma bolag som idag betalar Henrik Ponténs lön. Jan Svankmajers filmer rönte ett liknande öde, efter att de sovjetiska stridsvagnarna år 1968 rullade in i det Prag där han hela tiden varit verksam. Även hans surrealistiska filmer var politiskt oönskade, och förblev därför utan distribution, åtminstone fram till 1989. Tidigare fick bägge delvis förlita sig på informella nätverk som utbytte videokassetter för att nå ut. Idag utbyts bägges filmer på fildelningsnätverken. På The Pirate Bay märks det att en grupp som kallar sig Freakyflicks varit särskilt aktiv i att göra dessa "smalare" filmer tillgängliga. Om de är en del av "det internationella nätverket Scenen" har jag ingen aning om, men det är möjligt att de befinner sig i toppen av någon slags pyramid. Om Antipiratbyråns uttalade mål alltså är att The Pirate Bay inte ska ha några filmer så får de en hel del pyramider att kapa toppen av. Tyvärr, det kommer nog inte gå. Enda säkra sättet lär vara att gå direkt till den riktiga källan och eliminera filmmakarna själva. Kanske har MPAA påbörjat just det projektet, med sina försöka att plugga igen det analoga hålet?

IFPI fegar ur. Igen.

Imorgon tisdag ska SVT:s nya debattprogram Argument diskutera fildelning. Så var det bestämt, ämnesvalet beslutat majoritet genom omröstning på programmets hemsida. Men att få till en debatt visade sig inte vara det lättaste för redaktionen, när "ena sidan" - antipiraterna - samfälligt vägrar. Fildelningspositiva röster är inget svårt att hitta. Redaktionen kontaktade mig, som ju debatterat i teve tidigare, och preliminärt bestämdes att jag skulle flyga upp till Umeå för att deltaga på tisdag. Att hitta debattsugna fildelningsmotståndare var knepigare. Politiker vill till varje pris hålla sig borta från att säga vad de tycker, i den mån de förespråkar hårdare tag. Tvärnej från alla allianspartier. De artister av olika slag som ogillar fildelningsfenomenet brukar vara alldeles för pragmatiska/ambivalenta för att det ska bli någon polemik, alternativt rabiata men oinsatta och helt ointresserade av att yppa sig i en tevestudio. Även andra potentiella tyckare tillfrågades, med klent resultat. Argument-redaktionen kom fram till att "bara de som har betalt för att säga just detta är beredda att ställa upp". Ja, till slut tackade IFPI:s Ludwig Werner ja till att debattera. Men lämnade återbud när han fick reda på att han skulle möta mig. Det är inte första gången. IFPI tackar nej gång på gång på gång, vägrar delta i sammanhang där Piratbyrån deltar. Ibland leder det till att vi får tala närmast oemotsagda, som på Fryshusets gymnasium nyligen, ibland leder det till att debatter ställs in eller tvingas plocka in upphovsrättsivrare av mer obskyrt slag. Uppenbarligen har de antagit någon form av policy, om att inte ställa upp i offentliga sammanhang där Piratbyrån släpps in. Vi började märka den nya linjen någon gång under förra året. Och visst. Sådär kan man ju hålla på. Bilda en förening, skicka ut verklighetsfjärran pressmeddelanden, driv en agenda som de allra flesta finner extrem och vägra sedan att ställa upp på att debattera det hela på bästa sändningstid. Udda PR-strategi förstås, men det är inte min sak att klaga på det om det nu inte vore för att statliga myndigheter fortfarande behandlar IFPI som en seriös aktör. När IFPI skriver ett remissvar uppfattar Justitiedepartementet det som att de där som skapar musiken har talat. Utredningen om "lagliga alternativ" verkar i hög grad handla om att stämma av IFPI:s åsikter med vad som är lagtekniskt möjligt. När åklagarmyndigheter inhämtar "synpunkter från rättighetshavare" är IFPI:s röst en av de allra tyngsta. För närvarande väntar IFPI ivrigt på att få tvinga fram internetanvändares personuppgifter, krönta med ett rättshistoriskt unikt privilegiebrev som låter dem göra vad inte ens polisen får göra i dagsläget. Hur hamnade vi här? Hur kom det sig att en organisation som inte ens vågar ta chansen att stå upp för sina åsikter, likväl ges ett avgörande inflytande över statsmaktens agerande, och är på väg att tilldelas polisiära funktioner? Vilka andra intresseorganisationer skulle kunna komma undan med liknande debattvägran utan att förlora sitt anseende? Så vad händer med tevedebatten? Efter att IFPI dragit sig ur fick sig redaktionen en hektisk eftermiddag, som slutade med att jag avbokades och ett annat debattupplägg testades. Skivbolag mot skivbolag. Kopimistiska Hybris mot antikopimistiska MNW. Kan bli en intressant fajt. Hybris-Mattias håller inte bara indiefanan högt, han är även en förbannat bra fildelningsdebattör, ödmjuk inför det faktum att kulturlivets former aldrig kan formuleras i femårsplaner, fylld av tillit över att bra musik vinner på att kunna spridas. Alltså: SVT Argument, kl 22.00, tis 26/9.

Union of Sound Synthesists

I'm looking for all kinds of informations about the lovely-named organization Union of Sound Synthesists, that splintered from the British Musicians' Union in the early eighties or late seventies over a controversy about electronic music instruments ­- a story that I briefly referred earlier this summer in my speech at the Reboot conference:

During the early eighties, the American Federation of Musicians fought against use of synthesizers to mimic string and wind instruments, in the name of employment. One idea, seriously considerated in several countries, was to impose a special fee on synthesizers, to make them less attractive and to support orchestras with "real" instruments. The London chapter of the British musicians' union went one step further, demanding a complete ban on synthesizers – which caused a split in the union, as musicians affirming electronics started their own Union of Sound Synthesists (USS). Both electronic musicians and DJ:s were labelled as sell-outs playing the game of commercial interests. The unionist resistance against the synthesizer was rooted in an idea about how capitalists tries to lower production costs, just for their own profit. The basis for that argument, was the hegemony of a very narrow definition of a musical performer: Only people mechanically controlling the production of sound in an instrument, like a violin or a saxophone. But that narrow view was soon to be undermined by a number of experiments in hacking and indeterminacy, that explored the sonic machines as something else than just representational technologies. DJ:s hacked the turntable, transforming it into an instrument of musical production /.../ The Roland TB-303 was designed to reproduce the sound of a bass-guitar, but was hard to configure and made interesting mistakes. Soon the misuse became the norm, as the unique squelching sounds produced by its filters came to define a whole genre of music – acid house.
This mentioning of USS was based on some findings in my research about the Swedish Musicians' Union's attitudes towards "mechanical music" and reproducibility. Anyway, not much more is available. On the web there a single reference: synthesizer player Mark Cocking claims to be one of the founders ("in the 1970s") of the USS, adding: "The wounds were promptly healed when it was realised that the Synthesiser was a legitimate instrument in its own right." Also, there's a short notice from year 1983 in the archives of Musical Times:
The Union of Sound Synthesists has issued a detailed press release concerning the Musicians' Union attitude to the use of synthesizers and other electronic instruments in recorded and live performance; it is available from the USS, PO Box 376, East Molesey, Surrey KT8 90JB.
That press release - or any other material from or about the USS (including names of artists that were members) - would be highly interesting. Anyone knowing more, please feedback!

söndag, september 24, 2006

WOS4/Berlin: Brasilien (att hoppa över 1900-talet)

Vi har redan berört en mem som ploppade upp en hel del på konferensen Wizards of OS; den om 1900-talet som parentes, präglad av enkelriktade massmedier, standardiserad massproduktion, totalitära regimer och read only-kultur. Konferensen präglades också av den brasilianska närvaron; såväl undergroundmusiker som departementschefer från Brasilien fanns bland de inbjudna som skulle ge exempel på "frihet som funkar". Finalen under konferensens sista kväll blev panelen Brazil, the Free Culture Nation. Mikrofonen först gick till Claudio Prado, ledare för Brasiliens digitalkulturdepartement. En myndighet som saknar motsvarighet i andra länder med sin ambition att "hantera den digitala revolutionen utifrån en kulturell synvinkel, vilket är det enda sätt som fungerar när förändringshastigheterna är så stora". Claudio Prado har drag av en säljare. Han marknadsför sitt land och de experiment kring digital kultur som hans departement omhuldar, och ser genast till att återkoppla till konferensens starkaste mem:

Brasilien har hoppat över 1900-talet. /.../ Copyright är helt fel sätt att ta sig an 2000-talet. /.../ 1900-talsmänniskorna är fast i sitt sekels förvirring, de kan inte gå vidare. Ibland behöver man ta ett steg tillbaka för att kunna komma framåt.
Claudio Prado går så långt som att kritisera Lawrence Lessigs koncept om "read/write-society" (det som ska ha funnits innan 1900-talet och som vi nu kan återerövra) för att postulera skrivkunnighet som förutsättning för informationsteknologi. Han antyder att den sortens tänkande är just vad som trasslar en fast i 1900-talet.
Kanske 80% av diskussionerna här handlar om frågan "Hur ska vi tjäna pengar?" Det fastnar i idén om att ekonomin ska styra allt, men det är 1900-talets fälla, den kan inte förklara 2000-talets civilisation.
Att de flesta musikskapare i Brasilien inte ens känner till vad "upphovsrätt" är, förklarar Claudio Prado, är inte ett tecken på efterblivenhet utan tvärtom en möjlighet. Samtidigt, och lite paradoxalt, lovordar han att allt fler av dem har börjat använda Creative Commons-licenser och den vägen lär sig om upphovsrätt ur ett annat perspektiv än det traditionella. Hur som helst finns en uttalad kulturpolitisk ambition att satsa särskilt på kulturyttringar som är oberoende av upphovsrättsekonomin. Departementet är stolt över sin satsning på "hotspots", 500 centrum i fattiga områden runt om i Brasilien där "folk som mer eller mindre lever 1800-talets livsstil" får fri tillgång till nätuppkopplade datorer och multimediastudios. Man satsar helt och hållet på fri mjukvara, och ser dess principer som början på något som går bortom mjukvara. Något som han menar började med hippiekulturen, i sin brasilianska variant även känd som tropicalismo vars främsta musikaliska uttryck var i bandet Os Mutantes samt i sittande kulturministern Gilberto Gil, den som tog initiativet till att grunda ett särskilt digitalkulturdepartement, lett av sin gamle vapendragare Claudio Prado – mannen som nu står i Berlin och stolt förklarar sig vara "en hippie".
Hacker culture ... I say it's a hippie thing as the hippies started the freedom concept ... These things did not start with the right or the left, it started with the hippie movement. Everybody fucked everybody, it was the biggest thing and it became serious. Then it almost died but now it revives...
Ord från en av Brasiliens kulturpolitiska beslutsfattare. Men Claudio Prado ska inte förväxlas med de gräsrotsrörelser som han så gärna hyllar, och bland övriga brasilianare på plats i Berlin verkar hans departement betraktas som ganska korrupt, om än användbart. De som verkligen jobbar med att t.ex. bygga datacentrum i slummen har ett starkt ideal av autonomi och är högst medvetna om det problematiska i att bli beroende av statsapparaten. En av dessa var Felipe Fonseca som är en av några hundra eldsjälar kring rörelsen Metareciclagem ("meta-recycling"). De sysslar med kritiskt tillägnande av teknologi, som får nya sociala användningar. Företag donerar kasserad hårdvara, som blivit för slö att köra senaste Windows-uppdateringen på. Maskinerna rekonfigureras och installeras med Linux och blir klart dugliga multimediaverktyg, som ställs till allmänhetens förfogande, ofta tillsammans med en enkel ljudstudio. Från början var Metareciclagem mer av en grupp, men med tiden har man börjat sudda ut konturerna och bli mer av ett koncept, som plockats upp av nya "sporer" oberoende av grundarna. Koordination sker genom en intensiv mailinglista och ett antal bloggar. Felipe Fonseca (PDF av hans presentation finns här) berättar att ambitionen till en början handlade om att avmystifiera tekniken, visa på dolda möjligheter. Men med tiden har man börjat omvärdera den saken; visst vill man demystifiera, men lika mycket remystifiera.
Myter är viktiga. Vi behöver skapa nya kollektiva idéer kring vår teknik.
Se även artikeln om "Kulturkannibalismen" som jag skrev för Arena 1/2006. Senare i höst kommer jag förresten att föreläsa på Kungliga Konsthögskolan om brasiliansk kopifajt och digitalkultur, som ett led inom deras seminarium legal/illegal (PDF), vars deltagare också ska åka på studieresa till Sao Paolo och Rio.

tisdag, september 19, 2006

Makt™

Jaha, enligt årets topplista från Ny Teknik är jag sjunde mäktigast i IT-Sverige. Två steg upp jämfört med fjolårets niondeplacering. Självklart finns jag bara med som symbol för vad som uträttas av Piratbyrån med kringsvärm, där en rad andra tongivande namn lika gärna kunnat stå på min plats. Hursomhelst: Högre placerade än mig finns bara telekompampar och ett par statliga direktörer. Tja, vad säger man? På hela topp-50-listan är det förresten bara jag och en till som är under 30 år gamla. I övrigt noterar vi att Henrik Pontén försvann ut. In på listan kommer i stället de två stackars kvinnor som Bodström bakband på ett par av de svåraste utredningsuppdrag som tillsatts i vårt land: Cecilia Renfors och Gudrun Antemar.

lördag, september 16, 2006

WOS4/Berlin: Upphovsrätt

Oscar Swartz skrev just en strålande sammanfattning av ett av dagens samtal här på Wizards of OS, kretsande kring vad vi i Sverige känner under namnet "bredbandsskatt". Ett kort utdrag:

En amerikansk advokat, Bennett Lincoln, som tidigare varit Director of Legal Affairs på ASCAP, alltså den amerikanska motsvarigheten till STIM, hade absolut svidande kritik mot skivindustrin och drog upp en absolut korrekt bild av hur den agerar och hur verkligheten ser ut. Hans slutsats är att Internet är fundamentalt inkompatibelt med den gamla affärsmodellen att sälja individuella exemplar av populärkultur. Det går inte och alla försök att upprätthålla den affärsmodellen är dömda att misslyckas.
Ett skoningslöst konstaterande – fast oh så tråkigt uttryckt, både av denne Bennet Lincoff och de andra i panelen. Obegripligt tråkigt faktiskt. Tråkigheten överträffades bara av den efterföljande panelen om EU:s upphovsrättsdirektiv, där entoniga byråkratröster en efter en mässade om hur svårt det är att få ihop vår tids upphovsrätt, men det var helt omöjligt att förstå vad de ville. Folket som förespråkade kollektiv upphovsrättshantering (bredbandsskatt, kompenseringssystem) som förutsättning för tolererad fildelning hade samlats kring något som kallas Paris accord. Det fascinerande var att de verkligen tycktes tro på sina idéer och att de skulle genomföras. En annan deltagare var den gamle rockmanagern och collection society-ivraren Peter Jenner som, måste jag säga, framstod som djupt osympatisk (även om vissa kanske såg det som en slags torr brittisk charm). Han körde en ironisk stil, stolt över att vara en "first class bullshitter", och påstod på fullt allvar att det kunde vara en fördel för diskussionen att han minsann inte förstod något av datorer ("jag vet bara hur jag kollar min e-post"). Och konsumentkämpen Jamie Love i samma panel sade, som svar på moderatorns fråga som refererade till undertecknads kritik, att detta minsann var en politisk diskussion och att det där tekniska kunde skötas av "teknikerna" senare. Kontrasten i perspektiv var därvidlag tvär mot övriga samtal på WOS4. Det finns en hel del annat att säga, och en del sades redan för två år sedan på denna blogg efter förra WOS, men allt det behöver vi inte gå in på nu. Oscar Swartz sammanfattar kärnproblemet i kompensationsdiskursen
All transmission som sker på nätet innehåller ju i princip material som skyddas av upphovsrätt egentligen. /.../ Fast jag missstänker att bredbandsskattförespråkare inte funderar i de här termerna. De ser framför sig den gamla dikotomin mellan en producerande elit av upphovsmän och ett konsumerande patrask av soffpotatisar. Precis den dikotomi som Lawrence Lessig i sin scenshow igår rev ned i sin show: The Read-Write Society. I motsats till 1900-talets Read-Only Society.
Lawrence Lessig höll ett väl inövat keynote-tal. Egentligen var han inbjuden att delta i ett panelsamtal, men han vägrade – han ville hålla låda på egen hand... Han är en rutinerad talare, med minimalistiska slides med där pratets nyckelord flimrar förbi, mixat med en del "lustiga" filmklipp som illustrerar dagens klipp-och-klistra-kultur. Framställningen är uppenbarligen ganska riktad till policymakers, och tar tungt avstamp i en specifikt amerikansk republikansk rättstradition. Grundtesen kan kokas ned till följande: Först hade vi en read/write-kultur. Sen kom 1900-talet och låste in oss i en read only-kultur. Men med 2000-talet har möjligheten öppnats att återgå till read/write. Enkelt och rättframt, knappast mediehistoriskt grundat (som Volker Grassmuck påpekade osynliggörs ju helt t.ex. fotokopiatorns historia), men effektivt som pep-talk. Med en tung kärna:
Tools for killing piracy will also kill read-write-culture
Lawrence Lessig manade till prioriteringar, framför allt att kämpa mot DRM. Men framför allt missionerade han såklart för Creative Commons, vilket ju är hans jobb. Tidigare under konferensen hölls den panel där jag själv deltog, Freedom Expanded. Jag pratade kort och halvimproviserat om Piratbyrån, om skandinaviska kopifajt-erfarenheter och om att jobba med koncept och språk, efter att de andra panelisterna som i högre grad hörde till samtidskonstscenen hade presenterat sina projekt. Därefter följde en diskussion som kanske mest rörde sig kring vad producent/konsument-uppdelningens upplösning innebär. Under WOS har det också (tror jag) varit en visning av Steal this film, pt. 1. Ett par av filmmakarna, våra vänner från League of Noble Peers, är också på plats och har gjort fler intervjuer för kommande filmdelar.

WOS4/Berlin: Öppna spektrum

Här ett första referat från den pågående konferensen Wizards of OS i Berlin, och det hittills hetaste seminariet, Open Spectrum. Mycket har hänt sedan förra konferensen. Vad som då kunde omtalas som spännande idéer i trådlös kommunikation, är idag i vissa fall förverkligat. Sverige ligger i dessa frågor i bakvattnet (vilket kan förklaras med den fasta internetutbyggnaden), men saker händer i Berlin och London – och i Indonesien, som vi fick höra (återkommer till det nedan). All den kreativitet som finns i trådlösa kommunikationer skulle dock kunna få så mycket större spelrum, om bara frekvensbandens reglering kunde öppnas upp lite. Öppnare spektrum borde i själva verket vara den naturliga konsekvensen av radiokommunikationernas digitalisering. Under semineriet kring detta gavs tre ganska olika men ytterst spännande perspektiv på dessa frågor. Malcolm Matson grundade en gång Storbritanniens första privata telefoniföretag. Nu kämpar han för kommunikationsfrihet i tankesmedjan OPLAN Foundation som han grundade 2004, och som bland annat har genomfört en större studie på uppdrag av Världsbanken. Förkortningen ska uttydas "Open Public Local Access Networks". Med detta åsyftas nätverk täckande verkliga geografiska områden, utan artificiella avgränsningar, öppen åtkomst för alla, byggande på principen "end-to-end symmetric communication". Infrastrukturen ska alltså inte göra någon som helst åtskillnad mellan "users" och "content producers", betonar Malcolm Matson. Aldrig lutar han sig tillbaka på sådana bedrägliga begrepp, och som talare är han passionerad, pedagogisk och brittiskt karismatisk. Perspektivet är grundat i ekonomisk historia, närmare refereras till Carlota Perez som skrivit om den dynamik som uppstått i tidigare brytningstider mellan olika teknologiska paradigm och de industriella revolutioner de möjliggjort. Exempelvis nämndes de oerhört omfattande kanalbyggena i England under 1800-talets första årtionden. För kanalindustrin var ångmaskinens genombrott ett dråpslag kring år 1829. Så vad hade hänt om man först hade frågat dem? Jo, kanalindustrin hade naturligtvis sagt att "ånglok är en mycket spännande teknik, låt oss använda dem för att dra båtarna på våra kanaler". Och så hade det inte byggts några järnvägar, åtminstone inte då. Men till en början hade det sett ut som att den nya tekniken bringade fördelar till alla. Exakt där är vi idag, förklarade Malcolm Matson, med ADSL-eländet.

It wasn't the telegraph industry that gave us the telephone, and it's not the telecom industry that will give us broadband.
Telekomindustrin kan alltså i detta perspektiv ses som en del av "1908 års paradigm". Då fyllde den funktionen av "disruptive technology" gentemot telegrafen, idag försöker den försvara sig mot nästa utmanarteknik. Telefonoperatörernas affärsmodell är dikterad av kopparkablarna och dess knappa bandbredd, som inte har någon motsvarighet i fiberkablarna – 99 % av fibren är oanvända, släckta. Knappheten har ersatts av överflöd. Malcolm Matson visade som hastigast upp en karta över radiospektrat och dess licensband. Wifi-kommunikationen är hänvisad till det löjligt lilla 2,4 GHz-bandet, men har ändå visat exempel på en oerhörd uppfinningsrikedom. Tänk då vad som skulle kunna släppas lös om bara lite fler radiofrekvenser öppnades upp! Fienderna till en öppning representeras av International Telecommunications Union. Problemets kärna är tendensen bland policymakers att konsultera etablerade industriintressen (tänk kanalindustrin 1829), vilket möjliggör för dessa att blockera utmanarteknologier genom att influera politiker till sektorspecifik reglering. Vanligtvis framställs det som att man vill uppnå en "smooth migration to the future", försäkra sig om att morgondagen inte är alltför olik det redan kända, och stabilisera arbetsmarknaden. Enligt Malcolm Matson och OPLAN är vi inne i en period av turbulens och våldsamma konflikter mellan modellerna, som kommer upp över ytan i form av en mängd strider – fildelningsfajten på sätt och vis inkluderad.Kommunikation står mot content, och allt kokar ner till frågan:
Will our devices be free to communicate with each other, or will they have to go through telecom companies.
Efter denna omskakning ökades tempot ytterligare när den indonesiske hackern och IT-strategen Onno Purbo, som åkt till Berlin för att presentera ett imponerande gräsrotsnätverkande som pågår i XXX-miljonerslandet. Utgångspunkten är inte ideologisk, utan det enkla faktum att det är dyrt för en indonesier att ha en egen internetuppkoppling och därför rationellt att dela med varandra. Trådlösa internetkommunikationer såväl som små nätkaféer har sålunda vuxit fram närmast explosivt. Den 5 januari 2005 befriades 2,4 GHz-frekvensen i Indonesien, så att de wifi-baserade grannskapsnätverken legaliserades. En seger för den löst sammansatta rörelsen, som sedan dess kunnat ägna sig mindre åt politik och mer åt teknik, visade Onno Purbo på lite udda sätt genom kvantitativ statistik över olika mailinglistors trafik och ämnesinnehåll. Kreativa lösningar har sprudlat i jakten på större antenner, sedan frekvensbefrielsen. Tag ett wok-lock, en konservburk och en usb-kabel – resultatet bli en "wokbolic"-antenn. Sådan kunskap sprids via böcker och cd-skivor som rörelsen producerar till billig kostnad, och på workshops som uppenbarligen är extremt välbesökta, särskilt i studentstäderna. (Antalet studenter i Indonesien uppgavs vara obegripliga 46 miljoner!) Onno Purbo gick relativt utförligt in på relationen mellan denna rörelse och staten. Regeringen har också ett visst intresse av att avlicensiera mer spektrum (planer finns på att öppna 5,8 GHz-bandet för backbone-trafik), men dess intresse ligger bara i att få in mer skattepengar genom den ökade försäljningen av elektronik. Av två möjliga strategier – å ena sidan en subventionerad uppifrånstrategi, å andra sidan en självfinansierad nerifrånstrategi – råder det ingen tvekan om att Onno Purbo och hans allierade hackers väljer den senare vägen. Målet är inte att influera, utan att multiplicera. Man ser sig som en underjord som utkämpar ett krig för friare kommunikationer, drivet av praktiska behov. Samtidigt förklarade han att det i rörelsen fanns enskilda nyckelpersoner som fungerade som viktiga gränssnitt gentemot staten och bidrog till att skapa förståelse för kraven på avlicensiering av radiofrekvenser. Cyberkaféerna samverkar likt grannskapsnätverk och hackers i mailinglistor, och befinner sig för närvarande i konflikt med myndigheterna som under förra året beslagtog mängder av datorer på kaféerna vid samordnade razzior mot piratkopierade Microsoft-program. Ingen tvekan råder om att Onno Purbo hade kunnat prata minst dubbelt så länge om allt som händer i det stora ölandet i öster. Presentationen var ytterst peppande och uppskattad. Ett tredje perspektiv på öppna spektrum gavs av Robert Horvitz, radioaktivist sedan tidigt 1980-tal och grundare av Openspectrum.info, idag inriktad på lobbyism snarare än aktivism. Likt Malcolm Matson intog han ett slags örnperspektiv, fast med fokuset fixerat på frekvensregleringens historia, på pedagogiskt vis: Traditionellt handlar "spectrum management" av att dela upp frekvensspektrat i olika band, specificerade för olika slags teknologier och tjänster. Inom varje band finns olika kanaler till vilka olika aktörer kan tilldelas licens. Systemet fungerar ganska väl så länge man förutsätter att tekniken inte förändras.
It encourages investment, but puts a brake on innovation.
Därtill finns en bieffekt, som av vissa stater betraktas som huvudsyfte: Möjligheten att reglera vad som får kommuniceras. Med tiden har fler och fler accepterat idén att frekvensreglering inte bara ska handla om att skapa bästa förutsättningar för tekniken, utan även uppnå målsättningen "att bara ren och acceptabel information ska få tillträde till etern". ITU Radio Regulation 18.1, som funnits i internationella radioavtal sedan 1912, säger i stort sett att ingen radiokommunikation är tillåten utan licens. Enligt Robert Horvitz måste den paragrafen ovillkorligen ändras, eftersom vi idag befinner oss i en annan teknisk situation, "där vad som är möjligt skiljer sig väldigt mycket från vad som är tillåtet". Att rådande frekvensregleringssystem skapar en artificiell knapphet börjar bli allmänt erkänt, men samtidigt har existerande licenser har många år kvar, och är dyra att köpa ut. Vad som har hänt är följande: Digitaliseringen av signalerna plus bättre processorer betyder att radioenheter har blivit smartare. Och det ursprungliga motivet för spektrumreglering var att radioapparater var rejält korkade.
If pre-assigned channels are no longer needed, if the devices themselves can avoid interference, if radio is increasingly used for the private sphere rather then for public broadcasting ... WHY REGULATE!?
Nu är Robert Horvitz ingen frekvensanarkist, snarare en mycket pragmatisk förespråkare för kontrollerad avlicensiering, vilket inte är det samma som avreglering (gränser för tillåten signalstyrka behövs fortfarande). Han menar att den praktiska frågan måste ställas vilka frekvensband som kan avlicensieras, och ger flera svar. Intressanta exempel har lagts fram i en studie från brittiska arbetsgruppen Ofcom, förslående att den tillåtna signalstyrkan för wifi i lantliga områden ska ökas radikalt till 50 Watt (här gick ett sus av förbluffning genom publiken). Tydligen finns intressen från Europeiska kommissionen och möjlighet att detta skulle kunna harmoniseras över Europa och däremd spridas vidare över världen. Radikalt förbättrade möjligheter för kooperativt trådlöst nätverkande! Amerikanska FCC har lanserat en vägkarta för öppning av de frekvenser som idag hör till analog-TV, från år 2011, och det handlar om stora områden som friläggs. Det bör också diskuteras en övre gräns på x GHz, bortom vilken ingen reglering behövs eftersom dagens teknik kan använda den för tunna strålar som inte inkränktar nämnvärt på andra. Robert Horvitz föreställde sig en möjlig utveckling där man istället för en uppdelning av spektrat i rigida band och kanaler, inrättar ett system där teknisk utrustning poängsätts efter "good spectrum citizenship" och tillgången behandlas mer som ett continuum snarare än som antingen/eller-licenser. Då förutsätts alltså en förändring av ITU:s grundsatser, och detta tänkte Robert Horvitz ägna sitt avslutningstal inför de 300-600 besökarna på ITU:s "global symposium for regulators" inom kort. Malcolm Matson var betydligt mer skeptisk inför möjligheten att påverka dem, medan Robert Horvitz ändå menade att en prylar användande GNU Radio – mjukvara som kan emulera all annan radioutrustning – har börjat skrämma skiten ur reglerar och tvingat dem att faktiskt börja lyssna. Inom panelen fanns inga egentliga meningsskiljaktigheter, däremot väldigt olika strategier. Malcolm Matson satte sitt hopp till gräsrotsinitiativ och politiker på lokalnivån, det indonesiska exemplet byggde på en väldigt tydlig underifrånstrategi, medan Robert Horvitz hade haft som sin utgångspunkt att en gräsrotsrörelse inte ensam kan påverka frekvensregleringen, eftersom bara den som satt sig in i frågorna ganska grundligt kan tala på ett sådant sätt att reglerarna alls lyssnar. Men han modifierade den åsikten efter en erfarenheten från det lilla arablandet Bahrain, som en dag införde en lag om licensplikt för all radioutrustning, inklusive wifi och bluetooth. På kort tid lyckades man då få ihop en protestlista, som inte lyckades stoppa lagen men väl kristallisera fram en grupp av människor i landet som började engagera sig i spektrumfrågan kontinuerligt. Mot slutet kom man till frågan om hårdvarusidan som potentiellt allierad. Robert Horvitz:
Ja, sådan support har funnits. Särskilt Intel var mycket aktiva förkämpar för öppnare spektrum under 3-4 års tid. Men förra året drog de sig tyvärr ur, efter att ha kommit fram till att Wimax är framtiden, och den tekniken är tyvärr så ineffektiv att den förutsätter mycket reglering. Intels beslut ledde till att Microsoft, som också haft ett intresse i samma riktning, fick kalla fötter och drog sig ur. Så just nu finns ingen verklig support från industrins sida.
Malcolm Matson tillade dock att Cisco, IBM och många andra stora hårdvaruföretag mycket väl förstår sitt intresse i en öppning. Tveklöst leder det ju till att fler datorchips säljs. Men de har svårt att engagera sig om inte det finns en samlad röst som kan förklara fördelarna – vilket uppenbarligen är vad OPLAN har ambitionen att göra (företag inbjöds alltså till hemlig sponsring). Telekombranschen lägger många käppar i hjulen. Men det omedelbara hotet mot byggandet av fria nätverk kommer inte därifrån, utan från upphovsrättsindustrin. Jakten på fildelare förutsätter ju att varje dataöverföring kan kopplas till en individ. Att låta sitt nät vara öppet går inte att kombinera med sådan spårbarhet. Seminariet avslutades med uppläsning av en deklaration från Freifunk, angående en dom som nyligen föll i Landesgericht Hamburg. En kvinna dömdes för att någon annan hade fildelat musik på hennes öppna public access point. Innebörden är att digital grannskapssamverkan inte längre är tillåten, punkt. Deklarationens rimliga och viktiga krav var att lagstiftningen måste ta hänsyn till "non-commercial service providing", och garantera att den som delar med sig av en kommunikationstjänst inte görs ansvarig för vad den används till. Nätverkslogik förutsätter nämligen att man kan koppla nätverk till nätverk till nätverk. Alternativet, ett klimat där våra datorer förbjuds att kommunicera med varandra annat än när det går via statligt sanktionerade telekomföretag, vore ett avgörande brott med datornätverkens hittillsvarande dynamik. Malcolm M. Matson (OPLAN) och Bob Horwitz (Open Spectrum) Läs förresten Oscar Swartz nyss uppladdade rapport.

måndag, september 11, 2006

Dansk dynamit i digitaliseringsdebatten

Redan i somras refererade Copyriot en slagkraftig rapport om hur digitaliseringen påverkar musikliv och musikekonomi. Studien har gjorts av Claus Pedersen från danska Piratgruppen utifrån källor långt stabilare än vad som vanligen används i dessa sammanhang, närmare bestämt upphovsrättssällskapens egna siffror. I helgen släpptes rapporten officiellt - och dess resultat blev genast toppnyhet på Politiken.dk. En superkort sammanfattning kan göras i tre punkter:

  • Skivförsäljningen har sjunkit rejält sedan fildelningsfenomenet brakade loss – dock snarast till samma nivåer som innan skivindustrins extraordinära guldåld på1990-talet.
  • Överraskande nog är det de allra rikaste upphovsmännen som fått känna av den sjunkande omsättningen, medan de fattigaste fått mer pengar, visar mätningen av utbetalda royalties.
  • Nedgången för försäljning av inspelad musik motsvaras av en lika kraftig ökning av omsättningen för levande musikevenemang. Digitaliseringen har alltså inneburit att betalningsviljan för musik flyttat från fonogram till musik som realtidsupplevelser.
Kort sagt: En utveckling som är bra för den musikaliska mångfalden och för flertalet artister. (Inga kulturella förändringar kan förstås vara bra för alla artister.) Däremot är fildelningen förödande för skivbolagen, eller närmare bestämt för alla de branschsegment som enbart har inkomster genom sina rättigheter till slutprodukter. Dessas försök att försvara sin roll är lite komiska; en dansk skivbolagsdirektör förklarar för Politiken att om inte skivförsäljningen kommer upp på nittiotalsnivåer så kan inte skivbolagen marknadsföra artisterna och då kan de inte nå ut… Här finns rapporten att ladda ned (94 sidors dansk text), plus dataunderlaget för den som vill hårdgranska. Dynamit!

Turkofobi?

Sakine Madon skrev häromveckan en angelägen krönika i Stockholm City, om den turkiska statens genomsyrande rasism.

Texten kritiserade i en raljerande ton att den turkiska tullen beslagtagit Pippi Långstrump-böcker. I detta sammanhang nämnde hon folkmordet på armenier och hånade även den turkiske landsfadern och diktatorn Atatürk.
O, vad kränkta alla turkiska nationalister blev! Krönikan har fått helt galna proportioner i Turkiet, och Stockholm City fegade ynkligt – vilket Slätt med flera tog upp i lördagens Expressen. Reaktionen från Turkiska Riksförbundet var minst sagt halsstarrig; enligt dem var Sakines artikel "ett flagrant exempel på den växande turkofobin i Sverige". Några belägg för specifikt en växande turkofobi står visserligen inte att finna. Men det är klart, Turkiska Riksförbundet verkar se blotta omnämnandet av de mörkare sidorna av Turkiets historia som "mycket kränkande för den turkiska gruppen". (I konsekvensens namn skulle man lika gärna resonera som att det är hets mot belgare att prata om vad kung Leopold gjorde i Kongo, eller att varje omnämnande av Förintelsen är en kränkning mot alla tyskar – vilket trams!) Påståendet att Sakine skulle ha stämplat turkar i allmänhet som nazister är ryckt ur luften. Att nazisympatier och en våldsamt paranoid rasism trots allt har vuxit sig starkare i Turkiet på senare år är ett faktum som de oroväckande nog helt avstår från att nämna. Inte heller verkar Turkiska Riksförbundet gå med på att ett folkmord på armenier har ägt rum, utan tycks föredra turknationalistiska historieförfalskningar. Hårdast verkar skon klämma kring Kemal Atatürk, vars politiska arv enligt lag 5816 är förbjudet att kritisera. Lag 5816 i Turkiet, alltså. Turkiska Riksförbundet verkar försöka tillämpa samma lag i Sverige genom att påstå att kritik mot den politiska ideologin kemalismen innebär hets mot turkar som folkgrupp. Och detta är alltså ett förbund som inte bara finansieras med statliga pengar, utan också deltar i projekt om "demokratiutveckling". Tjenahejsan, liksom. Hur kan man utveckla något om man vägrar erkänna problem som finns? När man anklagar omvärlden för "turkofobi" så fort historien kommer på tal? Sorry, men totalitär kemalism och demokrati går inte ihop. En detalj som hittills inte har uppmärksammats är att ordföranden för Turkiska Riksförbundet, Hasan Dölek, om ett par veckor kan sitta i riksdagen – han står nämligen på socialdemokraternas valsedel. Redan idag är han representerad i Stockholms kommunfullmäktige. (Turknationalister här i landet tenderar att arbeta inom antingen socialdemokratin eller moderaterna.) Turkiska Riksförbundet driver för övrigt ett webbforum med den käcka adressen www.ataturk.se, prytt av följande mysiga bild:
("Jag offrar min själ till dig, fosterland".)

söndag, september 10, 2006

Uppdiktat tillslag mot mashup-artist

Wow, snygg bluff!

Portland, OR - At 2:30 this morning, local DJ "World Famous Audio Hacker" was taken into custody by police after a performance at The Glitch Lounge, an underground dance club in the warehouse district downtown. Although specific charges have not yet been publicly made, one officer confirmed the DJ was taken into custody for performing unlicensed bootleg remixes, known as "mash-ups", at the venue. "Currently, the U.S. performance license that permits DJs and night clubs to play copywritten songs," explained the unnamed officer, "is a strict license that does not allow home-made alterations under the same license. Once the illegal versions of the music are performed in public, it becomes a crime that can be enforced by an officer."
www.audiohacker.com, 3 september
"World Famous performs using of a combination of turntables and his laptop," explained Glitch manager Janet Colgate. "My suspicion is that the majority of the evidence they were seeking that will be used against him will be mash-ups stored as audio files on his laptop." /.../ Briefly after the police raid, Glitch management was delivered a registered letter from RIAA lawyers, stressing that their public performance license has been suspended due to their sponsoring of the all mash-up event. /.../ What is the impact of the revoked license? Colgate explains, "simply put, we can't play music represented by the major recording labels. Until we establish the public performance license, we will be focusing on local artists who are not represented by corporate recording labels, and underground electronica. We can still feature great music legally without BMI, ASCAP, SESAC or RIAA licensing."
www.audiohacker.com, 7 september
Mashup-genren, låtar som helt består av delar av andra låtar, är nog i de flesta fall en formellt olaglig musikgenre – vilket hittills inte hindrat exempelvis I wanna dance with numbers [MP3] från att spelas på svenska klubbgolv. Om STIM skulle vilja ligger det dock i deras makt att helt dra in musiklicenserna till klubbar som spelar illegala mixar och skicka polisen på dem om de spelar registrerade låtar. En mashup-artist som kallar sig World Famous Audio Hacker finns tydligen också, både i Portland i nordvästra USA och på den apstöriga sajten Myspace. Uppgifterna om att han skulle ha gripits av polis anklagad för "copyright terrorism" var väl däremot lite väl... Bluffen gjordes dock snyggt, med upptrappning och fejkade stödaktioner och kringsajter. En hel del verkar ha gått den, vilket i sig säger något om rådande upphovsrättsklimat. Visst har World Famous Audio Hacker lyckats skapa debatt, men framför allt såklart lyckats skapa sig ett namn. Inom kort verkar han lägga upp en mashup-mix från den illusoriska klubbkvällen. Uppdatering: Piratbyrån skriver om ett annat aktuellt (verkligt) fall.

lördag, september 09, 2006

Kulturpolitik?

Slog på radion halvvägs in i P1:s kulturpolitiska debatt. Alla riksdagspartier var där. Alla gillade kultur. Alla ville ge mer pengar till kulturen, sade de. Fattigare var det på normativa ställningstaganden. Vilken kultur? Vad är bra kultur? Vad ska prioriteras? Någon av politikerna, minns inte vem, förklarade att varje konstnär måste ses som en representant för humaniteten och det fria ordet, att alla som producerar kultur bidrar till att staka ut mänsklighetens bana mot ljuset, typ. Vilken skrämmande, ohistorisk ignorans! Konstnärers ekonomiska villkor avhandlades, förstås. Så ville de gärna tro, i vart fall. Politikerna diskuterade gärna sådant som höjda anslag till offentlig konst. Mindre gärna det stora flertalet kulturproducenters ekonomiska vardag, präglad av ströjobb och bidrag, gråzoner och flyktlinjer. Men sådant flyter ju utanför ramarna för området "kulturpolitik". Socialdemokraternas lösning var att dela ut konstnärslön till dubbelt så många som idag. Drygt trehundra konstnärliga yrkesutövare som sedan länge är väletablerade ska få inkomstgaranti, i stället för dagens 157. I jämförelse framstår övriga partiers lösa prat om att pumpa ner någon miljard i allmänna kulturfonder, nu när löntagarfondspengarna i Framtidens Kultur snart är brända, som närmast fantasifullt. Från folkpartiet föreslogs att det överskott från Sveriges spelmonopol som idag går till idrotten till stor del ska omdirigeras till fonder för kulturprojekt. När partierna fick chansen att på en minut formulera kulturpolitiska visioner gavs mest ludd, fast det kunde ändå noteras klara kontraster mellan vilken kultur de valde att nämna. Folkpartiet representerades av kanon-Cecilia som i allra första rummet satte litteraturen, "den ger oss referenspunkter, något gemensamt att förhålla oss till". När vänsterpartiet lade fram sina idéer nämndes i stället scenkonsten specifikt, men så representerades de också av Tasso vars civila titel är skådespelare. Centerpartisten brann för medier, och ville ha en ny digitalkanal för kulturdebatt, med enbart prat dygnet runt. Moderatens nyckelord var bildning, kulturarv och framför allt nationalscenerna. Kristdemokraten svävade mer på målet, men hon gillade stora ord: "Vi ska ha en nationell, trygg, säker ... ett stöd som ser till att vi har kultur!" Eh, halleluja! Kulturpolitiken – vad nu "kulturpolitik" betyder – är i kris, därom råder inget tvivel. En gissning är att vi snart får se en ny större statlig utredning (den senaste färdigställdes 1995). Vart en sådan leder är helt omöjligt att säga, men det kommer till stor del att avgöras genom hur vissa nyckelbegrepp som "kultur" och "konstnär" definieras och representeras. Vad gäller P1-debatten, av vilken jag alltså bara hörde senare delen så allt ovan är förstår skrivet med reservation för att supersmarta saker sades innan dess, verkar den läggas ut som MP3 inom kort. Uppdatering, söndag: På språng-Jacob sammanfattar debatten väl.

tisdag, september 05, 2006

Om Piratbyrån i lärartidning

Kollegiet.com är KK-stifelsens webbplats om IT i skolan, med landets lärare som målgrupp. Där publicerades just ett par artiklar kring Piratbyrån. Dels en intervju med undertecknad, som förklarar:

- Egentligen kan man säga att hela vår verksamhet är en ständigt pågående lärandeprocess. Vi som arbetar aktivt med Piratbyrån har en väldigt varierande bakgrund. Några av oss har en samhällsvetenskaplig bakgrund med ett stort teoretiskt och filosofiskt intresse. Andra kommer till exempel från konst- och musikvärlden och en hel del är hackers. Det har visat sig väldigt fruktbart att kombinera så vitt skilda kunskaper och perspektiv. De problemställningar som fildelningen aktualiserar, rör i grund och botten vårt förhållande till kulturen och hur förutsättningarna för kulturlivet ser ut. – Vi lever i ett samhälle där kulturen mer och mer handlar om produktion och upplevelser i realtid. Flera undersökningar visar exempelvis att intresset för konserter ökar lavinartat och det är förstås väldigt positivt. En ekonomi där en allt större del utgörs av realtidsupplevelser innebär både en breddning av utbudet och att fler kan ägna sig åt att skapa kultur.
Stefan Pålsson som intervjuade mig (ett väldigt givande telefonsamtal, kan jag tillägga) har även talat med forskaren Jessica Linde som forskar kring ungdomskultur och digitala medier och som har hittat närmare på fenomenet Piratbyrån [PDF]. Hon menar att "fildelningsrörelsen är en global social rörelse", vilket visserligen kan ifrågasättas. Utmärkta artiklar, hur som helst – och skolväsendet är förstås en oerhört viktig arena. För övrigt kan meddelas att Steal this film har laddats ner ofattbart många gånger av människor över hela jorden, varav många tidigare inte kände till Piratbyrån och våra idéer. Exakta siffror finns förstås inte, men bara antalet hämtade torrents från huvudsidan är för stort för att riktigt kunna begripas. Mätas kan däremot antalet bloggposter som omnämner filmen: 368 (som Technorati lyckas hitta), på en mängd olika språk.

Åklagare och prioriteringsmakt

Som bekant genomfördes igår morse en husrannsakanfolkpartiets rikskansli samt hemma hos LUF:s pressekreterare Per Jodenius. Dataintrång, som misstanken gäller, har samma straffskala som upphovsrättsbrott eller bedrägeri: böter eller fängelse i högst två år. Detta öppnar för jämförande reflektioner åt ett par olika håll:

  1. Nu beslagtogs bara två datorer: En hemma hos Per Jodenius, en på hans skrivbord på LUF-kansliet. Varför? Under försommarens husrannsakan med det påstådda syftet att säkra bevis i en förundersökning mot The Pirate Bay, då plockade man som bekant med sig ett helt webbhotell, plus all elektronik i ett antal bostäder, bland annat hos sajtens juridiska ombud och hos en tjej som hade dejtat en av de misstänkta. Vore det då inte konsekvent av polisen att plocka med sig alla datorer från folkpartiets kansli – särskilt som Per Jodenius arbetskamrater förklarat att man ofta använde varandras datorer? Nej, svarar ni, det vore kanske inte rimligt att göra så mot ett parti i en valrörelse. Men rent hypotetiskt är det fullt möjligt för en åklagare att göra just så. Nu, om inte förr, borde det vara hög tid för en översyn av gränserna för hur husrannsakningar kan användas, med särskilt fokus på beslag av informationsteknologi. Kanske kan till och med folkpartiet komma på nya tankar...
  2. Å andra sidan: Åklagarmyndigheten agerade resolut i det här fallet, annat kan inte sägas. Det rörde sig om timmar mellan anmälan och husrannsakan. Andra anmälningar blir däremot liggande. Maj 2005 polisanmäldes Antipiratbyrån av Piratbyrån för brotten bedrägeri och falsk tillvitelse. Antipiratbyrån hade avlönat en infiltratör för att begå brott så att man kunde slå till mot Bahnhof – något som de har erkänt, men som inte hade framkommit om det inte vore för ett dataintrång (men bevisföringen är som bekant fri i Sverige). Anmälan var sex sidor lång och mycket utförlig; hittar den inte nu men Nicklas Lundblad har rett ut det juridiska utförligt på ett sätt som inte lämnar några tvivel om att en förundersökning borde varit i full gång för länge sen. Men i stället är det tyst. Knäpptyst. Ingenting har gjorts för att utreda om Antipiratbyrån gjort sig skyldig till brott.
Folkpartiet, The Pirate Bay, Antipiratbyrån. Vilka olika utfall en polisanmälan kan få! Att polis och åklagare prioriterar är en självklarhet. Men hur? Den frågan har i praktiken ofta större betydelse än vad som i detalj är förbjudet eller tillåtet enligt lagtexten. Särskilt när informationsteknologi är inblandad öppnar sig ett tidigare inte skådat godtycke, i förlängningen ett slags undantagstillstånd. Hur svårt är ska det vara att föreställa sig vad som skulle kunna hända i en annan valrörelse med ett annat parti? Hur många inser egentligen den makt som enskilda åklagare har över företag och organisationer? När får vi se en vettig diskussion?

måndag, september 04, 2006

Absurda licensavgifter, netlabels och en Stim-fri musikscen

Rättighetskakan växer. Organisationer för kollektiv upphovsrättsförvaltning strävar efter att successivt lägga under sig fler och fler verksamheter. I Sverige har vi Sami som sedan mitten av 1980-talet har rätt att inkassera licenspengar där musik hörs offentligt, utöver de licenser som Stim redan tar ut. Sami började med att sluta ett kollektivavtal med transport- och handelsbranscherna, för att sedan skicka ut sina kontrollanter till mindre pizzerior och frisörer. På senare år har de jobbat hårdare på att få varenda idrottsanläggning i Sverige att betala till dem för musiken som hörs i högtalarna. Allt fler miljoner fördelas på så vis årligen till topplisteartister (eftersom det är radions musiklistor som styr). Någon nämndvärd debatt om insamlingssällskapens verksamhet märks dock inte av i Sverige. Annat är det i Tyskland, där Stim-motsvarigheten Gema och dess stelbenta regler länge har kritiserats, inte minst av musiker själva. Tageszeitung skriver om hur en vänsteraktivist i Berlin nyligen förvånades av en faktura i sin brevlåda, för utnyttjande av upphovsrättsskyddad musik vid en demonstration som han nyligen stått som ansvarig för. Det visade sig att en av polismännen som övervakade demonstrationen övernitiskt nog hade nedtecknat titlarna på samtliga låtar spelats från högtalarbilen, och skickat listan till Gema. (Enligt polismannens överordnade hade han dock därigenom gått utöver sina befogenheter.) Avgiften är beroende på publikens storlek, så vid välbesökta demonstrationer kan fakturan hamna på flera hundra euro – trots att Gema ger politiska evenemang en särskild rabatt på 25 procent. Den parollmusik som det väl i praktiken handlar om på demonstrationer som dessa är förstås gjord av politiskt likasinnade upphovsmän. Alldeles säkert har de inget emot att den framförs utan licens. Men själva grejen med kollektiv rättighetsförvaltning är ju att den tillämpas skoningslöst, utan möjlighet för den individ som väl anslutit sig att få sitt ord med i spelet. Inte ens genom att helt avstå från högtalarbil kan arrangörerna vara säkra på att slippa licensavgiften. För om demonstranter börjar sjunga upphovsrättsskyddade sånger, "inte spontant utifrån arrangemangets dynamik, utan planerat, då är utförandet betalningsskyldigt [vergütungspflichtig]", enligt Gemas talesman. Gränsen mellan kulturevenemang och demonstrationer har blivit luddigare, vilket i Berlin visat sig i dispyter kring demonstrationsstatus (och den ekonomiska förmån som därav följer) för såväl Love Parade som antiarrangemanget Fuckparade. Om detta skriver nättidningen Telepolis, som också uppger att allt fler subkulturellt inriktade klubbar och kaféer i Tyskland har fått musikfogdarna på halsen. Vissa ställen har tvingats bomma igen, som följd av de höga ersättningskrav som kommer från musikmonopolet. Artikeln i Telepolis avslutar dock med att lyfta fram positiva exempel:

På senaste tiden har det ibland börjat påpekas på konsertaffischer att enbart Gema-fri musik spelas. Initiativet kommer från DJ:s inom den elektroniska musikens område, vilka inte känner sig företrädda av Gema. En stor andel av den scenens skivbolag anmäler inte sin musik till Gema, och den är därför inte heller licenspliktig. Med tiden har även musiker från andra genrer anslutit sig till initiativet.
Under helgen som just passerade hölls musikfestivalen Net-lag i Friedrichshain, med enbart Gema-fri musik. Alltså i praktiken elektronisk musik från den myriad av berlinska netlabels som blommat upp på senare år, och som vanligtvis använder sig av Creative Commons-licenser som tillåter både fri spridning och fritt framförande. Fenomenet har börjat uppmärksammas en del i tysk press, exempelvis i Berliner Zeitung och även av japanska Goethe-institutet. På ett uppslag i Hannoversche Allgemeine Zeitung nämns netlabels som 12rec.net, Pentagonik.de och Textone.org. Nyfikna hänvisas vidare till portaler som Rowolo.de och Jamendo.com. Hannover-tidningen tar även upp "Das Entweder-oder-Problem": Att registrering hos Gema (eller Stim) är absolut inkompatibelt med Creative Commons-licenser. Vill man ta del av den ersättning som man ändå får exempelvis vid radiospelningar, går det inte att samtidigt säga att det är fritt fram för fildelning eller att den lokala klubben kan få spela ens musik utan licens. Gema viftar bort det hela med följande kommentar: "Man måste bestämma sig om man vill göra musik professionellt eller som hobbyverksamhet". Sverige må ligga i frontlinjen när det gäller fildelning och fildelningsdebatt. Men både vad gäller netlabel-praktik, liksom kritiken av hur musikmonopolets licenspolitik snedvrider kulturlivet, så tycks Tyskland (eller kanske snarare Berlin) ha hunnit längst. Antagligen på grund av en livlig elektronisk musikkultur. Nu närmar sig Wizards of OS-konferensen som har potential att bli extremt givande just i dessa frågor. Nästa vecka är det dags, 14-16 september – vi kanske ses i Berlin!

fredag, september 01, 2006

Vill moderaterna införa garanterad lön till "den som skapar ett verk"?

Läser om moderaternas fildelningspolitik och hoppar till för en fras.

– Det är inte rimligt att kriminalisera stora delar av den svenska befolkningen. Lagstiftningen i dag är inte utformad på ett bra sätt, säger Tobias Billström. – Vi har slagit fast att det handlar om att hitta ett mellanläge. Det vill säga att man å ena sidan måste satsa på att ha en friare syn på fildelning än vad man har i dag, och å andra sidan måste man kunna garantera att den som faktiskt skapar ett verk får ersättning för detta.
Hoppsan! Vill moderaterna garantera att den som skapar ett verk – exempelvis tar en bild och lägger ut på sin blogg – ska få "ersättning"? Någon sådan garantifunktion har väl aldrig upphovsrätten fyllt tidigare? Och vad har försörjningsgarantier med en fri marknad att göra? Mystiken tätnar. Förbereder Tobias Billström ett utspel tillsammans med Yvonne Andersson (kd), som tidigare föreslagit en liknande kulturrevolution? Nej, troligare är väl att han slank med tungan, eller möjligen att reporterna spetsade till formuleringen lite. Men att sådana helt vansinniga formuleringar ändå kan gå igenom, det vittnar ändå om någon slags grundläggande förvirring kring vad man egentligen vill uppnå. Boven är kanske själva tanken om ett "mellanläge", att ta och ge mellan "parter" som vore det fråga om fördelningspolitik eller löneförhandling. Nej, detta handlar inte i om att vi kräver att "en friare syn på fildelning" formaliseras i lagens text. Fildelningen finns där redan. Problemet är att helt sjuka lagar föreslås som ska ge de tvångsmedlen för att stoppa den. Säg ett tydligt nej till dem bara, så är vi ganska nöjda. Låt gärna oauktoriserad fildelning förbli olagligt, så länge det garanteras att inte rättssystemet skenar iväg i försöken att stävja den, utan förmår att prioritera annorlunda. Egentligen verkar Tobias Billström ganska mottaglig för en sådan sund syn. Han förklarar i artikeln att han inte har någon enkel lösning på dilemmat:
– Det här handlar inte bara om hur man utformar lagstiftningen, utan det handlar faktiskt även om hur de tekniska landvinningarna påverkar politiken.
I stort sett samma inställning som Peter Eriksson (mp).

Upphovsrättskotteriet samlat i riksdagen: Höjdpunkter och förutsägbarheter

Hela det upphovsrättsindustriella komplexet, församlade i sant korporativ anda. Ett juristdominerat kotteri, kryddat med enstaka oppositionella röster (Jonas Birgersson från Labs2, journalisten Anders Mildner samt Piratbyråns Tobias Andersson). Allt förflöt oerhört förutsägbartmiljöpartiets hearing om "upphovsrättens utvecklingsmöjligheter". En egentligen oerhört tråkig förmiddag. Fast den överväldigande tråkigheten slog samtidigt över i rolighet – konstaterade vi från Piratbyrån. Andra tyckte kanske inte så. De närvarande lobbyisterna verkade samtliga ha mycket tråkigt. Rädda och allvarstyngda, fast självsäkra. Några kul saker sade de i alla fall – topplistan följer sist i detta inlägg. Närvaron av drygt 20 olika rättighetsorganisationer (som delvis var medlemmar i varandra) gav kotteriet en tung kvantitativ övervikt åt den upphovsrättsfundamentalistiska sidan. Men vid närmare betraktelse hade de inte mycket gemensamt. Där fanns filmindustri, bokförläggare och skivbolag. Där fanns fotografer och journalister som egentligen mest är intresserade av sina avtal med arbetsgivarsidan. Där fanns en hel rad av organisationer för kollektiv rättighetsförvaltning (Bus, Stim, Bonus...) – liksom intressenter som till varje pris ville individualisera upphovsrätten. Där fanns fackförbund som talade i sina medlemmars namn, jurister som talade i Rättens namn. Tevebolag som ville värna sina signaler och mjukvaruföretag som ville sälja fler licenser. Alla ville de uppnå olika saker. Det enda de alla hade gemensamt var trosbekännelsen till en stark upphovsrätt – bortsett från att alla lägger olika betydelser i vad "stark upphovsrätt" betyder och vad den ska uppnå. Följden blev alltså att alla försökte bemäktiga sig upphovsrättsdiskursen för sina egna syften, vilket såklart inte är det minsta märkligt, men likväl ledde till att större delen av de talade orden ägnades åt löst principprat och väldigt lite ägnades åt konkreta förhållanden och hur de kan förändras eller bevaras. Tobias påpekade mycket riktigt att det egentligen borde ha varit 10 olika debatter, som kunde utgå från de olika kulturområdenas högst specifika förhållanden. Diskussionen, som direktsändes i SVT, spårade genast in på upphovsrättslagstiftningens teknikaliteter. Närmare bestämt så började ett antal av upphovsrättslobbyisterna att polemisera mot en föreställd motpart som förespråkade en formell legalisering av fildelning – som om det var vad det hela handlar om. Vad upphovsrättsfrågan gäller just nu, på det rent politiska planet alltså, är om högst kontroversiella tvångsmedel ska införas, som ger organiserade rättighetshavare en slags privilegiebrev för privatspaning som aldrig tidigare funnits i svenskt rättsväsende. Om detta ville dock ingen tala. Inte heller om skärpta straff. Anders Mildner påpekade detta mot slutet, hur hela debatten saknat eftertanke om de frågor som saken verkligen gäller. I stället inledde raden av upphovsrättslobbyister med att förklara att det minsann är stört omöjligt att legalisera fildelning. Jan Rosén:

Även om vi skulle vilja så kan vi inte … Vi sitter fast … Upphovsrätten är en spelpjäs som inte kan flyttas.
Hårdast var Monique Wadsted, som förklarade att det som "skitsnack" att ens drömma om mer omfattande uppluckringar av upphovsrättslagen. Upphovsrätt är äganderätt, och äganderätt är en mänsklig rättighet. Om Sverige skulle legalisera fildelning, måste vi utträda ur FN. Ja, just så förklarade hon [*] saken. (För övrigt kan noteras att det numera är Monique som för filmindustrins talan i den svenska debatten. Den godmodige Henrik Pontén var visserligen på plats, men yttrade sig i praktiken inte alls. Henke har som bekant hållt mycket låg profil under sommaren.) Musikerförbundet var förstås också på plats. Deras kännetecken är för det första ett maniskt upprepande av de bägge fraserna "måste få betalt" och "våra prestationer", för det andra att de alltid lyckas göra bort sig i sammanhang som dessa (förra gången blev de utskrattade). Musikerförbundets ordförande lyckades inte ens under förmiddagens inledande presentationsrunda avhålla sig från floskeln "...och jag vill ha betalt!", vilket föranledde en giftig diss från Anders Mildner. Strax därefter begärdes ordet av förbundets mångårige jurist och ombudsman Håkan Hillerström. Vi fick höra ett rörigt inlägg om att stjäla folköl, om att lägga sig platt för tekniken samt om Piratbyråns dimridåer i vilka miljöpartiets språkrör påstods befinna sig. Detta föranledde en skarp tillsägelse från moderatorn, som upplyste Håkan Hillerström om att det faktiskt finns en lägsta tolerabel debattnivå. Så här definierades pudelns kärna av Musikerförbundets långhårige ordförande Jan Granvik:
Problemet är att det finns ett antal ungdomar, säkerligen vuxna också, som är beredda att utnyttja våra arbetsinsatser utan att betala för sig.
Nästa fackförbund var Konstnärernas riksorganisation representerad av Jan Nordwall. Han förklarade att många vanliga bildkonstnärer har en årsinkomst på mindre än 100000 kronor, varav mindre än 20000 kommer från konstnärligt arbete. Otvivelaktigen ett ämne för kulturpolitisk debatt. Men hur det ledde honom fram till slutsatsen att skärpt upphovsrätt är en central fråga för bildkonstnärer, det står skrivet i stjärnorna. Jan Nordwall – vars konst jag känner till lika lite som jag har hört den musik som Jan Granvik kräver betalt för – menade även att det där med ungdomars attityder inte var så värst svårt att ändra på. Han hade nämligen en 12-årig hästintresserad dotter, som minsann hade drillats till att fråga sin far om lov innan hon laddade ner hästbilder från nätet och använde dem på olika sätt. Vilket praktexemplar! Författarförbundet var representerat av en Mats Söderlund som uppgav sig syssla med "naturlyrisk poesi". Hans inställning var följande:
Stärk upphovsmännens ställning först, sedan kan vi börja diskutera.
Peter Curman, ordförande för Klys, sprutade också ur sig en metafortyngd lyrik med klara humoristiska kvaliteter: "Nätet är ett hav, upphovsrätten är vår ledfyr" och så vidare. När han kände behovet att förklara att han minsann inte var emot internet utan såg massor av möjligheter fick han ur sig formuleringen "Internet är ett fönster genom vilket vi kan se världen". (Se men inte röra!) Jonas Birgersson drämde till med en slagkraftig slutreplik. Han påpekade att normerna som dominerade riksdagens Skandiasal faktiskt inte omfattade de som i praktiken kan göra saker med datorer, samt att de flesta närvarande branscher på ett eller annat sätt också börjat som kriminella, som när filmindustrin flydde till Hollywood för att komma undan Kodaks patent.
Min bakgrund är inte juridik utan underrättelseteori, och där är vi inte så intresserade av upphovsrätt, däremot intresserar vi oss för vad som kan bekämpas och inte.
Jonas Birgerssons konkreta förslag: Bort med fängelse ur straffskalan för ickekommersiella upphovsrättsöverträdelser. Titta mer på fri mjukvara och fria licenser i exempelvis offentlig upphandling – samt dra lärdomar från det goda exemplet Wikipedia. Språkröret Peter Eriksson (mp) skötte sig riktigt bra, och visade sig påtagligt skeptisk till idén om en "bredbandsskatt". Han stod fast vid sin övertygelse, som inte delades av juristkotteriet, om att tekniken faktiskt kan skapa nya förutsättningar. Ibland slår den både politik och juridik, och då gäller det att gilla läget. "Politiken kan inte stå över allt, och det är faktiskt bra." Förmiddagens lustigaste citat – sju i topp:
  1. "Upphovsrätten är garantin för yttrandefrihet. För ett yttrande som inte har upphovsrätten i ryggen, det kan vara manipulerat, man vet inte vart det kommer ifrån!" (Peter Curman, Klys)
  2. "Något som gör mig rädd är den här synen på att tekniken är fullständigt ostoppbar, att mänskligheten är slav under tekniken, som i Matrix. … Vi måste göra klart för våra tonåringar: Det finns ett subjekt bakom det jag gör!" (Jan Nordwall, Konstnärernas riksorganisation)
  3. "Vi ska inte vara teknikens slavar. Jag blir så förvånad när miljöpartiet lägger sig platt för den. … Det har alltid kommit ny teknik, biografmaskiner och så vidare, det ska vi inte lägga oss platt för." (Håkan Hillerström, Musikerförbundet)
  4. "Vi har inte hört om någon konstnär som inte blir djupt upprörd när det föreslås avgörande inskränkningar i upphovsmännens ensamrätt." (Gun Magnusson, Copyswede)
  5. "Klys representerar 30000 medlemmar. Och vi lever ju, alla konstnärer, på upphovsrätten." (Peter Curman, igen)
  6. "Om man får recycla, återanvända journalistiskt material hur som helst, då försvinner mångfalden … därför menar vi att upphovsrätten är demokratins säkerhetsbälte." (Agneta Lindblom-Hulthén, Journalistförbundet)
  7. "Det handlar om attitydproblem, inte om att lagstiftningen behöver ändras. … Att jobba med attityder i ungdomsleden genom undervisning, att jobba med attityder genom att inte tolerera någon form av fildelning, det skulle hjälpa." (Agne Lindberg, BSA)
Via den här Bittorrent-trackern går det att ladda ner filminspelning av hearingen. Om inte annat om någon vill klippa ur höjdpunkterna (listan ovan kan ses som ett bidrag) till en "best of" på högst några minuter. Vore kul tycker jag. [*] Stockholms Fria Tidning rapporterar att det inte var Monique Wadsted, utan Förläggareföreningens Caroline Lagercrantz , som hävdade att legaliserad fildelning bara kan ske genom att Sverige utträder ur FN. Så kan det ha varit – första stunden satt jag på läktaren och kunde inte se dessa, och just där var det något svårt att förstå vem som sade vad.