tisdag, oktober 31, 2006

Ett mordförsök på den riktiga musiken firar jubileum

Idag den 31 oktober kan vi fira tjugofemårsdagen av en symboliskt viktig händelse i musikhistorien. För precis ett kvarts sekel sedan släppte nämligen det sheffieldska synthpopbandet Human League sitt album Dare!.
Om vi idag mest associerar låtar som Don't You Want Me till dansgolvsnostalgi, inser vi kanske inte hur de elektroniska popdängornas succé skakade om musiketablissemanget.

The rock establishment were horrified at the lack of conventional instruments and a bitter debate developed over fears that the new technology would banish guitars forever. In a move against synths, the Musician's Union even began a campaign in the light of Dare called 'Keep it Live'. They believed that the keyboards could compose melodies 'at the touch of a button' thus making session musicians redundant. /.../
The UK singles chart prior to Dare had previously been dominated by tired old guitar heroes and dreary ballads that belonged back in the 70's, when Dare hit the airwaves it provided a sound that was years ahead of its time. The album was to change people's perception of pop music forever.
Framgångarna för Dare! provocerade alltså brittiska musikerfacket till en ny offensiv mot "den mekaniska musiken", som man uppfattade som ett hot mot "riktiga" musikers arbetstillfällen. Fackets negativa inställning till synthar ledde till och med till en tillfällig utbrytning med det ofantligt sköna namnet Union of Sound Synthesists.
Även inom Svenska Musikerförbundet betraktades synthpop med mycket stor misstänksamhet vid denna tid. Året 1982 konstaterade Musikern att nu gäller "bara synt-pop. Skivbolagen har kört fram artister som t ex Human League".
Typiskt för den fackliga attityden var att se elektroniska instrument som ett krasst påfund från profithungriga skivbolag, vilka genom en långt driven mekanisering helt enkelt ville pressa ner kostnaderna för att skapa musik, på de levande musikernas bekostnad.

Det synsättet – elektronisk musik som simpel representation och rationalisering – överlevde dock inte 1980-talet. När fler och fler popband utforskade syntharnas möjligheter blev det snart uppenbart att de hade något eget. Andrew Goodwin framhåller i artikeln "Rationalization and democratization in the new technologies of popular music" den radikalt panorerade trummaskinen i en senare låt av just Human League, Human från 1986, som en milstolpe i den elektroniska popmusikens brott med representationen:

radical placing of musical instruments /.../ marks a break with the practice of illusionism. No one has ever heard an actual drum-kit sounding like this in a natural (i.e. non-mass-mediated) encironment. /.../ In other words, radical stereo imaging of this nature draws attention to itself. It is not illusionist, and it does nothing to create the impression of a community of musicians playing in real time. In fact, it undermines it. In Brechtian terms, such aural effects work to 'reveal the machinery' of the acoustic representation. /.../
If multitracking is a highly rationalized form of production that substitutes reaction for interaction between musicians, it can be argued that sampling music computers and virtual tracks fundamentally changes this.
Flera andra Sheffield-band var högst medskyldiga i detta musikhistoriska brott.
Året efter Dare! följde Human League upp succén med ännu ett radikalt grepp, Love and Dancing som brukar omnämnas som det första remixalbumet av sitt slag. Samma låtar i tungt dub-inspirerade versioner; ett rejält snäpp bättre än originalet, rent musikaliskt.
Visst, riktiga synthpoppare kanske tycker att Dare! är ett rätt lamt album, i jämförelse med humanligans tidigare alster. Men årsdagen är ändå värd att högtidlighållas med ett fyrfaldigt "Keep music dead!".

Hyfsa till tillhyfsandet

Henrik Pontén vill "hyfsa debatten om piratkopiering" med en debattartikel i dagens Aftonbladet där han listar "fem fel om fildelning". Det är inte helt klart vem han vänder sig mot, i ingressen mumlas det något om "en rad påståenden från olika politiker".
Knepet funkar oftast: upprätta en skenmotståndare vars argument man själv rekonstruerar innan man ger sig på dem. Fast det gör inte så mycket, för Henrik Pontén har skrivit en i stora stycken riktigt bra debattartikel.
Låt oss gå igenom hans fem punkter:

1.
"Olika politiker": "Fildelning är ett ungdomsbrott".
Henrik Pontén
: Fel, fel. "Att se detta som en ungdomsföreteelse som grundar sig i brist på pengar är felaktigt och missledande."
Copyriot
instämmer med Henrik; fildelning är ingen ungdomsföreteelse och framför allt är det helt fel att fokusera på priser. Låt inte fildelningsdebatten spåra ut i fördelningspolitik och rättighetstjafs, när det handlar om nätverk, arkiv, kulturell dynamik och öppenhet för det oförutsägbara!

2.
"Olika politiker": "Det pågår en häxjakt på fildelare – riv upp den nya lagen".
Henrik Pontén: Bara sju personer har dömts, bland miljoner fildelare. Och eftersom fildelare inte bara laddar ner utan även laddar upp är det fel att tala om masskriminalisering, då uppladdningen var olaglig även innan 2005. Därför är det "meningslöst" att kräva att den nya lagen ska rivas upp.
Copyriot tackar och bockar för att Henrik förklarar för fildelare att risken är obefintlig och samtidigt lyfter fram att uppladdning och nedladdning är två sidor av samma sak! Inte heller Copyriot tycker att det lagändringar står högt på listan, även om det förstås är bra att en livlig diskussion kommit igång. Ännu angelägnare är dock att diskutera lagtolkningar, ändra rättsliga prioriteringar och stoppa införandet av nya tvångsmedel.

3.
"Olika politiker": "Lagen är verkningslös."
Henrik Pontén: "Detta är direkt felaktigt /.../ När lagen prövades för första gången sjönk antalet bredbandsinnehavare som laddade ned långfilm från sexton procent till knappt fem procent."
Copyriot: Källan till de siffrorna är höljd i dunkel, men om vi nu säger att det ligger till så, borde väl inte Antipiratbyrån ha mycket att oroa sig för? I vart fall borde de inte kunna kräva utökade tvångsmedel och skärpta befogenheter i fildelarjakten med trovärdigheten i behåll.
Förresten, Henke: Det är inte antal utan andelar som mäts med procent.

4.
"Olika politiker": "Ska lagen följas måste vi ha en enorm övervakning."
Henrik Pontén: "En vanföreställning /.../ helt orimlig men tyvärr typiskt för den allmänna mystifieringen av internet framförd av olika förståsigpåare." Ingen har frågat efter en ordning där polisen övervakar varje kommunicerad bit av information.
Copyriot: Här slirar Henke till det hela genom att få det att handla om bara "övervakning", när beivrandet av upphovsrättsöverträdelser på internet handlar om mer än så, exempelvis om rättssäkerhet, yttrandefrihet och inte minst rätten att erbjuda olika slags nätverk utan att tvingas bli polisens förlängda arm som registrerar personuppgifter för överlämnande till Antipiratbyrån.

5.
"Olika politiker": "Undersökningar tyder på att fildelning inte skadar filmbranschen".
Henrik Pontén: Från samma undersökningar kan olika slutsatser dras. "Sanningen är att ingen egentligen vet vilka effekterna blir."
Copyriot: Henrik Pontén har rätt. Vi vet inte! Men vad spelar det för roll hur fildelning påverkar just filmbranschen? Det är en högst märklig tanke att långfilmens ställning som kulturell form måste förbli orubbad i all framtid, särskilt som den redan utsätts för allt starkare konkurrens från både datorspel och av episodiskt berättande. Varför ska kommunikationsmediernas framtid formas efter hur just filmindustrins resultat påverkas, när de används till så mycket mer?
Musik är en annan femma, då det till skillnad från långfilmer är en generisk mänsklig aktivitet. Just därför är det viktigt att inte förväxla musikbranschen med skivbolagen.

Uppdatering: Johanna Nylander finner fem fel i Ponténs artikel (och belönas med en länk från Aftonbladet). Håller såklart med henne om det mesta i sak, men vill ändå varna för att låta Antipiratbyrån sätta agendan genom att försvara argument för fildelning som de har definierat, och acceptera en dagordning som sätter allt fokus på frågan om legalisering eller inte.

söndag, oktober 29, 2006

Flyktförsök och hitlänkning

Efter lite för många "java.net.ConnectException: Connection refusedblog" från Bloggers sida insåg jag hur skört Copyriot existerar på dess egensinniga servrar. Beslöt mig alltså för att göra en säkerhetskopia på Wordpress. Har ju nyligen flyttat Excerpter dit, vilket gick mycket smidigt.

En tillfällig designmall används automatiskt under importen från Blogger till Wordpress, men på något vis verkar den inte ha lyckats återställas helt (vilket jag helt skyller på Blogger). Konsekvensen är att hundratals gamla Copyriot-inlägg har förlorat sina radbrytningar, och blivit väldigt kompakta textmassor som inte direkt inbjuder till längre läsning. Faktum är att tidigare inläggs design numera är ganska ödelagd här. Däremot verkar sidbrytningarna och annat ha följt med helt korrekt till Wordpress.

Migrationen är inte officiell riktigt än, utan meddelande kommer när det blir dags att byta adress på länkar och flöden.

Eftersom minskat antal ingående länkar ändå är oundvikligt vid en flytt, kan vi ju passa på att notera: Copyriot befinner sig just nu på plats 4listan över de mest länkade bloggarna på bloggsökmotorn knuff.se.

Oväntad placering, är allt jag kan säga. Några verkliga bemödanden om att maximera antalet läsare eller tilltala en bred skara har knappast gjorts här. Ändå har Copyriot under året stabiliserat sig på omkring 1000 unika webbläsare per dag, och uppemot 7000 dito per vecka.

I en jämförelse på annonsörernas officiella KIAindex hamnar alltså Copyriot på besökssiffror i nivå med diverse lokala svenska dagstidningars sajter (som säkert drar in en hel del stålar i reklamintäkter). Galet!

PS. Om någon har en aning om något sätt för att laga de trasiga radbrytningarna, t.ex. genom att pilla i Copyriots template på Blogger, så tas tipsen tacksamt emot.

Känslig information, praktisk kunskap

Säpo hävdar att tidigare anställda i allt högre grad tar med sig känslig information när de lämnar sin anställning.
Det uppger Sveriges Radios ekoredaktion.
Enligt säkerhetspolisen (Säpo) är det vanligaste företeelsen att anställda tar med sig e-postadresser och förteckningar över kunder och leverantörer när de slutar. Säpo påpekar att detta är stöld om den anställde inte har stämt av med arbetsgivaren i förväg.
Man undrar lite varför Säpo ger sig in i en fråga som inte handlar om att skydda rikets säkerhet mot tänkta fiender, utan om att skydda företag mot konkurrenter. Det talas om "stöld" som om det fanns en obeveklig äganderätt till kunskapen om ett företags sätt att bedriva affärer, när gränsen i själva verket är högst oklar.

För vad är "information" och vad är "praktisk kunskap"? Må vara att anställningskontrakt fastslår att företagets adressregister inte får tas med från företaget när en anställd slutar (även om det vore naivt att räkna med att en sådan regel går att upprätthålla till hundra procent). Men den kunskap som inte är lagrad digitalt, utan i den anställdes hjärna? Marknadsöverblicken, det sociala kontaktnätet – gränsen mellan sådant och ett e-postregister är i praktiken flytande. Om självaste Säkerhetspolisen ska engagera sig i att "känslig information" inte lämnar kunskapen, är det nödvändigt med reflektion över vad som räknas dit och inte.
Ett kunskapsklimat där allt mer och allt abstraktare information börjar räknas som affärshemligheter är ingen rolig tanke. Resultatet blir att människor låses fast vid företag på ett sätt som tenderar åt ett slags neofeodalt håll. Så brukar det bli i rättighetsmättade branscher: Skivkontrakt som under många år förbjuder artister att ge ut musik om inte skivbolaget har lust att marknadsföra den. Utbredandet av sådana klausuler till allt fler branscher är en fullt möjlig men långt ifrån självklar respons på ekonomins informationalisering.

Ju längre man tänjer begreppet "känslig information" i riktning mot "värdefull kunskap", desto större blir godtycket och desto större blir motsägelsen mot den öppnare praxis som ändå är etablerad på de flesta håll.
Tänk exempelvis på en journalist som är anställd på Dagstidningen och, som alla journalister, samlar på sig en mängd användbara kontaktuppgifter till personer. Sedan säger hon upp sig för att i stället börja jobba på Kvällsbladet, som erbjudit henne bättre lön. Alldeles självklart tar hon med sig sitt personliga adressregister. På så vis får Kvällsbladet användning av en resurs vars värde journalisten i fråga skapade medan hon fick lön av Dagstidningen. Detta oavsett om kontaktregistret fanns på kartotek, i ett digitalt adressregister eller i journalistens egna huvud.
Är det då stöld? Eller är det en kunskapsöverföring som är ofrånkomlig, så länge vi vill ha en arbetsmarknad?

lördag, oktober 28, 2006

"Streaming", eller konsten att leka filsystemskurragömma

Miljardärsradarparet Friis & Zennström, kända för att ha Kazaa och Skype, skapar buzz kring sitt nya projekt för tv via nätet. Ett heluppslag i danska tidningen Børsen (läst på flyget från Århus) avslutas med det tekniska klargörandet:

Den nye tv-tjeneste er ikke baseret på download, men derimod såkaldt streaming. En film lagres altså ikke på computeren, men ses derimod, mens den strømmer ind gennem internetforbindelsen. Rent teknisk kommer filmene fra en central server, men kan også komma fra andre brugere – for at spare båndbredde.
Vi har sagt det förr och säger väl det igen då: Enda skillnaden mellan "streaming" och "downloading" ligger i hur mjukvaran konfigureras på mottagarens dator.
Att upphovsrättspraxis definierar det som väsensskilda aktiviteter, motsvarande radioutsändningar respektive plastbitsförsäljningar, kan inte ändra det tekniska faktumet: Varje ström av bilder och ljud som spelas upp i ens dator kan också, med mer eller mindre besvär, sparas som en fil. Och om den kommande mjukvaran som det uppges delvis ska bygga på Bittorrent-konceptet, så är det ju helt uppenbart att filmerna måste lagras på hårddisken. Att kalla det hela "streaming men inte downloading" blir alltså bara en fråga om att göra de lagrade filerna så svåråtkomliga som möjligt för de användare som bidrar med sina egna hårddiskar till företagets distribution. Maximerad fragmentering, separerad metadata.

Friis & Zennström fattar förstås den saken. Frågan är i vilken mån de förutsätter att de filmrättighetsbolag som de vill sluta avtal med inte fattar den.
Notera också att de hårdgarderar sig mot rättsliga påhopp den här gången genom att försöka eliminera all anonymitet, så att användarnas identiteter kan lämnas ut till myndigheter och intresseorganisationer när sådana krav kommer. För sådana krav kommer, förr eller senare.

Senaste nytt från insamlingssällskapen

1. Ekonomin knasar för SAMI, insamlingssällskapet för performing rights som i praktiken är ganska underställt Musikerförbundet. Efter att man gjort sig av med sin vd tidigare i höst upptäckte man att han undanhållit revisionsrapporter om misskött ekonomi; SAMI har "utsatts för betydande risk som är av den storleken att det kan få konsekvenser för SAMI:s verksamhet". Nu lägger man ner den yrkesfrämjande verksamheten under två år, i hopp om att lyckas betala ut alla upphovsrättspengar till anslutna musiker. SAMI:s tillkomsthistoria är ytterst intressant. Genom en lagändring från 1986 fick SAMI samma rätt som STIM redan hade att driva in licenspengar på alltifrån kaféer till frisörsalonger och gym, vilket i kombination med kassettersättningssystemet har lett till en kraftigt stegrande omsättning. Staten tillmötesgick därmed ett mångårigt krav från Musikerförbundet, vars ursprungliga planer dock var annorlunda. Man tänkte sig rättighetsadministreringen som "motgiftet mot ett alltiför ohejdat spridande av den musik som förbundets medlemmar producerar" (Yngve Åkerberg, 1977). Genom att göra det väldigt dyrt att använda inspelad musik i offentliga lokaler – och kunna tysta varje jukebox genom en facklig stridsåtgärd – skulle man förmå diverse affärsintressen att hyra in orkestrar att spela på plats, och därigenom skapa fler arbetstillfällen för musiker. När pengainsamlingen väl kom igång och gick över förväntan så ändrades inriktningen till att maximera genomflödet av pengar. Tanken på att hejda den mekaniska musikens ohämmade spridande, motverka att "en allt mindre elit betjänar en allt större publik", glömdes bort. I stället skyfflade SAMI storsummor till handfullen radiohitmakare medan de allra flesta musiker fick nöja sig med inget eller struntsummor. Fördelningen baseras ju på radiospelningar, eftersom det inte går att mäta vad som spelas i varje stuga. 2. GEMA, den tyska motsvarigheten till STIM, meddelar i ett pressmeddelande att de har skaffat sig en Marketing Director. Ledningen har beslutat sig för en ny strategisk plan "i vilken marknadsföring tillmäts central betydelse som framgångsfaktor". Tyska bloggen Kritische Masse frågar sig: "Varför? Varför behöver ett inkassoföretag marknadsföring? Vad ska de marknadsföra? Upphovsmän?" Pressmeddelandet uppger även siffran för GEMA:s årliga omsättning: ungefär 8 miljarder svenska kronor, som de håvar in i licensavgifter på allt från nätradio till symfoniorkestrar. Eftersom i genomsnitt 15 % av dessa kopiösa intäkter redan spenderas på den egna byråkratin, med 1100 anställda (en byråkrat på 54 medlemmar!), kan man ju lika gärna anställa en till, för att "nyskapa GEMA:s image". Detta medan månadens övriga pressmeddelanden berättar om hur GEMA nu kräver skadestånd av 50 tyskar som har sänt "illegal nätradio".

torsdag, oktober 26, 2006

Danmark förbereder krig mot internet

Följ med i vad som händer i Danmark, för just nu ställs internets framtid på sin spets! Saken handlar inte om AllOfMp3.com, den ryska sajt som säljer musikfiler på ett sätt som IFPI ogillar (alltför billigt och utan DRM-spärrar). Att en dansk domstol gick på IFPI:s linje och nu beordrar samtliga internetleverantörer att blockera tillgången till har långt större konsekvenser än så. Domen fastslog att Tele2 är ansvariga för upphovsrättsintrång om de inte blockerar tillgången till AllOfMp3.com, inte bara som medhjälpare, utan eftersom datapaket som passerar genom routrar i sig utgör "exemplarframställning". Läs på här, i tur och ordning:För den som vill undersöka saken närmare finns även hela domen som 21-sidig PDF. Där kan man också läsa att Egmont, Bonnier Amigo och danska statens egna Da Capo Records är några av alla de skivbolag som låtit sig stå bakom den nyordning som, om den befästs, gör slut på internet som vi hittills har känt det. Kom bara ihåg att domen i Köpenhamns fogedrett (första instansens civildomstol, som jag förstår det) inte är slutgiltig utan redan har överklagats av Tele2. Men detta är inte en fråga om att det är jobbigt för dem att spärra en sajt – mitt i Europa grundläggs en nyordning där tillhandahållare av nätverk görs ansvariga för vad noderna gör! Uppdatering med fler länkar:

onsdag, oktober 25, 2006

Aarhus

Vanligtvis upplever vi svenskar landet Danmark som något som slutar vid Stora Bält, om inte redan vid Nørrebro. Men just nu befinner jag mig ändå på Jylland, närmare bestämt i Danmarks näst största stad Århus, på inbjudan av universitetets centrum för digital estetik. Har just tillbringat dagen på universitetets nyinvigda IT-byggnad (en påkostad, kraftigt företagssponsrad sak, i vars anslutning Google expanderar), på en heldag titulerad Art|Net|Work. Syftet var att på olika sätt utforska mötet mellan nätverk och konstverk – i ytterst vid bemärkelse. Men arrangörerna verkar nöjda med att våra presentationer spretade åt olika håll, och de uppemot femtio åhörarna (multimediastudenter och forskare) likaså. Bland annat pratade Olga Goriunova, en Moskva-baserad curator som driver Runme.org, med undertiteln "say it with software art"; en strålande samling av hittills 400 verk av konceptuell mjukvarukonst (sedan länge länkad från Copyriots högerspalt). Funktionen skiljer sig inte jättemycket från en vanlig konstinstitution: Runme.org bygger arkiv, sammanlänkar konstnärer med en publik, skapar en kritisk diskurs och symboliskt kapital kring konstprojekt. Men betydligt mindre ekonomi är involverat, och det tekniska formatet drar förstås åt vissa andra håll. Själv finner jag den simpla designen briljant. En "tvåfaldig taxonomi": "rationella" kategorier i en vänsterspalt, ett "irrationellt" moln av nyckelord i en högerspalt. Mittentredjedelen fylld av redaktionella features. Runme.org fattade i ett tidigt skede det viktiga beslutet att också ladda upp "hittade" mjukvarukonstverk, utan att bry sig om upphovsrätten. Några klagomål om detta har de dock aldrig fått. Därefter övergick Olga Goriunova till att tala om en helt annan sajt, som tydligen är omåttligt populär i Ryssland, med besöksantal i nivå med de största tidningarnas nätupplagor: Udaff.com ("folk som inte kan ryska tror ofta att det är en porrsajt", men reklamen är tydligen bara där för att finansiera de höga driftskostnaderna). Udaff har en hårt motkulturell framtoning, men är samtidigt fast rotad i ett mainstream-patriarkalt värdesystem. Sajten fylls av historier, med supa och knulla som främsta ingredienser, skrivna av entusiaster på ett högst säreget språk där vissa felstavningar etableras som stilistiska drag. "Faktum är att denna platform, och bara den, har byggt en ny litterär trend." Språkstilen sprider sig långt utanför internet, och ska bland annat ha varit närvarande i de senaste protesterna mot Lukasjenko i Vitryssland. Utifrån dessa bägge högst olika exempel fortsatte Olga Goriunova med några generella tankar om nätkulturer, filtreringsmekanismer och plattformar för digital konst. Senare på eftermiddagen pratade bland andra Saul Albert om sina, helt annorlunda, konstnärliga erfarenheter. Mitt eget tal var en ny mix om kopplingarna mellan upphovsrättens permanenta kris och nätverksarkitektur. Tänkte lägga upp det inom kort.

tisdag, oktober 24, 2006

Grattis, Oscar!

Stiftelsen för Internetinfrastruktur, vars främsta uppgift är att förvalta .se-toppdomänen, har beviljat Oscar Swartz 150 lax! Detta för att han, från sin temporära bas i Berlin, ska kunna bygga ut sin blogg med en wiki och "göra den till en nod för nyskapande medborgarjournalistik", med uttalad inriktning på frågor om fri kommunikation, övervakning och nätinfrastruktur. Han skisserade nyligen sin vision i inlägget Ny journalistik: Call for action. Grattis! Det ska bli spännande att se resultatet, och i vilken mån det går att skapa ett aktivt grävande, engagerat community kring det. Några frågor där sådan research vore särskilt angelägen listas av Floodis.

söndag, oktober 22, 2006

Expressen: "Legalisera fildelning!"

"Legalisera fildelning!", kräver dagens huvudledare i Expressen. Ledarsidan har frivit en fildelningspositiv linje i flera år. Dagens text är alldeles strålande och säger i stort sätt allt det som behöver sägas i frågan just nu:

  1. Att det har utdömts dagsböter i fildelningsmålen på samma nivå som domar om sexuellt ofredande och för misshandel, är en sak som ytterst få som finner någon som helst reson i.
  2. Fildelning är en produktiv verksamhet. Genom att kopieras kan musik som upptäckas som annars alls inte skulle nå ut. Men precis som i tidigare medietekniska paradigmskiften finns såklart både vinnare och förlorare.
  3. Försöken att stoppa fildelning kokar ner till att blockera själva infrastrukturen. Biverkningarna går inte att fullt ut överskåda: "Lyckas det mot förmodan stryper man ett enormt kulturutbud samt förstör möjliga affärsområden."
  4. Justitieminister Beatrice Ask måste häva förra regeringens hemligstämpling av den omfattande korrespondens som ledde fram till tillslaget mot The Pirate Bay.
  5. "Fildelning och upphovsrätt är förmodligen den viktigaste kulturpolitiska frågan i dag", alldeles för viktig för att överlåta till justitiedepartementet.
(Fast det gäller att se till att fildelningsdebatten inte reduceras till en fråga om legalisering eller inte. Då riskerar fokus att vridas från sanktionsdirektiv och annat som händer just nu, och från det faktum att fildelningen kan vara fri även utan en formell legalisering. Ett självklart första steg vore att differentiera straffskalan, så att det görs klart att ringa upphovsrättsintrång inte motiverar de extraordinära tvångsmedel som det nu lobbas hårt för att få till stånd.) Även DN:s ledarsida skriver förresten om digitalisering idag. Uppdatering 29/10: Det gick en vecka, så var nästa söndag här med ännu en Expressen-ledare där samma krav inskärps och Beatrice Ask läxas upp. Inte illa.

lördag, oktober 21, 2006

"En teknikneutral definition av TV-mottagare"

Att betala eller inte betala licensavgift för innehav av teveapparat – om den saken har det varit väldigt mycket prat i Sverige just nu. Men nästan ingen tycks bry sig om hur själva licenssystemet håller om att byggas om, rejält. Vi ska få, som det så fint heter, "en teknikneutral definition av TV-mottagare". Beslutet är redan fattat. Från årsskiftet lyder nya lagtexten:

2 § En TV-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV- program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål.
I klartext betyder det att även datorer, handdatorer och 3G-mobiler med internettillgång kan avkrävas tevelicens.
– Vi får se vad som händer med den tekniska utvecklingen och ta ställning till vad som menas med tv-apparat när lagen träder i kraft. Troligtvis kommer vi att få göra prövningar i enskilda fall, säger Eva Selin, jurist på Radiotjänst i Kiruna.
Den gamla definitionen inkluderar bara datorer med tevekort, den bygger alltså på möjligheten att ta emot själva radiovågorna. Men framöver ska licenspliktighet istället definieras utifrån möjligheten att ta del av programmen, och finns de på internet så har man ju den möjligheten, oavsett om man använder den eller ej. Inte inte alls osannolik utveckling kan vara att det tillsätts ännu en utredning, som kommer fram till att avgiften ska tas ut på själva internetuppkopplingarna i stället för på maskinvaran. Då läggs ansvaret på ISP-nivå, dit vår tid politiker i största allmänhet är glada att outsourca olika åtgärder. Smitningsproblemet kan betraktas som mer eller mindre löst – tills man kommer på att man måste jaga folk som delar uppkoppling med varandra... Tyskland inför en liknande nyordning, också den 1 januari 2007. Men där råder, till skillnad från Sverige, en högst livad diskussion. Kanske för att tyskarna tydligt har deklarerat att man ska ta ut avgifter på internetanslutna datorer ("PC-Gebühr"), i stället för att smyga in en luddig fras öppen för tolkning som de svenska lagstiftarna gjorde. Även fortsättningsvis ska Lagen om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst utgå från enheten hushåll:
2 b § För samtliga TV-mottagare som är avsedda att användas i innehavarens hushåll betalas en enda TV-avgift.
Prepositionen "i" i ovanstående paragraf skvallrar om en tid där apparater kapabla att ta emot rörliga bilder ännu var alldeles för tunga för att bäras omkring på, utan stod – en i varje hushåll – som ett altare i vardagsrummet för hela familjen att samlas kring. Men nu, när diverse bärbar elektronik också kan räknas som "TV-mottagare" i lagens mening? Ter det sig inte aningen märkligt att ta ut en avgift per hushåll? En avgift som är lika hög oavsett hur många personer som ingår i hushållet. Lite tillspetsat så skulle ju rådande licenssystem kunna beskrivas som en straffskatt på ensamstående. Uppdatering: Malte skriver bra i dagens Expressen om att inte ha tv. Jag har inte heller någon tv, har aldrig ägt en vad jag kan minnas. Ändå bröt jag faktiskt mot lagen när jag för några år sedan hade en skruttig mac med tv-kort i, även om jag bara använde den för att se på tv max två-tre gånger. Eller förresten, möjligen ligger datorn kvar och samlar damm i någon garderob. Bryter jag då fortfarande mot lagen?

fredag, oktober 20, 2006

Intervju med konstnären bakom sCrAmBlEd?HaCkZ!

sCrAmBlEd?HaCkZ! är en mjukvara, en performance och ett sätt att tänka kring upphovsrätt och konst. Sven König presenterade den i våras med en kort film (youtube|torrent) som fick mången haka att tappas och omtalades flitigt på internets. När vi besökte Brno förra veckan hängde vi en del med Sven och gjorde en intervju, som Magnus och jag nu skrivit ihop. Det handlar om samplingskultur, automatiserade upphovsrättsöverträdelser och om vad det innebär att spela ett musikinstrument. Men också om den populärkulturella chockeffekten i att som tonåring uppleva Östtysklands sammanbrott inifrån. Läs intervjun på Piratbyran.org!

torsdag, oktober 19, 2006

Begreppet gratis och den mentala prislappen

I en krönika i senaste Nöjesguiden ("Rika har bättre smak") kräver Carl Reinholdtzon Belfrage, inte utan ironi förstås, att en cd-skiva ska kosta 10000 kronor. Alltför stor tillgänglighet leder nämligen till dålig smak.

Jag är inte bara emot fildelning, jag är emot alla saker som gör musik tillgängligt: skivbolag, skivbutiker, mobilsignaler, radio, bandspelare och skivspelare. Samtliga bidrar till att alla har tillgång till musik. /.../ Och när massan får en röst blir kvalitén lidande.
P3 Flipper var snabba att haka på med ett kul reportage om gratis som sändes i lördags och går att höra på deras hemsida. Även jag intervjuades. Idén om 10000 kronor för en cd-skiva är intressant, sade jag, och instämde i att gratis tillgång medför en viss slags respektlöshet medan prislappar etablerar kulturellt värde. Fast jag tror aldrig att en behållare för digitala ljuddata kan få ett värde på samma sätt som en vinylskivas reellt inristade ljudvågor. Tänk bara på hur det går att känna igen sitt eget unika vinylexemplar genom ett minimalt knaster som varje gång återkommer på samma ställe i en låt. Men oavsett vilka upplevelser och artefakter man vill investera mer musikaliskt värde i, kommer man förstås inte ifrån att den fria tillgången till musik är ett faktum. Det är inget som fildelningen har förorsakat utan kom redan med radio. Att flanera i en stad utan att översköljas med musik är idag en omöjlighet. Carl Reinholdtzon Belfrage säger i P3 Flipper:
Allting blir mer tillgängligt och man får musik kastad på sig, tuggar i sig det och spottar ut det, istället för att man får tänka till om vad man egentligen vill ha /.../ Om man höjer priset blir man mer medveten om vad man gör för val.
Men siffrorna talar sitt språk: betalningsviljan för musik har inte sjunkit utan snarare flyttat från inspelade objekt till realtidsupplevelser. Själv säger jag några meningar i radioinslaget (med George Bataille i bakhuvudet) om betydelsen i offret och förslösandet, som enligt många antropologer har en fundamental koppling till musikens funktion. När många människor gemensamt visar sin vilja att betala för en musikupplevelse, genom att till exempel resa långt bort och gå på en festival som kostar tusen kronor, finns i detta något av att man känner att man kommer närmare en upplevelse genom att faktiskt offra pengar på den. Även om detta förslösande självklart inte behöver medieras av pengar. Vidare har urvalsfunktionens roll blivit viktigare. När vi översköljs av bilder, rytmer och fraser börjar vi sätta högre värde på den som kan göra ett urval vi gillar – en curator, en DJ, en redaktör, en arrangör – medan den traditionella upphovsmannafunktionen försvagas. Inget av detta är särskilt märkvärdigt. Vilken riktning dessa tendenser bör drivas vidare åt är också öppet. Däremot går det inte att artificiellt chockhöja priset på musikinspelningar, hur intressanta effekter det än skulle få. Men det förstår förstås också Carl Reinholdsson Belfrage. Jag gillar hans provokation och att han vågar säga att "demokrati" inte är ett självklart ideal i alla sammanhang. Däremot köper jag inte hans påstående att "ingenting är gratis i slutändan". Så här definierade jag "gratis" för P3 Flipper: Begreppet "gratis" har bara mening om saker där man normalt tänker sig ett pris. Utan en mental prislapp blir ordet gratis meningslöst. På så vis betecknar gratis en slags gränszon, sådant som ibland kostar och ibland inte. Däremot tänker vi inte att vi åtnjuter en gratis förmån när vi andas luften, cyklar på cykelbanorna eller tar emot FM-radio utan att betala för det. Själv tänker jag inte heller "wow, gratis" när jag tar del av musik via MP3-bloggar, fildelningsnätverk eller nätradio. Att, som en stockholmspolitiker (fp) som för ett par år sedan, påstå att "fria nyttigheter är fel av princip" var alltså väldigt ogenomtänkt. De allra flesta fria nyttigheter uppfattar vi inte ens som gratis utan som självklarheter. Ofta hörs påståendet att "någon måste alltid betala i slutändan". Att det finns dolda kostnader bakom allt som är gratis stämmer förstås, om man bara ser till ekonomins externaliteter i tillräckligt vid bemärkelse. Men det är ganska irrelevant. Betalningssystem i sig är nämligen inte heller gratis. Tänk på vad det kostade att upprätta biltullar i Stockholm – eller på vad det skulle kosta att avgiftsbelägga cykelbanorna. Tänk på hur kampen mot fildelningen externaliserar sina kostnader. Vidare förklarade jag i intervjun (tror dock inte det kom med): Som jag ser det är gratis intressantare att fundera över som ett led inom kulturell produktion, än som en konsumtionsgrej. Konstnärer är vanligtvis experter på att sätta gratis i system. Många inser inte i hur hög grad många produktioner av film och musik är beroende av t.ex. gratis ihoplånad utrustning. För att inte tala om hur journalister är beroende av gratis tillgång till arkiv, från bibliotek till nätets sökmotorer. Journalistiken bygger förresten på att intervjuoffer ställer upp gratis. Jag pratar gratis i P3 nu! Kommentera gärna försöket till pragmatisk definition av "gratis", som en gränszon som förutsätter en "mental prislapp". Jag finner den användbar eftersom den i förlängningen utesluter både positivt reklammässiga och negativt moraliserande värderingar i ordet. Verkligheten är ju bra mycket mer komplex. Reportaget med mig och Carl Reinholdsson Belfrage gjordes förresten av Eric Schüldt, som även figurerade i gårdagens inlägg om kulturpolitik. Det kan höras (19 minuter in i första timmen) på P3 Flippers hemsida under en begränsad tid. Senast jag var med i P3 Flipper (som inte produceras på Radiohuset, utan av en sympatisk frilansredaktion vid Slussen) var för nästan precis ett år sedan, då det handlade om kulturellt återanvändande. Torrent (död?) här.

EU tror att videosajter är television

Om någon har missat det hos Isobel: Europeiska kommissionen vill att alla överföringar av filmmaterial via internet ska börja regleras på samma sätt som traditionell TV-broadcasting. Även personliga videobloggar och videosajter som Bubblare.se (och, får man förmoda, fildelningsnätverk) skulle alltså behöva licens. Enligt EU:s mediekommissionär Viviane Reding handlar det "bara" om att sätta "minimistandards" vad gäller hemskheter som reklam, hets mot folkgrupp och snusk. Brittiska regeringen motarbetar förslaget, närmare bestämt ett utkast till ändringar av ett gammalt direktiv med det festliga namnet "Television Without Frontiers. Den som vill sätta sig in på djupet kan läsa mer i en rapport från Ofcom. För den traditionella televisionens del föreslås legalisering av reklam riktad till barn och fritt fram för produktplacering.

Om att nysta upp kulturpolitiken

Befann mig långt ifrån Skandalsverige i en skön totalpaus från nyhetsflödet, så det var inte förrän på flyget som jag läste i Süddeutsche om att kulturministern avgått. Har inte riktigt fattat om debatten i Sverige har handlat om kulturpolitik eller inte (inte, gissar jag). Copyriot försökte i vart fall rota lite i ämnet förra veckan, under rubriken "Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken". Kommentarerna till det inlägget gjorde mig lite förbryllad; lovord, viss förvirring och så ett par sura utfall. Kanske förorsakat av att jag försökte förbehålla mig rätten att inte alltid driva en åsikt utan nysta lite mer disparat i en fråga. Jag påpekade att jag personligen kan tycka att det känns jobbigt med respons som kräver att detta nystande ska placeras i åsiktsfack, och sedan reduceras till blockpolitik. Inlägget i fråga tog avstamp i en kritik mot det nyliberala slagordet "Avskaffa kulturpolitiken!". Idealet att staten inte ska normera människors kulturpreferenser förutsätter en ofantligt kantig avgränsning av vad som utgör "kultur". Utopin om att den statliga styrningen av kulturlivet kan avskaffas genom att man slutar skattefinansiera muséer, teatrar, film och annat, uttrycker en nästan rörande naivitet inför alla de sätt som politiken styr kulturlivet. Därav nystandet i frågan om på vilka sätt (förutom de mest uppenbara) som upphovsrättslagars tillämpning utgör en storskalig statlig styrning av kulturen. Helt oplanerat gled bloggresonemanget då över till frågan om muntliga yttrandens status kontra skriftliga. Just sådana blogginlägg gillar jag: Börjar i en ända och slutar i en annan, som senare kan passeras av kommande inlägg. Vissa kanske ändå föredrar att läsa det hela som en linje argument och hjälpargument och retoriska tricks i syfte att driva en enda tes. Vet inte om det går att undvika. Signaturen "s" skrev i kommentarerna :

Jag tolkar dig som om att du är emot skattefinansierat stöd till kulturlivet, då detta verkar "normerande". Stämmer detta? /.../ Och om ja, hur kan vi nå ett samhälle som inte verkar normerande? Foucault menade att detta är omöjligt, men du kanske har någon idé?
Nej, jag ser mig inte som någon generell motståndare till att statlig styrning av kulturen. Håller förstås med Foucault om att ett icke-normerande samhälle är en fullständig omöjlighet. (Foucaults synsätt på liberalismen är förresten intressant i sammanhanget.) Men en kritisk hållning är något annat. Och jag tror att det just nu är förbannat viktigt att oförskräckt våga tala om vilken kultur som ges företräde. Det duger inte längre att bara säga att man är för att staten ska främja "kulturen" mer, utan närmare specifikationer. Dels för att det måste vara öppet att ifrågasätta om t.ex. långfilmen är en kulturell form vars ställning måste förbli orubbad i all framtid. (En välkänd premiss i legitimeringen av hysteriska upphovsrättstillämpningar.) Dels, och inte minst, för att de som (likt jag) finner det bra att behålla det statliga understödet till vissa kulturformer som annars inte hade klarat sig gör bäst i att ta tjuren vid hornen. Varför, det förklarar radiojournalisten Eric Schüldt senast i en diskussion på bloggen Det Ljuva Livet. Har själv haft snackat en hel del med honom kring "klassisk musik". Vi begrundat hur få som vill ta dess prekära situation på allvar. Nu skriver Eric Schüldt:
en sak är säker - i en direkt folkomröstning skulle högkulturen ligga risigt till. Vilka är då argumenten att bevara den med bidrag som vi gör idag? Som det går att läsa i min artikel har inte ens Horace något svar på det. Inte jag heller förutom den nästan religiösa övertygelsen att äldre tiders generationer genom högkulturen har skapat ett destillat av den mänskliga erfarenheten. Att då vifta bort den som något mossigt förlegat känns nonchalant, dumt och farligt. /.../ Kanske måste högkulturen dö, åtminstone decimeras. /.../ Innan det sker måste debatten väckas.
"Högkulturen" är förstås bara ett skäl att väcka liv i en kulturpolitisk debatt. Många fler finns. En sak som är säker är att det aldrig kommer gå att komma nånstans i en upphovsrättsdebatt så länge inte det totaliserande kulturbegreppet diversifieras, så länge olika aktörer tillåts slänga sig med lösa fraser i stället för att ta ställning för vilken kultur de vill premiera. En dekonstruering av de kulturpolitiska jargonger som förekommer kan åstadkomma en knuff i riktning mot en uppnystning, vars betydelse går utöver den rådande polemiken om mer eller mindre understöd.

onsdag, oktober 18, 2006

Cyberbrno

Att det dröjt en dryg vecka sedan förra inlägget här beror bland annat på ett besökdigitalkulturfestival i Brno – vilket redan Oscar Swartz nämnt i förbifarten; vi hamnade av en slump på samma flyg till Prag. Någon riktig rapport blir det dock inte nu, utan ni får hålla till godo med några bilder. Kan bara i korthet säga att festivalen var rätt liten och prioriterade avslappnat samkväm framför hektiskt program. Fast många inslag var på tjeckiska, så jag vet inte riktigt. Här var det ändå mellanrummen och mötena som räknades. Magnus Eriksson höll en strålande presentation av Piratbyråns idéer som blev en av de mer välbesökta programpunkterna. Vi tre som bjudits in från Piratbyrån deltog även i ett mindre samtal kring kopifajt, upphovsrätt och datornätverk på Sociologiska institutionen vid Brnos universitet, tillsammans med en professor därifrån och Dr. Jamie King. Visiten föregicks genom att den renommerade tjeckiska tidskriften Literární Noviny smällde upp en fet kassettdödskalle på framsidan och en artikel om Piratbyrån under rubriken "Johoho! Pirátum autorských práv patri vlny internetu". (Med reservation för missade slaviska diftonger. Vi vet inte vad det betyder, men en scannad version går säkert att få fram.) Sven König från Zürich/Berlin både pratade om och framträdde med sitt grymma projekt sCrAmBlEd?HaCkZ!. Men mer om det på Piratbyrån inom kort. Här några andra bilder från Brno: Få har gått in så helhjärtat för det nittiotalistiska cyberpunk-konceptet som lokala profilen Neuron. Tydligen så existerar han inte i några officiella register, men känns igen på de blinkande datorer han byggt in i sin skinnjacka. Här sitter Neuron i sin temporära kontorsskrubb i en takvåning i centrala Brno, i färd att producera irriterande högfrekventa ljud, eller kanske laserkonst. Nästa bild kommer från någon tidigare Neuron-performance: Dr. Rignell, Sven König samt undertecknad, med champagneglas på källarklubb. Burnstation hade lämpligt nog fått låna en gammal österrikisk brandbil, varifrån de pumpade ut elektroniska klanger och lät hugade förbipasserande bränna skivor med diverse netlabel-artister – dessvärre via ett inte superutvecklat interface, men det kanske blir bättre. I veckan fortsätter de sin turné till Ljubljana. Uppdatering: Det var kul att läsa denna respons från en av de sköna människor vi samtalade med i Brno; Adam Hrubý, en osannolikt kombination av modelejon, mährisk folkmusiker, webbdesigner och dödsmetallare.

tisdag, oktober 10, 2006

Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken

Utnämnandet av kulturminister Cecilia Stegö-Chiló förorsakade en del ganska häftiga reaktioner; Isobel skriver läsvärt. Utan att ge sig in i principdiskussionen om statens roll, går det att observera hur värnare av och principiella motståndare till statliga understöd tycks dela ett märkligt grundantagande. Bägge utgår från att kulturpolitik enbart består i att finansiera professionella kulturutövare som annars inte skulle klara sig på en fri marknad. (Jag tror att bägge sidor i polemiken, om de håller sina argument inom sådana trånga ramar, kommer få ett försumbart inflytande. Vid närmare eftertanke är det kanske lika bra.) På Sänd mina rötter regn (en liberal blogg som varit skönt befriad från den tröttsamma "hö hö"-retorik är allt vad de flesta övriga i genren rapat ur sig i sina försök att formulera åsikter kring kulturministervalet) ifrågasätter Dennis konsekvensen i en åsikt som i dagarna framkastats av ett par av Cecilia Stegö-Chilòs gamla medarbetare på Timbro: "Avskaffa kulturpolitiken!" Mattias Svensson uppmanar kulturministern att lägga ned sitt departement, med motiveringen att

ett fritt och levande kulturliv inte kan växa ur kulturpolitiska åtgärder, utan tvärtom kräver att staten lämnar kulturen i fred. /.../ En aldrig så objektiv kvalitetsstandard ger fortfarande inte staten rätt att "korrigera" människors kulturval med skatter, subventioner och regleringar. Kulturen är en privatsak, och den bästa kulturpolitiken är ingen alls.
I samma spår går Henrik Alexandersson, ordförande i Frihetsfronten:
Enligt min mening är "kulturpolitik" en omöjlighet i sig. Hur skulle politiken kunna förhålla sig till kulturen? /.../ Skall man ha en kulturpolitik måste politiken vidare lägga sig i utbudet och ha en uppfattning om vilken kultur som är "bra" och "viktig". Hur i herrans namn skulle det gå till? Det som är bra kultur för mig kan vara skräp för dig.
"Men det känns lite halvgjort", konstaterar Dennis, hintar om att den som verkligen vill avveckla all statlig kulturpolitik nog måste stega in på justitiedepartementet också, och förtydligar:
Bidrag är förstås endast en sorts stöd, skattelättnader är en annan och upphovsrätten är en tredje.
Vilket naturligtvis stämmer. Upphovsrätten är ur det perspektivet inte bara jämförbart med en allmän subvention till "kulturen"; tittar man närmare ser man också att den är full av normativa mekanismer som priviligierar vissa kulturyttringar på andras bekostnad. Inte bara genom att organisationer som Stim (som får betraktas som semi-statlig) tillämpar kantiga kriterier som ger "konstmusik" mångfalt mer per minut, i kombination med lika kantiga beräkningsschabloner som ger topplistan nästan allt och den långa svansen inget. Även gränsdragningarna mellan vad som innefattas av upphovsrätt och inte utgör en slags normativ kulturpolitik. Uppdelningen i rollerna skapare/tolkare är ett exempel. Citaträttens godtyckligt olika giltighet för musik och text en annan. Gränsdragningen mellan en idé och dess framställning är en tredje. Någon stabilitet har aldrig funnits i upphovsrätten, utan varje kulturell och teknisk innovation har inneburit nya omfördelningar, där besluten som fattats av politiker och jurister har varit just avvägningar om vilken slags kultur som ska omfattas av upphovsmannafunktionen. Bakom det hela lurar förstås konstarternas moderna system som slog igenom samtidigt med den moderna upphovsrätten; urskiljandet av ett antal "sköna konster" har varit förutsättningen för att utvidga upphovsrätten till att omfatta annat än litterär text. Länge fanns separata kopieringsregleringar för olika konstarter. Först sedan några decennier tillbaka har man börjat pratat om "intellektuell egendom" som vore det en enhetlig reglering som kunde tillämpas icke-normativt – något som många liberaler, även de mest upphovsrättskritiska, ofta glömmer bort. Hur man än väljer att tala om den, så är och förblir upphovsrätten "räfflad", dess tillämpning fylld av kvarlevande praxis och ofta överspelade kulturella normer. Allra mest fundamentalt kan vi se det i det talade ordets status. På ord som talas finns inget av den upphovsrätt som tilldelas skrivna ord. Om jag är inbjuden till en radiostudio och pratar i en minut, eller om en tevekamera filmar mig när jag på eget bevåg går ner till torget och håller samma utläggning i en megafon, så kan inspelningen sändas och repriseras ohämmat i radio och teve. Jag har inget att säga till om, såtillvida jag inte sjöng fram mitt budskap, för då är det inte talade ord utan ett musikaliskt verk som måste rapporteras in till Stim... Ponera istället att jag i stället för att framföra dem muntligt skriver ner exakt samma ord, och låter publicera dem som en tidningsartikel eller en bloggpost. Då är det inget snack om upphovsrätten. Inte ens om tidningen betalt mig för att skriva texten, får de återpublicera den utan mitt tillstånd. Minns ni debattboken Fittstim? Där publicerades bland annat ett kort brev som en bitter Ulf Lundell skickat till Karolina Ramqvist. Ulf Lundell stämde förlaget för upphovsrättsbrott, och vann. Säg att Uffe i stället hade sluddrat in samma harang på Karolinas telefonsvarare, och hon använt inspelningen i ett radioprogram. Då hade han inte haft en chans att hävda några rättigheter – förutsett att han inte varit slug nog att först tonsätta sina kanske inte helt väl valda ord. Att det talade ordet i hög grad står utanför upphovsrätten är en förutsättning för att vanlig journalistik ska kunna bedrivas. Vi är så vana vid det att vi inte ens ställer frågan "Men hur ska intervjuobjekten klara sig?" (Utom jag, jag har undrat det några gånger när jag flängt runt mellan mikrofoner och gratis bidragit med content till massmedier medan jag knappt kunnat betala hyran.) Alltså är det ingen idé att eftersträva en "slät" upphovsrätt; så länge staten delar ut ensamrätter till immateriella skapelser kommer det att implicera ett komplex av normativa uppfattningar om vilka verbala och estetiska uttryck som ska omfattas och inte, i ständig omförhandling. Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken...

måndag, oktober 09, 2006

Upphovsrättskritik som överbyggnad eller som historisk parentes

Det är alltid intressant att höra hur de som har betalt för att bekämpa fildelningsfenomenet väljer att förklara att upphovsrättens tillämpning har blivit en politisk fråga, och att det finns en massa människor som ifrågasätter antipiratlobbyns krav på att få allt grövre ammunition i detta bekämpande. Två av dessa uttalar sig i ett litet reportage från finländska YLE (som framför allt fokuserar på Piratpartiet). De ger två ganska olika bilder. Å ena sidan har vi Henrik Pontén, som försöker sig på en slags udda variant på den vulgärmarxistiska idén om bas och överbyggnad:

Jag tycker att hela piratrörelsen är ett tecken på ett överskottssamhälle. Har man inte viktigare saker att diskutera än hur man ska undkomma att betala 25 kronor för att hyra en film, då har ett samhälle det väldigt bra. Det borde rimligtvis finnas viktigare saker att lägga sin energi på.
Alltså: Om någon exempelvis hävdar att rättssäkerheten riskerar att undergrävas om lobbyorganisationerna tilldelas polisiära befogenheter, så är det ingen riktig åsikt utan bara ideologi – en fördunklande rationalisering av ett simpelt ekonomiskt intresse. Och alla vi som säger att fildelning är fantastiskt, vill egentligen varken uppnå mer eller mindre än att minimera våra underhållningsutgifter. (Något annat än filer som härrör från Henrik Ponténs uppdragsgivare finns ju inte på fildelningsnätverken...) Monique Wadsted, å sin sida, avstår från sådana bas/överbyggnad-övningar. Hon lutar snarare mot att se all upphovsrättskritik som en historisk anomali, ett irrationellt uppdykande av idéer.
Jag tycker hela debatten är bisarr faktiskt, och de politiska partierna i Sverige har gjort mig mycket, mycket besvikna, därför att de allihopa i princip har sagt liksom att "ja. vi måste titta på de här frågorna". Till och med moderaterna ha svajat i den här frågan. Då undrar jag, är de intellektuellt ohederliga eller är det så att de inte förstår bättre? Därför att det går inte. /.../ Jag tycker att det här är ganska extremt... Krafsar man lite på det här så ligger det under... alltså dels någon sorts överdriven liberalism, en slags extremliberalism, men också en önskan om ett annat ekonomiskt system, som de kanske själva inte faktiskt riktigt har greppat. Alltså den här typen av idéer om att man ska dela, det har ju funnits i vänsterrörelsen och i hippiekulturen och i alla möjliga delar... Här kan ju de grupperna mötas i en ny fråga, men det är fortfarande samma idé om att marknadsekonomin inte ska ta hand om det här.
Hur det kan komma sig att en sådan ideologisk kompott dyker upp från ingenstans och lyckas väcka allmän debatt är inte helt klart. Men å andra sidan, menar Monique Wadsted, kan vi vara förvissade om att den kritiska debatten om upphovsrätten snart är bortglömd:
Min utgångspunkt är ändå att jag tror inte att folk tycker det är okej att fildela. De gör det därför att det är möjligt och därför att det finns. Men liksom, alltså jag vet, jag känner det, de gör inte det. Kommer vi bara att få ordning på det så om några år kommer det bara vara en parentes i historien. /.../ Jag förutsätter att det kommer affärsutvecklas och hittas massor av olika nya intressanta möjligheter, så det förutsätter jag och det ser jag fram emot. Men jag tror inte att den illegala fildelningen kommer att överleva, det är jag helt övertygad om.
Några sådana utopier odlar i vart fall inte Henrik Pontén, som brukar förklara att fildelningen (även den oauktoriserade) kommer finnas kvar men att Antipiratbyrån vill minimera den. Undrar om Monique Wadsted verkligen tror på sin vision om ett genomkontrollerat internet.

lördag, oktober 07, 2006

Underminering i upphovsrättsdjungeln

Via Mymarkup hittade jag till artikeln Copyright Jungle av den amerikanske upphovsrättskritikern och kulturvetaren Siva Vaidhyanathan. Artikeln är en vällovlig guide till journalister att skaffa sig ett grepp kring copyrightdjungeln och en maning till dem att följa dess snåriga kopifajter, särskilt dragkampen kring Googles ambition att digitalisera sjukt stora mängder tryckt litteratur. Ingenting är självklart. Googles affärsmodell som sökmotor är att lagra egna kopior av upphovsrättsskyddat material, utan att be om lov. In the Web world, massive copying is just business as usual. Men att i massiv ta digitala cache-kopior av sådant som inte tidigare gjorts tillgängligt, även om man sedan inte själv gör det tillgängligt utan bara sökbart, kan myckel väl bedömas som upphovsrättsintrång. Konsekvenserna går inte att överblicka. Genom att då identifiera de områden där upphovsrättens koncept har lossnat från sina fundament, går det att få en något tydligare bild av den pågående striden om att omtolka förutsättningarna. Siva Vaidhyanathan snuddar vid ett par av dem, som kan ses som två olika nivåer av form/innehåll-uppdelning:

  1. Dan Brown anklagades för plagiat, eftersom hans roman/storindustri Da Vinci-koden alldeles uppenbart hämtar en stor del av sitt stoff från tjugo år gammal kioskesoterika. Författarna till den tidigare boken (som inte var en roman utan presenterades som non-fiction) väckte i våras åtal mot Dan Browns förlag med hänvisning till att Da Vinci-koden skulle ha stulit "arkitekturen" till deras spekulativa konspirationsteori om Jesu liv. När journalister sedan rapporterade om friande dom framställdes saken ofta som om "plagiarism" vore ett brott. Men: "Plagiarism is an ethical concept. Copyright is a legal one", påminner Siva Vaidhyanathan. Problemet, menar han, var att journalisterna lika lite som människor i allmänhet hade begripit "upphovsrättens operativa princip: man kan inte skydda faktauppgifter och idéer, bara specifika uttryck för idéer". Uppdelningen, som kan föras tillbaka till Johann Gottlieb Fichte, är en förutsättning för att en upphovsrätt ska kunna fungera. Utan ett relativt konsensus om hur gränsen ska dras mellan faktauppgift och framställning, skulle upphovsrätten kollapsa genom antingen implosion eller explosion. Gränsen kan förstås förskjutas i ena eller andra riktningen, vilket olika kulturella praktiker sysslar med oavbrutet. Den dras också på fullständigt olika sätt beroende på om vi talar om musikaliska ljud eller journalistisk text, till exempel. Men att någon slags outtalade och ungefärliga överenskommelser om form kontra innehåll måste det finnas, om idén om upphovsrätt alls ska kunna tillämpas. Siva Vaidhyanathan ger ett par andra exempel på pågående omritning av gränsen, där även vissa faktauppgifter börjar begripas som "intellektuell egendom": Dels de nya typerna av rättigheter till databaser (alltså utöver rättigheterna till databasernas innehåll), dels hur National Basketball Association försökt hävda ensamrätt till faktauppgifterna om matchresultat.
  2. På nästa nivå sker en annan form/innehåll-uppdelning, som åtminstone tidigare varit helt fundamental för upphovsrättens tillämpning. Förvirrande nog vänds då steken, och man säger att upphovsrätten omfattar innehållet i en bok eller en skiva, inte den materiella formen. Copyright governs the content, not the container.
    Thus people may sell and buy used books, and libraries may lend books freely, without permission from publishers. In the digital realm, however, copyright holders may install digital-rights-management schemes that limit the transportation of both the container and the content.
    Själv skrev jag inför förra årets skärpta lag:
    En utgångspunkt för lagförslaget är att upphovsmannen ensam ska ha rätt att avgöra vem som får "framställa exemplar" av ett verk. Detta må vara ganska okomplicerat i ett analogt sammanhang: Vem som helst får inte trycka en upplaga av en bok, men den som har köpt boken får naturligtvis när hon vill ta ut den ur bokhyllan och läsa den. Om man däremot har romanen som textfil i sin dator, framställer man ett exemplar i datorns arbetsminne varje gång man öppnar den. Samma sak om man besöker en hemsida där boken ligger upplagd: Att titta på något i webbläsarens fönster innebär att man laddar ned det till sin dator och alltså skapar ett nytt exemplar. Att använda digital information betyder alltid att kopiera den!
    Ett aktuellt exempel på hur denna nivås avgränsning omförhandlas, så att vad som tidigare setts som "container" ska omfattas av samma slags immateriella ensamrätter som tidigare bara gällde "content", är WIPO Broadcasting Treaty. (Att radiosignaler trots att de är högst fysiska fenomen inte går att se eller ta på innebär förstås att de lättare kan göras till "intellektuell egendom".)
Detta var mitt sätt att beskriva två brännpunkter i kopifajten eller den samtida upphovsrättsdjungeln. Siva Vaidhyanathan är i sin artikel, som är riktad till journalister, mer pedagogisk. Men också störande schematisk. Undermineringen av koncepten beskrivs inte som orsakade av kulturella respektive medietekniska förändringar, utan framstår i slutändan blott som ett verk av några elaka företag:
For most of its 300-year history, the [copyright] system has served us well, protecting the integrity of creative work while allowing the next generation of creators to build on the cultural foundations around them. These rights have helped fill our libraries with books, our walls with art, and our lives with song. But something has gone terribly wrong. In recent years, large multinational media companies have captured the global copyright system and twisted it toward their own short-term interests. /.../ Copyright was designed, as the Constitution declares, to “promote the progress” of knowledge and creativity. In the last thirty years we have seen this brilliant system corrupted and captured by the very industries that the old laws fostered.
Siva Vaidhyanathan manar till återupprättandet av en enhetlig, balanserad, begränsad upphovsrätt som ska kunna fungera friktionsfritt. Och det kan ju vara en god ambition för politiker, men för någon som säger sig syssla med "kritiska informationsstudier" är det tyvärr något fördummande. Det förutsätter att man viftar konstnärliga och medietekniska skillnader under mattan för att upprätthålla bilden av ett stabilt begreppssystem, där form är form och innehåll är innehåll. Så landar det hela i vad som måste kallas en återmystifiering av upphovsrätten. Sen stör jag mig lite på att även Siva Vaidhyanathan skriver om "musikindustrin" och om "musikbranschen", men bara åsyftar skivindustrin (inklusive rättighetsindustrin). Både de som säljer ljudinspelningar, de som säljer trumpeter, de som säljer notböcker och de som bjuder upp till dans har givna platser inom musiklivet. Att de alla tillhör musikbranschen kan ingen på allvar ifrågasätta. Att då behandla skivindustrin som om den ensam representerade musikbranschen, är ett lika stort tankefel som att bara bry sig om trumpetförsäljningen. En annan diskussion kring artikeln, lite mer insnöad på amerikansk juridik: Mike Madison invänder att striden kring Googles biblioteksprojekt inte handlar om whether or not fair use “scales”, alltså inte om den unikt stora omfattningen, utan om att Google är ett vinstdrivande företag och därför svårligen kan göra anspråk på privilegier som utformats främst för offentliga bibliotek. Eftersom fair use-frågor ändå bara kan besvaras med "det beror på" (som Siva Vaidhyanathan svarar) kan man visserligen fråga sig vad frågan tjänar till. En observation kan dock göras: När man undviker de mer tekniska aspekterna av upphovsrättens rådande kris, tenderar problemet att i stället ploppa upp som en fråga om vad som är kommersiellt respektive icke-kommersiellt bruk. En förskjutning från en instabil gränsdragning till en annan. (Eller kanske, om man så vill: Från materiella förhållanden till ideologi.)

Oklart vad "avdigitaliserad välfärd" ska betyda

Ordet "digital" härleds till latinets digitus som betyder finger eller tå. Etymologiskt rör det sig alltså om något som görs med fingrarna, precis som "manuell" betecknar sådant som görs med händerna. Med fingrarna kan man bland annat räkna – ett, två, tre – och det är i denna matematiska bemärkelse som vi idag kallar något för digitalt. Det rör sig om diskreta tal, till skillnad från kontinuerliga serier som bara kan representeras analogt. Begreppet digital tycks bara kunna användas om sådant som vi "sedan tidigare" känt till som analogt. Inte nödvändigtvis sådant som rör sig i datorer, utan allt som överförts från det reellas continuum till en diskontinuerlig teckenordning. Kring detta framkastar av Alan Sondheim några tankar:

In everyday life, the digital is the result of an intervention. /.../ The intervention requires the setting of a standard raster. A raster is a filtering of a quantity, almost always with discrete steps. Think of a raster as a 'screening,' creating elements out of a continuous bandwidth, then quantifying those elements. /.../ The standardization of the raster is a protocol. The protocol must be agreed upon by both sender and receiver. /.../ From the viewpoint of the digital, the analog is forgotten; the process is irreversible. /.../ Analogic use-value is imminent and immanent. Digital exchange-value is distanced, defined. Analog is subject; digital is object. /.../ Digital is always already a presumed contamination of the real. The presumption is always already false. The analog is always already a presumed healing or suturing of the real. The presumption is always already false.
När det så i veckan dök upp en rapport kallad "Den digitala välfärden" blir man ju lite nyfiken. Särskilt som det visar sig att författarna inte blott använder "digital" som lös metafor för IT. De kallar sig "Global Utmanings välfärdspanel" och består av ett knippe samhällsvetare och andra akademiker, Sacos ordförande, Neos redaktör och en tidigare LO-ekonom. I bästa svenska konsensusanda skriver de i sin gemensamma debattartikel:
När vi höjer blicken ser vi ett mönster. Vi ser en välfärd som har blivit alltmer digital. Antingen är man innanför eller utanför. Den glidande skala som det verkliga livet bjuder mellan arbete och arbetslöshet, barndom, ungdom, vuxet liv och ålderdom, hälsa eller ohälsa har i välfärdssystemet sin motsvarighet i allt eller inget. Alla gråa mellanlägen i livet blir antingen svarta eller vita hos försäkringskassan eller arbetsförmedlingen.
Ingen dum formulering! Riktigt vass faktiskt! Om vi nu bortser från att ordet de egentligen verkar ha i åtanke inte är digital, utan närmare bestämt "binär". En antingen-eller-välfärd som ur individens synvinkel bara har två lägen – myndigheten besvarar varje anrop med "1" eller "0". Men ändå – kontrasten mellan livets reella gråzoner och en alltför hård rastrering finns där. Skulle, kanske, kunna bli utgångspunkt för ett intressant resonemang. Inne i rapporten Den digitala välfärden är det dock, efter det inledande manifestet, tunnsått med användande av det onekligen småinnovativa begreppet. En gång återkommer det, då i en kort kommentar från en företrädare för den ungerska tankesmedjan Demos, som säger:
Jag tycker om tanken på att vi ska avdigitalisera välfärden, att outsiders ska bli insiders.
det är vad "avdigitaliseringen" (eller rättare uttryckt avbinäriseringen) handlar om? Att gå från två färger till en? Allt vitt. Inget svart. Vart tog livets gråa mellanlägen som man just talade om vägen? Nej, jag förstår inte vad som uppnås med talat om att välfärden "blivit alltmer digital". Om slutsatsernas retoriska form ändå ska peka hän mot en allinneslutande totalitet, så kan rapportens rubrik bara förstås som fluff och dunster. Den förslagslista som den politiskt diffusa välfärdspanelen snickrat samman ska däremot inte kommenteras här. Men typ varenda jävla morgontidning sprutade duktigt ur sig lyriska ledartexter.

fredag, oktober 06, 2006

Justitieministern

Som väntat, efter att både folkpartiet och han själv trampat i några klaver för mycket, slapp vi se Bodströmklonen Johan Pehrson som justitieminister. I stället en tippad comeback för Beatrice Ask (m). Vilket Henrik Alexandersson sammanfattar:

– Glöm allt vad en mänskligare drogpolitik heter. Nu blir det war om drugs hela dagarna. Det kommer att gå före så väl integritet som rättssäkerhet.
Om vi däremot håller oss till frågor som rör digitala kommunikationsmedel – ett område som koloniserats av Justitiedepartementet, politiskt sett – då hörs glädjerop från Oscar Swartz. Förvisso har ju Beatrice Ask riktat ett par rätt hårda dissar mot datalagringsdirektivet, vars implementering håller på att utredas av den Bodström-tillsatta juristen Gudrun Antemar. Johanna Nylander noterar både plus och minus på rättssäkerhetssidan gällande den nya justitieministern. Frågan är vad som finns att jämföra med. Bedömningar av nya ministrar på grundval av vad de uttalat för åsikter innan de blev ministrar är hur som helst väldigt, väldigt vanskliga. Det om något lärde oss fenomenet Bodström. En sak ska dock bli intressant. Kommer Beatrice Ask att lyfta hemligstämplingen av drygt 700 mail gällande The Pirate Bay som sändes mellan det socialdemokratiskt styrda Justitiedepartementet, USA-myndigheter och Hollywood-lobbyn? En verkligt angelägen sak som för en gång skull kan avgöras genom en enkel namnunderskrift. Jag förutsätter att Rapport lämnar in en ny begäran om att få läsa korrespondensen och hoppas att det kan sättas viss press på Beatrice Ask att verkligen låta härvan komma fram i ljuset.

Kulturministern

När Hundrasjuttiobloggen redan på förväg länkat i väntan på kommentar kring valet av ny kulturminister, så visst. Det blev ju inte någon av de väntade, utan Cecilia Stegö Chilò. Tyskland är visst hennes andra kulturella hemvist, och förutom österrikiska ekonomer uppger hon sig digga Fassbinder, Herzog och Enzensberger. Gränsen för hennes germanofili dras antagligen vid krautrock. Hon lyssnar nämligen enligt DN på alla sorters musik "förutom det mest psykedeliska".

Jag vill värna kulturen från överprojektisering. Visst behöver kulturen finansiellt stöd, men staten ska inte i form av proklamationer om kulturår och liknande tala om för kulturen vad den ska göra. /.../ Man kan välja att se kulturskapare som permanenta bidragstagare - eller som självständiga, starka individer. Jag väljer det senare. Jag har en enorm respekt för kulturskapare, för deras möda, och jag vet att de vill ha större frihet.
Öppet för tolkning... Som med den principiella idé som vår nya kulturminister formulerade i somras, intervjuad av fp-tidningen Nu:
ett västerländskt samhälle som vårt måste vila på självständiga samhällssfärer. Den socialdemokratiska idén om ett centralistiskt samhälle måste bytas ut. Jag vill se ett allsidighetens samhälle - där politik är politik, där ekonomi är ekonomi och där kultur är kultur. Universiteten måste vara självständiga, annars blir det inte bra. Kulturen måste kräva sin frihet.
Hojtandet från den politiska bloggosfären är förutsägbart. Från höger till vänster uttrycks en märklig föreställning av att kulturministern skulle ha väldigt stor makt över det reella kulturlivet. "Hoho, det kommer bli liv i luckan" gruffar ena sidan belåtet, övertygad om att "kulturkoftorna" ska rökas ut i "en ordentlig avpolitisering av den svenska kulturbranchen". Från andra hållet talas det om "en krigsförklaring mot all kulturverksamhet" och förutsätts att kulturlivets bredd bokstavligen kommer att decimeras. Utan att ens spekulera i hur rätt eller fel dessa tyckare har kan vi kyligt konstatera att vi nog är dömda till en rätt förvirrad diskussion så länge ämnet blott är "kulturen", utan närmare specifikationer. Public service må vara en verksamhet avgörande makt ligger hos staten (dock knappast hos den enskilde kulturminstern). Men kulturlivet i allmänhet är inte en produkt av kulturpolitiken, och de flesta statlig beslut som påverkar kulturlivet i bred bemärkelse tas fram av andra departement än kulturdepartementet. Förresten bedriver även kommuner och landsting kulturpolitik, vilket högervänsterbloggeriet kanske råkat glömma bort. Å andra sidan kan en välformulerad kulturminister alldeles säkert påverka hur det pratas om kultur. Det om något har stor – men inte helt förutsägbar – betydelse. (Äh, vi får väl se om något klokare sägs i Erratas kommentarsfält.) Oscar Swartz känner förstås flera ministrar, och berättar att det var just Cecilia Stegö Chilò som formellt beställde hans osande rapport om Bodströmsamhället.

torsdag, oktober 05, 2006

För sista gången: Skivbolagen är INTE lika med musikbranschen!

År 2006 kommer att bli det år då svenskar för första gången lägger mer pengar på tv-spel än på musik. Det visar siffror och prognoser från de två branscherna som SVT:s Lilla Aktuellt har sammanställt.
Med all respekt för relevansen i att ställa olika kulturyttringars omsättning mot varandra, blir man genast fundersam över hur Lilla Aktuellt lyckats mäta hur mycket pengar som svenskarna lägger på musik. Konserter, festivaler och danstillställningar opererar ju ofta i en grå ekonomi, och hur som helst är det oftast svårt att kvantifiera hur stor del musiken har i nöjesarrangemangens omsättning. Och emedan inträdet till kyrkans körkonsert tveklöst är pengar som spenderas på musik, är det kanske inte lika självklart när det gäller avgifterna till kommunala musikskolan, eller inköpet av en MP3-spelare. Svaret visar sig vara att Lilla Aktuellt inte alls har mätt vad som spenderas på musik. De har bara mätt försäljningen av inspelad musik. De har frågat efter dessa hos skivbranschens kartell IFPI, och presenterat svaren som om de talade för musiklivet i sin helhet. Vilket hån mot all den kreativitet som det rymmer! Det finns ju klart och tydligt belagt att den sjunkande betalningsviljan för inspelningar skett parallellt med en lika kraftig ökning av omsättningen för levande musikframträdanden, musik som realtidsupplevelse (vilket historiskt sett är att betrakta som det normala). För övrigt inte första gången som Lilla Aktuellt gör bort sig.

tisdag, oktober 03, 2006

Friande fildelningsdom

Bevismaskinen kan inte döma folk i domstol, inte ens om anmälaren heter Antipiratbyrån. Så kan man, grovt tillyxat, sammanfatta hovrättens beslut att fria Västeråsmannen. När han för ett knappt år sedan fälldes av tingsrätten för otillåten fildelning av en film, bestod "bevisningen" av skärmdumpar inlämnade av Antipiratbyrån. Hovrätten underkänner klart och tydligt och verkar därmed sätta praxis. (Här finns hela domen som PDF.) Borde vara goda nyheter för för de bägge fildelare från Borås som dömdes i en liknande process, förutsatt att de har överklagat. "Husrannsakan" är ordet som går igenom i dagens reaktioner från en hel rad av antipiratkrigare. Chatrine Rudström (åklagare), Daniel Westman (Juridicum), Lars Gustafsson (IFPI), Henrik Pontén (Antipiratbyrån) såväl som Johan Pehrson (folkpartist & inte längre särskilt het som justitieministerkandidat) – alla resonerar de som att nästa logiska steg måste bli att systematiskt börja säkra bevis genom att låta polisen rutinmässigt beslagta datorerna så fort Antipiratbyrån pekar ut någon. Men det är ju inte ett innehav av en fil som ska bevisas, utan en dataöverföring. Digitala piratarkiv är ju fullt lagliga, så länge de inte görs tillgängliga för fler än ett litet fåtal. Strikt juridiskt borde husrannsakningar vara av föga värde. Snarare handlar det om skrämseltaktik, om en förhoppning att göra vissa fildelare illa till mods av tanken på att instormande snutar låser in all ens personliga data under obestämd tid (med hänvisning till en bil som beslagtogs 1981). Prislappen för att jaga en enda fildelare? Ett antal miljoner. De som nu mumlar om skärpt lagstiftning vill förstås till varje pris undvika prioriteringsfrågan. Johan Linander (c) kontrar med att upphovsrättslagen tvärtom borde differentieras mellan hur ringa och grova överträdelser behandlas, så att vanlig fildelning saknar fängelse i straffskalan och kan behandlas som en bagatellförseelse. Rimligt och självklart i de allra flestas ögon, och (på kort sikt) långt mer realistiskt än en legalisering. Inte svårt alls, faktiskt. Uppdatering: Nu har Nicklas Lundblad läst domen och lyckas som vanligt sätta fingret på det verkligt intressanta. Hovrätten menar att IP-numret måste kunna spåras till den utrustning som disponerats av den åtalade. Abbonentuppgifter räcker alltså inte på långa vägar.

Plötsligt ser det ut som kravet på åklagaren skulle kunna bli att visa inte bara att nedladdning skett, utan också var den som disponerade utrustningen var när det skedde. /.../ Ur ett rent försvarstaktiskt perspektiv öppnar domen för enkla och självklara försvar: "jag var inte där" /.../ Det ser nu ut att vara hart när omöjligt att fälla någon. Är inte det då bisarrt? Nej. Man måste komma ihåg att den meningen faktiskt har ett led till: det är nu hart när omöjligt att fälla någon oskyldig. Och det är viktigt i en rättsstat.
Viktig poäng, särskilt som den tycks stärka rätten att trådlöst dela med sig av sin internetanslutning. Men det hör till ett större frågekomplex som vi bara har sett början av...

måndag, oktober 02, 2006

Alla ska med

Vad liten den är, Aftonbladets nya gratistidning "Punkt SE", som från idag bidrar till att göra pappershögarna i tunnelbanan ännu lite större. Tydligaste intrycket, bortsett från att typ inga texter går utöver notislängd, är den helt öppna ambitionen att inte göra tidningen själv, åtminstone inte journalistiskt. Istället riktar sig tilltalet till entusiasten-på-gatan som mer än gärna bidrar gratis (eller till en bråkdel av priset)

Varsågod – här är din nya morgontidning. Och du är vår viktigaste medarbetare. ... Bli nätkrönikör eller vimmelfotograf - du kan läsa här på sajten hur du gör. Hos oss är det också du som läsare, inte våra recensenter, som sätter betyg på krogarna och filmerna.
Istället för att en praktikant eller vikarie skickas ut att ställa en fråga till fem personer på stan, kör man med "MMS-frågan". Lär ju knappast finnas någon brist på uttråkade pendlare beredda att betala ett par kronor för att få synas med en åsikt. Även krönikorna tänker man låta vara amatörproducerade. Bakom uppmaningarna att börja Aftonbladet-blogga finns helt klart också en tanke på att skaffa sig en åker varifrån papperstidningen kan skörda sånt som vissa fortfarande kallar "innehåll". När The Economist nyligen skrev om papperstidningens öde utpekades Schibsted (som äger Aftonbladet) som en av få tidningskoncerner som hittat ett vinnande koncept. Det kunde ungefär sammanfattas: Betrakta de anrika tidningarna som varumärken - tjäna pengarna på verksamheter med endast vag koppling till journalistik.

Post-WOS-länksamling + Brno

Ljud och video från samtliga Wizards of OS-sessioner finns nu tillgängligt, även om det allra mesta kanske inte ger så mycket att titta på; konferensens syfte verkade väl någonstans ändå ha varit att samla ihop intressant folk på ett och samma ställe snarare än att föra ut budskap till massorna. Såg siffror på att vi nästan var 100 som var inbjudna som talare och liknande, därtill kom 200 pressackrediterade och drygt lika många betalande besökare. Copyriot fick ihop tre inlägg:

Oscar Swartz var ju också med i Berlin och han fick uppenbarligen smak för staden; fick just höra från honom att han tänker flytta dit och bo tillfälligt i Berlin i kanske ett år eller så. (Jag förstår honom, har bott där tidigare och har tankar på att återvända framöver.) Konferensrapporterna han skrev för Computer Sweden finns länkade från detta inlägg. Ett par vänner från Piratgruppen i Norge och Danmark var också på plats med pressackreditering och ger nog ifrån sig en text inom kort. Benjamin Mako Hill har plitat ned några rader om sin debatt kring licenser som han hade med Lawrence Lessig. Och medieforskaren Felix Stalder som modererade den panel där jag själv medverkade skriver några relaterade rader på tyska, "In unbekannten Gewässern". Enda riktigt polemiska rapporten är en text av anarkohackern Dmytri Kleiner som cirkulerat lite överallt på nätet, "WOS4: The Creative Anti-Commons and the Poverty of Networks". En ganska dogmatisk kritik mot Lawrence Lessig; även om jag vill minnas att där fanns några poänger kvarlämnar texten mest en stickande doft av renhetssträvan. "CC flawed? That argument is secondary" skriver tvärtom J. Andersson, som bestämt avråder upphovsrättskritiker från att ge sig på Creative Commons. (Just en licensproblematiken känns inte jättehögprioriterad just nu, tycker jag själv.) Så långt Berlin. Brno nästa! Om en vecka inleds där digitalkulturfestivalen Brzno Zoom 2006, (9-15 oktober) med spännande öppen inriktning. Piratbyrån är inbjuden, en hel delegation faktiskt, för att presentera verksamheten och delta i samtal. Andra som kommer till Brno är Scrambled Hackz, The League of Noble Peers samt diverse demoscenare, VJ:s och videokonstnärer.