onsdag, november 29, 2006

Unikt samtal på Södertörn nästa onsdag

Vill tipsa om ett samtal kring upphovsrättens kris och framtid, med siktet inställt bortom den sedvanliga polemiken, som anordnas om precis en vecka:

Rasmus Fleischer (doktorand i samtidshistoria och medgrundare av Piratbyrån) och Nicklas Lundblad (doktorand i informatik och vd för tidskriften Neo) inleder.
Moderator: Jonatan Habib Engqvist (sadelmakare och filosof, forskar i psykedelisk konst på Kungl. Konsthögskolan).
Bar under hela kvällen. Onsdag 6 december, 18.00, Moas Båge, sal MB505.
Inträde: 30 kr.
Arr: Södertörns Humanistiska Förening
Platsen är alltså Södertörns högskola i Flemingsberg

söndag, november 26, 2006

Hannah Arendt


Innan den utsökta Berlinbloggen Notiser från en ö tog paus, förhoppningsvis bara tillfälligt, körde Jelena Selin en serie inlägg kring Hannah Arendt som nyligen skulle ha fyllt 100 år.
Passar på att tipsa om de texterna om Arendt (plus denna och denna), medan jag fascinerat läser i hennes mäktiga bok om människans villkor.
Framför allt ska tillfället tas i akt att tipsa om en internationell Hannah Arendt-konferens som kommer att hållas på Moderna museet i januari, gästad av dragplåster som Julia Kristeva. Gratis, fast föranmälan krävs.

lördag, november 25, 2006

Och årets futuristpris går till...

...ReacTable!

Traditionen att styra elektroniska musikinstrument med kromatiskt klaviatur har bitit sig fast hårt i några decennier. Egentligen mest på slentrian, utan något bra skäl. På senare år med konkurrens från laptopen, som ju knappast kan beskyllas för vare sig performance-potentialer eller musikcentrerad design.
Nya gränssnitt behöver experimenteras fram. ReacTable känns lovande.

Kassettavgift på USB-minnen i Danmark


Copyswede meddelar i sin senaste årsredovisning att deras omsätting – alltså det totala uttaget av kassettersättning/privatkopieringsersättning i Sverige – har ökat med drygt 38 %. Förra året uppnåddes ett rekordbelopp om en kvarts miljard kronor.
Det är ingen liten summa pengar. De slussas vidare till andra bokstavsbyråkratier med namn som FRF, UBOS, IFPI, STIM och SAMI – naturligtvis på högst godtyckliga grunder, eftersom ingen kan veta vad alla dessa sålda lagringsmedia egentligen används till.

Enligt svensk lag får Copyswede driva in pengar från försäljningen av "produkter som är särskilt lämpliga att använda för privat kopiering, t.ex. inspelningsbara cd-skivor, dvd-skivor, videokassetter och mp3-spelare". Däremot omfattas inte vanliga datorer eller hårddiskar. Bokstavsbyråkratierna är förstås missnöjda med den saken, och vill ha rätt till fler pålagor, även på "allmänna" lagringsmedia. I princip har de stöd från miljöpartiet som nyligen tog ställning för "utökad kassettavgift".

Danmark utökar nu kassettavgiften. Från den 1 december kommer Copydan – danska motsvarigheten till Copyswede – att med statlig sanktion lägga en pålaga även på portabla USB-flash-minnen. Copydan förklarar de att de "bara försöker följa den tekniska utvecklingen". De hänvisar till att lagringskapaciteten på dessa minnen har ökat, vilket avspeglas i att reklamen för dem pekar på möjligheten att transportera stora mängder musik och video.

Däri ligger också den potentiellt positiva sidan av saken: Synliggörandet av offline-darknets. Oauktoriserad kopiering kan lika gärna kan ske helt oövervakningsbart via fickminnen som den kan ske via P2P-nätverk. Blir bara den premissen klar, ändrar hela frågan karaktär:
Pirated copies will be produced, no matter the fate of file-sharing networks. /.../
To the extent that some people may avoid P2P networks, research shows that they just reconnect to other sources of data – be it physical copying from family and friends or file exchanges with mail and chat clients. It’s all a piracy performed in a grey zone outside surveillance.
So the question is not piracy or not, nor if darknets are desirable or not, but what infrastructures piracy will take use of.

The war against file-sharing is essentially a war against the distribution of uncopyrighted metadata, not against the distribution of copyrighted material. It is about hindering the ever-present piracy from globalizing and open indexing, pushing it back to the family and the schoolyard and the workplace. Scaling-down, not in quantity but in network scale, from peer-to-peer to person-to-person.
The result is not less piracy, but less plurality in piracy.
En förutsättning för att en sådan diskussion ska kunna väckas är dock att frågan om kassettersättning inte fastnar i konsumentgnäll över de (relativt små och kringgående-bara) avgifter det handlar om.
Räkna med förnyade påstötningar från de svenska bokstavsbyråkratierna för avgifter även på hårddiskar, efter att de vunnit en delseger i grannlandet. Men samtidigt kan de nog få svårare än tidigare att vinna gehör hos en regering ledd av moderaterna, som har en tradition av åtminstone en viss skepsis mot upphovsrättens kollektiva och skatteliknande varianter.

Serieintervju med Bill Drummond

Galago har bytt skepnad, från serietidskrift till 200-sidig bokantologi med utrymme även för längre serier. Första damp ned i veckan, lagom till No Music Day, passande nog innehållande en lång serieintervju med Bill Drummond, signerad Fabian Göranson och Johannes Klenell.

Under ett par timmar berättade Bill Drummond för ovanlighetens skull hela historien: Från tiden innan The KLF, via den famösa aktionen på Brits-galan, K Foundation och en bisarr utflykt till Nordnorge, fram till det avmagnetiserade förhållandet till musik som han numera bearbetar i projekt som The 17 och No Music Day. Fabians helt otroliga tecknande, pendlande mellan illustration och surrealism, ger en egen dimension till serieintervjun (ett format som förhoppningsvis får mer utrymme i Galago framöver). Missa inte!

Relaterade inlägg:

fredag, november 24, 2006

Musikcensur och musikcensur

°
Började fundera en del på innebörden i begreppet "musikcensur", när jag i påskas hörde talas om den Köpenhamnsbaserade och Sida-finansierade organisationen Freemuse, Freedom of musical expression.
Någon skiljelinje mellan censur av rent musikaliska uttryck och censur av låttexter verkade de inte vilja upprätthålla. För Freemuse är det bara två olika former av "musikcensur". Visst, bägge delar är såklart viktiga att uppmärksamma. Men är det verkligen samma sak att åtala låttexter, så som görs även i Sverige (uppvigling, hets mot folkgrupp etc.), och att kriminalisera själva musiken eller vissa musikstilar?

Dagens DN Kultur (ej på nätet än) berättar att Freemuse idag inleder sin årskonferens i Istanbul. Där presenteras bland annat en rapport om situationen i Vitryssland, där "en ung kvinnlig musiker bland annat vittnar om att hon under en konsert inte fick använda orden frihet eller val".
För jävligt, förstås. Men musikcensur? Nja. Så länge censuren riktar sig mot de ord som används, är den snarare att jämföra med andra ingrepp i pressfriheten. Även om det säkert är så, som Freemuse hävdar, att organisationer för yttrandefrihet haft en tendens att bry sig mer om ord som trycks än om ord som sjungs.
Freemuse-direktören Marie Korpe går så långt som att likställa censur av låttexter med situationen i nordvästra Pakistan, där en talibaninspirerad lokalregering har totalförbjudit musik, och där musikbutiker brändes ned så sent som förra månaden. Till DN säger hon:
– För mig är det inte heller någon större skillnad mellan att trampa på Dixie Chicks cd-skivor och att, som talibanerna, förstöra kassetter och instrument.
Sakta i backarna! Med en sådan inställning kastar sig Freemuse ut i en rätt elakartad relativism. Även mediebolagens ägarkoncentration och att en dansk rappare inte fick vara med på en samlingsskiva räknar Freemuse som "musikcensur". Följden blir att begreppet urvattnas totalt.

Utan att tona ned de problem och attityder som de försöker föra upp till debatt, kan man bara beklaga att Freemuse så fullständigt lyckas sjabbla bort frågan om musikcensur – det vill säga: censur av musik.
  • I Somalia verkar islamiska domstolsunionen göra allvar av sitt totalförbud mot musik genom att attackera människor som spelar musik och förstöra instrument och bandspelare. Det är musikcensur.
  • Lagar som specifikt riktar sig mot "repetitiva beats", eller en polisiär praktik som inriktar sig på att stoppa eller försvåra fester där det dansas till viss typ av musik – det är musikcensur.
  • Artister som använder samplingar eller citerar andras melodislingor lever farligt. De åtalas för upphovsrättsbrott, tvingas dra tillbaka sina inspelningar och får statuera exempel för andra musiker, som inte vågar skapa på samma sätt så länge de inte har ett skivbolag i ryggen berett att betala fantasisummor i licensavgifter. Det är musikcensur (men inget som Freemuse verkar bry sig ett dyft om!).
  • Sverige åtalar distributörer av vit makt-musik för hets mot folkgrupp. Vitryssland ger sig på artister som sjunger om ord som frihet och val. Det är i bägge fallen fråga om censur, av olika slag, men inte om musikcensur.
  • Ägarstrukturerna till radio och tv i exempelvis USA gör att den artist som gör det minsta lilla politiskt kontroversiella steg riskerar att bojkottas från dessa gamla massmediala kanaler. Det är inte musikcensur, särskilt som det idag finns bättre möjligheter än på länge att kringgå dessa kanaler. Däremot är det symptom på en gravt skev mediestruktur. Att förändra den strukturen är en utmaning. Men jag tvivlar på att det görs bäst genom att NGO:s blandar samman korten.
Läs också: Musik som säkerhetspolitiskt koncept

torsdag, november 23, 2006

Halvfria nätverk

°


Företaget Fon skänker bort gratis routrar till alla i Sverige som vill dela sina internetuppkopplingar trådlöst på deras villkor, precis som de tidigare gjort på kontinenten. Basal konsumentvägledning på svenska finns här.
Låt oss bara åtminstone för en stund avstå från käcka utrop om det fantastiskt solidariska i att "bli en fonero", och komma ihåg att Fon trots allt inte är en "rörelse", utan en helkommersiell storsatsning där bland andra Google står för riskkapital. Utan att vare sig fördöma eller hylla, borde det vara läge för reflektion. Hoppas alltså att kommentarsfältet går hett.

Alla Fon-anslutna delar ut sin uppkoppling får tillgång till alla andras nät, när de befinner sig i närheten. Icke-anslutna har möjlighet att betala för tillgång. Användaridentiteten är knuten till ens personuppgifter, som lagras centralt av Fon. Och notera avtalstexten:
6.10. FON reserves the right at all times to disclose any user information as FON deems necessary to satisfy any applicable law, regulation, legal process or governmental request.
Inte ens domstolsbeslut krävs alltså för att din identitet ska lämnas ut, exempelvis till upphovsrättsindustrins privatspanare (naturligtvis är det bara en tidsfråga innan dessa hör av sig till Fon med sådana krav, om de inte redan gjort det). Knappast tillfredsställande villkor på den punkten.
Intressantare vore förstås om Fon kunde ge tillgång till sitt nät utan att personuppgifter involverades, genom någon slags kontantkortsmodell. kontroversiellt är inte anonym trådlös tillgång, som ju ändå finns att tillgå överallt i dagens stadsmiljöer. Rätten att som privatperson dela vidare sin internetuppkoppling utan att ansvara för vad andra gör med den, även om man inte är en "licensierad ISP" som lagrar personuppgifter i en databas, måste försvaras. Inte bara som en tom princip, utan som förutsättning för att några verkligt spännande trådlösa utvecklingar även bortom Fon alls ska kunna skönjas. (En fråga som är betydligt större och intressantare än frågan om "integritet"!)
För övrigt ska det bli intressant att se vilken lösning som väljs när man nu ska bygga gratis internet i Stockholms lokaltrafik (och kanske hela Stockholm) – registrering med personnummer, eller öppna nät?

De villkor som man går med på om man tar emot en gratis router (pdf 1, pdf 2), vilka skärskådas i en utmärkt bloggpost rubricerad "Is FON evil?". Förutom att man måste registrera sig inom en månad, förbinder man sig att delta i Fon-nätverkandet under ett års tid – 24 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Och ajabaja om man använder annan mjukvara än den officiella. (Fast ett visst hackande försiggår såklart.)

Den som öppnar sitt trådlösa nät för Fon-abbonenter kan alltså inte öppna det för alla andra. Här finns en potentiell konkurrens mellan Fon och rörelsen för (riktigt) fria trådlösa nätverk – en rörelse som visserligen aldrig riktigt har slagit i Sverige, bortskämda som vi är med fasta linor, men väl annorstädes. I Tyskland har det följaktligen förekommit en del diskussion om Fon kontra Freifunk. Det senare en gräsrotsrörelse vars visioner handlar om att använda OLSR-protokoll för att bygga öppna "mesh"-nätverk, hyfsat framgångsrikt i delar av östra Berlin.Bloggposten "Is FON evil?" sammanfattar:
So is FON evil? Not neccessarily.
FON does certainly not sound like a community led by Mr. NiceGuy.
FON is a business model, that generates profit from the bandwidth of their community members, while supplying them with cheap hardware. If you ever wanted a cheap router for home use? Maybe FON is the choice.
Ever wanted a router for freifunk or some custom firmware? According to the terms of use, FON is not for you.
Ever wanted a freifunk router or some other community router next year? Shop a FON-one, register, keep it up for one year, unregister and there you go.
Uppdatering: Har nu fått höra att de routrar som delas ut nu är av ett annat slag än de Linksys-routrar som Fon tidigare sålde subventionerat. Fons specialroutrar går inte att flasha om utan att man löder och har sig. Deras firmware är krypterad och checkar allt mot Fons centrala server, bara för att inte användarna ska kunna använda dem på annat sätt än Fon tänkt sig. Behöver jag nämna att jag blir allt mer skeptisk?

tisdag, november 21, 2006

No Music Day

Lätt är det inte, att avstå från all musikalisk aktivitet under en hel dag. Men lärorikt. Om någon missat det så firas alltså idag, den 21 november, No Music Day, på initiativ av samtidskonstnären och ex-musikern (The KLF) Bill Drummond.
Aktionen uppmärksammas i ett antal svenska tidningskolumner: av Lokko i SvD, av Hjärtberg i NSD (där undertecknad intervjuas), av Gradvall i DI och Haglund i GP, samt av enstaka bloggar.

När Bill Drummond under en vecka i våras besökte Stockholm med The 17, ett performanceprojekt kring att skapa flyktiga musikaliska situationer, förklarade han bakgrunden för oss som deltog. (Varje session var öppen för exakt 17 personer, bildande en tillfällig amatörkör vars ljud spelades in i flera lager i enlighet med vissa instruktioner. Inspelningen spelades därefter upp en gång, och förstördes därefter.)
The 17-sessionen inleddes med att Bill Drummond (född 1953) berättade om sin egen relation till musik: Från de tidiga tonårens vördnad inför den första Beatles-singeln, via The KLF:s topplisteinfiltration och storartade uttåg ur musikindustrin, till en punkt där han kände att musik tappat sin betydelse.

Vilket självklart har att göra med att vi idag omges av så mycket mer inspelad musik än någonsin tidigare. Vi tänker i allmänhet inte ens på att den finns där, än mindre reflekterar vi över vår egen relation till musiken. Så handikappas många nutida människor av sitt mentala likhetstecken mellan musik och musikinspelningar, som döljer det faktum att musik till sitt väsen är performance som sker i ögonblicket. (Även det individualiserade användandet av inspelningar, exempelvis i MP3-spelarens spellistor, kan rymmas inom en bred definition av performance.)

Skillnaden är avgrundsdjup mellan No Music Day och t.ex. Buy Nothing Day. Medan den senare dagen bottnar i en generell motvilja inför konsumtionssamhället (att den bara kan manifesteras en dag om året är en rent praktisk fråga), handlar No Music Day tvärtom om kärlek till musik. Genom att avstå från musik en dag (paus/tystnad är förstås ofrånkomliga inslag även i musiken) går det kanske att fintrimma perceptionen för bättre möjlighet att uppskatta musik de övriga 364 dagarna. Det är ingen slump att det traditionella firandet av musikens skyddshelgon Sankta Cecilia infaller imorgon, den 22 november.

Både Andres Lokko och Magnus Haglund beskriver No Music Day som en förlängning av John Cages välkända performance 4' 33" – en något tveksam parallell, vill jag påstå. John Cages anarkobuddhistiska avmagnetiseringsprojekt handlade om att försöka bryta ner gränsen mellan musikaliska ljud och andra ljud. (Läs mer i förra höstens inlägg om "Ljudens (påstådda) befrielse".)
Någon sådan naivgrandios ambition om att göra allt till musik finns inte hos Bill Drummond. Han uttrycker snarare en farhåga om att musik håller på att bli ointressant. Jag delar verkligen inte den uppfattningen, men kan förstå den utifrån hans generationsbakgrund.
Dagens musikaliska klimat är på många sätt alldeles utmärkt, men ojämnt fördelat. Problemet är inte att den ökade tillgången har lett till att den inspelade musiken förlorat sin aura, utan att den förrädiska skivindustritanken på musik som enbart objekt hotar skymma det faktum att musik är och alltid har varit något som sker.
Våra sinnen mår bra av att rekalibreras ibland. No Music Day är ett spännande fenomenologiskt experiment. Själv har jag lärt mig om hur mycket plats betyder för min egen relation till musik: Att vara utan musik under en promenad eller på ett bibliotek är förstås inget svårt, men att avstå från ljudväggen här hemma där jag normalt låter musiken gå 24/7, det var svårare än jag trodde. Min idé att sätta mig och jobba på ett kafé har jag också fått dumpa såklart; knappast att det går att undvika musik där. Om en halvtimma kommer en extra frestelse från Apple med bud till min dörr, en iPod som jag inte kan testa förrän imorgon...
Men då kommer det där ständiga musikflödet som jag faktiskt älskar att smaka bättre än på länge.

A-kassa och kultur. (Om en kanske omöjlig diskussion)

°
Politik eller sådant som missförstås som politik tenderar ofta att locka fram det absolut sämsta ur människor. Några exempel på den saken bjöds det på efter att Piratbyrån skrivit en nyhet med rubriken "Ny a-kassa befaras slå mot kultursektorn". Där återgavs farhågor från scenkonstens håll om hur det ska gå för frilansande kulturarbetare, då det inom vissa områden (t.ex. teatern) råder ett system där perioder av arbetslöshet är en integrerad del. Vissa gnällspikar i kommentarsfältet reagerade med att häva ur sig ord som "kommunistsmörja!". Tydligen går det inte att tala om kulturlivets reella villkor utan att det tolkas som inlägg i ett blockpolitiskt ställningskrig. Suck.
Monki tog ett djupt andetag och skrev ett bra svar till dem som ansåg sig veta bäst vad som platsar och inte bland Piratbyråns nyheter:
1) Det är inte Piratbyrån som befarar, det är aktörer inom teaterbranschen.
2) Piratbyrån tycker inte varken att skattebetalarna ska eller inte ska betala frilansande scenarbetare, men de gör det idag. Piratbyrån handlar överhuvudtaget väldigt lite om hur saker ska se ut i framtiden, utan främst om hur det fungerar redan idag.
3) Att den här nyheten är relevant för Piratbyrån avslöjas i första meningen. Vi är inte intresserade av uppovsrätten i sig. Vi är intresserade av hur kultur och kunskap produceras. En av våra viktigaste poänger är att upphovsrätten inte är någon slags garanterad lön för kulturarbetare och att det automatiskt blir bättre för dem om den stärks. Den här nyheten visar på hur komplex vardagen för kulturarbetare ser ut när till och med a-kassan finns inbyggd i systemet, trots att den inte är tänkt att användas för dessa ändamål.
Det måste gå att ta sig ur den fastklibbande von oben-diskurs där det, strikt binärt, bara existerar de som har jobb och de som inte har jobb. Det måste gå att erkänna att a-kassan fungerar lite som riskkapital i musikbranschen (med ekonomgeografen Anders Malmbergs ord) utan att det ska tolkas som en åsikt om hur statens roll borde vara. Annars kommer varje diskussion om hur kulturlivet fungerar att bli en fars utan någon koppling till verkliga förhållanden. Inget av detta handlar om blockpolitik; politiker oavsett parti kan givetvis inte säga att de accepterar en grå ekonomi. Nej, det handlar om vilken rationalitet som ska styra: En byråkratisk-moralistisk eller en pluralistisk-realistisk.

Även officiella företrädare för t.ex. kulturarbetarfacken spelar förstås på den byråkratiska diskursens planhalva; då de varken kan eller vill använda sina begränsade offentliga kanaler till att belysa mångfalden av gråzoner i kulturlivets vardag så återstår bara grovhuggna och ofta överdrivna påståenden. Maj år 2000 varnade Teaterförbundets Jaan Kolk för att varannan scenkonstnär skulle tvingas byta arbete om den dåvarande socialdemokratiska regeringen genomförde det förslag som dess a-kasseutredning då hade lagt fram; om det genomfördes vet jag inte (vet någon?), men att så skulle kunna ske låter ytterst osannolikt. Kulturekonomin tenderar att kunna skapa nya flyktlinjer snarare än att försvinna.

Frilansande skådespelare använder a-kassa som försörjning inte bara mellan produktionerna, utan också medan de läser manus och repeterar. Fusket är satt i system av småteatrar, som ett sätt att överlåta lönekostnader på staten. Så ligger det till idag. Diskutera gärna rätt och fel (någon annanstans), men låtsas inte om som att det är en simpel sak att avgöra när "fusk" av detta slag sker. Att lagen inte tillåter en att göra delar av ett arbetsuppdrag medan man lyfter a-kassa är en sak, men gemensamt för de flesta kulturella sysselsättningar är att de inte går att avgränsa i tid. Musikern övar på sitt instrument, journalisten håller sig uppdaterad, fotografen har ögonen öppna – oavsett varifrån veckans pengar kommer.

Senaste statliga kulturpolitiska utredningen (SOU 1995: 84) fastslår att "konstnärskåren" kan delas upp i två kategorier: Dels "skapande konstnärer" såsom kompositörer och dramatiker, vilka "utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete". Dels "utövande konstnärer" såsom musiker och skådespelare, vilka "gestaltar eller tolkar ett av skapande konstnär koncipierat verk". Bara de senare kan vara utan arbete, menade utredningen. Skapande konstnärer kan "definitionsmässigt inte räknas som arbetslösa", eftersom de går runt och är kreativa från morgon till kväll.
Uppdelningen funkar inte, den saken kan vi nog enas om. Följaktligen måste det finnas en massa folk som är både arbetslösa och inte på samma gång. Men för en paragrafryttare blir det förstås ett problem. En timanställd musiklärare som bara får jobba några dagar i veckan och lyfter a-kassa de övriga, och som använder sin lediga tid åt att producera musik som hon tänker turnera med kommande sommar i stället för att bara glo på tv – är hon en ovanligt arbetsam och kreativt driven människa, eller en ovanligt arbetsskygg fuskare?
Svara gärna "fuskare", men var medveten om vad det innebär innan det börjar susa iväg kommentarer i stil med "inga jävla rödvinsflummare ska minsann få sin hobby betald av min surt förvärvade lön" etc. Gränsen mellan den kultur som bär sig kommersiellt och den kultur som lever på understöd är inte så knivskarp som revisorshjärnan vill få det till; i själva verket kan den ofta dras först i efterhand. SVT:s Faktum uppmärksammade förra hösten hur banden som fått representera "det svenska musikundret" klarade sig på a-kassa i början av karriären. Några år senare fick de ta emot Pagrotskys hyllningar för alla miljoner i exportintäkter de drog in.
Lika porösa är gränserna mellan kommersiell reklam och design och "smal" teater och konst – kompetens och pengar flyter i bägge riktningar, samma personer gör olika saker vid olika tidpunkter.

Kultur går inte att diskutera i svartvita termer. Det (och inte någon åsikt om hur a-kassan bör eller inte bör utformas) är vad detta inlägg har försökt förmedla. Hur saker bör vara är en annan diskussion, men innan den inleds måste orden vi använder kalibreras, så att vi pratar om något med hyfsad koppling till den luddiga verkligheten.

måndag, november 20, 2006

Filmkonsumenten Slavoj Zizek


Stockholms filmfestival visade The Pervert’s Guide To Cinema. En rulle på två och en halv timmar, där slovenske psykoanalytiker-filosof-provokatören Slavoj Žižek analyserar ett otal gamla och nya filmer (men framför allt Hitchcock och Lynch) i hejdlöst tempo. Ganska kul gjort att filma hans kommentarer på samma platser som de kommenterade filmscenerna och sedan växla fram och tillbaka som om han vore med.

Vad han säger är det ingen idé att ens försöka kommentera; självsäkerheten är det dock inget fel på: Slavoj Žižek vet alltid att förklara vad som egentligen sägs i de olika filmscenerna, oavsett vad regissör och andra må ha haft i tankarna. Starkaste bestående intrycket är hur ointresserad Slavoj Žižek är av filmmediet i sig, av hur film kommer till. Filmer är för honom en slutprodukt som bara ligger där, uppfläkt för uttolkning, medan produktionen av film och dess villkor är något som han inte behöver ägna en tanke åt. Slavoj Žižek förhåller sig kort sagt till film som en ren konsument.
Visst kan man göra det, men det får lite märkliga konsekvenser. Som i slutet av The Pervert’s Guide To Cinema, när Slavoj Žižek analyserar en Chaplin-film och gör någon slags poäng av att musiken fortsätter spela även efter att texten The End kommit upp på duken och tynat bort igen. Det vill säga: musiken fortsätter tydligen att spela i Žižeks dvd-utgåva. Men filmen var en stumfilm. Den visades alltså med levande musiker, vars placering av slutackordet vår skäggige analytiker knappast kan veta ett dyft om...

Avslutningsvis förkunnar Slavoj Žižek något om hur oerhört viktigt film (cinema) är för att kunna förstå människans begär och psyke. Som filmkonsument tycks han förutsätta att långfilmen som konstform ska stå sig orubbad även genom detta sekel; en inställning som inte bara är kulturhistoriskt retarderad, utan i förlängningen riskerar att legitimera filmindustrins krig mot universaldatorn. Då är det värt att påminna om slutsatserna som drogs av Pirate Cinema Berlin.

PS. Här fanns filmen som torrent, fast nu är den "Removed upon request by the copyright holder". Samma tracker har däremot en annan dokumentär om Žižek.

torsdag, november 16, 2006

Böcker och deras motsatser

Mymarkup tipsar om att Librarything – en litteraturens motsvarighet till underbara Last.fm – har fixat en UnSuggester, världens sämsta rekommendationssystem!
Äntligen går det att finna empiriska belägg för misstankar vi burit på länge, exempelvis att Martin Luther befinner sig förbannat fjärran från cyberpunk-litteraturen, eller att motsatsen till Jürgen Habermas stavas Ayn Rand, som i sin tur har allehanda kristen teologi som absolut motpol.
Världslitteraturens motsats till J.R.R. Tolkien är naturligtvis Charles Bukowski (tätt följd av Deleuze).
Vidare kan konstateras att Walter Benjamin är klart inkompatibel med John Grisham, och att Adornos motsats är Harry Potter.

Fantastiskt! Eller åtminstone en värdig utmanare till Bokusmetoden. Lite väl förutsägbart blir det dock, då vissa typer av böcker tenderar att återkomma som motsatser väldigt ofta; närmare bestämt amerikanska böcker om Jesus respektive shopping samt, framför allt, Dan Brown.
Robert Musil och markis De Sade, Jacques Derrida och Gilles Deleuze, William S. Burroughs och gamle Hegel – alla har de Dan Brown som sin motsats.
Det blir lite tjatigt, men går förstås att vända på: listan över de litterära motsatserna till Da Vinci-koden ser alldeles strålande ut, och önskas härmed i julklapp, rakt av, om någon rik läsare mot förmodan får ett mecenatiskt ryck...

Svagheterna i systemet är desamma som gäller det i övrigt älskvärda Librarything i sin helhet: 1) Böcker ges ut på olika språk, vilket gör det svårt för databaserna att rulla ur de exklusivt anglosaxiska hjulspåren, med allt vad det innebär av amerikanska predikoböcker; 2) Böcker läses analogt, alltså måste metadatan matas in manuellt.
Ingen av dessa svårigheter berör den musikaliska motsvarigheten, Last.fm.
Till skillnad från vissa andra har ju inte heller dessa sociala nätverkstjänster för vana att patentera sina algoritmer, så räkna med att en UnSuggester-motsvarighet dyker upp även på Last.fm inom inte alltför lång tid. Musikalisk motsatsmatematik kommer sannerligen bli grymt.

onsdag, november 15, 2006

Fitt-STIM?

[crp] såg du http://www.tjuvlyssnat.se/2006/11/cafet_hgst_upp_.html

(Café högst upp på Åhlens City. En fjortis sitter med sin kompis och pratar högljutt.)

Fjortis 2: Men vem är Linda Skugge då?
Fjortis 1: Det är ju hon i fittstim!
Fjortis 2: Eh, va?
Fjortis 1: Ja du vet, de som ger lön till artister.
[crp] fitt-STIM :oD
[kringell] haha, nu hajade jag
[crp] undrar vad gubb-SLEM samlar in pengar till
[monki] Ger Ut BasBidrag för Sveriges Levande ElektronMusiker

(Angående boken Fittstim och Ulf Lundells upphovsslemsattack, se tidigare inlägget "Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken").

tisdag, november 14, 2006

Några rader från Nordsjökusten

Idag firades alltså "Världsanvändbarhetsdagen" i syfte att verka "för användbarhet och användarcentrerad utveckling". Retoriken kritiserades här för att det lät som att maximal "användbarhet" (det vill säga optimering för att uppnå förutbestämda mål) var ett universellt ideal.
För vissa saker må det funka, samtidigt som det finns andra (t.ex. det mesta inom det breda området konst) för vilka det skulle låta ytterst suspekt att använda ordet "användbarhet" i formuleringen av ett ideal. Frågan om användbarhetens gränser är alltså en pragmatisk fråga vi inte slipper undan.
När vi kommer till datorer är gränsdragningen högst öppen: Självklart bör en massa mjukvaruverktyg optimeras för att kunna användas så intuitivt och enkelt som möjligt, men det kan inte gälla alla sammanhang. Tvärtom förutsätter kreativ innovation en öppenhet för användningar som inte avsetts på förhand.
Internets grundläggande protokoll är inte optimerat för särskilda syften, utan tvärtom medvetet "dumt". En iPod är extremt användarvänlig för den som nöjer sig med att ha den som slutstation; vill man däremot kunna kopiera vidare från iPod till en annan dator blir det betydligt krångligare. Denna specifika "användbarhet" motarbetas aktivt av Apple och kräver därför alternativa verktyg.

Av dessa skäl ter sig "användbarhet" som ett problematiskt begrepp; det implicerar att varje ting kan vara mer eller mindre användbart, men undviker frågor som "till vad?" och "av vem?. Jag menade inte att påstå att arrangörerna till "Världsanvändbarhetsdagen" var blinda för detta (noterar att de länkade till inlägget ifråga), bara att efterlysa mer av reflektion. Finns det kanske andra, öppnare, begrepp som passar bättre?
Ett begrepp som pekar i den riktningen (utan att vara ett ersättningförslag från min sida) är "interfacekultur".
Så löd namnet på det forskningsprojekt i danska Århus som för ett par veckor sedan ordnade seminariet Art|Net|Work där jag själv medverkade. (Omnämns även i lokal konsttidning och studentblogg). Lovade att lägga upp en redigerad version av mitt anförande, men det har dröjt lite på grund av stor arbetsbörda. Utöver 2-3 andra föredrag sedan dess (bland annat om kulturkannibalism och upphovsrättskritik i Brasilien för Kungliga Konsthögskolans kurs legal/illegal, som jag hoppas återkomma till snart), har jag förberett nästa skandinaviska utflykt.

Befinner mig just nu vid Nordsjöns kust, i ett brutalt mörkt och regnigt Bergen. Universitetet här ordnar nämligen (med hjälp av oljepengar, förstås) doktorandkursen "Technology and the Public Sphere" under veckan. Mest för medievetare, men även en del andra. Själv är jag enda historikern och enda svensken; resten kommer från hela Europa (från Estland till Portugal, från Belgien till Grekland) plus några asiater (Korea, Kina, Kuwait – alla baserade på brittiska universitet).
Träffade Andrea Rota från London School of Economics, som tillsammans med Jonas Andersson på Goldsmith College driver Liquid Culture, som bland annat arbetar med Creative Commons. För en månad sedan visade de Steal This Film på en piratbåt; därför kände han igen mig.
Imorgon ska jag lägga fram ett "paper" (eller uppsats som det, mindre glamoröst, heter på svenska) som behandlar relationen mellan levande musikframföranden och teknisk massreproduktion. Bland annat om hur tanken på upphovsrätten som fackligt vapen ledde till något helt annat än vad som ursprungligen avsågs.
Även den texten blir tillgänglig tids nog, men det kan dröja lite. Redan nu kan däremot den teorisugne rekommenderas att läsa Magnus Erikssons föredrag för litteraturvetarna i Lund, READ||WRITE.

söndag, november 12, 2006

Thorsten Flinck och teaterkonstens fiender

Den samlade produktionen av Hjalmar Söderberg (1869-1941) blev fri att använda 1991, då 50 år förflutit sedan hans död. Men öppningen visade sig högst tillfällig: 1996 förlängdes upphovsrättens skyddstid till 70 år efter upphovsmannens död. I riksdagsdebatten var det ingen som ens försökte motivera varför detta skulle vara bra i sig; det enda som talade för saken var EU-direktivet 93/98/EEG. Moderaterna var de enda som röstade emot. Samtliga övriga riksdagspartier röstade ja till längre skyddstider. Så slöt sig rättighetshöljet återigen kring Hjalmar Söderberg.

September 2003 satte Torsten Flinck upp Söderbergs Doktor Glas (2003) baserad på en dramatisering av Allan Edwall (som dog 1997).
Teaterförlagen Folmer Hansen och Colombine, som anser sig äga rättigheterna till romanen respektive dess dramatisering, svarade med att polisanmäla Thorsten Flinck. Prislappen på Doktor Glas – en bok som alltså för några år sedan var en del av det fritt förfogbara kulturarvet, och kommer återgå dit 2012 om nu inte lagarna ändras igen – ligger på 96160 kronor plus moms, enligt Folmer Hansen-förläggaren Jens Widestedt. Men trots att Flincks manager senare erbjöd sig att betala licenspengarna, har förlaget vägrat ge sitt tillstånd. Berit Gullberg på Columbine säger att hon pratade med Flinck redan då och "föreslog att han fick söka något annat att sätta upp", men att han "inte varit mottaglig för någon argumentation". (Vem fan tror Berit Gullberg att hon att hon är?)

Doktor Glas-uppsättningen från 2003 lades ned i förtid, och nu har fallet hamnat hos åklagare. Samtidigt har Berit Gullberg (Colombine) lämnat in ännu en polisanmälan mot Thorsten Flinck, och Jens Widestedt (Folmer Hansen) överväger detsamma. Anledningen är att skådespelaren sedan ett år turnerat med en bejublad föreställning kallad "Doktor Flinck". Eftersom man inte fick köpa rättigheterna ens till det satta priset, gjordes en omarbetning, vilket inte har blidkat rättighetsväktarna. De har gett sig fan på att tysta Thorsten. Det är nämligen "väldigt viktigt att markera att upphovsrätten måste skyddas", som Berit Gullberg säger.
Några andra argument har inte framförts. För inte räknas det väl som ett argument att Berit Gullberg "som den förlagsmänniska hon är /.../ fick en känsla av obehag när hon såg torsdagens annonser i På Stan för Flincks pjäs jämte [Krister] Henrikssons". Den senare spelar nämligen också Doktor Glas just nu, med kontrakt 2005-2008. Under den perioden vill förlagen se till att ingen annan sätter upp samma pjäs i Sverige. "Krister Henriksson eller Thorsten Flinck? Det är ett sorgligt exempel på upphovsrättsfundamentalism att den frågan inte ska få besvaras på scenen, utan förvisas till domstolen."

Vi ska inte skräda orden: Jens Widestedt och Berit Gullberg är teaterkonstens fiender, ynkliga kräk som inte ens vågar motivera varför inte kulturlivet har plats för två tolkningar av en hundra år gammal klassiker, utan gömmer sig bakom de lagtekniska följderna av ett EU-direktiv vars påstådda nytta för teaterkonsten ingen heller kunnat förklara.
Tyvärr kommer vi nog få dras med lagen ett tag till. Personer som Jens Widestedt och Berit Gullberg kan och bör däremot ställas mot väggen, mest effektivt av yrkesverksamma inom teaterområdet, varav det sannolikt är ytterst få som skulle säga att deras beteende är försvarligt. Genom att inte tiga när förläggare attackerar konstnärer på detta sätt, går det att skapa ett öppnare klimat.

"Jag ser rött när jag hör ordet rättigheter", ryter rollfiguren i Doktor Flinck. Själv säger Thorsten Flinck att han som konstnär inte bryr sig om rättighetstjafset, och skriver i ett förord till publiken att han självklart låter andra omtolka hans tolkning, för "ingen kan, vad jag vet, påstå sig äga en historia förutom sin egen". I en skön intervju gjord av DN:s webb-tv bara suckar han över tanken att kulturarbetare ska få rättighetspengar för saker som gjorts för flera år sedan. Visst finns det många problem med konstnärers försörjning, men vad upphovsrätten har med den saken är i detta fall helt obegripligt – inte ens förläggarasen själva försöker göra det gällande. Bara ett perverterat system sätter nuet i andra hand.

torsdag, november 09, 2006

Öyvind Fahlström in memoriam


Idag den 9 november 2006 är det precis 30 år sedan Öyvind Fahlström avled i cancer. Ännu är han den internationellt högst rankade svenska samtidskonstnären – om nu etiketten räcker till för denne makalöse magnetbandsmanipulatör, provokative psykonaut och otyglade omvärldsanalytiker. Av ett lustigt sammanträffande föddes Öyvind Fahlström år 1928 i São Paulo – tidigare samma år och i samma stad hade Oswald de Andrade presenterat sitt antropofagiska manifest som sedan dess stått som symbol för en viss brasiliansk kulturkannibalism, inte helt avlägsen Fahlströms våldsamma omnibolism.

Att han blev kvar i Sverige, under ett besök för att hälsa på släkten, var närmast en slump. Andra världskriget bröt ut. Med tiden kom han dock att bosätta sig i New York.
Här ska inte ges någon överblick över Öyvind Fahlströms konstnärliga bana. För den som vill göra det rekommenderas hans officiella hemsida (producerad av änkan Sharon Avery-Fahlström), eller kanske boken Öyvind Fahlström i etern – Manipulera världen!

Han producerade happenings, teater, kritik, måleri, manifest, konkret poesi, installationer, teckningar och mycket mer – men radioproduktionerna förtjänar ett särskilt omnämnande. Där utforskade han sin tids nya medium magnetbandet, klippande och klistrande ljud som hittats på olika håll, exempelvis filmrepliker – helt utan hänsyn till upphovsrätten, förstås. I vårt nutida rättighetsklimat är det svårt att tänka sig att sådant hade fått sändas i Sveriges Radio utan att radiojuristerna drog i nödbromsen, men då gick det uppenbarligen an.
På den konsthistoriska gråzonsguldgruvan Ubuweb finns några urval, däribland större delen av Den helige Torsten Nilsson (1966). Fyrtio år senare känns den samtidsbetraktelserna, framställda som en mystisk agentfilm, omväxlande folkhemfrämmande och framtidsskrämmande. En del är obegripligt. Annat utgör skarp satir med den konspirativa udden riktad åt flera håll: stat och kapital, USA och Mao, konsten och televisionen, Olof Palme och Jan Myrdal. Inte minst häcklas de i Sverige som 1966 såg sig som "den radikala linjen". På flera sätt skådar Öyvind Fahlström långt bortom sin samtids dunster, fram mot kontrollsamhällena. Och skrattar.
Lukta bara på samtidsironin i Den helige Torsten Nilsson, kapitel sex: Arvet efter Erlander [MP3]!

Förvisso vore det en välgärning om mer material, inte minst film, av Öyvind Fahlström kunde finnas tillgängligt i digitaliserad form. Vem som vinner på att det finns inlåst på Ljud- och bildarkivet är svårt att föreställa sig, och ännu svårare är det att behålla den sedan 30 år hädangångne konstnären i tankarna samtidigt som ordet "upphovsrätt" uttalas. Den som har tillgång till eller vittring på mer av Öyvind Fahlström ombedes hojta till i kommentarerna.

onsdag, november 08, 2006

Kulturkriget trappas upp

Passerade treårsjubilerande kaféet i eftermiddags för ett par koppar gratis finkaffe. Vertigomannen förevisade genast sitt senaste drag i det nyligen utlysta kriget "mot Statens Kulturråd i dess nuvarande form": webbsidan Kulturkriget.
Strategin inbegriper fyra attackvågor, samt inom en snar framtid detaljerade avslöjanden av hur Kulturrådet motiverar sina prioriteringar. (Kerstin Ekman-romaner på Bonniers subventioneras, medan indieförlag nekas stöd även till den mest angelägna klassikerutgivning.) Ska bli spännande att följa!

måndag, november 06, 2006

Netting sense, sir!

Flickr (dvs. Yahoo) har patenterat "interestingness". I 77 punkter. En ur mängden:

50. A method for determining an interestingness rank for a media object, the method comprising: accepting metadata concerning the media object from at least one user; and ranking the media object based at least in part on a location associated with the media object.
/.../
[0050] The media objects returned from a search may be ranked according to interestingness. For example, the media server may, in one embodiment, provide for display to the searching user only the media objects having an interestingness score above a predetermined threshold, or a predetermined number of the highest scoring media objects.
Klart som korvspad att sådana patent behövs för att det ska bli någon innovation kring internets, eller hur?

Här finns några samlade blogglänkar kring "interestingness"-algoritmen, alltså en metod för att rangordna bilder baserat på diverse metadata som taggar, åtkomstfrekvens, kommentarer eller figurering i användares favoritlistor.
Förresten så hånades Flickrs språkbruk av Bruce Sterling på Moderna Muséet i våras.

(Patentet hittades via Eriks http://del.icio.us/mymarkup.
Rubriken är ett anagram på "interestingness", i brist på andra idéer.)

STIM ändrar fördelningsreglerna

°
STIM reformerar sitt system för fördelning av pengar till kompositörer, dödsbon och musikförlag. Ambitionen att "stödja god tonkonst" stryks, och ersätts med de allmännare målet att stödja "den svenska musikkulturen". I praktiken: Tidigare har ett antal miljoner av de licenspengar som inhämtats på t.ex. dansgolv och frisörsaloner överförts till området för "seriösa konserter" och kyrkokonserter.
Det senare området har hittills gett tre gånger så mycket pengar per minut. Med det nya systemet avsätts i stället fem miljoner kronor per år för att stödja "marknadsmässigt eftersatta genrer" (vilket inte utesluter sådan musik som i dessa sammanhang räknas som "populär", däremot utesluts döda rättighetsinnehavare). Man skiljer alltså ut det kulturpolitiskt motiverade stödet från avräkningssystemet.
Det gamla systemet gynnade framför allt komponister av (eller deras dödsbon) och förläggare till verk som kan betraktas som “populära klassiker” - till exempel Sibelius, Ravel, Prokofieff, med flera. Med en hög gradering och /.../ “livemultipeln” kunde dessa få inte mindre än 15 gånger högre ersättning per minut än vad som normalt gäller när ett verk framförs på skiva i P3 eller P4.
Att STIM:s kvotsystem inte ska subventionera vissa sorters musik är ett krav som drivits ända sedan 1960-talet av föreningen Svenska kompositörer av populärmusik (Skap), som är en STIM:s tre huvudmän. Dock utan framgång då även de andra två huvudmännen – som representerar konstmusiktonsättare och musikförlag – har vetorätt. Att saker nu plötsligt lossnar nu beror, enligt Skap-ordföranden Roger Wallis [pdf], på att indrivningsorganisationerna i Europa börjat konkurrera med varandra och dessutom synas av EU-kommissionen.

Reformen genomförs gradvis under fem år, med start i december månads utbetalning. Rättighetsinnehavare till musik inom alla de "genrer som betecknas som "populära" (i motsats till "seriösa") är överlag vinnare. Ersättningen per minut för den som spelas i P3 ökar från 60 till 85 kronor. Såhär sammanfattas förändringarna på formaliaspråk:
- Den så kallade "live-multipeln" på radioområdet avskaffas (idag räknas liveframföranden i radio upp med en särskild multipel)
- Den så kallade "visuellt-multipeln" inom tv avskaffas (idag räknas framföranden i tv där det faktiska framförandet visas i tv-rutan upp med en särskild multipel)
- Förstärkningen av avräkningen för seriösa konserter och kyrkokonserter avskaffas (idag försärks sådana avräkningen med en x3-uppräkning)
- Förstärkningen av avräkningar av verk med gradering B eller högre inom liveområdet avskaffas (idag förstärks sådana verk i avräkningen med särskilda multiplar).
- Skapande av nya verk inom marknadsmässigt eftersatta musikområden stimuleras genom ett särskilt stödsystem. Verk som avräknas inom sådana musikområden (det vill säga områden som saknar en normal kommersiell marknad) erhåller ett särskilt stöd vid sidan av avräkningen.
Vad jag förstår så handlar det inte om ett fullständigt avskaffande av graderingssystemet – där STIM:s "musikkonsulenter" rangordnar musikens komplexitetsgrad så att vissa genrer får mer än andra – utan om att graderingens betydelse minskar. Men den information som finns tillgänglig är inte helt lätt att tyda.

Ännu en ändring gäller vad STIM ska göra med alla de pengar som inkasseras för konserter utan musikrapporter – cirka 18 miljoner kronor varje år. Hittills har de fördelats i enlighet med vad som spelas på Sveriges Radio P3 och P4. Nu har man insett att det inte går att låtsas som att det breda musiklivet är så smalt, och ska i stället använda övriga liverapporter som bas.
"Kassettersättningen" fördelas dock även fortsättningsvis med utgångspunkt i vad som kan höras på radio och tv. Licenspengarna för nätradio (området "Online och nya media") fördelas med ett underlag från kommersiell radio samt ringsignaler.

Inga skäl finns att vare sig hylla eller förkasta de reformer som nu genomförts. Klart är att systemet för att skilja på "seriös" och "populär" musik hade blivit ohållbart. Om ändringarna kan leda till att levande musikskapare får mer pengar och mindre äts upp av Sibelius dödsbo är det förstås bra, men på det stora hela är det nog en omfördelning som betyder föga för låtskrivare som inte hörs ofta i radio.

lördag, november 04, 2006

Användbarhet

Noterar att det snart infaller en dag som kallas "Världsanvändbarhetsdagen", World Usability Day.
Världsanvändbarhetsdagen? Nej, det handlar inte om världens användbarhet, utan ska tydligen tolkas på andra hållet: Begreppet "användbarhet" ska firas världen över.

Syftet med World Usability Day är att verka för användbarhet och användarcentrerad utveckling. World Usability Day är ett sätt att öka medvetandet om vikten av att skapa produkter och tjänster som har en hög användbarhet.
Som arrangörerna uttrycker det: "Kan vi ha en kanelbullens dag, så ska vi väl också kunna ha en dag för god användbarhet!". Sagt och gjort! Stockholmsfirandet inleds med ett rundabordssamtal där ett antal beslutsfattare talar under den märkligt klingande rubriken "Vad jag och min organisation gör för användbarhet". Syftet, får vi veta, är inget mindre än "ett mer användbart Sverige"!
Men ... användbart till vad? ISO-standard 9241-11 definierar "användbarhet" som
Den grad i vilken användare i ett givet sammanhang kan bruka en produkt för att uppnå specifika mål på ett ändamålsenligt, effektivt och för användaren tillfredsställande sätt.
Inga konstigheter, så länge vi talar om specifika verktyg. Men en användbar värld? Ett mer användbart Sverige? Ursäkta, jag har nog missat något. Vill ni vara snälla och tala om vilka de specifika målen är?

Utan att skåpa ut hela fältet interaktionsdesign, borde det alltså kunna konstateras att varje användande av ordet "användbarhet" om sådant vars specifika syfte inte är alldeles obestridligt, är lull-lull. Dimridåer.
Detta gäller även – ja, framför allt – datorn. En dator har inga "specifika mål", utan är en maskin som kan simulera alla andra informationshanterande maskiner samt några till. Just därför förknippas aktiviteten hacking – kreativt användande av teknologi på andra sätt än de ursprungligen tilltänkta – framför allt med datorer. Så tillkom exempelvis internet i den form vi känner det idag. Men inte bara internet.

Musikhistoriens mest spännande språng har skett genom att teknik har använts på andra sätt än avsett. Jazzmusikernas tillägnande av europeiska militärinstrument. Tidiga popproducenters bruk av magnetbandspelare (ett av de allierades krigsbyten från tyskarna). Eller det bästa exemplet av alla: Roland TB-303, ursprungligen tillverkad i syfte att härma ljudet i en vanlig elbas. Just för att den inte var användarvänlig, men å andra sidan knorrade ur sig intressanta missljud, kunde den ge upphov till en ny musikgenre, acid house.
Allt detta är visserligen exempel på "användarcentrerad utveckling", i den bemärkelse att användare själva utforskar potentialer i tekniken som ingen planerat på förhand. Men när Världsanvändbarhetsdagens användbarhetspredikanter använder användbarhetsbegreppet åsyftas uppenbarligen något rakt motsatt: effektiviserat uppnående av förhandsbestämda syften. Inget fel, som sagt, med användbara köksredskap, toalettstolar eller ordbehandlingsprogram. Men tanken på att göra nätverk och nationer mer "användbara" skapar kalla kårar.


Bonuscitat:
Den så kallade datavärldens så kallade filosofi satsar i stället allt på att dölja hårdvara bakom mjukvara, elektroniska signifikanter bakom gränssnitt mellan människa och maskin. /.../ På en avsiktligt ytlig nivå utvecklades först användbara grafiska gränssnitt som undanhåller en hel maskin för sina användare, eftersom det döljer den skrivakt som fortfarande är oundgänglig för programmeringen. /.../
Slutligen fungerar högnivåspråk, ju högre och vardagsspråkligare deras babelstorn växer sig, på precis samma sätt som de så kallade envägsfunktionerna inom den senaste matematiska kryptografin. När sådana funktioner tillämpas i sin standardform kan de beräknas inom rimlig tid, exempelvis när den nödvändiga tiden för maskinberäkning växer i polynoma uttryck av funktionens komplexitet. Den tid som krävs i dess omvända form, alltså för att utifrån funktionernas resultat rekonstruera deras ursprungliga parametrar, skulle emellertid växa exponentiellt och därför omöjligt i förhållande till funktionernas komplexitet. Med hjälp av envägsfunktioner skyddas med andra ord algoritmer från sina egna resultat.
För mjukvaran kommer denna kryptografiska egenskap som på beställning. den erbjuder ett bekvämt sätt att kringgå det faktum att immateriell egendom har blivit omöjlig efter Turings bevis och att den allra minst är tillämpbar på algoritmer. /.../ Stick i stäv med all matematisk heder har amerikanska domstolar till och med godklänt upphovsrättsliga anspråk på algoritmer.




Uppdatering: En användbar (till vad?) felstavning upptäcktes i inlägget ovan, där frasen "användbart till vad" hade råkat inledas med det nya ordet "användvart".

fredag, november 03, 2006

Shugo Tokumaru och Last.fm


Tror det var i våras som jag upptäckte den japanske barfotagitarristen Shugo Tokumaru via radion på Last.fm, vars snillrika algoritmer kommit fram till att hans små melodier gillades av mina musikaliska grannar. Mycket riktigt fann även jag dem helt oemotståndliga. Under högsommaren soulseekade jag hem hans två album. I stället för den obegripliga etiketten "folk" eller jämförelser med den andra artister – låt oss ta ett par smakprov:
Shugo Tokumaru - Amayadori (MP3)
Shugo Tokumaru - Karte (YouTube-video)
Shugo Tokumaru - Metrion (YouTube-video)
Intim spelning på Debasers bakficka igår. En blyg Shugo Tokumaru själv på scen, nästan lika flink med de bara tårna på effektpedaler som med fingrarna på elgitarren, lät vissa stunder som ett helt band.

Än en gång får jag tacka Last.fm; inte bara för att ha upptäckt artisten, utan för att ha fått reda på konserten. För en vecka sedan eller så introducerade de nämligen en ny event tracker, som automatiskt listar kommande konserter i ens närområde (antal mil går att ställa in) med artister man gillar. Sen går det att skriva upp sig som besökare och hitta andra som ska gå redan innan. Själv tycker jag det är rätt fascinerande att vi var fyra stycken i den lilla lokalen som på förhand gjort det med Last.fm:s nya funktion.
(Förresten undrar jag var Godspeed You! Black Emperor-spelningen tog vägen. Häromdagen meddelades att de skulle uppträda på Valhallavägen senare i år, men nu är uppgiften borta. Någon som vet?)

Ännu en uppgradering är att Last.fm nu visar "musical compability rating" och minsta gemensamma musiknämnare vid varje besök på andra användares profiler. Alltså, de har dödat den dumma frågan ”vad lyssnar du på för musik?” en gång för alla, konstaterade jan_bokl.

Spännande saker sker musikgrannar emellan. Möjligheten att lyssna på varandras radiostationer inbjuder till dubbla infånganden snarare än enkelriktade smakinfluenser.
Utan att jag känner min granne cwa uppstod en kraftig resonans oss emellan: Efter att hon lyssnat på min radio började jag lyssna på hennes; jag tenderade att ofta klicka "love this track" när radiospelaren spelade hennes "loved tracks radio" och omvänt. Det visade sig att hon på så sätt upptäckte de bägge förtjusande japanska banden OOIOO och Hoahio (som jag själv fått upp öronen för genom att lyssna på min "neighbour radio") genom min personliga radiostation, varpå jag upptäckte andra versioner av deras låtar genom hennes radio.

Man kan bara älska ett sådant sätt att utvidga sin musiksmak. När nu Last.fm gått vidare till att även hålla en informerad om lokala konserter blir papperstidningens kulturdel än mindre viktig. Får bara hoppas att det hela visar sig tillräckligt skalbart för att klara ännu fler användare, och inte sjabblas bort av sina ägare. För att Last.fm inbjuder allt fler att upptäcka den långa svansens musik (som i mitt fall påfallande ofta är japansk) i stället för topplisteartister gillas förstås inte av alla. Last.fm har en fiende, och den heter IFPI. Låt dem inte lyckas få igenom sitt förbud mot uppstickare att sända nätradio!

Om någon har missat det finns det en Copyriot-grupp på Last.fm, med 145 medlemmar vars musiksmak tycks spreta rätt rejält. Rekommendationer och journalinlägg kan med fördel skickas till gruppen.

torsdag, november 02, 2006

Om "Ungar & Medier 2006"

Statliga Medierådet har för andra året offentliggjort resultaten från enkätundersökningen Ungar & Medier [pdf], utförd av ARS Research AB.
Väsentligen är resultaten desamma som förra året, då vi vi noterade

2005-10-31. Aftonbladet skriver om en undersökning från statliga Medierådet. Undersökningen har visserligen klart vinklade frågeställningar, och dess begrepp “medier” är allt annat än vetenskapligt hållbart, men läser man resultaten ser man de går emot teorin om att intensivt datoranvändande skulle avskärma unga från social samvaro. Aftonbladets vinkling: “Är ditt barn skärmberoende? Säg ifrån.” Notera att ordet “skärmberoende“, definitivt inte användes i Medierådets studie, utan är Owe Sandbergs egna begrepp som Aftonbladet applicerar.
Owe Sandberg är alltså bondfångarpsykologen som är allierad med organisationen och aldrig missar en chans att larma om "skärmberoende". Nu visar det sig att hans "behandlingshem" får skarp kritik från länsstyrelsen och kanske tvingas stänga. Vi får se om Owe ligger lågt nu, eller om det blir ett utspel ändå.

Åter till Ungar & Medier 2006, som Erik Stattin sammanfattar med orden "The kids are alright!". De värsta farhågorna kring ungas datoranvändande verkar helt enkelt inte gå att belägga.
Bland 12-16-åringarna är nätet den mest utbredda fritidssysselsättningen, och den populäraste nätaktiviteten är att chatta, enligt enkätstudien. Intressant nog tycks flickorna använda internet något mer än pojkarna, och barn med invandrade föräldrar är överrepresenterade i gruppen "högkonsumenter av internet". (Högkonsument? Om det är "konsumtion" att chatta, vem är då producenten?)
Flickorna chattar och mailar lite mer, pojkarna spelar lite mer spel. Fast man undrar lite hur enkätens utformare har tänkt; var går t.ex. gränsen mellan att "surfa för nöjes skull" och "söka information om annat än skolarbete"?
Mycket riktigt påpekar SvD:s Martin Jönsson:
För den som vill ha en bild av medieanvändandet är rapporten högintressant läsning. Men det är nästan lika intressant att ta del av Medierådets något förlegade syn på vad som egentligen är medier. Till exempel finns inte mobiltelefoner alls med i studien, trots att det kanske är den allra viktigaste mediekanalen för unga i dag, jämte datorn.
Mediedefinitionen kommer sig av att Medierådet tidigare hette Våldsskildringsrådet. Vid ombildningen lades "internet" till vid sidan om "alla rörliga bildmedier"; myndighetens uppdrag gäller alltså inte medier i allmänhet. Man kan tycka att de borde vara bättre på att klargöra den saken om de nu vill döpa sin rapport till något så allmänt som Ungar & Medier.

Märkligt är också att man mäter andelen tid som läggs ned på olika "medieformer", ur den totala "konsumtionen" (TV 20 %, Internet 16 %, datorspel 9 %...), utan hänsyn till vare sig skiftande uppmärksamhetsnivå eller till att datorn är ett medium kapabel att simulera alla andra, vitt skilda, medier.
även om andelen dagliga användare av internet ökar rejält, är tv fortfarande det vanligast använda mediet. Undersökningen gör en grej av att tv-tittandet oftast sker "tillsammans med andra" medan internet är något som de unga "oftast använder på egen hand". Lite lustigt med tanke på att internet enligt samma studie främst används socialt. Uppenbarligen krävs rumslig närvaro för att en aktivitet ska räknas som riktigt social.

Som väntat återkommer de mer insinuanta frågorna från förra årets undersökning. Dels den mystiska frågan om hur man skulle uppleva "en vecka helt utan TV, datorspel och Internet". (Ordet beroende används dock inte, annat än i en fråga till föräldrarna, varav 40 % anser att datorspel är beroendeframkallande.)
Dels ställs frågan: "Har du någon gång stämt träff med någon på riktigt som du tidigare bara haft kontakt med på Internet?" Uppenbarligen ska sådana möten framstå som generellt farliga, oavsett om det är en person som redan finns i ens bekantskapskrets och oavsett i vilket sammanhang mötet sker (rapporten påpekar också att det kan "handla om en fritidslokal, på en konsert, en sporthall eller ett kafé").
Att man i stället för att prata om förtroende, makt och etik, riktar misstänksamheten mot själva mediet tycks vara en trend i tiden. I rapporten Drabbad online som utgavs häromveckan suggereras en linjär upptrappning från att uppge sitt riktiga namn i något som helst nätsammanhang, via "webcamsex med okända" till prostitution.
Men den smärre industri som försöker göra sig en hacka på sådana förenklingar lär ändå få svårt att hitta något matnyttigt i Medierådets rapport. Inte en enda som lärt känna folk via nätet kryssade för något av de färdiga svarsalternativen ”den jag träffade sa elaka saker till mig” och ”den jag träffade försökte göra mig illa”.

Piratbio laddar upp i Stockholm

En ny gruppering som kallar sig Piratbion har tydligen formerat sig i Stockholm. Deras målsättning är att till nästa sommar införskaffa duglig utrustning till en mobil utomhusbiograf som ska turnera runt och visa aktuell biofilm. För att få in pengar till detta ordnar de en fest på lördag med öl och blippblopp och andra begivenheter.
I rytmväg utlovar stödfesten både Ayhans dunkla samplingsvävar, dansvänliga breakbeats och gameboyfabricerad musik med nitro2k01. Den senare (känd från bl.a. Microdisko- och Piratbyrån-fester) bjuder på ett MP3-smakprov här. Platsen för partyt är Kafé 44, ty Piratbion-projektet har sin bas i stans aktivistvänstermiljö.

Nyfiken som jag blev på den rätt unika idén om mobil utomhuspiratbio, lyckades jag googla fram lite bakgrundsinfo:

Till skillnad från liknande projekt runt om i Europa och övriga världen skall Piratbion satsa på att visa bioaktuella storfilmer. Dels för att tydliggöra att det vi gör är en konflikthandling men främst för att det är dessa filmer som vi faktiskt själva helst vill se och visa.
Viss skillnad alltså mot både utbud och utgångspunkter hos Pirate Cinema (vars arkiv på åtskilliga terrabyte, varav många svåråtkomliga filmrariteter, tydligen är på väg mot Sverige).

Noterar också att någon (annan?) har registrerat domänen Piratbio.se, samt att MMN-o berättar om småskaligare "piratbio" där 5-15 bekanta brukar samlas i Umeå. Ordvalet sätter fingret på hur upphovsrätten förutsätter en skarp gräns mellan privat och offentligt.
Att bjuda hem vänner till sin tevesoffa är (fortfarande) tillåtet, men det är långt ifrån självklart hur öppna ens umgängesvanor får bli innan det blir frågan om en "större sluten krets", då upphovsrättslagen börjar gälla. Enligt STIM är praxis som följer:

Att gränsen satts vid större slutna kretsar innebär i praktiken att kretsar under 20 personer inte omfattas medan sällskap om mer än 50 personer definitivt omfattas av regeln. Om antalet ligger mellan 20 och 50 personer beror det på omständigheterna om framförandet är offentligt eller ej.
Synd att det i Sverige bara är några få månader då klimatförhållandena tillåter privat/offentlig-avgränsningen att uppluckras genom utomhusaktiviteter...

Vertigomannen förklarar krig mot Kulturrådet

När det var som klibbigast i juli läste jag Bo Sjökvists nyutkomna "Bland strippor och fakirer" (Vertigo) – lätt en av årets bästa böcker – fast besluten om att den snarast få den ombloggad. Fast månaderna gick. Gudmundsson hann före med läsuppmaningen. Mitt i snöstormen anländer så ett rykande utskick från förläggare Dr. Edenborg. Han förklarar krig!

Statens Kulturråd har beslutat att varken ge litteraturstöd åt Bland strippor och fakirer, De elvatusen spöna eller Lux aeterna. Det innebär att Vertigo i år inte har fått en spänn från det hållet. Det skulle vara skit samma ifall det inte varit för den uppenbara orättvisan: samtidigt har Bonniers håvat in miljon efter miljon. Beslutet fattades av en grupp där tre av de fem medlemmarna är Bonnierlakejer: Åsa Maria Kraft, Alejandro Leiva Wenger och Ulla Roséen. Inte så konstigt att Bonniermonopolet badar i cash.

Orsaken till att dessa personer inte ville ge De elvatusen spöna stöd är att "den inte är en klassiker".

Aaaaaaaaaaaaaahahahahaha! Aaaaaaaaaaaaaahahahahaha! Vertigo skrattar ihjäl sig! Tårarna sprutar som sperma!

Guillaume Apollinaires Les onze milles verges från 1907 är ingen klassiker? En bok som kommer ut i ständigt nya utgåvor och översättningar över hela världen är ingen klassiker? En bok som kommit i Frankrikes mest exklusiva klassikerserie – Plëiades – är ingen klassiker? Därför att några Bonnierlosers tycker det?

Visserligen verkar dom vara ett gäng underbegåvade medelklasstöntar men det luktar ändå svepskäl. Vi anar den verkliga orsaken till att skiten yr över oss. Vi vägrar suga kulturfittornas kukar. Vi vägrar kompromissa med litteraturens frihet, poesins, begärets och det underbaras raseri. Då blir det lätt så här.

Nu kommer saker hända. Vertigo förklarar krig mot Kulturrådet i dess nuvarande form. Vi kommer att debattera, ingripa och angripa tills korruptionen är åtgärdad. Vi kommer gå till regeringen och kräva att hela skiten läggs ner i avvaktan på en grundlig ombildning: dags för Moderata Fascistpartiet att bevisa att dom är sanna liberaler. Kan dom lägga ner nyttiga myndigheter som Arbetslivsinstitutet borde dom väl kunna avskaffa löjligt genomkorrumperade styggelser som Kulturrådet. När rötan har gått för långt i en lem, återstår bara amputering.
Slut på gnället. Till vapen! Vi tänker inte stillatigande se på när lössen biter oss.

Fabian Göranssons groteska illustrationer till Apollinaire-boken finns även att avnjuta på kaféets vägg.