lördag, december 30, 2006

23C3, del 6: Eris kontra Odysseus

(Eris är tvedräktens gudinna i grekisk mytologi, dotter till Nyx (grek. natten) och krigsguden Ares. I Verk och dagar beskriver Hesiodos Eris kluvna karaktär, som dels sår hat och fiendskap, dels framgång genom arbete och kamp.)
Som en av konferensens sista punkter talar ett par från San Fransisco om Culture Jamming & Discordianism: Illegal Art & Religious Bricolage.

Diskordianismen, som brukar beskrivas som något mittemellan en religion och ett skämt, har länge haft stor betydelse för den hackerkultur som CCC representerar. Eftersom konferensen är den tjugotredje i ordningen är referenserna extra många.
Autumn Tyr-Salvia börjar bland dadaister och surrealister och spårar discordianismens rötter hos filurer som Kerry Thornley och bland esoteriska idéer om magi, alltså om hur ord kan bli kött, symboliska akter kan uppnå förändring. Det räcker att man påstår att en konspiration finns för att få den att uppstå.
Uppvisandet av en massa välkända culture jamming-praktiker som någon slags exposé över god discordiansm blir väldigt, väldigt skolboksmässigt. Burning Man-festivalen, gatukonstnären Banksy och folk som springer runt i New York med fiskkostymer. Samt förstås musikexempel med KLF och Negativland, som drar applåder. Kunde ha varit en hyfsad undervisningstimme på grundkursen i konstvetenskap, men man kan fråga sig vad föredraget kan tillföra en så praktiskt inriktad samling som de hackers som samlats på 23C3?

I frågestunden blir det riktigt pinsamt. På en fråga svarar Autumn Tyr-Salvia att man måste ju ändå dra några gränser för teckenspelet, "företag som Nike" får ju inte komma och "stjäla idéer" utan att ge betalt till upphovsmännen. Så var den discordianism som hon hyllade reducerad till ännu ett tjusigt ord för kulturskribenter att använda på politiskt korrekta interventioner som lattjar med onda storföretags reklamspråk.
Autumn Tyr-Salvia förklarar vad discordianism är ur ett betraktarperspektiv, i stället för att presentera det något hon själv utövar. Hon förpackar diskordianismen som en artistisk-aktivistisk tradition, i stället för utöva discordianism, det vill säga utså tvedräkt och splittring. We discordians must stick apart!

Chaos und Kritische Theorie tidigare i eftermiddags handlade det mer om att utöva idéerna. På tyska, som en iscensatt dialog mellan de bägge kumpanerna/kontrahenterna Odysseus (Oona Leganovic) och, i psykedelisk skjorta, kaosgudinnan Eris (Daniel Kulla).
Odysseus figurerar som en slags arketyp i Upplysningens dialektik, och är som figur i denna panelperformance språkrör för en samtida tysk kulturkritisk tillämpning av Adornos marxistiska filosofi.
Eris affirmerar undantag, specialfall, systembuggar, och ser det som varje individs egen uppgift att hitta sina flyktlinjer och vid behov "skjuta sig fri" från konventionerna. Eftersom vetenskap och religion bara är olika verklighetstunnlar, bägge med sina begränsningar, är Eris väldigt skeptiskt inställd till att Odysseus kritiska teori (utan att rättfärdiga positivistiska illusioner om objektiv mätbarhet) försvarar vetenskapliga förmedlingsinstanser gentemot marknadens kolonisering.
När Eris entusiastiskt påstår att "den fria marknaden är totalt kaos", skakar Odysseus bara på huvudet och beskyller kaosgudinnan för att gång på gång släta över motsättningar och förena dem i Ett. Eris flyr vidare till "neuroevolution" och allt mer spekulativa framtider, medan Odysseus vidhåller att eskapism inte kan förändra världen.

Bägge distansierade sig från sina egna anhängare. Eris gav inte för mycket för idén om popreligionen "diskordianism" som vore det en dogm att ta till sig. Medan Odysseus beklagade sig över reklamkritiker och kulturindustrimotståndare som tror att kapitalism är något som "de onda där ute sysslar med".
De konspirerande kontrahenterna, kaosgudinnan och kulturkritikern, kom inte fram till någon enhet. Men de utsådde tvedräkt (högljudda ordstrider mellan unga tyska män följde) och etablerade korrespondenser.
Erinrar en del om hur Deleuze läser Nietzsches Zarathustra:
Först och främst står negationen och affirmationen mot varandra som två kvaliteter hos viljan till makt. /.../ Lejonet blir barn, men barnets 'heliga ja-sägande' föregicks av lejonets 'heliga nej'. /.../ Åsnans 'ja' är ett falskt 'ja', ett ja som inte kan säga nej, ett ja, utan ekon, i åsnans alla ja-säganden – affirmationen skild från de båda negationer som måste omge den.
Uppdatering: Oona Leganovic har lagt upp dialogmanus i PDF-version.





23C3, del 5: Trafikanalys och identitetsleverantörer


George Danezis höll ett intressant föredrag om traffic analysis i stora salen.
A lot of traditional computer security has focused on protecting the content of communications by insuring confidentiality, integrity or availability. Yet the meta data associated with it - the sender, the receiver, the time and length of messages - also contains important information in itself. It can also be used to quickly select targets for further surveillance, and extract information about communications content.
Utgångspunkten är alltså den tidigare avhandlade uppdelningen mellan form och innehåll, eller adress och budskap, i underrättelsesammanhang.
Trafikanalys är ett samlingsbegrepp för ett antal tekniker som använder trafikdata, såsom vem om kommunicerar när med vem, för att extrahera information. Ingen hänsyn tas däremot till kommunikationens innehåll. För militära underrättelsetjänster kan trafikanalys vara ett första steg innan kryptoanalys fokuserad på innehållet tar vid; eftersom det inte finns resurser för att knäcka alla koder är valet av måltavlor avgörande. Generellt är trafikanalys värdefull för att den är lättare att automatisera än innehållsanalys, som tenderar att kräva betydligt mer av mänsklig uttolkning.
Trafikanalys kan dock användas för att utvinna väldigt specifik information, något som George Danezis menar har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Kryptering av budskap, eller anonymisering av adresser, lämnar alltså fortfarande stora luckor öppna. Medan säkerhetsnivån på en kryptering är relativt lätt att kvantifiera för den som vill skydda något, är den betydligt diffusare när det kommer till trafikanalys. Försvaren inkluderar sådant som frequency hopping, spread spectrum och burst communication.
Än en gång, detta är förstås saker av enorm militär betydelse. George Danezis talar om hur modern högteknologisk krigföring har förändrats; från andra världskriget tredagarscykel för flygbombningar, när olika plan sändes ut att spana och bomba och informationen däremellan bearbetades på basen, såg vi under första gulfkriget hur ett och samma flygplan sändes ut och dess insamlade information skickades till basen och omvandlades till order medan planet fortfarande var i luften.

Om föredraget började med militära krig, slutade det i fildelningens informationskrig, vilket enligt George Danezis (som helhjärtat uttryckte sitt stöd till piraterna) är en kapprustning med trafikanalys i centrum.
Internets gemensamma protokoll kännetecknas av att de lämnar trafikdatan öppen. Vad det innebär är det nog inte många som har reflekterat över.
George Danezis tar exemplet med SSH-tunnlar, som visserligen kan ge ett bra krypteringsskydd av själva den översända informationen, men som översänder varje enskilt tangentnedslag för sig. Alltså går det att exakt observera tidintervallen mellan dem. Tydligen går det att framställa högst personliga profiler över tangentbordsskrivande; tangentnedslagens tajmning kan alltså avgöra vem du är. Genom att avläsa sådan information går det också att radikalt reducera lösenords entropi så att färre försök behövs för att knäcka dem.
Vidare presenteras tekniker för att med enbart trafikdata avgöra om två nätverksadresser egentligen är samma maskin, eller antalet maskiner som gömmer sig bakom en nätverksadress.

Trafikdatan för trådlösa kommunikationer, exempelvis mobiltelefoner, kan även innefatta platsdata. Platsdata säger inte bara något om plats, utan även om mellanmänskliga relationer. Om två personers maskiner ofta uppträder vid samma plats, är det väldigt sannolikt att de har kontakt.
Sociologi och datalogi smälter samman; George Danezis nämner att en holländsk kriminolog som står nära holländska polisen förespråkar användande av trafikanalys för att avgöra vilka personer i kriminella kretsar som bör arresteras. Inte i första hand på grund av de egna förbrytelserna utan för att åsamka största möjliga skada på det kriminella nätverket, och utan någon systematisk övervakning av vad de egentligen säger till varandra.

Selective enforcement var även på tapeten under förra årets kongress (även då utifrån exemplet Nederländerna), och är ett fenomen som aktualiseras akut genom datalagringsdirektivet.
EU:s direktiv som ska tvinga kommunikationsleverantörer att lagra trafikdata åt myndigheterna, introducerar enligt George Danezis en systemisk risk för storskalig trafikanalys, som kanske glöms bort när fokus hamnar på den enskildes oro över att kommunikationens innehåll ska övervakas.

Uppdelningen mellan trafikdatan och meddelandena är dock inget som rent fysiskt kan passera en datakabel. Implementeringen av datalagringsdirektivet klargör att det är en förhandlingsfråga vad som ska räknas som trafikdata. Elektronisk post skickas inte bara med SMTP, utan kan lika gärna vara ett privat meddelande inom ett webbcommunity. Om sändare och mottagare ska lagras även i det senare fallet, innebär trafikdatalagringen en brutal och storskalig omorganisering av internet.

Caspar Bowden, Chief Privacy Advisor inom Microsofts europeiska forskningsdivision, var ytterst bekymrad över den saken, både i sitt föredrag om "integritetens lagar" och när vi pratade med honom utanför kongresscentret senare.
Ett begrepp han använde var identity provider, som jag inte hör innan men framstår som extremt användbart att använda vid sidan av internet service provider, för att effektivt kunna tala om vilka dataöverföringar som trafikdatalagringen ska omfatta. En identitetsleverantör är någon annat än en internetleverantör, en identitet kan vara ett inloggningsnamn till ett nätcommunity eller telefonnumret till ett kontantkort.

Microsoft Passport var ingen lyckad lösning, har företaget nu insett. Caspar Bowden presenterade planer på Identity Metasystem, en standard för att digitala identiteter å ena sidan ska gå att överföra mellan olika system så att det kan säkras att samma identitet står bakom t.ex. både ett eBay-konto och en communitymedlem, men å andra sidan inte ska kunna missbrukas utan ge användarna full överblick över vem som har tillgång till vilken information. Om ledande identitetsleverantörer kunde enas kring en sådan standard (under Microsofts ledning?), menar han att en utveckling kan undvikas där det inte finns någon kontroll över hur uppgifter samkörs: Tänk till exempel om Aftonbladet nästa år köper upp Lunarstorm och börjar använda dess information för att rikta reklam.
Utgångspunkten för Identity Metasystem är "identitetens sju lagar". Projektet förtjänar säkerligen att ifrågasättas på flera sätt, men Caspar Bowden från sin chefsposition inom Microsoft hade han betydligt angelägnare saker att säga än den reaktive advokaten som talade första dagen.

Kunst-Werke: Kropparnas och konstens ut- och insidor

Between different cultures, misinterpretation is an important part of interpretation to make an assumption of differentiation.
(Noritoshi Hirakawa)
Rapporten om "kroppen som plattform" härifrån hackerkongressen 23C3 vid Alexanderplatz i Berlin avslutades med ett löfte om en rapport från pågående utställningen Into Me / Out of Me på konsthallen Kunst-Werke inte alls många kvarter bort.

För det finns paralleller mellan Quinn Nortons föredrag om "funktionell kroppsmodifiering", och samtidskonstens "grupputställning om den föreställda, deskriptiva och performativa handlingen av att passera in, igenom och ut ur den mänskliga kroppen".Kuratorn, Kunst-Werkes grundare Klaus Biesenbach, förklarar vidare:
The focus is on three primordial and radical relationships between the internal and the external: metabolism (eating, drinking, excreting…), reproduction (intercourse, birth…), and violence (shooting, impaling, perforation…).
Det är ett brett tema arrangerat i fem våningar, kryllande av stora namn från fyra decenniers internationell samtidskonst. Konstverk som använder alla tänkbara tekniker, ibland kroppsvätskeslabbit, i hög grad olika slags performancedokumentationer, eller åtminstone verk som har en stark performativ aspekt.
Ett flertal dokumentationer av kontroversielle österrikaren Otto Mühls "aktioner", och av nästan lika skatologiske landsmannen Hermann Nitsch visas bland annat en kroppsskiss "efter Leonardo".
Feministisk kroppskonstnär konfronterar manlig strukturalistisk filmare i Carolee Schneemann: Interior Scroll (1975). Mona Hafouns installation Deep Throat "serverar" ett filmat svalg på porslinsfat. Vi hittar även Piero Manzonis förpackade konstnärsbajs släppt i limiterad upplaga (1961), som länge var en fast referens i diskussioner om konstens gränser.



En projektion som gör ont är Barbed Hula av Sigalit Landau (fast kuratorns påpekande om vad smärtan "låter sig överföras till" är alldeles onödigt).

Utrymme finns också för en visning av Robert Boyds youtubiga mix av videoklipp från 1900-talets totalitära regimer till hurtfrisk musik. Den är ett av flera exempel på samtidskonstens tänjande på gestaltandets gällande gränsdragningar, för alla lånen är upphovsrättsligt betraktat rena attentatet.
Konstvärldens aktiviteter kan, tack vare sin omgärdande högdiskurs, komma undan med vissa saker som inte alltid ses som OK för en random internaut. Att konsten är så "odemokratisk" är inget att gnälla över, utan en intressant funktion som för den skicklige går att utnyttja för ett okänt antal oavsedda syften – för att formulera sig i linje med den hackermentalitet som manifesteras hela dagarna här på kongresscentret.

Alltsedan Marcel Duchamp har samtidskonsten, med sitt vida fält av tekniker, ett alldeles speciellt förhållande till upphovsrättslagstiftningen. Ett upphittat föremål av okänt ursprung kan utnämnas till konst genom att en konstnär placerar det i ett konstnärligt sammanhang, som bär hans namn. Text-, ljud- och bildfragment samt fotografier behandlas som råmaterial att göra något mer av. Alltså används befintliga uttrycksformer inte som form utan som idéer, innehåll sida vid sida med bokstäver, klanger, och faktauppgifter och liknande byggstenar utan verkshöjd, sådant som ännu väntar på att formas. Upphovsmannaskapet flyttas ett steg upp i den symboliska näringskedjan.

Teresa Margolles ljudinstallation Sonido de la morgue består helt enkelt av de inspelade ljuden från obduktionen av en mänsklig kropp. Curatorns ord att hon gör "formmässigt återhållsamma arbeten" är en snygg omskrivning för ready-made. Teresa Margolles verkar inte ha utfört obduktionen själv, den gjordes antagligen av en kirurg som utförde ett arbete och inte en performance. Konstnären har här spelat rollen av den som registrerar en handling, utförd av en namnlös.

Andra verk inom samtidskonsten har en helt omvänd upphovsmannafunktion: Konstnären utför en handling, som registreras av en namnlös. Simpel observation från Into Me / Out of Me: Genom att kalla ett foto för "performativt självporträtt" går det vända på fotografimediets konvention och låta den avbildades namn, inte kameraoperatörens, stå som upphovsman.

Det är Catherine Opie som är konstnären till fotot av sin rakbladstecknade rygg (Self-Portrait/Cutting, 1993). Men de anorektiska barnen i Wildzone 1 (2001) är namnlösa; konstnären L.A. Raeven är i stället den osynliga arrangören på andra sidan filmobjektivet.

När konsten använder kroppar blir allt gärna extra provocerande: till oredan om vad som är uttrycksform och innehåll, intervenerar konsten som visas på Kunst-Werke uppsåtligen i den känsliga gränsdragningen mellan kroppens privata insida och dess offentliga utsida. (Svårigheten att särskilja symboliskt och reellt, vilket är ett möjligt håll för resultatet att luta åt, har ett namn: paranoia.)

The mouth is interesting because it's one of those places where the dry outside moves toward the slippery inside.
(Jenny Holzer, emalj, 1980)

fredag, december 29, 2006

23C3, del 4: Lawrence Lessig


Tydligen brukar Lawrence Lessig sätta samman en ny presentation varje halvår, som han sedan övar in och kör runt om i världen på alla ställen han bjuds in till. Ikväll skulle han för första gången köra sin senaste uppdatering inför publiken på 23:e Chaos Communication Congress.
Nyckelorden flimrar genom projektorn medan Lawrence Lessig förklarar att det är "cool" att använda kod för att bygga maskiner, medan det är "very cool" att man sedan 20 år tillbaka börjat använda kod för att bygga kultur. (Well, siffran skulle lika gärna kunna få några fler nollor, men jag förstår typ vad han menar. Kopplingen mellan remixkultur och kod är dock inget han utvecklar vidare.)
Efter max ett par minuter rullar de första klippen med putslustiga hemmagjorda musikvideos, som ska demonstrera den väldigt coola remixkulturen. De flesta känns igen från hans förra framträdande i Berlin, för drygt tre månader sedan. Jag fann dem inte överväldigande kul den gången heller, men smaken är olika. Här dras det ner applåder och gapskratt i mängder, innan föredraget drar iväg från audiovisuell underhållning till politiskt brandtal.

Med avstamp i remixkavalkaden förklaras Löftet, den demokratiserade kulturen, a new literacy for the 21st century, freedom to capture, share, remix... Och Hotet, upphovsrättsmaximalisternas lock på kreativiteten. Sedan sist har han taggat ner lite på epokindelandet och är inte fullt så fokuserad på USA:s konstitution och historia. Annars är det ganska mycket samma saker som sägs, i annan ordning.
Vi vet från början hur svaret vi ska få kommer att stavas: Creative Commons. Innan Lawrence Lessig anländer där tänker han dock förklara de vägar som han menar inte är framkomliga (i Amerika, tillägger han). Varken revolution (hackarna krossar upphovsrätten), reform (att förlita sig på lagstiftarna) eller rättsprocesser (vilket Lessig själv försökt upp i högsta domstolen, och misslyckats) fungerar.
Underligt nog väljer han att presentera sitt alternativ Creative Commons genom en historisk parallell till 1930-talets strider om musiken på radio i USA. När Ascap höjt priserna på sina licenser med 448 % under åtta år, startade radiostationerna konkurrenten BMI, under deras egen kontroll och med längre priser. Gång på gång återkommer han sedan till att
internet is today's broadcasters, we're facing the same struggles ...
the same question: "how do we free the future from the dead hand of the past"?
Japp, han menar verkligen att Creative Common är dagens motsvarighet till BMI, och att konflikterna liknar varandra. En väldigt märklig parallell, tycker jag.

Annars ägnar Lawrence Lessig en stor del av sitt tal till att bemöta kritiken från Richard Stallman om att inskränkningar i Creative Commons-licenserna, som den svårtolkade "non-commercial", innebär ett fundamentalt avsteg från den copyleft-princip som ligger till grund för fri mjukvara.
Lessigs svar är att t.ex. musik och mjukvara har olika förutsättningar. Copyleft triggas när det görs bearbetningar, men inte om t.ex. Sony lägger en låt på en samlingsskiva och säljer, kanske utan att nämna artistens namn (hur sannolikt det scenariot nu låter...). Därför behöver vissa former av kultur även kunna reservera sig mot kommersiellt användande.

Lite knepigt är att Lessig inte nämner några namn, utan besvarar kritik från odefinierade radikaler som tycker att Creative Commons är en "kompromiss". Hur som helst avslutas anförandet – som möts av stående ovationer, lite pingstkyrkostämning – med en maning till enighet; de som vill undanröja upphovsrätten och de som vill reformera den måste "spara sin oenighet till senare".
En tysk som begär ordet under frågestunden instämmer, och påpekar att "en faktor för nazisternas maktövertagande var konflikten mellan sossar och kommunister på 1930-talet". Lawrence Lessig: "Så vilka motsvarar judarna i dagens situation?". Tysken blev förstås helt paff över den bisarra motfrågan. Historieparallellerna var som sagt inte helt stabila denna afton...

Lite uppfriskande munhuggning blev det ändå när konferensens keynote-talare John Perry Barlow begärde ordet och hävdade att det visst är möjligt, och nödvändigt, att knäcka upphovsrätten. "Civil olydnad på massnivå är vårt enda hopp", sade han, i klar opposition mot ambitionen att reformera fram en mjukvare men bättre fungerande upphovsrätt. "Jag tycker vi ska vänta tills du och jag är döda, men de andra här i salen lever", sade John Perry Barlow till Lawrence Lessig, som svarade att om vi väntar så länge med att fixa upphovsrätten "har vi förlorat" och kastas tillbaka till det hemska 1900-talet och dess read only-kultur.
Den gamle Greatful Dead-medlemmen fick sista ordet gentemot kändisjuristen:
You are such a pessimist, Larry!


Lawrence Lessig bor och verkar sedan i höstas som gästforskare i Berlin. Följande närbild visar hans nya tyska stil – skäggstubb och Beck's:


Sista ordet gick dock till en annan skäggstubb:


Uppdatering: Ännu en blogg som refererar Lessig/Barlow-munhugget.

Uppdatering, 1 jan: We-make-money-not-art rekapitulerar vad de träffande kallar "Lessig's evangelization talk (or rather motivation session for the converted)" – vilket nu finns i sin helhet på Google Video.

23C3, del 3: Kroppen som plattform



Vi lärde känna den kaliforniske journalisten Quinn Norton när hon var i Sverige i somras för att träffa Piratbyrån och skriva ett stort reportage i Wired. Hörde henne dock inte säga något om magneten i fingret.
Det är dock den som lockat hundratals åhörare att fylla sal två här på 23C3, när Quinn Norton på torsdagseftermiddagen pratade om Body Hacking & Functional Body Modification.

Hon berättar att hon "växte upp i en kroppsmodifieringsfamilj" med piercade föräldrar, men själv började intressera sig för underområdet funktionell kroppsmodifiering under förra året. Hon skrev en artikel med namnet You are the platform i tidskriften Make, vars hackeretiska motto är If you can't open it you don't own it!
Quinns förslag att helt enkelt applicera samma paroll inte bara på datorburkar, utan även människokroppar, roade förstås publiken. Alla förstår ju att hack som använder den egna kroppen som plattform har förmågan att överskrida långt fler och djupare kulturella tabun.
Själv valde hon dock att ur föredraget utesluta vissa praktiker som i vissa fall kan betraktas som funktionella, såsom sexuellt motiverad genitalpiercing, rituellt motiverade kroppsmodifieringar, deprimerades självskadande, med mera.

Quinn Norton opererade in en magnet i fingret. Nu kan hon känna elektromagnetiska fält. Genom sitt eget nervsystem. Visserligen är det inte en förmåga hon fått användning i sitt journalistjobb mer än en gång; hon var mer intresserad av själva konceptet med funktionell kroppsmodifiering.
Implanteringen gick bra. Fingret öppnades, en liten magnet lades in, därefter tog det ett antal månader för den att "sjunka in" i nervsystemet så att elektromagnetismen började kännas. Andra kroppsdelar än fingertopparna hade svårligen kunnat användas, eftersom de inte har tillräckligt hög koncentration av nerver.
Då fick hon en infektion i fingret, "sedan började kroppen attackera magneten och göra allt för att få ut den", och fingret fick förstås opereras. Resultatet, hur som helst, blev att Quinn Norton förlorade känseln i ett av sina fingrar, med ett undantag – hon kan känna magneter. Inget annat.
En hel del andra experimenterar just nu med att implantera RFID-chips, säger Quinn Norton:
Jag är helt för att folk skär upp sina kroppar och sticker in vad de vill i dem, jag tycker bara det inte gör är särskilt intressant. Att ha ett RFID-chip implanterat ger precis samma resultat som att bära ett med sig.
Funktionell kroppsmodifiering handlar, för Quinn Norton, om att förbättra kroppens funktionalitet. Nu finns det hörapparater som opereras fast i skallbenet. Det accepteras för hörselskadade men varför upplever många en kraftig etisk gräns när vi får höra om en person med fullgod hörsel som vill betala för att operera in en likadan apparat fast med usb-ingång, så att han kan använda sin mobiltelefon den vägen (vilket tydligen är fullt möjligt)?
Vad som en gång sågs som groteskt kan på ganska kort tid börja ses som fullt normal medicinsk praxis.
Enhancement omdefinieras kontinuerligt till treatment, men orden förklarar inte procedurerna i sig, bara dess sociala acceptans. "Vi har i masskala, jorden runt, byggt om oss till monster, varelser som man en gång skulle ha bränt som häxor, och omdefinierat det som 'behandling'." Så långt talar vi mest om medicin, men till det kommer förstås militärteknologins långt vidare etiska ramar när det gäller att töja människokroppens gränser, till exempel genom att låta soldater vara vakna i flera dygn på Provigil.

Vilka ska ha en tillgång till en viss teknik för funktionell kroppsmodifiering? (Ingen? "De sjuka"? Soldater? Alla som kan betala?) I vilka fall kommer en svart marknad att växa fram, och vart kan en sådan situation leda?
Paralleller går att föreställa sig till plågsamt välkända fenomen som illegala aborter. Quinn pekar också på preventivmedlet spiral som exempel på ett väldigt utbrett implantat, pekar på de glada kvinnorna i en spiralreklambild och säger "de är cyborger". Enligt Quinn Norton är frågan livsviktig:
How do we create a non-medical human market for altering ourselves? Or does ut go back room enhancements for the poor, and travel for the rich?
Science fiction? Cyborghype? I-landsproblem? Nja, ett tungt skäl att avstå från bortviftarimpulsen är att många saker som kan klassas som funktionell kroppsmodifiering redan på ett eller annat sätt redan ligger i bioteknik- och/eller militärindustrins pipeline.
Frågan blir då i vilken mån omdefinieringen från enhancement till treatment och hela diskussionen om etiska gränsdragningar kommer att äga rum inom någon slags offentlighet, eller om den ska ske inom industrins väggar för att sedan presenteras som ett helgjutet faktum. Finns det inte halvgalna typer som öppnar sina kroppar och stoppar in alla möjliga teknologier, så finns det också ont om möjligheter att hinna reflektera över tekniken innan den plötsligt börjar tillämpas i stor skala.
Så uttryckt är kopplingen till hackeretik glasklar. Om möjligheter finns att använda plattformar – oavsett om de är datorer, människokroppar eller annat – på ett annat sätt än de vedertagna, är det bra om dessa möjligheter utforskas, praktiskt och utommoraliskt. Först då möjliggörs en verklig etisk diskussion. (Kroppsmodifiering kan vara ett slafsigt jobb, men någon måste göra det...) Alternativet är att den diskussionen måste tas i efterhand, när tekniken redan är "färdigförpackad".



Steget över i mer kittlande filosofi tog Quinn Norton knappt alls; Oscar var besviken på frånvaron av diskussion om koncept som transhumanism. Å andra sidan kanske det kan vara en poäng att ibland inte säga allt i ett praktiskt inriktat föredrag, utan överlåta vissa tolkningsfrågor att behandlas i andra format. Till exempel konstformatet; då är det bara att traska en kilometer eller så från Alexanderplatz till Auguststraße och Kunst-Werke där utställningen Into Me / Out of Me behandlar närliggande frågor. Rapport därifrån kommer strax!

Uppdatering 4/1: Utförligt referat på we-make-money-not-art.com

torsdag, december 28, 2006

23C3, del 2: Tillit


Att logotypen för 23rd Chaos Communication Congress, 23C3: Who can you trust? som synes innehåller ett äpple har visserligen fått någon (tysk) att fråga om Apple har köpt upp kaoskommunikationskongressen. Alla som känner till Chaos Computer Club förstår dock att det självfallet inte är ett varumärke, utan det gyllene äpplet är ju en diskordiansk symbol som åberopar kaosgudinnan Eris...

Det påpekade Tim Pritlove i ett kort invigningstal som, innan det övergick i att presentera keynotetalaren John Perry Barlow, reflekterade kort över det engelska ordet trust; svenska översättningen bör väl bli tillit.
Ett av de tillitens kännetecken som Jim Pritlove räknade upp var att den byggs upp under lång tid men kan förloras på ett par sekunder. Ett annat, som förefaller tänkvärt, är att tillit kräver både diskretion och öppenhet (privat och offentligt). Tillit är motsatsen till rädsla, tillit skapar säkerhet, sade han, innan John Perry Barlow fortsatte utveckla sina tankar kring tillit.
Ptja. Ordet har flera innebörder. I datorsammanhang associerar man både till hårdvarukontrollhemskheter som "trusted computing" och på hur kryptering av kommunikation förlitar sig på tillit genom "webs of trust". Den vanligaste datorsäkerhetetsluckan oavsett typen av system är, enligt en ofta dragen slutsats, "transitiv tillit (transitive trust).

Vertrauen är det tyska ordet för tillit/trust. Systemteoretikern Niklas Luhmann definierar tillit som en "mekanism för reduktion av social komplexitet". Eftersom rationell avvägning av all information är alltför komplex för att alltid kunna utvärderas, förutsätter beslutsfattande ofta tillit, ett begrepp som Luhmann tycks sätta i samband med intuition (som jag i sin tur associerar starkt till Henri Bergson).
Tyskans Vertrauen har och engelskans trust har en gemensam etymologisk stam som vi känner igen från tro, trogen, trög, tröst och inte minst i engelskans ord för sanning.
Statsvetare och sociologer brukar tala om social tillit. Från en antagligen helt annan vinkel närmar sig tydligen Derrida begreppet tillit, jag tror det är i Lagens kraft. Har själv inte läst den, men efter samtalet på Södertörn associerade Jonatan Habib Engqvist till Derridas behandling av tillitsbegreppet.
För den bedrövliga svensk-Wikipedia är "tillit" dock varken mer eller mindre än "en sedimentär bergart", hmm...

John Perry Barlow tog sig an frågan om trust genom att berätta om den där tiden på 1980-talet när hans hippie-crew började närma sig en yngre generation tidiga hackers, med ömsesidig initial misstro. Trust is related to self, och självet är ingen okomplicerad sak, lager av lager av språk, kultur, programmering, droger, neuroser...
Hans keynotetal var annars en smula konfrontativt, han anklagade det församlade hackercommunityt för att inte använda sina kunskaper tillräckligt konstruktivt, genom att attackera vad han beskrev som internets fiender, exempelvis spamverksamhet och virus. We have to save internet from the ones we can't trust.
Och så kommenterade han arkitekturen i det östberlinska kongresscentrets stora sal som a combination of acid and communism!? I keep wondering when it's gonna lift off, but I guess it's just sleep deprivation...

Skriver detta nere i källarens nya häng under Phenoelit-fanan; deras gamla utrymme har ersatts av eget chilloutrum, med projektioner, soffor, DJ som kör dubtechno och techhouse och annat, samt brutalt mycket data.

onsdag, december 27, 2006

23C3, del 1: Datalagring och reaktivitet

Tyske advokaten Marco Gercke, expert på cybercrime för Europarådet, pratar i stora salen. Börjar känna igen typen av övervakningskritiskt anförande: Kunnigt, powerpointat och väldigt, väldigt reaktivt.

Han klagar på folkräkningar som frågar efter onödigt mycket information, han klagar på det orimliga i att han inte fått fotografera en övervakningskamera utanför en ambassad samtidigt som hemliga flygbaser kan beskådas i Google maps, han klagar på folkbokföringstvång, han klagar på biltullar vars identifieringssystem riskerar att utvidgas från avgiftsinhämtning till övervakning. Argument som att övervakningen tar mer frihet än de ger i säkerhet, eller att de verkliga brottslingarna ju vet hur man kringgå övervakningen, är lika förutsägbara som de spontana applåderna han får när han drar dem.
Nej, välkammade Marco Gerckes klagomål på att makthavarna inte lyssnar och hans maningar till fortsatta protester känns verkligen inte särskilt produktiva. Inte heller lyckas han provocera fram meningsskillnader i auditoriet, så som förra årets We lost the war-föredrag ändå gjorde.
Kanske är problemet att han – som advokat, frestas jag skriva – håller fast i en tanke om teknikneutralitet: Han säger att bara det som accepteras i "verkliga världen" borde accepteras på internet, och likställer skadegörelse i någons hem med förstörd information i någons data, utan att vilja erkänna att man då befinner sig på metaforernas gungfly.

Trafikdatalagringen är förstås ett centralt tema, och onekligen är han kunnig i den snåriga EU-processen; "det snabbast genomdrivna direktivet i EU:s historia", tror han. Vad han klagar på är eroderingen av den personliga integriteten, detta ganska slippriga begrepp, men förvisso tar han också upp de mer strukturella konsekvenserna.
Om varje leverantör av kommunikationstjänster tvingas spara informationen om vem som kommunicerar med vem, är ju frågan vad "vem" betyder. Att lagra IP-nummer räcker i sig inte särskilt långt; kryphålen är otaliga och högst vardagliga, såsom öppna terminaler på internetkaféer (vilket Italien försökt lösa med identifieringstvång), öppna trådlösa nätverk (som måste förbjudas om datalagringen ska bli effektiv för brottsbekämpning; här är det upphovsrättsindustrin som driver på för att göra routerns ägare ansvarig för vad alla anslutna gör med sina datorer), eller att låta kommunikationen gå via länder som inte tillämpar datalagring. Dessa tilläggslagar som ska försöka komma närmare det farliga mål som jag har kallat nodernas individualisering är ju det verkliga problemet, som inte handlar om "integritet" utan om den handfastare frågan om nätverksarkitektur.
Att detta togs upp här på 22C3 kanske var väldigt bra, men utifrån vår svenska utgångspunkt kan jag som sagt inte känna att det bidrog med mycket nytt.

Småintressant var dock den alternativa lösning som föreslås av Marco Gercke och andra: quick freeze, alltså att myndigheterna ska kunna kontakta en kommunikationsleverantör medan ett misstänkt brott utförs eller planeras, för att kunna få ut identifierande information utan att tvinga dem att lagra den.

Att det alternativet implicerar en brottsbekämpning i realtid som ligger ganska långt från hur polismyndigheter brukar jobba idag, det är en sak. Knepigare, strategiskt sett, är att det ju fortfarande implicerar alla de omöjliga och farliga tilläggslagarna. Varje kommunikationsleverantör (inklusive internetkaféer, innehavare av trådlösa nätverk m.m.) måste ju fortfarande veta identiteten på vilka som använder deras tjänster i ett visst ögonblick. Handlar inte frågan mer om myndigheters oförmåga att acceptera en halvdan övervakning, än om att utforma en "begränsad" men påstått total övervakningsmodell åt dem?

tisdag, december 26, 2006

Föredrag 2006

Mest för min egen skull tänkte jag sammanställa de föredrag jag hållt under 2006. Eftersom det blev en del, både inom och utom landet och i väldigt skiftande sammanhang, kan det vara kul att komma ihåg. Alla har mer eller mindre koppling till Piratbyråns verksamhet (har inte räknat med inomakademiska seminarier, ej heller paneldeltagande eller rena debatter). Däremot ska det understrykas att det inte är någon överblick över alla årets Piratbyrån-anföranden – flera av de andra piratbyråkraterna har också pratat för de mest skilda publiker, både inrikes och utrikes.
Kan ha missat något, men här är listan:
  • 5 april: WELD, Stockholm.
    Pendlade rätt löst mellan mediehistoria, cut-up-kultur, fildelning, gråzoner med mera, inför en ganska liten publik av folk verksamma inom scenkonst (teater, dans, performance). Oerhört givande eftersnack. Foto.
  • 29 april: Piratafton på Café Edenborg, Stockholm.
    På Piratbyråns välbesökta tillställning testade jag att prata om relationen mellan darknets och long tail, och mellan det elektroniska musikskapandets historia och piratkopieringens, bland annat genom att visa en kortfilm. Annars inte jättestrukturerat, utan mer ett föredrag som prövade lite nya koncept.
  • 15 maj: Världsbiblioteket, Stockholm.
    Solidaritetshusets bibliotek hade ordnat en halvdagskonferens om "digital solidaritet" för föreningsaktiva, där även Mathias Klang och Lars Ilshammar höll intressanta föredrag. Själv pratade jag om fildelning, skillnaden mellan vertikal och horisontell kommunikation och om hur man kan underlätta och dra fördel av informationsdelning.
  • 19 maj: Waag, Amsterdam.
    I anslutning till en tvådagars workshop med deltagare från både Europa och Indien, höll Palle Torsson och jag ett öppet föredrag (vårt tidigare grey commons-föredrag i omarbetad och utbyggd version). Därefter pratade den mästerlige Lawrence Liang, som jag inte ens ska försöka sammanfatta.
  • 2 juni: Reboot 8.0, Köpenhamn.
    På tåget ner kom beskedet om razzian. Dagarna i Köpenhamn blev alltså väldigt, väldigt hektiska. Stor konferens med mycket affärsfolk och ett ganska spännande program. Vävde in de senaste händelserna i mitt tal, som publicerades och blev ganska uppmärksammat.
  • 3 juni: Demonstrations på Mynttorget, Stockholm.
    Protesten mot razzian behöver väl knappast presenteras; rapporter, bilder och filmklipp finns här och var på nätet. Här är mitt korta tal där jag försökte lyfta fram det väsentliga i tumultet – det vill säga frågan om reglering av kommunikationsmedier (snarare än frågan om ministerstyre och sånt).
  • 28 juni: Rote Fabrik, Zürich.
    Nystartade gruppen Digitale Allmend arrangerade en välbesökt föredragskväll på idylliskt beläget kulturhus. Jag höll samma anförande som i Köpenhamn. Finns inspelat i massor av format. Livliga eftersnack, kul besök! Dessutom blev jag intervjuad i en av Schweiz största tidningar samt i landets IT-veckotidning.
  • 4 juli: Brandtalsbingo, Visby.
    Riksteatern arrangerade som en del i Almedalsveckan, Albin Balthasar ledde; kul koncept med Karin Kebbe Helin och Elin Alvemark bland de övriga deltagarna. Jag hade med mig ett blandband och här är mitt treminutersbrandtal.
  • 23 augusti: Fryshusets gymnasium, Stockholm.
    Kul att prata inför 350 färska ettor, de flesta från estetiska inriktningar! Och intressant att IFPI vägrade medverka...
  • 13 september: Wizards of OS, Berlin.
    Inom ramarna för konferensens session "Freedom expanded", ledd av Felix Stalder, pratade jag rätt kort och delvis improviserat om Piratbyråns kopifajt-erfarenheter och om att jobba med koncept och språkbruk.
    Golem.de, Gulli.com och Felix själv skrev, och så finns ett par bilder.
  • 25 oktober: Art|Net|Work, Århus.
    Symposium arrangerat av det danska universitetets institution för digital estetik. Föredraget sammanförde en rad idéer och koncept som kommit upp under året, och redigerades senare samman till texten Between artworks and networks: Navigating through the crisis of copyright.
  • 30 oktober: Kungliga Konsthögskolan, Stockholm.
    Föreläste om Brasilien och kulturkannibalismen inklusive lite kritiska reflektioner från Wizards of OS, för en klass av yrkesverksamma konstnärer och arkitekter i kursen legal/illegal [pdf], som strax därefter åkte på studieresa till just Brasilien. En väldigt spännande kurs, som jag förhoppningsvis ska återbesöka i vår. Efter mig följde förresten ett osande tal av Dennis Töllborg, som jag aldrig hann referera här.
  • 6 november: Timbro, Stockholm.
    Pratade för unga liberaler som utbildar sig i Stureakademin. Om upphovrättskritik, upphovsrättskollektiv och svårigheterna med att reglera "exemplarframställning"; försökte föra diskussionen från de abstraktioner som ofta präglar den liberala upphovsrättskritiken till ett mer konkret plan, därefter följde udda och kul frågestund.
  • 1 december: "Unga och nätverkskulturer", Jönköping.
    Ungdomsstyrelsen hade förlagt en stor konferens i anslutning till Dreamhack. Jag var inbjuden att hålla ett anförande om kulturpolitikens utmaningar, eller något sådant, att inleda den sista programpunkten. Pratade om konsumtionsbegreppets problematik i spelsammanhang, kulturkanon som symptom, "datorberoende" och "den verkliga världen", deltagarkultur kontra slutprodukter... Därefter fortsatte diskussionen med ett panelsamtal, med representanter från såväl Fair Play som Sverok, alliansens kulturkommitté och Ivan Wenster. Rätt lärorikt.
  • 6 december: Södertörns högskola.
    Samtal om upphovsrätt med Nicklas Lundblad, modererat av Jonathan Habib Engqvist. Arrangerat av Södertörns humanistiska förening, en publik på ett drygt tjog mestadels filosofistudenter och överlag en väldigt stimulerande kväll.
    Mitt anförande baserades på Århus-pratet, Nicklas sammanfattar en del av sitt här; jag har tänkt återkomma till diskussionen ett tag, men vi får se om det hinns med.
Femton föreläsningar allt som allt, med varierande innehåll. Med specialteman undantagna, kan snacket (fortfarande mest för min egen skull) sammanfattas kring några mer fasta milstolpar. Talet för centerpartiets riksdagsgrupp i mars var en första sådan som jag sedan försökte bygga vidare åt olika håll; lite roligare blev det dock från och med förra mellandagarna i Berlin, där Palle Torsson och jag hade sammanställt ett gemensamt föredrag, inspirerat av en intervju som Metamute gjorde med honom tidigare under hösten. I våras byggde jag på det och försökte samtidigt väva in lite mer av en närliggande tematik: relationen mellan levande musik, ljudreproduktion och ljudsyntes under 1900-talets andra halva.
Nästa hållplats blev Reboot-talet i Köpenhamn, samtidigt som tillslaget mot The Pirate Bay hjälpte till att sålla ut det mer direkt relevanta och gav massor av input. Därefter blev det lite mer improviserat i Berlin, för att åter struktureras upp i Århus – då betydande delar av Magnus Erikssons presentation i Brno införlivades och remixades.
Överlag måste jag säga att bollandet, kommenterandet, plagierandet och kopipejstandet av texter, piratbyråkrater emellan, blivit ett ofantligt fruktbart sätt för kollaborativ skriftlig vidareutveckling av idéer.

årets kaoskommunikationskongress i här Berlin, som inleds på torsdagsmorgonen med keynote av John Perry Barlow kommer som sagt inte Piratbyrån att medverka med några officiella programpunkter, däremot med mycket folk på plats. Rapporter kommer!

måndag, december 25, 2006

Från Berlin: Film/konst


Julaftonskvällen avslutades på Bootlab där Pirate Cinema Berlin börjat återstartat sin söndagsserie efter avbrottet. Som tidigare handlar det om fritt inträde, billiga drycker i baren och visning av utvalda nedladdade filmer, som den som önskar kan få sig medbränd på skiva. Det var en ganska liten skara som samlats för att se The Pervert's Guide to the Cinema, där Slavoj Žižek i två och en halv timme dundrar ur sig psykoanalytiska tolkningar till filmhistoriska klipp. Välgjort och ofta underhållande, ibland tankeöppnande, ibland mer skrattretande och, som sagt, invändningarna är av flera slag.
(Žižek har dock hängivna fans. Någon har transkriberat hela den första av filmens tre delar.)

Filmens regissör Sophie Fiennes hade tydligen fått höra om den illegala visningen och var väldigt positivt inställd, särskilt som hon hoppades att det kunde hjälpa filmen att få en officiell distributör i Tyskland. Det berättade Sebastian Lütgert i sin korta introduktion till piratbion, då det även förkunnades en efterfilm: 24 Hour Psycho, konstnären Douglas Gordons radikalt nedsaktade version av Hitchcockklassikern.
Hela visade de väl knappast (i så fall fortsätter visningen ännu), vi stannade dock inte så länge, bara för att dagen efter se samma dygnslånga konceptfilm visas på samtidskonstmuséet Hamburger Bahnhof. Där visas nu ett högklassigt urval ur projektionskonstens historia i sin stora nya bakre flygel. Tack vare det väl tilltagna utrymmet slapp man det alltför vanliga fenomenet "videokonst som ljudsörja" (även om man inte behöver vara någon hifi-nörd för att fråga sig varför konsthallar kan lägga så stora resurser på videokonstutställningar och ändå bara använda små futtiga högtalare för ljudbiten.)

I en annan del av den väldiga konsthallen visas en mindre utställning, Übersetzung. Text als Bild, med Walter Benjamin som affischnamn. Benjamins stjärna visar inga tecken på att sjunka i Berlins konstvärld, tvärtom.

Idén handlar här om att gestalta dennes "föreställning om att handskriften, men också det tryckta ordet, utöver sin innehållsliga relevans också har en omfattande bildkvalitet". Lite löst hållet, sådär. Arnold Dreyblatts lentikularbilder, som klär ett rums fyra väggar med fragmentarisk text, fascinerar.
Översättning? Nja, det bjuds det mera av i Jonathan Monks installation bredvid, som inte ingår i text som bild-utställningen, vars Benjamin-kopplingen är väldigt indirekt – med undantag då för en logotyp av Günter Karl Bose, som får ses som en kommentar till hjältestatusen:


(Foton av lillasyster Gisela.)

Blir kvar i Berlin en vecka; i övermorgon börjar 23rd Chaos Communication Congress – får se om det hinns med några rapporter under tiden, eller om de får postas efter nyår.

PS. En höjdpunkt, på tal om jul och konst, var Lars Vilks redogörande för "den institutionella julteorin"...

lördag, december 23, 2006

Metamusikåret

Momus, den enögde musikmakaren som har många tänkvärda saker att säga om fejk och sånt, sammanfattar musikåret 2006 på sin blogg:

If music didn't exactly die in 2006, it certainly felt sidelined, jilted, demoted, decentred, dethroned as the exemplary creative activity, the most vibrant subculture. /.../ From where I stand /.../, visual culture now occupies the central position music once did.
/.../
Meanwhile, new institutions came along to replace the old mastodonts. /.../ If someone mentioned a band, YouTube was the place I went first to hear their music. /.../ Note, again, in the YouTube-ization of music, the sly upstaging of audio by visual content. MySpace (which I refuse to have a presence on, but can't avoid consulting) continued the "famous for 15 people" trend.
Musiktröttman, om det nu är det rätta ordet, delar Momus (f. 1960) med Bill Drummond (f. 1953); tankarna går givetvis till No Music Day.
Vidare berättar Momus att hans allierade Anne Laplantine har lagt av med musiken till förmån för att förkovra sig i det extraordinära spelet go:
I think we're also living now in a transitional period which I'm not sure I can define. All I know is that I feel the need to wait a bit.
En musikalisk transitperiod... jo, jag tror att jag kan förstå hennes aning (till skillnad från Momus jämförelse mellan musik och de påstått vitalare visuella konsterna, som om de vore två sätt att uttrycka "samma sak", en för mig obegriplig tanke).
Transitperioden kan beskrivas såväl optimistiskt som pessimistiskt, och antagligen behövs bägge delar i sina mest utpräglade former, för optimism och pessimism är inga motsatser.

Musikens eventuella kris (i ordets egentliga bemärkelse) är förstås knuten till digitaliseringen, som inte bara möjliggör global massreproduktion av inspelad musik utan kvalitetsförlust, utan också (och kanske ännu viktigare!) att samma datakanaler som musiken överförs i även kan utbyta standardiserade metadata (ID3-taggar, torrentindexering, MP3-bloggar...). Preliminärt kan vi nämna några konsekvenser som tycks uppenbara: exklusivitetsförlust för den tidigare lilla klicken tyckare, fragmentariserad men samtidigt eklektiserad smak, samt förstås en brutal auraförlust för den inspelade musiken när den blivit gratis åtkomlig och alltså inte innebär en ekonomisk prioritering.
Tillbaka till Momus, som uttrycker saker som även Copyriot tagit upp i flera av årets musikrelaterade inlägg:
I think one reason is that the old centralized mass market, broken forever by the internet, thrived on a relatively democratic model for the sale of cultural products, ie you mass manufactured pop records, promoted them on TV, and sold them at an affordable price to anyone who wanted them. Now, with the emergence of a gulf between the super-poor and the super-rich classes, culture is either free (ie bits being file-shared, this blog, etc) or very expensive, one-off products, ie unique works of art, architecture, etc.
Som någon genast påpekade, kan man förstås undra varför Momus inte nämner konsertbiljetter i kategorin "very expensive, one-off products". Dyra eller ej; levande musik äger som sitt främsta kännetecken en einmaligkeit (vet inte hur man ska översätta detta tyska ord, vill minnas att Benjamin använder det); den sker bara en gång, nästa framträdande är ett annat.

Då är det inte bara logiskt att musikekonomin flyttar tillbaka från reproducerbara (gratis) objekt till ögonblickens förgängliga upplevelser; det må vara konserter, festivaler eller Last.fm-radion, gemensamt för dem är att det faktiskt går att ta betalt.
Tendensen pengarna nu finns i levande musik, som har uppmärksammats en hel del under 2006, borde också medföra en ökad efterfrågan på musikartister, – och, eftersom varje artist bara kan befinna sig på en plats åt gången, en tyngdförskjutning längre ut på den långa svansen.
Samma sak skulle kanske också kunna uttryckas som att musiken har blivit mindre universell, som en kommentator skriver på Momus blogg:
But is it really music that's dying, or is it the illusion of homogenous, unified sub-cultures surrounding individual styles of music that is starting to come unraveled? /.../
I wonder at times if there aren't an increasing number of these micro-cultures, distributed about the Internet. It may be that music has become less universal.
Musikaliska mikrokulturernas mecka är förstås Last.fm, med sitt magnetiska sammandragande av musikaliska grannar och sina allt mer imponerande algoritmer för var och en att vidga sin egen lyssnandehorisont. Mest signifikant är hur MP3-lyssnandet blir dubbelriktat: Samtidigt som ljudet strömmar ur våra högtalare, skickas metadata om musiken till en central server och bidrar på ett väldigt synligt sätt till kontinuerligt utveckla både de personliga profilerna och generella rekommendationssystemen. Lyssnandet blir därigenom performativt, det övertar alltså drag från det artistiska framförandet, om än i begränsad omfattning – något som jag inte tror att någon av oss ännu riktigt har förstått vidden av.

Om jag skulle skriva en bloggpost om "musikåret 2006" så skulle jag förvisso kunna räkna upp ett antal riktigt bra nya album som utgavs, även av rätt stora artister (Ellen Allien & Apparat förstås, liksom Sonic Youth och Regina Spektor). Men en skivlista, särskilt en som inskränkte sig till ett utgivningsår, skulle kännas så ofantligt krystat.
Så om musikaliska realtidsupplevelser inkluderades? Visst skulle jag kunna räkna upp fina minnen: små och stora konserter, Norbergsfestivalen, dansen under soluppgångstimmarna på en illegal technofest på Hammarbytoppen. Fast det vore ju löjligt att låtsas som att sådana listor kunde bedöma någon slags "ren" musikalisk kvalitet, som skivrecensenter gör när de bedömer årets bästa inspelningar. Dels för att det förstås inte går att separera livemusiken från dess omgivning och ens egen person, dels för att man omöjligen kan vara på "alla" livearrangemang.
Nej, musikårets lysande stjärna var varken en inspelning eller en tillställning, utan just Last.fm och dess mikroeffekter på vårt musiklyssnandes sociala inramning. Betalar glatt någon euro per månad för att få en aning bättre tjänster, och erkänner gärna att jag blivit statistiknörd (vilket även gäller den lokala lyssningsstatistiken i min dator).

Förra veckan drog slutligen min MP3-hårddisk sin sista suck, efter lång och trogen tjänst i fildelningsnätverken. Ett par hundra gigabyte musik borta. Skulle nog faktiskt ha känts hårdare om jag inte visste att metadatan om mina lyssningsvanor ändå fanns lagrad hos Last.fm, och fortfarande kunde bygga en personlig radioström. Ärligt talat tycker jag det känns aningen befriande att ha blivit av med det mesta. Med en ny hårddisk kostade under tusenlappen står min dator redo att andas in nya ljudfiler, via Soulseek och Oink.
(Undrar förresten hur sådana som köper sina musikfiler från Apples onlinebutik gör när hårddisken kraschar. Köper nya?)

torsdag, december 21, 2006

Förvirrande dispyt kring journalisters upphovsrätt

Journalistförbundets kampanj "för upphovsrätten" – ja, i bestämd form – är egentligen en kampanj för att tidningsjournalisternas anställningsavtal ska låta dem bibehålla upphovsrätten, som idag. Motparten Tidningsutgivarna vill å sin sida ha avtal där de får överta upphovsrätten, och fritt får disponera sina anställdas material, som av tradition är fallet i Storbritannien och USA, men i praktiken också inom radio och tv.

Uppenbarligen finns det ingen part som bara är "för" upphovsrätten, i stället är det två olika tillämpningar som står mot varandra. Idéhistoriskt sett kanske man kan säga att Journalistförbundet vill ha en "kontinental" upphovsrätt som är oförytterligt knuten till den individuella upphovsmannen, medan Tidningsutgivarna vill ha en "anglosaxisk" upphovsrätt som kan avtalas bort, köpas och säljas på en marknad. Konflikten har flera dimensioner, som dock blir helt obegripliga om man retoriskt börjar tala om det som "för/mot upphovsrätten" och blandar ihop med fildelningsfrågan. Eller, som Journalistförbundets ordförande på en hearing i riksdagen, ger sig in i metaforernas värld:
Om man får recycla, återanvända journalistiskt material hur som helst, då försvinner mångfalden … därför menar vi att upphovsrätten är demokratins säkerhetsbälte.
Då kan jag inte låta bli att ställa frågan: Vad blir ett väldigt brett säkerhetsbälte? Svar: En tvångströja. Upphovsrätten som demokratins tvångströja? Ptja...
Till saken. När frågan idag avhandlades i P1:s Vår grundade mening blev förvirringen stundtals komisk. Journalistförbundets Arne König förklarade helt instruktionsboken att hans fack kämpar för upphovsrätten, för att i nästa stund förklara:
upphovsrätter säljs ju till enorma belopp, det är en utan de stora handelsvarorna, det ligger ju på världsplan i nivå med olja, människosmuggling, knark... den typen av stora industrier
En principiellt intressant fråga som radioprogrammet bara tog upp i förbigående rör upphovsrättskollektivet Alis, som är journalistikens motsvarighet till Stim. Den som ansluter sig till Alis ger alltså dem exklusiv rättighet att "förvalta vidareanvändningsrättigheterna" för sina texter. En frilansjournalist, tillika facklig aktivist, sade i radioinslaget:
Det är många tidningar som nekar medlemmar av Alis att över huvud taget få uppdrag, och det är ju en kränkning av föreningsfriheten, vi skjuts tillbaka till fackföreningsrörelsens barndom...
Visst går det att följa deras logik, men hur bisarra blir inte konsekvenserna om man följer dem in på musikens område? Ska då facket hävda att en subkulturell musikscen som enbart anlitar "ostimmade" artister", och på så vis slipper betala licensavgifter, också kränker föreningsrätten?
Kanske skulle Journalistförbundet få större förståelse för sina krav om de trappade ner den storslagna retoriken, och i stället öppnade för mer förutsättningslösa samtal.

Friktionskampanj framgångsrik: Nätfilter avstyrdes


Hurra! Kampanjen segrade, blockaden är upphävd!
– Vi tog ett förhastat beslut och frångick därmed vårt uppdrag. Jag beklagar detta. Tillsammans med vår nya styrelseordförande är vi i ledningen överens om att begränsning av Internets innehåll inte ligger inom ramen för vad vi skall ägna oss åt, säger Fredrik Winbladh, VD för Perspektiv Bredband.

– Det är av stor vikt att vi som telekom- och internetoperatör, en s.k. common carrier, fokuserar på att förmedla information. Vår position skulle kunna ifrågasättas mot bakgrund av det ställningstagande som gjorts vilket vi inte kan riskera. Ledningen och bolaget har lärt sig mycket av den debatt som ägt rum, /.../ säger nya styrelseordföranden Mikael Paulsson.
Kort resumé: Den skånska internetleverantören Perspektiv Bredband meddelade 8 december att man "tar ställning" genom att blockera sina kunders tillgång till den ryska sajten AllOfMp3.com, som säljer musikfiler på ett sätt som skivbolagslobbyn inte accepterar. Piratbyrån och The Pirate Bay svarade med en kampanj, vars mest kontroversiella tilltag var att de senare blockerade alla Perspektiv-kunder. Och idag, 21 december, kom det glädjande beskedet att Perspektiv Bredband drar tillbaka sin blockad.
Förhoppningsvis står det nu klart att det inte handlar om sajten AllOfMp3.com (även om den nu fått oavsiktlig marknadsföring i Sverige, vet jag ingen som använder den) – utan om en princip, som nye styrelseordföranden förklarar koncist:
– Vi är en common carrier och kommer hålla oss till det
Enkla exempel på common carriers är järnvägslinjer och postsystemet; de fraktar alla enligt en viss prislista, utan att granska vad som finns i paketen eller kontrollera identiteten på avsändare och mottagare. Att en internetleverantör tar så tydlig ställning för sin identitet som ren horisontell kommunikationstjänst är berömvärt, och än mer så när de vågar erkänna att de tidigare gjorde fel men nu har lärt sig.

"Internets själ är räddad" förklarar Oscar Swartz, och det är inte obefogade ord. Visst var filtret ifråga bara en internetleverantör som filtrerade en, i sig rätt ointressant, sajt. Men det var uppenbart att IFPI förberedde rättsliga åtgärder för att tvinga samtliga övriga internetleverantörer till att implementera likadana filter, som i Danmark. Och när väl det är skett, är dörren öppen för att blockera fler. Om nästa filter skulle riktas mot nazistpropaganda, nätpoker eller en torrentsökmotor, kan man bara spekulera om. Saken är att filter av det slag som ny avstyrts vore ett litet men avgörande steg utför en hal, sluttande backe.

Vad som då behövs är friktion mot halkan. Att göra de små stegen märkbara, så att de inte tar oss bortom den punkt där det är för sent att vända. En sådan friktionsskapande åtgärd utgjordes av The Pirate Bays kontroversiella beslut att blockera tillträde för alla kunder till Perspektiv Bredband.
Vissa gnällde över att kontrablockaden saknade proportioner; varför bry sig om en rysk betalsajt när det finns fildelningsnätverk? Men nu handlar det som sagt inte om AllOfMp3.com, utan om de små men farliga stegen. Kampanjen mot spärren lyckades sanda den hala backen!
Det andra motargumentet som hördes var att det skulle vara lika fel av The Pirate Bay att spärra Perspektiv Bredband, som vice versa. Oscar Swartz bemöter det:
For this they were criticized but I cannot agree: This activism was at the end-user level. It is not the same thing for an end-user to say "You cannot access my site" as for an operator/access provider to suddenly determine what parts of the net people should have access to. Power has shifted from the center to the periphery, to the end-user. This is fine!
Javisst, den skillnaden är fundamental. Samtidigt är begreppet end user problematiskt; att prata om "slutanvändare" blir i viss bemärkelse att återinföra en enkelriktad bild av internet. Som jag skrev i slutet av Between artworks and networks, måste "fri etableringsrätt för kommunikationer" definieras som
the right of any peer in a network and to be the gateway to a new network – be it with a wireless router, or a web server /.../
then our networks have no ends and may expand in all kinds of unexpected and interesting directions
Sammanfattningsvis: Å ena sidan har ISP-företag en speciell roll som är viktig att komma ihåg, för så fort de börjar välja bort viss information i stället för att förmedla information som andra ansvarar för, så är de inte längre internetleverantörer. Å andra sidan måste varje "slutanvändare" som så önskar också kunna vara en öppning till nya nätverk, som i sin tur anknyter slutanvändare till varandra – exempelvis genom ett webbforum där en (sluten eller öppen) grupp människor kommunicerar – utan att den som ansvarar för webbserverns anslutning behöver ansvara för varje privat meddelande som forumets medlemmar skickar.
Nu försökte jag spetsa till detta som en paradox, vilket det inte behöver vara, men kanske kan det väcka några reflektioner som kan bli nyttiga vid framtida dispyter kring internetarkitekturen.

Hur som helst är det glädjande att Perspektiv Bredband tagit sitt förnuft tillfånga, efter en lärorik kampanj som kanske måste ses som generalrepetition inför framtida strider.

måndag, december 18, 2006

Minst 1,3 miljoner fildelare, minst två nya citattecken

Ny statistik från SCB, "Privatpersoners användning av datorer och Internet 2006", tolkas som att vi har 1,3 miljoner fildelare i Sverige – personer under 16 år oräknade.
Närmare bestämt så har 20 procent av alla tillfrågade i åldern 16-74 år någon gång använt ett fildelningsprogram. Samma procentandel gäller för sextiotalisterna, medan den förstås är bra mycket högre bland oss som kom till jorden efter 1970.

Låt oss jämföra med motsvarande SCB-undersökning för två år sedan. Ungefär lika många (23 procent) hade då "använt Internet för att lyssna på musik, spela spel eller ladda ner musik/spel/bilder första kvartalet 2004".
Denna något bredare fråga ställdes även denna gång och visar på en klar ökning: totalt 34 procent använde under första kvartalet 2006 internet till att
lyssna till musik, spela spel eller "ladda ner" musik/spel/bilder
Citattecknen som tillkommit är SCB:s. Rätt skoj med tanke på att Copyriots kritik för två år sedan gällde just deras användande av begreppet "ladda ner". Påpekandet gjordes då att det är i praktiken omöjligt att använda www utan att ladda ner bilder genom sin webbläsare, vilket gjorde frågeställningen till en märklig mystifiering.
Ska inte påstå att just denna bloggs påpekande fick SCB att ändra frågan – men som sagt, lite kul att notera.

lördag, december 16, 2006

Avveckla konstmusiken - men med förnuft!

Eric Schüldt och Joshua Mehr får ett eget program i P2 i vår. Kul tycker jag, inte bara för att jag råkar vara bekant med dem och har medverkat några av deras radioprogram som blivit både kul och tankeväckande. Utan också för att deras ambition att lyfta "den klassiska musiken" ur stagnationen är både befogad, angelägen och ärligt menad.
Tyvärr har den saken förvirrats av en märklig "högkulturdebatt" som snurrat iväg under hösten. Kulmen var en pinsam SvD-artikel där det förkunnades att högkultur är det nya svart, en hipp statusmarkör. Inledande impulsen sägs dock ha varit ”Det skarpkulturella manifestet” som Eric Schüldt skrev i Odd at large (sedermera fortsatt i DN). Allt blandades samman, och snart hade vissa bestämt sig för att envar som brydde sig det minsta om till exempel operans framtida ställning, bara kunde vara en posör som tafatt försökte hävda sitt kulturella kapital genom att stoltsera med l'art pour l'art-idéer.
Orsaken till att Odd at large, Schüldt, Rodeo och fan och hans moster tjatar så jäkla mycket om klassisk musik och konstmusik just nu är ju inte alls för att det finns nåt problem för den kulturyttringen, utan att för att det är något som sent om sider faktiskt håller på att bli rejält mainstreamhippt.
skriver bloggen Sondera (vars ljuvliga musiktips brukar få mig att hetssoulseeka). Jag instämmer verkligen inte.
Rodeo får väl svara för sig själva, men det är ju förbannat tråkigt om det inte ska gå att prata om klassisk musik i ett decennieperspektiv utan att det ska inordnas under höstens snart bortglömda trend.
Att den "klassiska musiken" har en oklar framtid, som det trots allt finns skäl att bry sig om, det var vi överens om när vi samlades en kväll på Edenborgs – ett antal skolade och oskolade yrkesmusiker och andra med relation till den "klassiska musiken", inklusive någon musiklärare och dirigent, och så radiomakarna Eric och Joshua. Det var för kanske ett år sedan, innan någon "högkulturtrend" proklamerats, och då som nu finns fler frågor än svar.

Bland andra Sondera invänder dock att det alls inte finns någon konstmusikkris:
För det första går unga visst på operan och för det andra så är hela saken inte ett problem för unga popintresserade människor utan för gamla stockkonservativa klassiska musikfans som känner sig förvirrade i en modern, sönderhackad och decentraliserad musikvärld. Om man är ung och nere med Brian Eno och Sylvain Chauveau är ju hela den klassiska musiken och konstmusiken bara ett stort äventyr att bege sig in i, när den mer traditionella popmusiken känns lite för trång och tjatig. /.../
Poptidningarna och popbloggarnas årsbästalistor är fulla av Max Richter och Johann Johannsson. /.../
ingen fara på taket, jag gillar Steve Reich alldeles för mycket för att bry mig om någonting sådant.
Här föreligger nog ett missförstånd. Visst, vad Sondera träffande beskriver som "högskoleutbildad musik som man kanske skulle kunna kalla postklassisk" frodas i långsvansklimatet. Väldigt mycket är väldigt bra.

Nyproduktionen av högklassiga inspelningar av spännande musikaliska ljud mår alldeles utmärkt. Problemet – i den mån vi kommer fram till att det är ett problem – ligger snarare i förvaltandet av den långa traditionen, alltså den noterade konstmusiken. Alltså den musik som inte producerats som ett definitivt fonogram, utan skrivits som noter i syfte att framföras om och om igen av olika musiker.
genrebegreppet är problematiskt /.../
Bättre vore kanske att betrakta musiken som grovt sett bestående av två kraftfält: det ena bottnar i en i första hand skriftspråklig musiktradition, det andra bottnar i en i första hand improvisationsbaserad musiktradition. Dessa båda kraftfält interagerar − och har alltid interagerat − med varandra.
Tänkvärda ord från Orkesterutredningen, som Copyriot skrev om i våras och som inte lämnar några tvivel om att åtminstone delar av "den klassiska musiken" går mot kärvare tider.
Aldrig tidigare har så mycket orkestermusik spelats i Sverige. Samtidigt sjunker antalet betalda konsertbesök som en sten, "färre betalar mer för ungefär samma utbud"; kärnan av konsertbesökare börjar närma sig det biologiska slutstrecket. Visst går det att locka publik, men då är det med säkra kort som Mozart, Beethoven och Brahms. Samtida kompositörer framförs en gång och aldrig mer, och deras andel av reportoaren har sedan länge sjunkit stadigt.
Problematiken är inte bara sociologisk, det handlar inte enbart om medieutbud eller senarelagd vuxenhet. Eftersom orkestermusik till skillnad från många andra samhällssektorer inte kan tillgodogöra sig arbetssparande maskiner, kommer dess relativa kostnad att öka i takt med att den övriga ekonomin ökar sin produktivitet. Tesen brukar förknippas med ekonomen William Baumol och är svår att helt slå ifrån sig.
År för år stiger alltså prislappen på var och en av de hundratals musikerna i de sju symfoniorkestrar som svenska staten finansierar, samtidigt som publiken åldras. Man får vara bra naiv för att inte se vilken kritisk punkt kurvorna pekar på. Än så länge hörs inga politiker som säger att det är orimligt att Gävle ska ha en egen orkester när pengarna gör bättre nytta i vården. Men den dagen kommer, och då är isen bruten. Med Eric Schüldts ord:
i en direkt folkomröstning skulle högkulturen ligga risigt till. Vilka är då argumenten att bevara den med bidrag som vi gör idag?
Den frågan är långsiktig och förtjänar inte att viftas bort som en tillfällig trendnyck – inte ens om man skulle vilja besvara den med "inga alls, staten borde ta sin hand från konstmusiken". Frågan har också föga att göra med hur många som fyller sina playlists med Steve Reich, ty den amerikanska repetiva konstmusiken har en lite speciell roll i sammanhanget. Även om Steve Reich skriver noter, blir slutprodukten ofta en officiell inspelning – den gitarrist som idag ger sig på kan spela Electric Counterpoint gör de facto en coverPat Metheny-versionen – vilket funktionellt sett har mer gemensamt med poplåtar eller EAM-kompositioner.

Lyssnare är en sak. Om det finns för många eller få som lyssnar på inspelade operaarior i sina hem är ointressant. Att musikhögskoleutbildade instrumentalister bildar ensembler som når ny publik med fantastisk egenkomponerad musik som varken kan klassas som finkultur eller populärkultur – sorry, inte heller det förändrar själva huvudfrågan om den klassiska musikens osäkra framtid.
Skifta fokus, från lyssnare till utövare! Ska skattepengar subventionera hundratals anställda orkestermusiker som spelar en allt mer 1800-talscentrerad repertoar för en krympande och åldrande publik? I så fall varför?
Jag tycker ju, kulturkonservativt nog, att det finns en poäng. Men jag skulle akta mig för att formulera argumentet utifrån konsertbesökarens synvinkel, genom att försöka hävda att konstmusiken ger publiken "något" som populärmusiken saknar. En kulturpolitik som lutar sig på en sådan tudelning är kortsiktig, ohistorisk och ovisionär. En vacker dag kläms ekonomin åt och allt faller som ett korthus.

Nej, i stället skulle jag nog drista mig till något som visserligen kan likna ett cirkelargument: klassiskt skolade musiker ska understödjas för att det är bra att det finns klassiskt skolade musiker.
Det är något annat än l'art pour l'art, men förstås ändå inte oproblematiskt. Men man slipper ändå att postulera en tvivelaktig åtskillnad mellan konstmusik och populärmusik.
Utgångspunkten blir då i stället åtskillnaden mellan musikens bägge "kraftfält" – den improvisationsbaserade musiktraditionen och den skriftspråkliga – och den produktiva interaktionen däremellan.

Om alltså förekomsten av klassiskt skolade musiker och kompositörer är en resurs som främjar även den musik som ligger utanför den klassiska traditionen, är det ett gott skäl i sig till att bibehålla institutioner som kan förvalta den långa traditionen. Inklusive symfoniorkestrar.
Institutionerna ska då alltså inte i första hand betraktas som producenter av ett visst antal konserter per år, vars framgång mäts av antal besökare som kan noteras i årsredovisningen, utan som upprätthållare av en tradition vars uppgift mest av allt är att reproducera sig själv – men till nytta även för ett bredare musikliv.

Dock kvarstår frågan om hur länge man kan motivera att staten finansierar sju symfoniorkestrar i landet, vilka ju i enlighet med Baumols lag blir allt dyrare. Den som hittar ett verkligt bra argument för att det inte räcker med 2-3 fullskaliga symfoniorkestrar i vårt lilla land får gärna skriva dem nedan.
Som Eric Schüldt säger: Kanske det måste till en rejäl decimering – men innan det måste debatten väckas, så att vi vet vad vi behåller och varför. Och den debatten måste förstås kunna väckas utan att blandas ihop med något desperat sökande efter hipphet.
Frågan om den klassiska musikens framtid kan alltså kokas ned till frågan om vad som ska ske med den noterade musiktraditionen, och dess knepigaste bit gäller den ekonomiskt ineffektiva orkestermusiken. Här gäller det att gå varsamt fram, samtidigt som det bara är att inse att symfoniorkestern knappast är en evig institution. Den är inte särskilt många människogenerationer gammal, men under den tiden har orkestrarna svällt i storlek för att tillgodose kraven från en viss (kanske främst högromantisk) epoks kompositörer.
Exempelvis måste man då fråga sig om det är rimligt att högskoleutbilda kompositörer i att skriva musik för symfoniorkester. Samtida svenska kompositörer skriver visserligen musik som de kan förvänta sig att få framförd. Men bara en gång, som Orkesterutredningen visar. (Och då gärna efter paus, så att publiken har möjlighet att fly fältet efter att ha fått sitt lystmäte av Beethoven och Brahms.) Frågan kan ställas varför fler ska uppmuntras att gå in i en sådan alibiroll.

Rimligen borde det fåtal kompositörer som utbildas få sin skolning inom kammarmusik och/eller elektroniskt komponerad musik. De varianterna fungerar uppenbarligen bättre, och har tätare kopplingar till den "ickeklassiska" musiken. På så vis underlättas en smärtfri uppluckring av det konstmusikaliska fältets gränser, vilket ter sig som en både oundviklig och lovande utveckling, på lång sikt.
Samtidigt måste man inse att det finns ett konstmusikfält, som är avgränsat från den övriga musiken på ett sätt som helt saknar motsvarighet inom t.ex. litteraturen, där skalan från "hög" till "låg" är glidande. Konstmusikfältet definieras utifrån en noterad tradition, som historiskt har uppstått genom musikens specifika medietekniska villkor (tryckpressen kom före grammofonen). Fältet kommer inte att bara försvinna, och alla kulturpedagogiska försök att "överbrygga gränserna" genom "poppa till" klassisk musik eller förse den med "häftiga" musikvideos för att locka ungdomar (som någon pinsam tant föreslog i P2 idag) kommer ofrånkomligen att sluta i kitsch.
Uppluckringen måste därför ske varsamt!
Som sagt pågår denna uppluckring redan för fullt, med en hel del goda resultat där klassiskt skolade musiker utforskar musikaliska gränstrakter. Men att "den isländske konstmusikern Jóhann Jóhannsson har gjort en av höstens mest uppmärksammade skivor", som Johan Wirfält anför i SvD, betyder inte att "den moderna konstmusiken mår bättre än någonsin". För konstmusikens kris handlar inte om skivor, utan om konstmusikens traditionella medium och arbetsordning: Kompositör skriver musik som olika orkestrar/dirigenter/musiker sedan uttolkar i olika versioner.
(Johan Wirfält känner jag inte, så jag har svårare att säga vad han egentligen vill. Däremot har jag känt honom, men det var för typ 23 år sedan när vi bägge hängde på Dragonens daghem i Halmstad...)

Avveckla konstmusiken – men med förnuft! Parollen är tillspetsad, för att inte säga missvisande. "Avveckla" ska inte tolkas som en musiktraditions långsamma borttynande, utan tvärtom som det enda sättet att förhindra stagnation. Vad som ska avvecklas är inte spelandet av klassisk musik, än mindre de klassiskt skolade musikerna, utan skapandet av ny noterad konstmusik inom ett fält helt separat från populärmusiken. Men uppluckrandet måste få ta (lång) tid!
Omplantering med förnuft, kanske är mer träffande. Låt oss testa en Linje 2-remix:
Kärnkraften Den noterade konstmusiken avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft klassiskt skolade musiker för upprätthållande av sysselsättning och välfärd en livaktig musikkultur. För att bl.a. minska oljekitschberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga att konstmusiken upplöses som eget fält används högst de 12 kärnkraftsreaktorer 7 symfoniorkestrar som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsorkesterutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter Hänsyn till de skolade musikerna blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna orkestrarna tas ur drift.