lördag, januari 27, 2007

"Dear Inhabitants of the 'legal' Commons..."

Last May we attended a workshop in Amsteram titled Shades of the Commons, which "brought together artists, theorists, critics, curators, social scientists and software programmers from India, the Netherlands, Germany, Austria, France, Sweden and the United Kingdom."
One of the participiants was Shuddhabrata Sengupta (Sarai/Raqs, New Dehli), who is by a coincidence also participating in an exhibition at Lunds konsthall which opened last week. (Lars Vilks heavily criticizes the curatorial pretentions.)

Shuddha wrote a summary of our discussions in Amsterdam in the form of a very special letter, elaborating the refusal of whitewashing the darker shades of the commons. Some quotes:
Dear Inhabitants of the 'legal' Commons,
(...)
We appreciate and admire the determination with which you nurture your garden of licences. The proliferation and variety of flowering contracts and clauses in your hothouses is astounding. But we find the paradox of a space that is called a commons and yet so fenced in, and in so many ways, somewhat intriguing.
(...)
Your 'commons' is not a place that we can share in easily. Because, often, when you ask us for what we 'own', we have to turn away from your enquiring gaze. We own very little, and the little that we own is itself often under dispute, because no one has bothered to keep a detailed enough record of provenances. In these circumstances, if we had listen to your stipulation to share only that which we own, hardly anything would have been passed around. And for life to continue, things have to pass around. So we share a lot of things that we have never owned. They are 'borrowed'.

You call this piracy. Perhaps it is piracy. But we have to think of consequences. The consequences of absences of the infrastructures that make a culture of sharing that is also a culture of legality possible. In the absence of those infrastructures, we have to rely on other mechanisms. When you do not have a public library, you have to invent one on the street, with all the books that you can muster, with everything you can beg, or borrow. Or steal.

All we ask, dear inhabitants of the 'legal' commons, is for you to let us be. To be a little cautious before you condemn us. A world without our secret public libraries would be a poorer world. It would be a world in which very few people read very few books, and only those who could own things were the ones who could share them. It would also mean a world in which, eventually, very few people write books. So instead of more, there would in the end be less culture to go around.
(...)
Learn about us by all means if you must, argue with us by all means, but do not rush to destroy the wilderness we inhabit. We admire your carefully cultivated garden. We know it is not easy for you to let us enter that space. We understand and respect that. We do not ask to be appreciated in return for the fact that we prefer hiding in the undergrowth of culture. All we ask for is the benevolence of your indifference. That will do for now.

We remain, yours
Denizens of Non Legal Commons, and those who travel to and from them.

Based on discussions among: Shaina Anand, Namita Malhotra, Paul Keller, Lawrence Liang, Bjorn Wijers, Patrice Riemens, Monica Narula, Rasmus Fleischer, Palle Torsson, Jan Gerber, Sebastian Lütgert, Toni Prug, Vera Franz, Konrad Becker & Tabatabai
The whole letter is now posted on Nettime, and now also published in a reader, In the Shade of the Commons, also featuring texts by Lawrence Liang about pirate aesthetics, Jamie King about gang power, Felix Stalder on open culture, Saskia Sassen on urban topographies, and many more. You can download the book as PDF.

Why we're still not content with "content"

Jonas Andersson from the Liquid Culture crew at Goldsmiths College has written a piece in response to the published version of a presentation we held at 22C3 in Berlin just over a year ago, where we presented some concepts in relation to Piratbyran's activities.
This response is published as a chapter in a recent book, under the name The Pirate Bay and the ethos of sharing [pdf]. I find some of it worth commenting – in English, for once – and if some if it might be about details, it's only in order to try to highlight how our approaches are different (but not opposed).
Rasmus Fleischer and Palle Torsson — the authors behind the influential ‘grey commons’ speech — insist on talking about file-sharing as a horizontal activity; /.../ They thus equate ‘grey’ /.../ with the blurring of distinction between consumers and producers (they actually hold that the demarcation between these two is ‘impossible to institutionalize’).
I see this refusal to distinguish between ‘consumers’ and ‘producers’ as a strategic, arguably even propagandistic move
What does it mean that the distinction between "consumers" and "producers" is impossible to institutionalize? Simply take a look at the existing copyright collectives. All the billions they collect by license fees on music in public places, on online streaming services like Last.fm, from cassette tapes and MP3 players. The money is supposed to "compensate the copyright holders", but the only way to identify any formal approximate of the group of humans known as the cultural producers, the systems have to rely on playlists from (highly formatted) FM radio stations. That, I'd say, is proof that such a distinction is impossible to institutionalize.

But it certainly does not mean that we today live in a post-modern world where every instance of cultural consumption should be regarded equally "productive" as any traditional authorship.
I think that Jonas Andersson reads us through a lens heavily influenced by the British cultural studies tradition, thus understanding the Grey Commons speech as an "attempt at a positive retribution of the productive nature of consumption". But I'm not so sure about that. Maybe it's rather the other way around: The consuming nature of production (a point where we both nod towards Walter Benjamin). It's exactly, as Jonas Andersson write, about "consumption so thorough, intense, dedicated that it goes into overdrive, becomes explicitly productive".
In a later lecture, I characterized "contemporary cultural production not as the opposite of consumption, but rather as a deviant kind of excessive and passionate consumption". And that's why I'm still not satisfied with asserting that consumption is "the primer ... the true locus of culture". We agree that consumption and production are false opposites, but I would like to add that it's mainly because it obscures the really much more useful concept: performing.

And that's also what I want to point at, when Jonas Andersson defends the word "content" against our indeed sweeping attack on it:
Even more problematic is the further assertion /.../ that we should refuse the term ‘content’ on the whole and instead talk about the Internet solely in terms of ‘communication'.
I find this not only counterintuitive but devaluing towards the work of us actual media producers: I for one certainly do not see my own creations as sheer ‘communication’ — I value them as true artefacts of beauty and non-conformance, although they are entirely digital. Eminent theorists like N. Katherine Hayles have shown that also virtual objects have materiality.
The materiality is the performative – "the art happens here" as elegantly visualizes in the Net Art Diagrams. Why communication should imply a denial of materiality is indeed hard to understand.
"Content" – the astracted object of copyright law – means immateriality, denial of context.

That abstracting "content" means eliminating the performative aspect always present in media use, becomes extremely clear by reading governmental strategy papers about "creative industries", like the recent The economy of culture in Europe.
the entertainment industry /.../ treat p2p as a clear and present danger
The formulation reveals a content-based definition of the entertainment industry which I find unfortunate, as it excludes everything from festivals and clubs to web communities (who largely affirm p2p, to some extent), only including the "immaterial" businesses in the "entertainment industry".
Maybe it's better to distinguish between a "content industry" on one hand, and an "entertainment sector" or "cultural sector" on the other, with the important difference that this sector is to a large extent "beyond measure"; immersed in a grey economy, and intermingled through performative acts with all other sectors of the economy.
Jonas Andersson warns against the risk of devaluating artworks and media producers; I rather see the risk of devaluating performances and performers, a risk that will probably remain strong as long as economic discussions about culture keep relating to the copyright discourse (if even in an antagonistic way!).

Of course a focus on communication, rather than content, does not make away with the need to talk about works of art. But we cannot wish away the fact that P2P networks are communication media, whee you are "fetching data" – even if you do it in order to be "copying artworks".
File-sharing becomes a consumer tool", Jonas writes. And that's probably correct – sociologically speaking. But understanding the dynamics of the file-sharing phenomenon cannot be the work of social sciences alone.
Horizontality is not altruism. But it makes effective information infrastructures. Information does not want to be anything. But internet will not listen to reason.
It is not the matter of ‘rights,’ like in the alleged ‘right’ of acquiring information for free; /.../
To put it bluntly: People copy because they can. Now deal with it.
I couldn't agree more.

Play is the new grey!

fredag, januari 26, 2007

Åtta teser om teknikneutralismen

Förra inlägget var uppvärmning, kommentarerna extra input; nu testar vi att extrahera fram en definition i punktform av vad vi har kommit att kalla "teknikneutralismen":

  • Teknikneutralismen är ett symptom på vanmakt hos en styrande instans, men en vanmakt som tar sig uttryck i expansion.
  • Motsatsen till teknikneutral lagstiftning är inte teknikspecifik lagstiftning. Tvärtom. När det blir uppenbart att teknikneutralismen inte lyckats foga samman olika medietekniker till en legal enhet, dyker förslagen om teknikspecifika ingrepp upp som ett brev på posten, för att fylla ut gliporna. Motsatsen till teknikneutralism är snarare pragmatism.
  • Teknikneutralismen omger sig alltid med sina bästa vänner: orden "bara" och "oavsett".
  • Teknikneutralismen förutsätter en slags platonsk idévärld, dit sedvanor förknippade med gamla medier med tiden kan smusslas in och ges en "evig" skrud.
    Ett vanligt exempel är antagandet att det finns en "radions idé", vilken sedan manifesteras genom olika medietekniker (tråd, AM, FM, internet...) Idén och tekniken ges sedan olika ontologisk status. Medieteknikerna ses som olika manifestationer av samma idé, vars skillnader slätas över.
  • Särskilt karakteristiskt är att teknikneutralismen används för att maskera förflyttade gränsdragningar mellan privat och offentligt. Just därför är idén om teknikdeterminism omöjlig att separera från den mystiska utopin om en välfungerande upphovsrätt på internet.
  • Teknikneutralismen är ett sätt att förtränga det ohanterliga till framtiden. Var gång den förekommer finns goda skäl att spekulera kring ett eventuellt "return of the repressed".
  • Teknikneutralismen är inte konservativ, även om det går att förledas till att tro det. Vanligen framställer den sig som en sansad kompromisslösning, för att inte säga som en snusförnuftig antiintellektualism som värnar status quo. Men i själva verket är teknikneutralismen till sitt väsen varken framåt- eller bakåtsträvande, utan först och främst är den lössläppandet av ett gränslöst godtycke.
  • Vad är alltså teknikneutralitet? "En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande."
Är dessa teser praktiskt användbara, eller bara stundens infall? Den saken får vi nog tillfälle att pröva under året – något säger mig att det 2007 kommer produceras en hel uppsjö av kommittédirektiv, SOU:er och propositioner där ordet "teknikneutral" används som ledstjärna.

onsdag, januari 24, 2007

Teknikneutralismen spökar igen

Andra har redan kritiserat "Odenbergsamhället", särskilt efter att rafflande uppgifter framkommit om regeringens trixande för att ge FRA rätt att avlyssna all kabeltrafik som passerar rikets gränser. (Verkar klubbas, symboliskt mildrat.)
Den politiska debatten får föras annorstädes. Här ska vi nöja oss med att kommentera ett litet ord, som bara förekommer sex gånger i lagrådsremissen men är ack så signifikant. Teknikneutral är ordet.

Hos trogna Copyriot-läsare ringer nog en klocka. Under 2006 kommenterades här bland annat om hur det beslutats om tevelicens på datorer, tillsatts vinklade utredningar om musik på internet och lagts fram omöjliga förslag om presstöd – allt i teknikneutralismens namn.
Talet om teknikneutralitet används flitigt för att vifta bort varje tanke på att olika medietekniker innebär olika förutsättningar för tanken på upphovsrätt. Ordet verkar ha blivit så trendigt på regeringskansliet att tjänstemännen där antagligen inte skulle reagera om en minister lade fram ett förslag för att samma trafikregler måste omfatta såväl cyklar som flygplan.

Tillbaka till försvarsunderrättelsebeslutet:
Grundtanken i lagförslaget är att skapa en teknikneutral lagstiftning. I klartext innebär det att Försvarets radioanstalt, FRA, som idag bedriver signalspaning mot luftburen information, också ges möjlighet att avlyssna information som sänds trådbundet i tele- och bredbandsnät.
– Det som gjort det akut att ta tag i frågan är att teknikutvecklingen har sprungit iväg, säger Mikael Odenberg.
Såklart att det skulle dyka upp här också. Så exakt vad innebär "teknikneutrala" regler för signalspaningen? Att "samma regler gäller oavsett i vilket medium övervakningen sker", enligt lagrådsremissen.
Regeringen anser att en lagreglering av signalspaningen i försvarsunderrättelseverksamheten därför bör vara teknikneutral på så sätt att signalerna rättsligt sett bör behandlas lika oavsett hur och från vilket medium kommunikationen inhämtas.
Ordet teknikneutral förekommer alltid tillsammans med ordet oavsett, och innebär alltid ett försök att släta över skillnader mellan olika tekniker. Antingen av ren lathet, för att det blir så svårt att vara lagstiftare om man ska hålla olika saker i skallen samtiigt – eller för att man från statens sida vill få till ett godtycke, som öppnar för en drastisk utvidgning av kontrollmöjligheterna.

I frågan om datalagring används teknikneutralismen för att släta över en avgörande detalj, att digitala medier saknar fysisk separation av adress och budskap. I frågan om att övervaka all kommunikation som passerar Sveriges gränser, slätar den över det faktum att digitala kommunikationer passerar gränser i oändligt högre uppfattning än den fysiska kommunikationen – exempelvis går inte ett brev från Malmö till Kiruna över någon gräns, medan ett e-mail till grannen sannolikt gör det.

Teknikneutralismen är en fördummande idé, som bara tas till av folk utan riktiga argument. Men om idén inte punkteras kommer den garanterat att användas på ännu lömskare sätt framöver. Kanske borde man sammanställa en svart lista över alla politiker som uttalat sig teknikneutralistiskt? (Odenberg, Bodström och Hillevi Larsson kan ju skrivas upp till att börja med.)

måndag, januari 22, 2007

Gråzoners existens erkänns av IFPI

Hittade detta först nu, men nog är det en smula intressant:

– Vår inställning är att alla som gör musik tillgänglig på nätet ska ha tillstånd, men visst finns det rejäla gråzoner - vi representerar även de riktigt små bolagen som kanske bara vinner på att uppmärksammas på en blogg. Skillnaden mellan det och någon som läcker ut hela Robbie Williams nya skiva är enorm, säger Magnus Mårtensson, jurist på Ifpi, de svenska skivbolagens branschorganisation.

Jag kan inte minnas att IFPI tidigare uttalat sig i andra termer än svartvita; varje oauktoriserad kopia är en piratkopia, och varje piratkopia är en förlorad försäljning. Att Magnus Mårtensson tar ordet "gråzoner" i sin mun känns som ett tecken på en tillhyfsad diskussion. Återstår då bara andra steget: Att få IFPI att erkänna att de representerar just sådana produkter som "Robbie Williams nya skiva" gentemot den långa svansen som förmår dra nytta av fildelning och MP3-bloggar.
För påståendet att IFPI "representerar även de riktigt små bolagen" må vara sant i en formell mening, men det betyder ju inte att IFPI har de små bolagens mandat för sitt krig mot nätet.

Så här ligger det till: IFPI ser sig som den världsvida representanten för skivindustrin. En titt på ledningsstrukturen bekräftar dock, föga förvånande, att de fyra stora bolagen (Warner, EMI, Universal, SonyBMG) har en särställning. Så hur kan då IFPI hävda att de representerar "även de riktigt små bolagen"? Jo, SOM, Sveriges Oberoende Musikproducenter, där allehanda pyttebolag är medlemmar, bildades 1975 under namnet NIFF (Nordiska ickekommersiella fonogramproducenters förening) just för att de inte kände sig representerade av IFPI. Sedan föll de nordiska proggkollegorna bort och man bytte namn. Men varför anslöt man sig till IFPI? Jag antar, men har inte kollat upp saken, att det fanns en morot som brukar stavas "vissa upphovsrätten närstående rättigheter", som omfattar musiker och skivbolag (inte kompositörer och förlag) och som gradvis har expanderat. Från 1986 och framåt innebär närståenderättigheterna t.ex. rätt till licenspengar från offentligt användande av musikinspelningar, fördelat på grundval av radio, och förmedlat via SAMI resp. IFPI.
För att få del av dessa pengar – som caféägare och andra ändå måste betala – var det nödvändigt av SOM att ansluta sig till IFPI svenska gruppen, som i det här avseendet fungerar som fördelningsorganisation. De har alltså inte valt att gå med i lobbygruppen IFPI, som dock mer än gärna stoltserar med att man har oberoende skivbolag som medlemmar, även om man förtiger att de är i praktiken maktlösa.

Kanske är detta inte hela bilden, möjligen har jag fått något om bakfoten. Därför är jag tacksam för kommentarer. Kanske t.ex. Hybris-Mattias kan hjälpa till att bringa klarhet i hela härvan: Varför småbolag är med i SOM, varför som är med i IFPI, exakt vad IFPI menar med att de talar för småbolagen, och vad småbolag i allmänhet tycker om att bli tillskrivna IFPI:s åsikter?

För att återgå till frågan om MP3-bloggar, kan för övrigt noteras att GEMA (tyska STIM) har gått till domstol för att stänga Rapidshare.com, ni vet den populära filspridningssajten som otaliga MP3-bloggare använder. GEMA:s ordförande säger rakt ut att han hoppas att domstolens utlåtande kommer bli till hjälp i GEMA:s framtida försök att sabotera "Web 2.0-tjänster såsom YouTube och MySpace". Vore det dock inte modigare att börja med att rakt på sak stämma sådana giganter?Eller varför inte gå rakt på sak och åtala Gmail, som ju inte ligger alltför långt från Rapidshare i funktionalitet...?

Uppdatering: GEMA vill alltså kräva ersättning för varje fil som skickas på Rapidshare....

söndag, januari 21, 2007

Noteringar från sCrAmBlEd?HaCkZ! och från YouTube-festivalen

Sven König/sCrAmBlEd?HaCkZ!, i onsdagsModerna Muséet:

  • Sven König gör ljud i mikrofonen (ohörbara för publiken); hans mjukvara analyserar dem och upprepar dem i ungefärlig form som rytmiska repetitioner av korta fragment ur musikvideos, ovanpå ett trummaskinsbeat. (Om du inte känner till konceptet, så läs vår intervju med Sven König.) Som upphovsrättsattentat betraktat, blir det en fråga om tid; avgörs den eventuella överträdelsens "grovhet" av längden på det "stulna" (som i vissa fall begränsas till några sekunder), eller av längden på det presenterade resultatet (några få samplade sekunders musikvideo kan genom att loopas på olika sätt ensamt bygga upp fem minuters material).
  • Metadata, åter denna metadata... Alltsomoftast ligger en MTV-logga uppe i bilddukens högra hörn, ibland flimrar standardrutan med artist- och låtnamn nere i det vänstra. Det är väsentligt. Att inte försöka separera denna metadata från videons "content", utan tvärtom betrakta logotypen som en ingrediens av samma rang som själva musikvideon, kännetecknar ett stolt bemäktigande, som inte försöker sopan undan spåren av samplingen.
  • Hyperperformativitet flimrar förbi som ett pockande ord. När Salt-N-Pepa's sköna dansrörelser loopas rytmiskt i takt till spektralanalyserade samplingar, framstår de som allt mer maskinmässiga, allt mindre mänskliga (på ett sätt som kan leda tankarna till Bergsons Skrattet).
    Musikvideons försök att återspegla känslan av musikalisk spontanitet punkteras systematiskt, men det performativa utplånas inte utan hoppar i stället ett snäpp vidare i skalan. Från Salt-N-Pepa's filmmedierade uppträdande inför en tevepublik, till en situation där medieringen sköts av mjukvara, medan filmen har transformerats till att bli ett av scenartistens attribut (av samma rang som instrument, kläder, danssteg). Eller?


Världens första(?) YouTube-festival, i fredags på biografen Tellus:
  • Alla närvarande var nog överens om att Piratbion lyckats styra upp ett succéevenemang!
    Hög spexfaktor i massmedia innan, hög stojfaktor i den mer än fullsmockade biosalongen, och när det var slut surrade luften av idéer om hur fler annorlunda biografsituationer borde utprövas i framtiden.
    Utan vidare skulle det, om man ville, gå att upprepa i en biograf mångdubbel storlek. Att få jubla och bua i en biosalong var en förlösande känsla, och även om det aktivistiga slagordsbrölandet från några grabbar på bakersta raderna periodvis blev för förutsägbart ("Fascist!" så fort lillfinansministern syntes, etc.) var det inget som störde helhetsintrycket.
  • Tillståndsmyndigheten var tydligen på plats. Vet inte hur mycket problem de åsamkade. Arrangemangsformen var i alla fall "slutet sällskap", dvs. obligatorisk föranmälan.
  • Ambitionerna hos arrangörsgruppen Piratbion verkar ha förskjutits i en spännande riktning. Från att, inför första stödfesten, ha talat om att iscensätta en konflikthandlingar genom att visa bioaktuella storfilmer, utan tillstånd men i ett relativt etablerat format, verkar de nu sjuda av idéer om att skapa annorlunda situationer där själva filmpreferenserna förändras, mer av deltagarkultur.
  • Listan över alla visade filmklipp tappade jag på en efterfest, men den kanske slängs upp på nätet i en eller annan form?
  • Angående metadata: Till skillnad från hur Sven König lät MTV:igheten ligga synlig i sin performance, hade Piratbion valt att genomföra en YouTube-festival där youtubigheten inte var direkt synlig på duken; inga "share this video" efter varje avslutat klipp, till exempel. Filmklippen hade laddats ner i förväg och visades från en dators lokala hårddisk.
    (Föreslog en av arrangörerna att slänga upp hela samlingen som torrent, han hade inte tänkt på saken men skulle överväga saken. Om inte annat vore det en kul tidsdokumentation.)
    Piratbion lät i stället YouTubes metadata lysa igenom i själva festivalupplägget, där var och en av de förhandsbestämda kategorierna utgjorde ett block, med smådråpliga effekter. Till exempel visades "Why must I cry", en kalkonkass hiphopvideo som nån deppig svart snubbe gjort, i avdelningen Pets & Animals, där någon tydligen hade placerat den...

onsdag, januari 17, 2007

IFPI:s krigsstrategi inför 2007: Rikta alla kanoner mot ISP-nivån och mot metadatan!

Vissa kanske tycker att Copyriot genom följande anmärkning förfaller till tröttsamt ordmärkeri. Må så vara; vi har redan förklarat vår syn på hur talet om "laglig nedladdning" bara i andra hand handlar om att sälja filer. I första hand saluförs en ideologiskt färgad bild av verkligheten.
Ur ett TT-telegram som kablas ut idag:
Försäljningen av legalt nedladdad musik fördubblades under 2006 jämfört med året innan.
Nog är det lite lustigt att man säljer "nedladdad musik"? Om den redan är nedladdad, vad är det då som säljs? En licens som ger rätt att lyssna, dvs framställa otaliga kopior inom ens egen dator? Hm, kan förstå att storskivbolagen inte tycker det låter lika sexigt att sälja något sådant. Hur som helst, det var inte poängen här. För smaka på slutmeningen:
Sammanlagt laddades det ner 795 miljoner låtar, legalt, under 2006. (TT Spektra)
Sensationella siffror – om de vore möjliga att ta fram. Hur skulle det gå till, att räkna varenda enskild internetöverföring av en låt, som inte är olaglig?
Om någon skulle presentera en sådan siffra måste de, om siffran ska tas på allvar, bland annat ha mätt samtliga gånger under 2006 som en musikfil laddades ned (gratis) från någon av all världens netlabels (och då inte bara de som finns på Archive.org, utan också alla bolag som Hybris), samt varje gång som någon av dessa filer spridits vidare via P2P.
Dessutom måste de inte bara mäta det totala antalet MP3-nedladdningar från MySpace, utan på något sätt kunna skilja lagligt från olagligt. Samt, slutligen, låtsas som att "streaming" inte skulle vara en sorts nedladdning, alternativt räkna varje gång en låt spelats på Last.fm-radion till den totala summan av legalt nedladdade låtar.
Detta har nu inte gjorts. I stället syftar såklart siffran på antalet betala-för-en-fil-försäljningar, en affärsmodell som en av otaliga intressenter på musikområdet tycker borde vara allenarådande. Att TT okritiskt sprider vidare så taffliga utspel som vore det substantiell statistik är förstås inget oväntat, men likväl uselt.

Det hela handlar alltså om IFPI:s propagandastycke Digital Music Report 2007. I den går även att läsa följande märkliga påstående:
Following on from the highly publicised launch in Stockholm of an international wave of actions, the number of Swedish internet users regularly infringing music copyright fell from 24 per cent in 2004 to 14 per cent in 2006.
Tro't den som vill. Som källa anges ett företag som kallar sig Jupiter Research.
Enligt IFPI:s lite speciella och ytterst defensiva logik, betyder dock inte den påstådda piratkopieringsminskningen att man kan slå sig till ro och börja syssla med till exempel musik igen. Nej, tvärtom förutsätter de att siffrorna ska ses som en bekräftelse på att ännu större kanoner måste sättas in. Och här kommer det intressanta:
[Jupiter] Research suggests legal actions against large-scale P2P uploaders /.../ have helped contain piracy /.../. Yet actions against individual uploaders are only the second best way of dealing with the problem. IFPI is stepping up its campaign for action from ISPs and will take whatever legal steps are necessary.
En klar och tydlig kungörelse av vilken nivå IFPI vill föra kriget mot piratkopieringen på: Inte främst mot privatpersoner, utan mot internetleverantörer. Deras misslyckade försök att få Perspektiv Bredband att statuera exempel bör ses som generalrepetitionen inför 2007. Om den saken råder det inga tvivel, efter att man läst sida 19 i rapporten:
Internet Service Providers (ISPs) are the gatekeepers to the internet. They have it within their power to limit access to copyright infringing material and therefore hold the key to substantially reducing online piracy.
Technology similar to that used to block access to child pornography could be used to block access to websites that faciliate infringing file-sharing of copyrighted music. /.../
IFPI has asked ISPs to come to the table and address these isues voluntarily. Many of them initially made promising noises, but the discussions have so far gone nowhere and ISPs have generally refused to take effective action.
Governments have a vital role to play in requiring ISPs to engage in the fight against piracy.
Räkna alltså med att 2007 års stora piratstrid kommer att utkämpas mellan IFPI och internetleverantörerna. Avgörande kan då vara om internetleverantörerna solidariserar sig med varandra, eller om det lite mindre företag som lär bli först att föras till slaktbänken lämnas i sticket av sina konkurrenter.
Viktigt är också att förstå att det blir allt mer olämpligt att se det fildelningsfrågan som en strid mellan "små konsumenter" och "stora företag". Här handlar det om vilka principer som ska styra internet i framtiden. Det är ett särintresse, upphovsrättsindustrin, som ger sig på resten av världen.
Om IFPI får de sin vilja igenom, så att staten alltså börjar sätta upp listor av sajter som alla leverantörer av internettjänster måste blockera, då har det implementerats en ny typ av kontrollapparat som i förlängningen kan användas till att blockera det mesta. Vad, ja det beror bara på de rådande antipatierna inom statsapparaten.


Förvisso används barnporrblockeringen (som dock aldrig har gjorts juridiskt bindande) som retorisk spjutspets. Men alldeles bortsett från den hejdlösa jämförelsen mellan barnporrbilder och musikfiler, finns det en annan skillnad som måste förstås. Sajterna som IFPI vill att staten ska tvinga internetleverantörerna att blockera, exempelvis The Pirate Bay, tillhandahåller inte det material man vill åt, alltså upphovsrättsskyddade filer. De tillhandahåller en möjlighet (som förvisso också tillhandahålls av Google; vad som är att "uppmuntra" och "underlätta" är förstås bara en väldigt godtycklig gradskillnad) till utbyte av data.
Sorry för att jag ständigt länkar tillbaka till föredraget Between artworks and networks, men IFPI:s strategi bekräftar verkligen vad vi från Piratbyrån har sagt många gånger under det senaste året:
Anti-piracy today is not an all-out war against the unauthorised copying of copyrighted data. Such a war would be impossible to wage, as the weapons of mass reproduction are already decentralized into every single home. Rather, anti-piracy fights against the copying of uncopyrighted metadata; against the indexing, interlinking and globalizing of private archives. That is exactly what the ongoing case against The Pirate Bay is about: Not the distribution of copyrighted data itself – which takes place between millions of peers – but the distribution of metadata such as filenames, checksums and addresses.
Metadata är vad striden står om. Den saken kan inte nog betonas. Nog för att IFPI aldrig har gillat möjligheten att spela in från radio till kassettband eller annat. Men när de skriver på sidan 20 i Digital Music Report 2007 om "Digital Stream Ripping" som "en växande form av piratkopiering", antyds det var skon klämmer hårdast.
Vad IFPI går i taket är inte så mycket att den som rippar DAB-radio får överlägsen ljudkvalitet, som saken att de digitala radiosändningarna även innehåller metadata – information om artist, låtnamn och låtlängd:
someone can automatically identify and separate individual tracks from digital transmissions and store them for future playback in any order. This is not time-shifting a favourite radio show for later enjoyment. the problem with digital stream ripping is that once recorded, a transmission licensed for one-time listening can in effect be turned into a library of permanent, free, high quality downloads, each labelled with artist and track information.
The Horror! Strömmar kan förvandlas till nedladdningar! Som vi upprepat tidigare, är skillnaden förstås helt och hållet metaforisk. En ström är en nedladdning, den kallas bara inte för det så länge som informationen inte lagras permanent. Och vad som avgör om den lagras permanent är förstås bara hur mottagarmaskinen är konfigurerad. Kort sagt: IFPI vill på något sätt lägga sig i hur vi konfigurerar våra maskiner. Och än en gång, skriker de förstås på hjälp från staten. Bara staten kan upprätthålla den metaforiska åtskillnad av dataöverföringarna som de menar är livsnödvändig för deras affärsmodell:
Rights holders and streaming providers cannot deliver solutions alone. Governments should as minimum ensure that copyright law does not inadvertently legitimise stream ripping services.
Nu kan vi sammanfatta IFPI:s strategi i kriget mot piratkopieringen, 2007 års rond, i fem punkter:
  1. Fortsätt ta kontroll över språkbruket, genom att lägga beslag på innebörden i frasen "legal nedladdning".
  2. Försök åtala lite privatpersoner, men mest för att det ska ge rubriker. Krutet behövs på annat håll.
  3. Fokusera i ännu högre grad på de sajter och tjänster som möjliggör oauktoriserad kopiering, och mindre på de faktiska upphovsrättsöverträdelser som miljontals individer involverar sig i varje sekund.
  4. Sätt in de kraftigaste kanonerna mot internetleverantörerna. Först de mindre företagen, sedan de större. Dessa ska tvingas att blockera åtkomsten till vissa sajter (t.ex. The Pirate Bay). Naturligtvis kräver detta statens hjälp, genom ny lagstiftning och ny rättspraxis.
  5. Försök även få statens hjälp i att förbjuda prylar och tjänster som kan användas för att fixera ljudströmmar tillsammans med tillhörande metadata, eftersom det underminerar åtskillnaden mellan "streaming" och "downloading".

...och ett sätt att tänka kring upphovsrätt och konst

Som sagt kommer sCrAmBlEd?HaCkZ! att besöka Moderna Muséet på onsdagkvällen. Eftersom det krävs ett väldigt letande för att hitta programmet är det väl lika bra att ge länken här; Sven König kör alltså sin grej 23:05-24:00, direktsänd i nätradio även om man då missar... ja, vad? Vad är det han kör? Låt höra ett par beskrivningar.

Enligt Piratbyråns intervju med sCrAmBlEd?HaCkZ!, som vi gjorde i Brno i oktober:
"Det är en mjukvara, ett performance och ett sätt att tänka kring upphovsrätt och konst."

Enligt Sveriges Radios arrangemangssajt, som just kom upp:
"En performance, en installation och ett sätt att tänka kring upphovsrätt och konst".

Heh, något säger att Piratbyrån inspirerat Sveriges Radio till bokningen. Kul!

Bandspelare, vocoder, dator

Magnus Erikssons C-uppsats, The Sound of War in the Noise of Music är obligatorisk läsning för alla som är inne på elektronisk musik, och/eller materiell mediehistoria á la Kittler.
Råkar man sedan vara svag för lightlacanianska uppställningar är redan kapiteluppdelningen – tre avgörande elektronmusikaliska, men ursprungligen militärtekniska, utvecklingar – rena mumman:
  • Bandspelaren och det reala bruset
  • Vocodern och den imaginära rösten
  • Datorn och den symboliska ordningen
Som sagt, läs hela uppsatsen, den är kompakt och bara 29 sidor lång. Måste nog ändå bjuda på några russin ur kakan. Ett genomgående tema (där Magnus bland annat refererar Manuel de Landa) är en förskjutning i den militära logiken: Under andra världskriget var generalernas problem brist på information, men i dagens krig orsakas osäkerheten snarare av svårigheten att sålla ur ett överflöd av information. Informationshantering istället för informationsskapande. Vilket, enligt Magnus, går igen även i det elektroniska musikskapandet, som mer fokuseras på den utväljande handlingen än på ursprung:
I det amerikanska flygvapnets automatiska vapensystem precis som i konsumentinriktade musikprogram som Apples GarageBand och eJay /.../ vilka bygger på kombinerandet av färdigskrivna musiksnuttar, blir användaren en beslutsfattare, någon som bara svarar ja eller nej på färdigställda frågor. ”Använda denna loop?” Färdigsynkroniserad och kategoriserad. ”Förstör detta mål?” Färdiglåst till siktet och klassat som fiende. /.../
De verkliga beslutsfattarna blir snarare de som sätter ramarna för våra val. De som programmerar algoritmen. /.../
En slags fetischism kan skönjas. Tekniker som tidigare användes utav nödvändighet lyfts här fram som ahistoriska kompositionsverktyg. /.../ loopen, som från början var ett nödvändigt övervinnande av minnestekniska begränsningar hos tidiga samplers, fortlever som estetisk form.
Två typer av gränssnitt inom det samtida elektroniska musikskapandet kontrasteras: sequencerparadigmet ("där många av byggstenarna redan är färdigbyggda") respektive flödesparadigmet ("ljudvågor som beskrivs matematiskt /.../ genom att inte separera instruktioner och data (noter och ljud)"). även om det inte görs något uttalat ställningstagande, är tendensen klart mer positiv till det senare alternativet. "Användarvänliga" gränssnitt kritiseras för att inte inbjuda till kreativt missbruk, även om det påpekas att "deras innovativa förmåga ligger någon annanstans".
För åtminstone som jag förstår det, är inte syftet att nedvärdera det skapande som sker genom kombination av det redan förhandenvarande. Alternativet att hålla alla möjligheter öppna existerar ju inte, snarare handlar det väl om hur de bägge paradigmen sätts samman till assemblage för framställning av musikaliska ljud. Däremot är det extremt spännande att närma sig spänningsfältet som uppsatsen ritar en karta över, kanske faktiskt även fälla normativa utlåtanden om vilka redskap vi vill se. Hoppas på en ännu mer omfattande undersökning framöver!

För egen del har jag just tillbringat lite tid på Kungliga Biblioteket med att läsa 1950-talsfanzines för "inspelningsamatörer" eller "ljudjägare". Sannerligen fascinerande; får se om det kommer några exempel här på bloggen härnäst, eller om det sparas till ett annat sammanhang.

tisdag, januari 16, 2007

"R.A.W. R.I.P." kändes på något sätt inte som en passande rubrik


Via Interacting Arts-bloggen nås vi av budskapet att Robert Anton Wilson avlidit – efter en längre tids sjukdom, och efter att någon dag tidigare förklarat att han ändå inte kunde förstå hur han skulle kunna ta döden på allvar.
The fifth stage, Grummet or aftermath, represents the transition back to chaos. ... This correlates ... with the number 5 ... and with the sun ...
The relevant I Ching hexagram is 59, Huan, dispersion and dissolution. The gentle wind above the deep water is the Chinese reading of the image, with associations of loss of ego, separation from the group, and "going out" in general. ... This is also called Paralysis by the Illuminati, because, objectively, nothing much is happening; subjectively, of course, the preparations for the new cycle are working unconsciously. ... a new Verwirrung period begins, and the cycle repeats.

[Ur en passage (som givetvis motsägs av ungefär 23 andra passager) i Illuminatus.]
Hela den magnifikt labyrintiska romantrilogin Illuminatus finns som torrent här.

lördag, januari 13, 2007

Veckan

Söndag kväll: Middag på Söder med ett gäng nätmänniskor från San Fransisco, bland andra EFF:s två teknikexperter, 20-årige bloggaren och nätprofilen Aaron Swartz, samt Karl Fogel som just dragit igång resurssajten QuestionCopyright.org. De hade alla varit på 23C3 i Berlin och var nu på kortsemester i Stockholm. Oscar Swartz skriver några rader om middagen.

Måndag eftermiddag: Vanity Fair har aldrig tidigare satt sin fot i min gudsförgätna förort, den saken kan jag säga med relativt stor säkerhet. Men nu stormade ett fotografteam in i min halvbebodda lägenhet för att plåta Marcus och mig bland flyttlådor och kaffekoppar. En ganska udda upplevelse.
Det var alltså i somras som Steven Daly besökte Stockholm och mötte bland andra Piratbyrån och The Pirate Bay, och nu är hans personliga reportage om fildelningsfenomenet slutligen på väg. (I marsnumret, eller om det är Hollywoodnumret, av Vanity Fair.)

Måndag kväll: Drog till IASPIS med bland andra Palle Torsson för det andra brainstormingmötet inför projektet Who makes and owns your work. Siktet är inställt på en större tillställning november med bas i Stockholms konstinstitutioner, inspirerat av ett arrangemang på Tate i London och kretsande kring teman om immateriell produktion, ägande till communities, informationsdelning och öppenhet. Framför allt det sista ordet, "open" – notoriskt svårdefinierat men ändå så lockande – skapar förstås (förhoppningsvis fruktbar) förvirring. Förvirring som en idog ifrågasättare som Dorinel Marc kan multiplicera, utan att man säkert kan veta var det slutar.
Men så är ju projektet långt från sin realiserande fas, utan handlar ännu väldigt mycket om att bolla idéer inom Stockholms konstvärld, pröva olika temata att samlas kring. Just var det rätt märkligt att (den visserligen oftast märkliga) nättidningen Realtid hade en reporter på plats som refererade mötet som om det vore nån slags jävla paneldebatt, under rubriken "Nätpirater i debatt med konstnärer" (som om kategorierna uteslöt varandra...).

Torsdag: Var inbjuden att hålla i två stycken seminarier om två timmar styck på K3-institutionen på Malmö högskola, som i regi av "transducenterna" höll någon slags inspirationsdagar för sina studenter (inom ämnen som interaktionsdesign och kulturproduktion).
Två timmar är en lång tid, tycker i vart fall jag. Särskilt som tiden att förbereda var minst sagt kort, och det hela skulle ske på engelska. Fick bli en slags kombination av olika saker jag talat om tidigare, vässat mot en kritik av begreppet "creative industries" (exemplifierad av EU-kommissionens rapport som bland annat fastslår att vad ett "kreativt Europa" behöver är större kanoner åt antipiratmaffian).

Utgick från distinktionen mellan kultur som produktion av slutprodukter/"content" (poiesis) respektive kultur som något performativt och flyktigt (praxis). Först drog jag igenom 1900-talets musikerhistoria – sådant som förlusten av arbetstillfällen i samband med medietransformationen kring 1930, skräcken för att sådant som diskotek och synthar ska ta kål på musikens performativa aspekt, och hur det tilltänkta syftet med SAMI skiljer sig från den funktion de fick. Sedan över till frågorna om upphovsrättens kris, och i förlängningen varför det är omöjligt/livsfarligt att tänka sig de "kreativa industrierna" som en ren "content"-ekonomi. Slutligen fick de stackars studenterna en, antagligen alldeles för otydlig, arbetsuppgift som handlade om att beskriva en aktivitet ur de bägge perspektiven och reflektera över skillnaden. Ska bli spännande att se resultaten.

Fredag: Tillbaka till Stockholm. Upptäckte att The Pirate Bays senaste megalomaniprojekt, att köpa mikronationen Sealand var i rullning och fick massa buzz.
På kvällen möte med mitt gamla band Vox Vulgaris, som egentligen är nedlagt sedan ett par år, men som om allt går vägen ska återförenas för att spelas i Novosibirsk(!) nästa månad.
Så jag missade första sessionen på Hannah Arendt-konferensen, och kommer nog bara kunna gå på en del av programpunkterna under helgen. Men rapport kommer, kanske.

PS.
På måndag sänds första avsnittet av Schüldt i P2, som nämndes här för ett tag sedan i inlägget Avveckla konstmusiken - men med förnuft!. Fick just höra en förhandsversion kan rekommendera den unika programidén, som inte bara handlar om att taktmixa minimaltechno med symfoniorkester, utan också ger plats att tala om musiklivets vardag på ett sätt som kanske inte görs så ofta annars, varken i P2 eller i P3. Bland annat hör vi technohitmakaren Tomas Anderssons tankar om att försörja sig på musik och om hur det är att gå en AMS-utbildning till kock. Dessutom förklarar han sin egen väg in i musikmakandet på ett sätt som erinrar extremt mycket om Walter Benjamins boksamlare som till slut tvingas gå över till att skriva egna böcker...

söndag, januari 07, 2007

Pinsamt försök till fildelningsfilosofi i P1

Under de senaste åren har jag tagit del i så många samtal om upphovsrätt att jag lugnt kan säga att jag har varit med om några verkligt djupa bottennapp. Frågan är dock om inte priset togs idag av Filosofiska rummet i P1. Nivån var verkligen pinsamt låg. När samtalet någon gång tycktes hämta sig något, tryckte programledarspånet tillbaka det in i bottenlös dumhet.

Filosofiska perspektiv på fildelning hade utlovats. Inbjudna till studion var Christian Dahlman (lektor i rättslära), Magnus Jiborn (lektor i praktisk filosofi) samt Marie "Emma" Andersson (piratpartiet). Programledaren Lars Mogensen började med att ösa frågor om äganderättens väsen över de två andra gubbarna, som själva fick hålla låda under programmets första tio minuter.

Dryftandet av naturliga rättigheter med exempel som "kan man äga en snögubbe" påminde mest om den ideologiska grundkursen i valfritt ungdomsförbund. Kopplingen till fildelning var obefintlig, så långt. Efter tio manliga minuter gled så samtalet över till immateriell egendom, samtidigt som Marie Andersson släpptes in. Men innan hon fick öppna munnen förklarade Lars Mogensen vad hon skulle säga, nämligen att "musik och film ska vara gratis på nätet".
Över huvud taget var programledaren ivrig att käckt förklara de där unga fildelarnas påstådda värderingar för lyssnarna, med ord som "rättighet", "allemansrätt", "gratis" och "bryta mediemogulernas makt". Marie försökte så gott hon kunde säga vad hon tyckte, men var i stort sett chanslös, när programmets hela upplägg gick ut på att flumma kring frågan "vad är äganderätt?" och låtsas att det var att filosofiera om fildelningsfenomenet. När samtalet närmade sig sitt slut och äntligen jobbat sig fram till att snudda vid frågan om fildelningsförbudets konsekvenser, såg Lars Mogensen genast till att byta spår.

De bägge lundalektorerna hann dock slå fast att "man måste göra en konsekvensanalys". Uppenbarligen trodde självgode Christian Dahlman att det var just vad han gjorde, när han presenterade fildelningsfrågan som om upphovsmännen (en kategori som aldrig ifrågasattes) fram tills nu hade fått regelbundna inkomster av upphovsrätten, och skulle fortsätta få det bara man såg till att beivra upphovsrättsöverträdelser. Alternativet var, påstod han, "kulturbyråkrater som ska bestämma vilken slags musik folk ska lyssna på". Musiklivets föränderliga verklighet var han inte intresserad av, ty han hade bestämt sig för att musiker tjänar sitt levebröd på att sälja exemplar av inspelad musik, punkt slut.
"Tänk på den svarta musiken i USA, jazzen och bluesen, och tänk bort den ersättning de fick genom att sälja skivor", hävde Christian Dahlman ur sig, uppenbart utan kulturhistorisk koll. Blues och jazz växte fram i en epok där det sågs som alldeles självklart att musikerns arbete är att spela musik. I realtid, inför publik. Att det fanns det en minoritet musiker som därutöver gjorde skivinspelningar, förändrade inte den saken, mer än att man från fackligt håll såg skivindustrin som ett hot mot den levande musiken.

Faktum är att den definitionen av vad en musiker är den som har gällt nästan alltid. Musikerförbundets dåvarande ordförande Yngve Åkerberg fastslog så sent som 1984 att "den atmosfär som uppstår i utförandeögonblicket är den livlina som vi måste bygga framtidens musikliv på". Sen kom cd-epoken, som varade i halvannat decennium, medan musikern i det allmänna medvetandet intressant nog omdefinierades till någon som försörjer sig på att producera slutprodukter och sälja dem. Mycket tyder dock på att detta var en kort historisk parentes.
Filosofiska rummet borde skämmas för hur de på sin hemsida koketterar med Hannah Arendt, utan att förmå reflektera över hennes distinktion mellan tillverkning (poiesis) och handling (praxis) i ett samtal som påstås handla om kulturens villkor.
Ingen av upphovsrättens tre osäkrade uppdelningar – privat/offentligt (vad är en kopia?), idé/uttryck (vad har verkshöjd?) samt mellan producent/konsument (vem är en upphovsman?) – berördes, trots att det är förändringar på sådana nivåer som försatt upphovsrätten i sin permanenta kris. I stället fick vi en pseudodiskussion om äganderätt, som tog en massa begrepp, metaforer och sammanklumpningar för givna. Sådant kan inte kallas filosofi.

lördag, januari 06, 2007

Mer mönsterigenkänningskonst


Logo.Hallucination heter senaste projektet från Paris-baserade nätkonstnären Christophe Bruno, där han – eller snarare Valeriu Lacatusu, som står för själva programmeringen av mjukvaran (som inte är allmänt tillgänglig) – använder algoritmer för mönsterigenkänning för att leta upp "dolda" logotyper i webbens bildhav. Resultaten presenteras (manuellt sållade) på en blogg, original och kopia (vilket som nu är vilket!) sida vid sida; här finns ett par höjdpunkter.

Dessutom skriver Christophe Bruno ett mail till innehavaren av det fotografi som, enligt mjukvaran, har samma former som ett känt varumärke, där han i allvarlig ton påpekar det immaterialrättsliga intrånget. Två alternativa lösningar föreslås: Den ovetande sajtägaren kan antingen kräva betalt av varumärkets innehavare för den oavsiktliga reklamen, eller betala för tillstånd att använda den skyddade formen. Som sagt, vem vet vad som är original och kopia?

Tyvärr har dock inga nya resultat redovisats sedan november, trots ambitionen att vara ett kontinuerligt konstprojekt. Konceptet är strålande men förtjänar att komma lite längre upp ur startgropen.

Ett annat framstående exempel på algoritmbaserad mönsterigenkänningskonst, som dock har ljud och inte bild som indata, är som bekant sCrAmBlEd?HaCkZ!. Kan alltså upplevas 17 januari på Moderna Museet, tydligen inom ramarna för P2-arrangerade Art's Birthday. (Ett rätt märkligt koncept, med rätt förutsägbar lineup, men som var rätt kul när det genomfördes på Konstfack för två år sedan.)

Ed Felten förutspår 2007

Inför varje nytt år levererar Edward Felten, superhacker vid Princeton University, vissa förutsägelser i sin ypperliga blogg.

För ett år sedan uppmärksammade Copyriot hans 23 gissningar för 2006. Nu har han själv "rättat" sina resultat, visserligen med något fler fel än rätt, men även de felaktiga gissningarna vittnar om en ovanligt bra insikt i mekanismerna bakom den digitala kopifajten och närliggande områden. Däremot besannades förutsägelsen att RIAA i all tysthet skulle trappa ner antalet åtal riktade mot enskilda fildelare – samt den återkommande profetian att DRM inte kommer att funka mer än vad grisar kommer att flyga.

Nu finns Ed Feltens 13 förutsägelser inför 2007, som är väl värda att läsa, även om fokus ligger på amerikanska förhållanden. Vi citerar fyra:
  • (2) An easy tool for cloning MySpace pages will show up, and young users will educate each other loudly about the evils of plagiarism.
  • (5) Major record companies will sell a significant number of MP3s, promoting them as compatible with everything. Movie studios won’t be ready to follow suit, persisting in their unsuccessful DRM strategy.
  • (7) Some mainstream TV shows will be built to facilitate YouTubing, for example by structuring a show as a series of separable nine-minute segments.
  • (12) Bogus airport security procedures will peak and start to decrease.
Årsskiftet innebar även tyskt ordförandeskap i EU; Floodis skriver om möjliga konsekvenser i form av "standardisering" (läs: expandering) av patent- och upphovsrättssystemet.

fredag, januari 05, 2007

Digitalkulturens nätverk inför årets kraftmätning

År 2006 skedde en oväntad vändning av den digitala kulturkonsumtionen från decentraliserade fildelningsnätverk till centraliserade sajter för distribution av musik och film. Den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace och de populära filmklippen emigrerade från The Pirate Bay till YouTube.
Läs och begrunda Magnus sammanfattning av "Nedskrivningssystemet 2006"! Likt i Momus nyårsreflektion handlar det om musikens "youtubeisering", fast med mer fokus på makten över nätverksinfrastrukturen och om illusionen av fri spridning.

Enorm makt har ackumulerats hos aktörer som Ebay, MySpace och YouTube, men det är makt av ett helt annat slag än den som utövades av distributions-, skiv- och filmbolag. Underhållningsindustrins populära identity providers idkar å ena sidan ingen förhandskontroll över vad som släpps loss i deras nätverk, även om centraliseringen gör att t.ex. YouTube systematiskt kan plocka bort vissa slags material utan att det sker en organisk backup som i fildelningsnätverken.
Å andra sidan är deras position både långt mer osäker – de äger varken fysiska tillhåll som biografer eller mångåriga immateriella monopol, utan bara sina användare, som finns där bara för att de andra användarna finns där – och mer säker. Dessa aktörer är antingen störst eller inget, antingen 1 eller 0.
Nätverkseffekten skapar en hög toleranströskel mot dåliga tjänster, som Magnus skriver, men också en möjlighet för snabba omformeringar, som på nytt kan låta det horisontella nätverket gå till det yttersta av sin förmåga och affirmera sin skillnad. Runt hörnet väntar dock, i förklädnad, långt svagare (men kapitalstarka) alternativ som hoppas på att triumfera genom att skilja den aktiva kraften från vad den förmår. (Deleuze/Nietzsche).
Någon slutstrid är det alltså inte tal om. Och vad Magnus och Momus säger om att "den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace" väljer jag att ta med en stor skopa salt; själva distributionen av MP3-filer som ska fylla allt fler fickgigabyte per person sker ju fortfarande i allt väsentligt genom fildelningsnätverk och darknets, och vad gäller upptäckandet av ny musik (som är en minst lika viktig funktion) vill jag fortfarande framhålla det expansiva och fildelningssymbiotiska Last.fm framför skitsajten Myspace.

Slutligen noteras att den långa svansen fortsätter att rycka fram; tjusiga kurvor visar på "death of the blockbuster", även om skivindustrin förstås inte lyder under samma binära framgångslogik, utan faktiskt kan dräneras ekonomiskt och behålla sin maktposition.

onsdag, januari 03, 2007

Om spektrumpolitik, och om trådlösa mikrofoners samhällsnytta

Kanske laddades dessa rader just till din dator via ett trådlöst nätverk, det vill säga via radiovågor med 12,5 cm våglängd. Att du får använda din (förhoppningsvis) egna hårdvara på det sättet ser du antagligen som självklart.
Lika självklart är det, sedan ännu längre tid tillbaka, att musiker kan traktera allehanda akustiska musikinstrument på scen utan ett mikrofonstativ i vägen, men ändå kunna höras av publiken ur högtalare.
Trådlösa datornätverk och trådlösa mikrofoner är helt enkelt två vedertagna sätt att använda radiokommunikation över kort distans. Men i de delar av det elektromagnetiska spektrat som sedan över ett sekel är föremål för statlig reglering, kan inget tas för givet.

Ofcom, den brittiska myndighet som ansvarar för spektrumreglering, har förklarat att den frekvens som används av trådlösa mikrofoner ska säljas på auktion. Högstbjudande – med största sannolikhet ett mobiltelefoniföretag – får från år 2012 ensamrätt på att använda frekvensen.
Utifrån synsättet att spektrum är en knapp resurs menar nämligen Ofcom att "special treatment for certain industries would run counter to its free-market approach to the airwaves."

Fri marknad? Frekvensfrågan förskjuter invanda koncept, ibland till oigenkännlighet. Utifrån radioregleringens grunddogm – att frekvenser är knappa resurser, som därför måste kräver en central reglering – kan en utauktionering av resurserna till högstbjudande beskrivas som en "fri marknad", av folk som borde förstå bättre.

Ofcom motiverar sin frekvensreglering med fraser som "maximising the value that the use of this spectrum is likely to bring to society over time".
(Hannah Arendt påpekar att det var den liberala utilitarismen, inte Marx, som introducerade den "kommunistiska fiktionen" att det finns något sådant som ett samhällsintresse, som handlar om att på ett eller annat sätt jämka samman människors motstridiga intressen.)

Malcolm Matson skriver läsvärt, och ställer frågor som:
What fundamental, a priori reason is there for believing that part of the electro-magnetic spectrum known as "radio freqeuency" (RF) requires specific public policy and regulation?

Not even in the darkest days of Soviet Communism did the apparachniks come up with the idea of allocating (let alone selling off to the highest bidder) the use of the colour 'red' or 'blue'.
How come the millions of citizens around the world can self-organise the use of this 'visible' part of the electro-magnetic spectrum relying simply on private property rights and the rule of law whereas the RF part of the spectrum requires some centrally organised allocation?
Parallellen är fullt relevant; det är bara en gradskillnad mellan radiovågor och upp till de ännu kortare våglängder som utgör synligt ljus. Användandet av synligt ljus är inte oreglerat – i fel sammanhang kan vissa färger i vissa kombinationer bilda högst olagliga teckenkombinationer, till exempel. Men det är en betydligt flexiblare reglering än den som säger att varje våglängd faller under en ensamrätt.

Åter till de trådlösa mikrofonerna (som enligt PTS, den svenska regleraren av radiospektrat, hör hemma kring 41-43 MHz samt 863-865 MHz.) Brittiske parlamentsledamoten Andrew Mackinlay har lagt en motion i protest mot planen på att sälja ut dessas frekvens. Där pläderar han för att "tillräckligt mycket spektrum måste bibehållas för att förhindra sammanbrottet för en högt ansedd och värdefull brittisk industri". Industrin, det är den levande musiken. Parlamentsledamoten tar nästan i så han spricker, när han hävdar att frekvensutsäljningen är "likely to damage irreparably a world-leading industry and lead to the end of live performances and events".
Vilket ju är ett skrattretande uselt argument, välkänt från när syntharna slog igenom. Nej, den levande musiken dör inte så lätt, och att motivera frekvensbandets öppenhet med hänvisning till musikindustrins omsättning är ett grandiost självmål.
Lika lite som användandet av färgerna rött och blått behöver motiveras med hänvisningar till samhällsnyttan, bör användandet av radiofrekvenser göra det. Den nytta som uppstår kan nämligen inga politiker tänka ut på förhand.

PS 1.
Vad har Sverige för spektrumpolitik? Ja, säg det. Regeringens budgetproposition förklarar att användningen av radiospektrum ska regleras så att "den gagnar Sveriges utveckling", vad nu det innebär. Vidare talas om "användarstyrd spektrumhantering", vilket förra ministern förklarade som "att låta efterfrågan bli mer styrande för frekvensanvändningen". Om efterfrågan mäts i vem som kan hosta upp en stor klumpsumma för att köpa en licens, ja då finns inget som rent teoretiskt hindrar att staten säljer ut frekvenser som miljontals människor redan använder sina maskiner på – och kallar detta för "användarstyrd spektrumhantering"...

PS 2.
Ett föredrag på 23C3 som jag missade handlade om radiopolitik i USA och Tyskland under 1900-talets första halva (med Oona "Odysseus" Leganovic).
En del finns att läsa här och här; kort sammanfattning: Att den tyska regeringen, till skillnad från i USA, under 1920-talet såg till att centralisera radion i statens händer var rädslan för Funkerspuk ("Radiospöket"), som kom sig av att radioamatörer under novemberrevolutionen tagit radiosändare från första världskriget i bruk för att sprida sitt budskap. I Tyskland kom amatörradio alltså att beskrivas som "Mißbrauch von Heeresgerät" och bli hårt censurerad, så att Goebbels senare kunde överta en befintlig kontrollapparat.

tisdag, januari 02, 2007

sCrAmBlEd?HaCkZ! till Stockholm, 17 januari

Under 23C3 i Berlin sprang jag på Sven König, som vi intervjuade för Piratbyrån när vi träffade honom nyligen i Brno.
Han kommer till Stockholm om några veckor, berättade han nu, för att framträda med sin audiovisuella mjukvaruperformance sCrAmBlEd?HaCkZ!. Närmare bestämt den 17 januari på Moderna Museet (några dagar efter Hannah Arendt-konferensen på samma ställe, alltså. Och ett par dagar innan YouTube-festivalen).
Inget syns visserligen ännu i museikalendariet. Men håll ögonen öppna för att inte missa möjligheten att beskåda Sven König begå världens mest halsbrytande upphovsrättsintrång i realtid.

Uppdatering 6/1: Mer mönsterigenkänningskonst, inklusive mer info om 17/1.