Copyriot

Från och med nu: www.copyriot.se

2007-03-16T16:49:00.000+01:00

Efter nästan tre års existens som blogg, blev det dags för Copyriot att skaffa eget bo på riktigt. Från och med nu är det www.copyriot.se, och enbart den adressen, som gäller. Slut alltså på den märkliga situation där varje inlägg postades på två ställen, två främmande servrar.

Arkiven har däremot inte flyttats, av olika skäl. För att hitta någon av de 651 tidigare postningarna på Copyriot (4,17 inlägg i veckan sedan starten 2004, hjälp!), blir det alltså till att besöka något av de två identiska arkiven: copyriot.blogspot.com (originalet, nu med delvis stukade radbrytningar) eller copyriot.wordpress.com (något snyggare dubletten, med viss kategorisering av inläggen).

Missa inte heller att uppdatera RSS-läsaren med nya flödesadressen: http://www.copyriot.se/?feed=rss2

Flytten, och våren, firar Copyriot även med att bjuda på ett mixtape!

Progghistoria

2007-03-12T01:13:00.000+01:00

Bloggen håller på att flytta, som ni strax kommer att märka. Följande postades egentligen i lördags på nya nästet, som dock strax därefter brakade samman...

Tydligen är det någon slags schlagerfestival ikväll. Det innebär högkonjunktur för plagiatanklagelser, precis som förra året, i några dagar, innan (nästan) alla åter inser att schlagerns väsen ligger just i det eviga återanvändandet av liknande musikaliska motiv.

Schlagerfestival innebär också – åtminstone i år – återblickar på året 1975. Musikrörelsen, idag mera känd under beteckningen "progg", kulminerade den våren, i och med motståndet mot "slaskjippot" på teve. Framför allt minns eftervärlden småleende hur Ulf Dageby sjöng "Doin' The Omoralisk Schlagerfestival", kanske också motdemonstrationen mot schlagerfestivalen den 22 mars 1975, "med fioler och nyckelharpor i täten".

Förvisso var det den ofta väldigt dogmatiska kretsen kring tidskriften Musikens Makt som satte agendan.
Men i Kommittén för en Alternativ Festival -75 ingick även, bland många andra, Tonkonstnärsförbundet, Yrkestrubadurernas förening, Föreningen Svenska Jazzmusiker, Körförbundet, Rikskonserter samt – sist men inte minst – Centerns Ungdomsförbund. Allesammans ville de "bekämpa kommersieliseringen av kulturen och stödja den kultur som inte styrs av ekonomiska vinstintressen".
På alternativfestivalen i Stockholm – som SVT direktsände samtidigt med schlagerfestivalen – framträdde inte bara Nynningen och Söderorts FNL-sånggrupp, utan också Adolf Fredriks församlingskör, Södra Bergens Balalaikor samt diverse internationella jazzstorheter.
Svepande omdömen bör alltså fällas med viss försiktighet. Progghistorien är mer mångtydig.

1975 samlade sej musikrörelsen till en ny jättemanifestation i kampen mot EM-schlagern. Motfestivalen blev en framgång och Sverige drog sej ur slaskjippot.
1976 börjar det kännas som nån sorts konstig baksmälla. En massa band och musikföreningar börjar lägga av.

Författaren till dessa rader, som publicerades i Musikens Makt 9/1976, heter Mikael Wiehe. Strax efter motfestivalen 1975 började utan tvivel rörelsens långsamma nedgång, ledsagad av en stundtals inflammerad debatt om professionalisering och svek.
Mikael Wiehe, i egenskap av en av de mer framgångsrika proggmusikerna, argumenterade för sin linje i ett språk som tycks vara en smula influerat av Mao:

Som jag ser det, finns det två huvudlinjer i musikrörelsen idag. Den ena linjen förespråkar den alternativa formen: entusiasm i stället för organisation, gratisarbete i stället för en ordnad ekonomi, musik för musikens skull i stället för en genomtänkt kulturpolitisk och politisk ideologi. Men det är ju att vilja rulla tillbaka till 1970. Och att vilja tillbaka är reaktionärt och därmed dömt att misslyckas.
Den andra linjen i musikrörelsen vill bygga vidare på de gångna fem, sex årens erfarenheter, dra lärdomar och konsekvenser av dom och gå till offensiv. Detta är progressivt och nödvändigt. /.../
Genom att producera bra kultur och göra bra arrangemang, kommer vi att nå en bred publik, som är viktig [för] att betala vad kulturen kostar. På så sätt skapar vi en stark ekonomi, som gör det möjligt för den fria kulturen att blomstra.

Han fick svar på tal av bland andra Åke "Hållis" Wiktorsson, som ifrågasatte "rätten" att försörja sig som heltidsmusiker:

Man bygger upp ett motsatsförhållande musiker-musikfora, som kan få fruktansvärda konsekvenser.
Det kanske är så att vi just behöver grupper som spelar på heltid för att kunna konkurrera med den kommersiella musiken, men det får inte vara till tonerna av musikrörelsens undergång.
Mikael Wiehe säger att Kontaktnätet är en publikorganisation. Det är lika inihelvete fel som att säga att musikrörelsen har byggts upp av en grupp 'etablerade' band, som har rest runt och dragit igång allting.
Det har alltid och måste alltid vara så att rollerna musiker-aktivist-publik flyter samman om musikrörelsen skall fungera.

Vid samma tid, alltså hösten 1976, lyckades rörelsen efter en rad besvär arrangera sin första "musikerkongress för progressiva musiker". Mötessekreteraren Lars Aldman rapporterade i Musikens Makt att den knepiga frågan om musikernas gager diskuterades i nästan en och en halv dag:

Den knepigaste nöten på ett sätt var nog frågan om amatörer kontra proffsmusiker. Proffsen vill ha ett så högt gage som möjligt för att kunna klara sig drägligt på sin musik, medan amatörerna är rädda för att dom inte får spelningar om gaget blir högt. Musikersamlingen i Malmö hade diskuterat att banden själva skulle klassificera sej i A- och B-band, där B-banden skulle få ett avsevärt lägre gage. Men mötet ville annorlunda. /.../
Vad vi enades om var följande: ett minimigage på 160:- som motsvarar Musikerförbundets minimigage /.../ Vad betyder då det? Ja, i första hand måste 'lågprislinjen' inom Kontaktnätet överges. Det är orealistiskt och löjligt att ta 5:- i inträde när t ex en biobiljett kostar 15:-

Nästan lika kontroversiell var frågan om musikrörelsens relation till Stim. För många av rörelsens musiker hade en Stim-fri musikscen varit en självklarhet, men musikerkongressen 1976 fann ändå efter mycken tvekan att man skulle spela efter upphovsrättsbyråkratins regler, så att de som ordnade spelningar alltså tvingades betala licensavgifter. Andra tyckte det var "jävligt beklämmande" att rörelsens egna musiker på detta sätt gått med på en uppdelning mellan proffs och amatörer.

Kritiken mot Stim var högst framträdande i Musikens Makt, liksom i programtidningen för Alternativ Festival -75, och formulerades främst av Roger Wallis. Om ni känner igen namnet är det nog inte så mycket för hans insatser i sjuttiotalets proggrörelse, utan snarare för hans insatser som nyanserad röst i fildelningsdebatten under 2006.

Idag sitter Roger Wallis i styrelsen för Stim, en organisation som fungerar "mest som en inkassobyrå åt utländska tonsättare och musikförlag" – för att låna hans egen formulering från 1975. Kritiken mot hur Stim, enligt godtyckliga principer, göder topplistemusiken på bekostnad av bredden, är faktiskt minst lika giltig idag som på 1970-talet. Däremot har Stims diskriminering av "populärmusik" börjat luckras upp, vilket också var ett krav som fördes fram av proggarna, vars aktning för "konstmusiken" var ytterst låg.

Vintern efter den lyckade alternativfestivalen uppmanade Musikens Makt till medveten infiltration av Stim, vars odemokratiska struktur man tänkte sig kunna tränga in i genom att alla proggmusiker sökte medlemskap i det vid denna tid ganska åldrade Skap (som av tradition har representanter i Stims styrelse). Våren 1976 utvärderade man:

Nåja. Vårt upprop är inte precis någon dundersuccé hittills. Men några ansökningar om medlemskap har i alla fall ingått till SKAP och ställt till en rejäl karusell.
Roger Wallis var en av dem som ansökte. Innan han accepterades, ringde SKAP-pampen Roland Levin upp honom. Och förklarade att om Roger varit SKAP-medlem när han en gång skrev STIM-kritiska artiklar i MM – då skulle han blivit utesluten! Så om han skulle antas nu fick han allt hålla sej i skinnet.
Roger lovade inget. Men han och ytterligare några inom musikvänstern blev ändå antagna som SKAP-medlemmar.

Idag är alltså Roger Wallis ordförande i samma organisation. Så kan det gå!
Och med denna utvikning avslutar vi dagens lektion i progghistoria.

Öppen metadata, öppna musikspelare

2007-03-04T19:31:00.000+01:00

En omröstning har legat på Piratbyrån.org sedan någon vecka:

Vilka faktorer är viktigast i valet av bärbar musikspelare? Bland svarsalternativen finns två helt dominerande. Den ena är design, vilket nog i allmänhet talar för Apples iPod. Den andra, som talar mot iPod, är efterfrågan på att kunna spela även öppna ljudformat såsom .ogg. Såsom "det politiskt korrekta svarsalternativet" är dess andel säkerligen långt högre än det vore i en enkät till allmänheten.

De två återstående alternativen ges långt mindre betydelse. Nästan ingen bryr sig om att ha en mikrofon i sin musikspelare. Ska det tolkas som ljudjägarens definitiva död? Antagligen inte. Dels har mobiltelefoner och digitalkameror tagit över rollen som våra portabla ljudinspelningsapparater. Dels har det som på 1950-talet kallades ljudjakt, det uppsökandet av ljud för kreativt återbruk, uppstått i nya former i de digitala filhaven och analoga skivbackarna.

Endast 15,7 procent av de svarande prioriterar metadata, möjligheten att synkronisera t.ex. antal spelningar och låtbetyg med datorns musikbibliotek. Trodde nog det skulle finnas fler som vill ha in sitt mobila musiklyssnande i sin Last.fm-statistik, eller som gjort sig beroende av "smarta" spellistor som exempelvis utelämnar den senast spelade musiken vid nästa synkning med datorn.
Ändå är nog metadatan viktig för fler än blott än sjättedel. Alla de som kör kombinationen iTunes/iPod vänjer, även om de valt den på grund av hårdvarudesignen, vänjer sig vid spelarmarknadens bäst integrerade lösning för metadata, inklusive möjlighet att ändra betyg på låtarna för dem som gillar sådant.
Att musiken inte bara strömmar från ett flashminne till ett par hörlurar för att sedan förgås, utan lämnar någon slags spår. Att valet mellan att lyssna och att hoppa över, när man är ute på en promenad, bidrar till att bygga upp en smakprofil ur filmyllret på hårddisken där hemma...

Själv måste jag, som flerårig iPod-användare, erkänna att jag blivit smått beroende av att kunna synkronisera metadatan. Och jag ser det som ett problem. Tekniskt är ju iPod en undermålig musikspelare.
Att den inte spelar öppna filmformat är visserligen en brist den delar med de flesta konkurrenter, och något som de flesta av oss kanske kan leva med, även om releaser från netlabels som Kahvi därmed bannlyses från mobilt lyssnande.
Värre är det med iPodens enkelriktning. Medan många andra spelare när de kopplas till datorn fungerar som de flashminnen eller hårddiskar de är, har Apple försökt se till att vi inte ska kunna kopiera från en iPod, bara till.
Visst finns det program för att kringgå spärrarna. Men Apples "uppdateringar" av iPod-mjukvaran är ofta egentligen försök att försvåra för dessa program, även om de snabbt kommer i nya versioner. Kort sagt, iPod är en spelare som i särdeles hög grad inskränker sin egen funktionalitet, enbart i syfte att försvåra horisontellt informationsutbyte.
Vi måste fråga oss varför så många av oss ändå fortsätter att köpa stora och små iPods, trots att det finns en mängd konkurrenter med motsvarande eller bättre funktionalitet och bättre pris. Designen verkar vara en sak. Metadatan är antagligen en annan. Vi ger avkall på en viss grad av teknisk öppenhet, till förmån för att få en omfattande integration mellan den portabla hårdvaruspelare och datorns mjukvaruspelare.

Förslag: En öppen standard för metadata som används i musikbibliotek (senaste spelning, överhoppning, betyg och mycket annat). Som komplement till ID3, som blivit standard för att lagra metadata i MP3-filer (med uppgifter som låtnamn, årtal, genre med mera).
Konkurrensen skulle bli jämnare med en öppen standard. Oavsett från vilken fabrikant man köpt sin bärbara musikspelare, och även om man använder Amarok eller annan fri mjukvara för sitt musiklyssnande i datorn, skulle det gå att åtnjuta synkronisering av metadatan.
En öppen standard skulle kort sagt både kunna bryta Apples dominans, främja fri mjukvara och öppna upp ännu okända sociala aspekter av musiklyssnandet. Allt som behövs är egentligen en driftig entreprenör som etablerar en kontakt mellan ett fåtal (asiatiska) fabriker och (västerländska) kodare. Resten skulle sedan ha allt att vinna på att ansluta sig.

Vi spånade en del kring metadata i Amsterdam senast. Någon kom upp med frasen the files have been downloaded; när man kan säga så, handlar det inte längre om att konsumera data, utan om att producera metadata, sålla agnarna från vetet. Överflödets moment, när en individ har tillgång till mer musik än hon kan lyssna på och fler filmer än hon hinner se, leder över i kreativ organisering. Från högst personligt byggande av playlists, via rekommendationer till den närmasta kretsen, till offentliga arkiv och DJ:ande.

Metoderna som antipiraterna använder i sitt krig mot fildelningen handlar allt mindre om att stoppa distributionen av upphovsrättsskyddat material. I stället försöker man stävja distributionen av metadata genom att bland annat försöka stänga Bittorrent-trackers. Vad en tracker gör är ju just att distribuera metadata såsom filnamn, checksums och nätverksadresser, medan själva dataöverföringen sker P2P.

Fildelning handlar om indexering och sammanlänkning av privata arkiv till ett superarkiv. Kopimi kräver avlägsnandet av onödiga barriärer för den metadata vi hela tiden skapar i vår vardag. Apple försöker mätta oss med halva kakan, genom att dränka den i socker. Hur länge till ska vi nöja oss med det?

Magnefiler, tonbandsamatörer, ljudjägare

2007-03-03T18:06:00.000+01:00

När kassettbandspelaren slog igenom med stor kraft i början av 1970-talet, rådde inget tvivel om att kassetterna nästan uteslutande var ett medium för att kopiera förinspelad musik från radio och grammofon. (Att kassetter också kom till bruk för flerkanalsinspelning i hemmastudios och för lagring av programkod till hemdatorer, ansåg man sig åtminstone kunna försumma, när förslagen om kassettskatt och kassettersättning utformades.)
Men ett par decennier innan, när det i stället rörde sig om inspelning på stora rullbandspelare eller till och med på metalltråd, var apparaternas användningsområden mer mångsidiga. Efter lite gluttande i Kungliga Bibliotekets arkiv blir det här dags för en inblick i idéerna hos de tidiga inspelningsamatörerna.

Magnetiska inspelningsmedier började först att saluföras i Sverige år 1949 av Motalaföretaget Luxor Radio AB, som i "intimt samarbete med Armour Research Foundation" (tekniken kom från amerikanska krigsmakten), lanserade sin Magnefon som med relativt bra kvalitet spelade in ljud på metalltråd, från mikrofon eller radio. Priset var saftigt, uppemot tretusen kronor. En återförsäljare berättade att många av köparna var folkskollärare.

Två år senare började Luxor utge en tidskrift vid namn Trådnytt som utsändes till alla Magnefon-ägare för att hålla intresset uppe. Där blandades instruktioner i hur man spelar upp ljud baklänges med deckarhistorier som "Magnefonmordet". Första numret myntade ordet "magnefil" som beteckning på trådinspelningsentusiasterna, och innehöll även deckarhistorien "Magnefonmordet". Snart därefter följde t.ex. instruktioner i hur man spelar upp trådar baklänges, samt en exklusiv intervju med Halie Selassie under rubriken "Magnefonmöte med mörkhyad monark"!
År 1953 lanserade Luxor den nya modellen M106, med inbyggd grammofon som underlättade direktinspelning från LP-skivor till metalltråd. Men Trådnytt betonade likväl att det mest spännande var sådant som idag ofta kallas "user-generated content":

Sin ojämförligt största användning har dock Luxor Magnefon som den ständiga källan till kunskap och förströelse i hemmet, som bevarare av trevliga radioprogram, värdefull musik, glada minnen från familjefester, barnens röster under uppväxtåren o.s.v. samt som den diskreta men omutliga kritikern och läraren vid språk-, sång- och musikstudier, vid förberedelser för hyllningstal och andra mer eller mindre offentliga framträdanden.

Exemplen från familjelivet påminner om marknadsföringen av Edisons fonograf över ett halvsekel tidigare. Året efter kom modellen M110, som ytterligare sökte tillfredsställa amatörentusiasternas skapar lust genom att erbjuda "möjlighet till trickinspelningar genom att blanda mikrofoninspelning med grammofon- eller radioinspelning".
Samtidigt ökade konkurrensen från andra prylar, och då inte bara från rullbandspelare (Magnetofon) som under slutet av 1950-talet kom att ersätta trådinspelningen. Enkelriktade etermedier intensifierade sina bombardemang mot de moderna hemmen. År 1955, samma år som Svenska Magnefonklubben (som strax därefter tycks ha bytt namn till Magnetofonklubben) bildades, skriver Luxor-kontakt, en tidning för anställda och återförsäljare:

Inför den kommande utvecklingen inom radio med dubbelprogrammet på tröskeln och TV gläntande på dörren frågar man sig naturligt nog, hur dessa nyheter kommer att inverka på behovet av och intresset för inspelningsapparater. Vid första påseende ligger det nära till hands att tänka sig, att behovet av heminspelningar på Magnefon skulle minska, när etern får mer att bjuda. Tänker man närmare efter, kommer man emellertid snart till en motsatt slutsats. När det blir mer att välja på i etern, blir det också flera program, som man inte vill försumma. 'Kollisioner' mellan två bra program kommer att inträffa oftare och därför får man också oftare anledning att anvnda sin Magnefon för att spela in det ena programmet, medan man lyssnar resp. tittar på det andra. all den nytta Luxor Magnefon kan göra för övrigt i hemmet – spela in barnens, anförvanters och berömda personers röster för framtiden, hjälpa till vid språk- och musikstudier samt när man skall förbereda ett tal, att kopiera en intressant grammofonskiva, för trådkorrespondens med vännerna, m.m. – blir naturligtvis lika aktuellt i framtiden som hittills.

Tråd- och bandspelare kunde alltså marknadsföras som ett sätt att effektivisera intaget av massmedier. Men de riktiga entusiasterna värjde sig mot ett så passivt ideal. Vi citerar ledarsidan i Magnetofonklubbens tidskrift Ljudteknik, 1959:

Reklamen för bandspelare trycker hårt på hur praktiska dessa apparater är när de registrerar radioprogram som råkar kollidera med televisionsbönetimmarna. Ja, visst är det fint att kunna konservera radioprogram vad den nu än kolliderar med, men nog kan väl en bandspelare användas till mycket annat (och roligare).
Varför inte utnyttja den som ett komplement till andra hobbies? Musikern har i den en förträfflig spegel och en outtröttlig accompanjatör. Amatörskådespelaren har en omutlig kritiker, en bra övningskamrat. Filmamatören ett numera nästan 'oumbärligt' komplement till kameran. Ornitologen en möjlighet att bevara vår- och sommarmorgnarna till de mörka vinterkvällarna.

Överlag dominerades dock Ljudteknik och Magnetofonklubbens övriga verksamhet av ren ingenjörskonst och teoretiska resonemang om akustik. Amatörismens ideal hölls däremot högt i en annan publikation vid denna tid: Tonbandet, ett fanzine som utgavs 1958–64 med underrubriken "tidskrift för inspelningsamatörer".
Tryckningen finansierade Erik Lindgren i Lund genom att sälja inspelningsband till Tonbandets prenumerantskara, i vilken det för övrigt lär ha funnits en hel del esperantister. Det senare ger en vink om vilka ideal som genomsyrade amatörrörelsen.

Redan 1945, just efter att slaktandet i Europa äntligen avstannat, började Erik Lindgren att utge Pen Friends, ett kontaktblad för en internationell klubb som utbytte adresse och brevväxlade om stort och smått. Målet var att skapa ökad internationell förståelse, och därigenom förutsättningar för världsfred.
Att både tråd- och bandspelare hade solklart militärt ursprung var inget hinder för korrespondensentusiaster som Erik Lindgren att omfamna dem som medel för fred. Han var snabb att skaffa sig en Magnefon och bli "wire friend" som talade in hälsningar på trådrullar och skickade på posten till likasinnade över hela världen. När rullbandspelare blev överkomliga övergick korrespondensen till band. I andra numret av Tonbandet 1958 presenterar Lars Svensson den internationella föreningen Voicespondence club:

Några utväxlar musikinspelningar, andra diskuterar religion, filosofi, konst eller böcker. Ras, religion, filosofi, ålder och politisk åsikt spelar alls ingen roll. Har man bara intresse för andra människor, går allting bra.

En annan förening för ljudkorrespondens, World Tape Pals, hade enligt en artikel i Time Magazine 1960, 5000 medlemmar. Erik Lindgren förnekade inte att elektronikfabrikanter, som också sponsrade de internationella bandamatörtävlingarna, hade ett finger med i spelet:

Kanske har grundarna till många av dessa klubbar inte alltid haft bara idealism som drivkraft. Deras ekonomiska intressen har också spelat roll i sammanhanget. Men de får alltid idealister med i sammanslutningen

Erik Lindgren och kretsen kring Tonbandet ville, enligt en upprepad formulering, se till "att bandspelaren inte kommer i skymundan efter en första period av experimenterande och standardskämt i vänkretsen". De brann verkligen för att bandamatörerna skulle utveckla egna metoder i stället för att härma radions redigeringsteknik, och kämpade för att bandspelaren inte skulle underordnas etermedierna.

Att tappa av en utsändning från radion gör oss sannerligen inte till bandamatörer, möjligen till kopister eller administratörer. /.../ Om vi skall kalla oss bandamatörer bör vi också vara aktiva, och här har vi pudelns kärna: mikrofonen. /.../ Vi måste utvidga våra jaktmarker.

Begreppet ljudjägare (av tyskans Tonjäger) användes ibland om inspelningsentusiaster som framemot 1960 använde sig av bärbara batteribandspelare. Tonbandet diskuterade katalogiseringssystem för arkiverade ljud, lärde ut tekniker för att sjunga duett med sig själv, gav tips för hur man bäst kombinerar bandspelare och diabildsvisning.
År 1960 skriver signaturen S.C. en patosfylld artikel, som erinrar påtagligt om hur nutida hyllare av nätets deltagarkulturer kan uttrycka sig:

Radion har vuxit in i hemmen och är ett naturligt objekt. Likväl utvecklas ljudåtergivningen och åtminstone för musikvänner har hi-fi-anläggningarna på ett avgjort sätt kommit med något nytt. Samma konstruktion har fört fram grammofonen i rampljuset, och den liknar nu inte mycket den skrapande och ljudförvrängande lådan från trettiotalet.
Vi har alltså kommit fram till att kunna fylla fritiden med högklassig ljudunderhållning. Vi hinner svårt med att följa underhållningen både i P1, P2 och TV. Vi har tillgång till så mycket ljud och bild vi hinner konsumera. /.../
Konsumtion av färdiglagad underhållning som stoppas i oss som av en korvstoppningsapparat. /.../
Detta, att låta mikrofonen lyssna, och omedelbart utan framkallningsprocedurer ha ljudet färdigmagasinerat och återgivningsklart, är fortfarande förbluffande. /.../
Och likväl kan vi konstatera, att intresset för bandinspelningen är klart tillbakagående. Alltför många av de dyrbara apparaterna står oanvända, många vandrar tillbaka till handlare för att bytas mot andra apparater.
Bandspelaren har ändå något att ge oss, som de andra underhållningsapparaterna saknar. Den ger oss möjlighet att själva vara givare, inte bara konsumenter. Att själv få stoppa korv i apparaten. Vi kan producera underhållning efter eget kynne, plocka fram från världens alla radiostationer den underhållning vi tycker om och bevara den. Vi kan också – och det är kanske viktigare – blanda och mixa efter behag, blanda färdiglagad mat med vår egen lilla specialitet.

Lawrence Lessig skulle få tänka om sin tes om 1900-talet som read only om han tog del av dessa bandamatörers idéer, ty de är i det närmaste identiska med vad han säger idag.
Då som nu fanns en medvetenhet om att remixkulturer krockar med tanken på upphovsrätt. År 1961, i samband med att Sverige fick sin första upphovsrättslag (tidigare fanns olika lagar för olika konstarter), vilken dock tydligt tillät inspelning från radio för privat bruk, skriver Tonbandet under rubriken "Bandamatören och copyright":

Det engelska ordet copyright (kopieringsrätt) har fått en allt kärvare innebörd för bandamatörerna, kanske inte så mycket i Sverige som i utlandet. /.../
I Tyskland har införts bestämmelser att i annonser, som reklamerar för band och bandspelare, skall införas följande text: 'Inspelning av genom upphovsrätt skyddade musikaliska och litterära verk är tillåten endast efter godkännande av upphovsmannen, resp. företrädare eller eljest berättigade, t.ex. GEMA (tyska STIM), förläggare, tillverkare av grammofonskivor osv.' Dessa bestämmelser är ett faktum, och de tillämpas också, åtminstone från GEMA:s sida. Från England har rapporterats att t.o.m. lokala tonbandsklubbar fått skrivelser från brittiska STIM med krav på ersättningar för framförande av skyddade verk i tonbandskorrespondens.

Mycket mer ordas det dock inte om upphovsrätten i någon av de skrifter jag gått igenom. Alla insåg ju att det inte fanns något sätt att i praktiken reglera det mångfaldigande av ljud som ägde rum inom hemmets ramar, eller bakom brevhemlighetens skydd, så varför bry sig? När Luxor-kontakt för första gången i nr. 2/1949 lanserade sin Magnefon fanns faktiskt en passus om den eventuella olagligheten. Men den hänvisades till en parentes, och företaget såg inget skäl att skämmas över att ha byggt in funktionen:

Som Magnefon-enheten är inbyggd i radiogrammofonen 219 WM är den dessutom i hög grad helautomatisk. Om man har radion i gång och finner, att man gärna skulle vilja spela in radioprogrammet (det är dock åtminstone tills vidare förbjudet), trycker man först på knappen Till (On). Så fort lampan på Magnefonen bredvid knappraden lyser, är apparaten färdig för inspelning, vilken sker när man trycker på knappen Radio Record (Radio Inspelning).

Inlägget ovan kan ses som en preliminär sammanfattning av (ett sidospår i) pågående forskning, vars slutsatser kommer att modifieras med tiden.
Citera det helst inte i uppsatser eller liknande, utan kontakta mig hellre för aktuellt material.
Kommentarer är extra välkommna! (Jag är säker på att det finns Copyriot-läsare som, under de år vi här talar om, ägnade många timmar vid sina rullbandspelare, kanske även trådspelare. Kanske någon av dessa har erfarenheter att dela med sig av?)

Piratbion trotsade Antipiratbyrån, i två världar samtidigt

2007-03-02T17:58:00.000+01:00

Smulat formbröd, konfetti, riskorn, lustiga hattar samt ett stort antal plasthandskar. Sådana saker täckte igår golvet på lokalen i KTH:s kårhus, när ljuset tändes efter Piratbions senaste visning igår. Efter YouTube-festival och shoot-a-long var det dags för second-life-a-long, nu i samarbete med en grupp arkitekturstudenter som läser en kurs kring virtuella världar med bland andra Palle Torsson som lärare. Jämte den fysiska festlokalen fanns alltså en väldigt tjusig lokal i Second Life, och bägge fanns projicerade på varandras väggar.

Aktiviteten var ändå störst i första livet a.k.a. afket; lokalen fullsmockad, baren välbesökt och filmvisningen minst sagt livad (eller kanske lajvad). Envar fick gratis ett välutrustat kit med prylar i entrén som på olika sätt kom till användning under den lekledarledda visningen av glamrockskräckkomedimusikalen The Rocky Horror Picture Show från 1975.

Extra kul blev det hela eftersom Antipiratbyrån på fullt allvar försökte stoppa arrangemanget! Så fort de fick nys om det, hade de tydligen ringt upp Fox för att kontrollera att Piratbion eller arkitekturstudenterna verkligen inte hade erhållit tillstånd. Under hela eftermiddagen ringde sedan Henrik Pontén och hans stab otaliga hotfulla samtal till arkitekturstudenternas alla lärare samt till allehanda ansvariga på KTH och kåren. Utan resultat, trots åtskilliga hot om polisanmälan för upphovsrättsbrott.

Men i slutändan bet inte heller hot om polisanmälan. Allt Antipiratbyrån uppnådde var att göra bort sig.
Visserligen beslöt sig arrangörerna för att inte, som planerat, visa filmen i Second Life, utan i stället streama ut en kamera som filmade publiken (fast som efterhand ändå vred sig och visade bioduken, med viss fördröjning, vilket blev lite kul då Second Life-vyn sedan i sin tur återprojicerades på en annan av biograflokalens väggar).
Ingen hade ju ändå använt Second Life-visningen om de satt framför sin dator och i första hand ville se The Rocky Horror Picture Show. Då finns ju enklare sätt.
Antipiratbyrån kan knappast ha sett en ekonomisk förlust i arrangemanget. I stället kan vi nog anta att de är skraja för att grupper med "pirat-" i namnet inte bara högaktningsfullt ignorerar upphovsrätten, utan dessutom gör det i samarbete med undervisningen på ett kungligt lärosäte.

Det måste vara frustrerande för Antipiratbyrån att se hur dem man vill brännmärka rör sig så ledigt in och ut ur institutionerna, och förbryllande för dem att Piratbion vågar experimentera med "nya sätt att uppleva bio, som inte bara handlar om duken och om blint stirrande", som det förklarades innan visningen. Hoppas på fler desperata interventioner i samma stil – det är stor underhållning. Och hoppas på lika festliga piratbioarrangemang under våren. När samtliga i lokalen fortsätter dansa även under städningen är det uppenbarligen lyckat.
Arkitekturstudenterna, å sin sida, fortsätter att etablera samarbeten kring virtuell design. Om en vecka ordnar de en installation tillsammans med Moderna Dansteatern, återigen i två världar simultant.

På tal om det kan vi passa på att tipsa om mer dansrelaterat: Livekonstkollektivet MELO, med bland andra Ollibolli (som flera säkert minns för hans första solodansframträdande, på en Piratbyrån-fest), kör sin musik- och dansföreställning Tie me to this world på Dansens Hus under nästa vecka.

Föreläsning i Göteborg, 4 april

2007-02-28T16:24:00.000+01:00

Gästföreläste just i två timmar för grundkursen i medie- och kommunikationsvetenskap här på Södertörns högskola.
Eftersom studenterna ivrigt kopplade mitt snack om hur upphovsrättens grundvalar osäkras till sina egna erfarenheter som fildelare och DJ:s, kändes det hela väldigt givande. Just sådant gör ju att ens orerande kan utvecklas, sållas och omstöpas inför nästa session.
På måndag är det dags att prata på Kungliga Konsthögskolan, för kursen legal/illegal som riktar sig till yrkesverksamma konstnärer och arkitekter. Föreläste där redan i höstas, fast då med särskilt fokus på brasiliansk kulturkannibalism.

Tänkte ta tillfället att göra reklam för ett mer offentligt arrangemang. Om en dryg månad är jag nämligen inbjuden till Göteborgs stadsteater och deras föreläsningsserie på Nya Studion.
Välkomna dit till Götaplatsen den 4 april kring klockan 20.00. Inträdet är gratis. Vi kanske ses!

Göteborg, Göteborg... Känns märkligt långt borta nuförtiden. Fast mina tankar har nog ännu inte riktigt lämnat Sibirien.

Reseberättelse från en osannolik Sibirienturné

2007-02-27T03:53:00.000+01:00

Till slut tog vi oss ändå till Sibirien. Visserligen hann vi tyvärr bara stanna i drygt två dygn. Men av reseberättelsen som kommer här – inklusive både lite bild, lite ljud och flera sidospår – verkar ändå blir rätt lång...

En gång i tiden beordrade tsaren bygget av ett ortodoxt kapell exakt på det dåvarande Rysslands geografiska mittpunkt. Det hamnade i den framväxande storstaden Novosibirsk, som grundats 1893 som resultat av att den transsibiriska järnvägen behövde en bro över floden Ob.
Bara ett par stenkast från kapellet ligger stadens stiliga konserthus, uppfört några år efter revolutionen. I lördags stod vi till slut på dess scen och genomförde en alldeles oförglömlig konsert.
Men strapatserna på vägen fick oss flera gånger att nästan ge upp hoppet om att vi skulle komma fram.

Första reseförsöken sket ju sig, på grund av felaktigt visum. När vi i torsdags försökte på nytt, förflöt åtminstone första etappen till Moskva utan problem. Men när vi tagit oss till inrikesterminalen för att hämta ut våra biljetter, som Novosibirsks filharmoniska sällskap hade bokat åt oss, kunde damen i Aeroflotdisken omöjligen hitta bokningen. Någonstans i studsandet mellan bolagets Novosibirsk-, Moskva-, Sveavägen- och Arlandakontor hade den upphört att existera, och att våra sibiriska värdar via telefon försökte uppbåda alla sina kontakter hjälpte icke. Samtidigt missade Max, den ende av oss med biljett, planet på grund av en enorm och orörlig kö till säkerhetskontrollen. (Detta var innan vi lärde oss att det i dessa köer anses helt okej att tränga sig före om det verkligen är akut.)
Här sved det till rejält i Vox Vulgaris fyra plånböcker. Var och en fick skrapa fram varenda rubel som kunde uppbådas så att vi fick kontanter att köpa fyra nya flygbiljetter till fredagsmorgonen. Letade upp de minst ruggiga taxisnubbarna som stod att finna på Moskvas inrikesterminal i den sena timman och tog oss, för hiskeligt överpris, till ett flygplatshotell där vi tog in i några timmar innan resan fortsatte österut.

Aeroflots inrikesflygplan hade skönt blommiga tapeter med okänt antal decennier på nacken. Innan start ljöd ur högtalarna vad som gissningsvis var sovjetisk muzak från ett slitet rullband som varit inbyggd i maskinen sedan den först lyfte. Efter start droppade någon slags olja från taket ner på en punkt mellan Joels och Max säten. De tätade med en servett.

Ymnigt snöande fördröjde planen en smula, och tidsskillnaden åt upp några timmar till. När vi väl landade på Novosibirsks flygplats var klockan redan sex. Konserten skulle börja sju, i Akademgorodok, några mil bort. Vi fick göra ordning instrumenten under bilfärden, rusa in Vetenskapsmännens Hus och upp i logerna för att byta om.
Publiken – omkring 350 personer, alla med koppling till det stora universitet som ju är själva syftet med Akademgorodok – fick snällt vänta till en halvtimma efter utsatt tid, innan Insula Magica började spela några nummer själva, för att därefter presentera oss, kvällens långväga gäster.

Helt ouppvärmda och knappt stämda satte vi igång.
Envar som spelat tidig musik på mer eller mindre tidstrogna instrument, har också beklagat sig över instrumentens temperaturkänslighet. Och inre Sibirien är just nu svinkallt, om än bara några grader kallare än Stockholm. Alltså gick vi på scen i sammanbiten förvissning om att rejält knas kunde vara att vänta. Max alla säckpipor funkade faktiskt riktigt bra. Värre var det med Joels cister, som under upptiningen inte bara stämde om sig ordentligt; i början av Cantiga 213 rök den mest kritiska strängen...
"Katastrof" var det första ord som någon av oss yttrade när det (äntligen) blev paus. Och de fysikaliska förhållandena stod då bara för en del av oflytet. Publiken var visserligen medveten om att vi stod och genomförde ett gemensamt program med Insula Magica utan att någonsin ha spelat med dem innan. För en del kändes det som att jag spelade med noll känsla i första halvlek, och med blott fejkad känsla i den andra.
Fast fullt så illa verkar det inte ha låtit, åtminstone inte hela vägen, att döma av inspelningarna. Just sådana här lägen är vad som får en att inse att man ändå är rätt rutinerad som musikalisk scenkonstnär. Och efter att vi på slutet dragit loss en saltarello – det allra snabbaste, högljuddaste och möjligen hjärndödaste vi hade att komma med – kändes det ändå som om genuin uppskattning kom i retur, så att det gick att bocka för applåderna utan att småskämmas. Var tionde besökare köpte förresten med sig vår skiva, till mer eller mindre överpris, den kvällen.
Någon av de gestalter som vi kunde ana sittande i publiken gick visst hem och skrev i en kommentar, som jag bara kan återge som babelfiskpoesi:

outstanding concert came out! The Swedes of opazdali because of the delay of aircraft, concert detained on half-hour. He did not here already think that it is possible in motion to improvise on the theme of medieval music! Swedes and our rehearsed directly on the scene. By thanks, obtained enormous udovl'stviye!

Även om vi gjorde en betydligt bättre konsert på lördagen, finns bara inspelning från fredagen, så några MP3-klipp får det bäl bjudas på:

Insula Magica & Vox Vulgaris - Stella Splendens.mp3.
Spansk medeltidsstandard som var första spåret på vår skiva; nu med ljuvlig sång (i ett arrangemang hastigt spikat under pausen).
Vox Vulgaris - Lauda.mp3
När jag tänker efter har jag nog aldrig hört den här sortens breakbeats i niotakt, särskilt inte i sakral medeltidsmusik... Kort utdrag ur en tolkning vi gjort av en ytterst vag medeltida italiensk notskrift, som vi förresten nog aldrig tidigare spelat offentligt tidigare.
Insula Magica & Vox Vulgaris - Cantiga.mp3
Här hakade vi mest på våra sibiriska kollegor i ett stycke som vi aldrig spelat tidigare. Extremt catchig melodi som gjord för Insula Magicas och briljanta sångare och strängmusiker.

Om ni ursäktar min geoimaginära fixering, måste jag nu än en gång understryka storheten av var vi alltså stod på scen i lördags: I Vetenskapsmännens hus (vars modernistiska arkitektur till förväxling liknande ett större svenskt Folkets Hus) i Vetenskapens Stad Akademgorodok).

The community center. Another faceless concrete building from the sober Chrushtchev era. No longer Stalin baroque and not yet Breshnev's pretentious classicism, it mirrors the transitory period of the years between 1956 and 1966 when Akademgorodok was completed. A strange era in which, as Babashina underlines, the party leader himself gave the order to build the neighboring academy hotel with eight floors instead of nine, arguing that eight floors would be sufficient in the midst of the woods.

Åminns nu neoismens ord. Ta fram en karta. Sätt ner fingret mitt i den eurasiska landmassan. Du kan mycket väl ha satt det rakt på AKADEMGOROD, neoisternas förlovade stad. Låt sedan fingret vandra ett kvarts jordklot västerut, bort till samma landmassas västliga utpost, där bara ett smalt sund skiljer Europa från Afrika: Tanger, som i Burroughs delirier blev till INTERZONE. Akadememgorod och Interzone. Två imaginära städer, som bägge vid olika tidpunkter fungerat som relativa fristäder, men på flera andra sätt kan ses som varandras motsatser. Den ena ligger i mitten av världens största landmassa, den andra är gränssnittet mellan två kontinenter. Neoisternas Akademgorod är "en stad byggd för förstörelse, staden där alla Rysslands hjärnor tänker och skapar slutet". Den överaffirmerade universitetsdiskursen, den fullbordade nihilismen och/eller modernitetens kokpunkt. En antikronologi.
Burroughs Interzone är däremot en paranoid plats där ingen början och inga slut går att fastställa; Deleuze läser här in ett förebåd om kontrollsamhällena. Intressant nog upphörde den internationella zonen i Tangier samtidigt som vetenskapsstaden Akademgorodok anlades, i slutet av 1950-talet.

Sibirier betraktar inte Moskva som en del av Ryssland, utan som en kuriös och framför allt svindyr enklav. Själv tror jag att Moskva och dess dekadens ligger närmare Interzone än Akademgorod. Men i själva verket har jag inte en aning, ty jag har inte varit där om vi bortser från flygplatsen. Men taxiterrorn där påminde, om än mycket vagt, om mitt besök på vad som mycket väl kan vara jordens mest bedrövliga plats: Marockanska sidan av den stinkande gränsövergången vid spanska enklaven Ceuta – alldeles i närheten av Tanger.
Akademgorodok, däremot, kan mycket väl få vara den förlovade stad som neoisterna drömmer om. Trots en halvdan spelning, och trots att vi inte hann se mycket mer än mörker och tungt snöfall, känns det som vi har gjort vad vi kan för att hörsamma uppmaningen.

På lördagen fick vi tillfälle både till att sova, öva ihop ett riktigt konsertprogram med våra kollegor, äta bliny samt se Novosibirsk i dagsljus.
Rysslands två större städer må ha långt fler invånare, men Sibiriens huvudstad har ett relativt sett mycket mer påtagligt blomstrande kulturliv. En bidragande förklaring är att symfoniorkester och annat evakuerades hit från S:t Petersburg under kriget. Bara några dagar efter krigssegern invigdes det magnifika operahus som idag är dagens centrum. Bredvid, längst upp på konserthuset, hängde en banderoll vars enda latinska bokstäver tecknade namnen INSULA MAGICA och VOX VULGARIS.

Insula Magica är en ensemble för tidig musik, med både sångare och instrumentalister, som grundades av konservatoriestudenter 1981. Idag är de deltidsanställda av Novosibirsks filharmoniska sällskap, för att göra ett trettiotal konserter per år, och har även turnerat en hel del i Europa. Medlemmarna extraknäcker en del som frilansande musiker på restauranger i staden, vilket i Ryssland intressant nog ger bättre extrainkomster än att ge musiklektioner. Det berättar Insula Magicas konstnärlige ledare och ende kvarvarande ursprungsmedlem Arkady Burkhanov, när vi sitter på pizzerian Capriccio (för övrigt ett utmärkt ställe, om någon skulle ha vägarna förbi), där det allt som oftast återfinns instrumentalister som kan spela allt från gamla schlagers till italiensk renässansmusik. Nog för att Ryssland har en annan uppskattning av levande musik än Västeuropa!

Vår gemensamma konsert arrangerades som en del av Insula Magicas tjugofemårsfirande och samtidigt femtonårsfirandet för den nuvarande formen för Novosibirsks filharmoniska sällskap. Under lördageftermiddagen fick vi några timmar på oss att repa in ett gemensamt upplägg, där några stycken spelades med hela dussinet av musiker och sångare från Sibirien och Sverige.
Arrangemangets koncept var tydligt i marknadsföringen: Här skulle två sätt att närma sig medeltidens musik mötas på scen: Insula Magicas mer "akademiska" ensemblemusik och Vox Vulgaris som det sades mer gatumässiga och folkliga stil.
En del konsertbesökare kom fram och uttryckte sig entusiastiskt över graden av improvisation i vår musik, som de saknade hos de mer notbundna tolkningarna av tidiga musik.
Konsertbesökarna, ja. Uppemot fyrahundra personer, med en åldersmässig fördelning som aldrig skådats i ett svenskt konserthus, som gav underbar respons när vi väl var igång på scen. Antagligen var det den bästa spelning vi någonsin genomfört i Vox Vulgaris-sättningen – vilket vi verkligen inte trodde när vi för ett tag sedan hastigt repade ihop oss efter två års uppehåll – och enorm närvaro i samspelet med Insula Magicas musiker och sångare. Ren lycka. Jon och Max fann varsin ros när vi klappades in på nytt.

Så att publiken gillade det hela märktes. Ändå blev det en chock att gå ut i foajen efteråt och genast omringas av en jublande massa som översvallade oss med lovord på de språk de kunde frambåda – studenter på engelska, gamla tanter på tyska – och mer eller mindre mangrant krävde våra autografer( antingen på vår skiva eller i block). Vi blev nog alla nästan rörda till tårar. De som uttryckte sin uppskattning var från samtliga levande generationer, med viss överrepresentation av ungdomar. På ett konserthus! En ung man tyckte att våra låtarrangemang påminde om Joy Division och The Cure.
En flicka i tioårsåldern kom fram till mig och insisterade på att ge mig en tygbjörn i gåva. Hennes mor berättade senare för någon, att flickan fått den i present av läraren för att hon varit så duktig i skolan, och senare på kvällen funnit vår konsert så fantastisk att hon ville visa sin uppskattning till musikerna på så vis. Fantastiskt!

Natten efter konserten tillbringade vi, alla musiker och sångare, på tidigare nämnda pizzeria. Att sova var ändå ingen idé när vi ändå skulle till flygplatsen tidigt på morgonen. Fick höra om musikerlivet i Sovjetunionen och, filtrerat genom vodkadimmor, ta del av en Arkadys sätt att tänka skillnaden mellan "spirituell" och "materiell" musik: Den ena laborerande med addition av noga tempererade övertonsseriers svängningar, den andra begränsande sig till rent melodiska element. (Det är en extremt intressant distinktion, och allt annat än dogmatisk; etiketterna spirituell och materiell skulle kanske lika gärna kunna byta plats. Känner igen den från en rysk kompositör som berättade att han inte tror på copyright eftersom musiken inte fångas i noter utan är av Gud.)
Men dessförinnan stod den vokala delen av vår värdensemble för makalöst mäktiga versioner av ryska dryckesvisor:

Arkady, konstnärlig för Insula Magica och visionär profil i Sibiriens klassiska musikliv.

Safia (Alfia?) är tatar, superbegåvad barockviolinist på väg att studera i Italien, samt den nyaste medlemmen i Insula Magica. Första gången hon rörde en medeltidsfiddla var visst tio dagar innan konserten!

Här finns ett galleri med lite fler bilder från Novosibirsk, Akademgorod och resan dit.

Uppdatering: Ojojoj. Vilken känsla att läsa vad folk i publiken skrev i sina Livejournal-bloggar...

"Tillfälliga exemplar" fortsätter skapa huvudbry

2007-02-22T10:44:00.000+01:00

På sistone har svenska tidningar uppmärksammat att "Pirater kapar tv-kanaler och sänder på nätet gratis" (IDG:s rubrik): "Så får du 2 300 kanaler – gratis" (Aftonbladets rubrik).
Aftonbladet har fräckheten att ta betalt för åtkomst till de aktuella länkarna, i anslutning till något som närmast liknar en reklamtext:

Tusentals tv-kanaler från hela världen är bara ett klick bort. Pirat-tv-sajterna växer nu explosionsartat och i Sverige är det dessutom helt lagligt att kolla på pirat-tv. /.../
Enligt svensk lag är det inte olagligt att se tv som återutsänds via internet. Däremot är det olagligt att ladda ned tv och film från så kallade fildelningssajter.
Om man väljer att bara se tv via internet på datorn så behöver man inte betala tv-licens.

Lagligt att titta – olagligt att lägga ut. Så sammanfattas lagläget i den IDG-artikel som Aftonbladet verkar ha rewritat:

När du tittar på strömmande media skapas nämligen bara en temporär kopia av materialet på din dator. Och enligt svensk lagstiftning behöver då inte förlagan vara laglig, som normalt gäller för privatkopiering.
– När det gäller just den här typen av temporära filer rör det sig om tillfällig kopiering och just sådana filer är inte begränsade till lagliga förlagor, som normalt gäller för kopiering för privat bruk. /.../, förklarar Daniel Westman, som är doktorand i rättsinformatik på Stockholms universitet.

Jag är inte helt övertygad! Med skärpningen 2005 skulle upphovsrättslagen kriminalisera även nedladdningar i fildelningsnätverk. Man drog till med den mest svepande definitioner man kunde uppbåda:

2 § Upphovsrätt innefattar /.../ uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten /.../
Framställning av exemplar innefattar varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanent framställning av exemplar av verket, oavsett i vilken form eller med vilken metod den sker och oavsett om den sker helt eller delvis.

Lagrådet var inte särskilt imponerade, men lagen klubbades ändå. Naturligtvis med vissa undantag: en tautologisk fras om att "laglig användning" minsann är laglig, samt ett undantag som är avsett att inte förbjuda webbläsarens cache-minne (vilket annars hade varit den tveklösa konsekvensen av upphovsrättslagens 2§). Alltså:

11 a § Tillfälliga former av exemplar av verk får framställas, om framställningen utgör en integrerad och väsentlig del i en teknisk process och om exemplaren är flyktiga eller har underordnad betydelse i processen. Exemplaren får inte ha självständig ekonomisk betydelse.

Det är den paragrafen som gör det lagligt att titta på piratströmmad teve – enligt Daniel Westman, vars lagtolkning får återklang i Aftonbladets försök att ta betalt för länkar till nämna pirattevesajter. Men då verkar han alltså förutsätta att de tillgängliggjorda teveprogrammen inte har "självständig ekonomisk betydelse", vilket vissa rättighetsföreträdare helt säkert skulle bestrida.
Vad som menas med "självständig ekonomisk betydelse" är minst sagt oklart. Frasen är ännu ett praktexempel på sådant snömos som stoppats in i upphovsrättslagen i smådesperata försök att upprätthålla idealet om teknikneutralism. Roten till den hejdlösa förvirringen är en liten egenhet som skiljer digitala maskiner från analoga medier: att läsa digital information är "exemplarframställande", är kopiering.

Nu är jag inte jurist, och överlåter mer än gärna fortsatta grubblerier till Daniel Westman. I stället kan vi notera en intressant konsekvens av hans lagtolkning. Lagen gör alltså en åtskillnad mellan permanent kopiering ("nedladdning") och temporär kopiering (streaming, webbsurfning). Temporär kopiering från olagliga förlagor – såsom att se på strömmad teve från en uzbekisk piratserver – kan alltså vara lagligt, enligt vad som nu sägs. Den saken är, i så fall, inte utan intressanta (om än hypotetiska) konsekvenser för fildelningsjuridiken.

Säg att någon konstruerar en udda typ av Bittorrent-klient, som i stället för att spara den hämtade informationen på hårddisken spelar upp ljuden direkt i högtalaren och visar videodatan direkt på skärmen. Resultatet skulle förstås bli ganska rörigt, eftersom Bittorrent hämtar filfragment inte linjärt utan i den ordning som ger högst effektivitet i dataöverföringen. Men den saken spelar mindre roll här. Det kan faktiskt finnas folk som gillar cut-up. Och framför allt: Den som tog emot filfragment genom vår hypotetiska klient, skulle i upphovsrättslig mening inte vara "nedladdare", utan bara någon som kollar på strömmad media, i princip samma sak som Aftonbladet nu marknadsför.
Naturligtvis är det inget som hindrar att den som kollar på en ström dessutom rippar den, det vill säga gör det temporära exemplaret till ett permanent. Vi kan till och med tänka oss att vår hypotetiska Bittorrent-klient har en plug-in, som ordnar upp i fragmentkaoset och lämnar en intakt långfilm på hårddisken, så att slutresultatet blir "vanlig fildelning".
Den högst hypotetiska, men inte desto mindre intressanta, juridiska frågan blir: Hur kan en domstol bevisa att en "nedladdare" har framställt ett "permanent exemplar"? Så hypotetiskt är det inte. Uppluckringen av gränsen mellan "nedladdning" och "nätradio" håller redan på att skrämma skiten ur IFPI.

"Rouge" på Polishögskolan?

2007-02-21T18:55:00.000+01:00

Ingen ytterligare indignation ska här spillas över det faktum att Hollywood och FBI har fått utbilda svensk polis. Vi nöjer oss med att notera ett intressant namn. Inbjudna till Polishögskolans seminarium om fildelning och upphovsrätt, som hölls den 24 januari, var enligt uppgift:

Andrew Myers, FBI-agent
Henrik Pontén, chefsjurist på Antipiratbyrån
"Bryssellobbyisten Peter Bergström, företrädare för MPA"

Hmm ... Peter Bergström? Namnet känns igen från avslöjandet om Antipiratbyråns infiltratör på Bahnhof.
Att döma av Antipiratbyråns hackade och offentliggjorda mail visade sig "Rouge", som denne infiltratör kallade sig på nätet, vara en 32-åring vid namn Peter Bergström. Denne skickade bland annat IRC-loggar till Antipiratbyråns Anders Nilsson, och efter razzian mot Bahnhof våren 2005 rapporterade han stolt till sina chefer i USA:

From: peter@anti-piracy.se
Sent: Thursday, March 10, 2005 9:29
To: Tilbury, Chad; Seymour, Dan; Winter, Craig
Subject: Swedish pirates busted!

Hi guys!

After 2 years of infiltrations our work finally paid of today with a successful raid on Sweden's oldest and largest ISP named Bahnhof.
Bahnhof has been a source for top level piracy for several years and hosting some of the biggest and fastest servers in Europe.

Är det samma Peter Bergström? Vet inte, men det ter sig inte helt osannolikt att MPA(A) skulle ha belönat "Rouge" med ett jobb i Bryssel.
Bahnhofs egna utredning kom fram till att Peter Bergströms verksamhet var ren brottsprovokation, och Piratbyrån polisanmälde Antipiratbyrån för bedrägeri och falsk tillvitelse – en polisanmälan [PDF] som, föga förvånande, polisen inte ens verkar ha rört vid. Hela Bahnhof-affären har ju också kommit helt i skymundan sedan Pirate Bay-razzian, men när dess centralfigur "Rouge" nu eventuellt dykt upp som föreläsare på Polishögskolan borde det väl vara extra viktigt att reda ut om några övertramp har gjorts...?

Ryssland-Medeltiden: 1-0

2007-02-20T18:16:00.000+01:00

Vox Vulgaris planerade Sibirienturné fick idag vända på Arlanda. Där uppdagades nämligen att ryska konsulatet – här avstår vi för säkerhets skull för att använda adjektiv om deras personal – genom rent jävla slarv skrivit fel inresedatum i både Joels och mitt visum, vilka vi till slut erhöll igår.

Aeroflot var desto hjälpsammare, men med flera fullbokade flyg vore den enda teoretiskt möjliga lösningen att ställa in Novosibirsk-spelningen och, till en extra kostnad av cirka niotusen kronor, flyga mer eller mindre över dagen på lördag för att kunna genomföra spelningen i Akademgorodok. Och det tedde sig inte riktigt rimligt.

Fan också. Trist för oss, och för Novosibirsks filharmoniska sällskap som hade bjudit in oss. (Att det fortfarande finns folk i landet Ryssland som alls ids odla utländska kontakter ter sig smått imponerande.)

AKADEMGORODOK

2007-02-19T00:55:00.000+01:00

Långsamt kryper sig insikten på om vidden av det hela: På tisdag flyger vi till innersta Sibirien med Vox Vulgaris, för att spela medetidsmusik i Novosibirsk och Akademgorodok. Udda så det räcker. Nu tätnar intrigen ytterligare, med flera uppdagade ledtrådar som leder rätt mot neoismen.

År 1893, i samband med byggandet av Transsibiriska järnvägen, grundlades Novosibirsk, som idag är Rysslands tredje största stad, tillika Sibiriens huvudstad.

Under 1950-talet fick Nikita Chrusjtjov den gnistrande idén att Sovjetunionen borde bygga en helt ny stad där all aktivitet ägnades åt vetenskapliga framsteg. En stad som skulle bli det moderniserade och socialistiska Rysslands "hjärna". Namnet bestämdes till det enkla och slagkraftiga "Akademiska staden", Akademgorodok. Platsen förlades två mil söder om Novosibirsk. Universitetet invigdes hösten 1959 och likt en magnet drog den åt sig mängder av begåvade sovjetiska studenter och forskare, kärnfysiker och jordbrukstekniker.

I veckan åker vi dit. Vi, en sedan ett par år hyfsat avsomnad medeltidsensemble, inbjuden av Novosibirsks filharmoniska sällskap och dess tidig musik-ensemble Insula Magica.
Endast för detta tillfälle (fast OK, det blir en spelning i Stockholm också, sista mars) har alltså Vox Vulgaris fått återuppstå. Alla fyra har vi fumlat med obskyra instrument vi inte ens rört på länge och skälvt vid tanken på hur det ska gå. Men det mesta verkar sitta förvånansvärt tajt. Både låtarna från vårt album som gavs ut 2003 och ett par nyare arrangemang. Vad gör man inte för en tripp till Sibirien?

På lördag spelar vi i filharmonins kammarsal i Novosibirsk. Det är mäktigt.
På fredag spelar vi i Vetenskapsmännens Hus i Akademgorodok. Det är så mäktigt att det knappt finns ord.

I'm in search of AKADEMGOROD. I'm still searching for AKADEMGOROD. AKADEMGOROD is the city of scientists in Russia, in Siberia. It is a city built for destruction. It is also a city where all the brains of Russia think and create the END. Neoists should be in search of the city of scientists, in search of AKADEMGOROD. The project is to find the city of AKADEMGOROD and, by being there, justify the city. Neoists are living, are surviving by eating high technology. I'm ephemerally here, in this city, to ask you to join the crusade for AKADEMGOROD. The goals of the crusade are to find the city and then establish the reality of Neoism into the reality of AKADEMGOROD. BE A PART OF AKADEMGOROD.

Vad är neoism, och vad i hela världen har neoismen att göra med Akademgorodok? Svaret på den senare frågan är att Akademgorodok sedan nästan exakt 25 år, då någon slags happening inträffade i New York, har haft status av neoismens förlovade land. Hittills finns dock inga som helst belägg för några neoistiska aktiviteter i den fysiska staden Akademgorod. Första frågan är betydligt mer mystisk. En definition av neoismen är:

Neoism is a set of methods for removing the ruins of the twentieth century in order to make room for Akademgorod.

För en något mer systematisk sammanställning rekommenderas en läsning av sextonde kapitlet i Stewart Home's The Assault on Culture, en kul och mysko bok, i förbigående sagt.

Neoismen är en idé eller en mem, snarare än en rörelse. Den tycks ha vuxit fram ur performance- och mail art-kretsar. På senare år har neoistiska interventioner skett i namn av bland andra Monty Cantsin, Luther Blissett, Wu Ming, Florian Cramer samt de autonoma astronauterna Neoismens relation till såväl discordianismen som till antineoismen är omstridd.

"It is not a matter of describing Neoism but of abolishing"
Luther Blissett

"Neoism doesn't exist except in the reactions it creates"
Roberto Bui

Bara en enda -ism, förutom neoismen själv, tycks förena alla neoister: plagiarism. Neoismen är våldsamt upphovsrättsfientlig, för att inte säga upphovsfientlig, vilket kommer till uttryck genom förkärleken för att spela med olika kollektiva pseudonymer.

En intervention som mycket väl skulle kunna vara neoistisk genomfördes för tio år sedan, när Oscar Swartz och hans kumpaner lurade Reuters genom att plantera en fejkad stornyhet på Tass.net, som såg ut att vara den forna sovjetiska nyhetsbyråns hemsida. Hemsidan var registrerad på webbyrån Komintern, som låg i Stockholm men även saluförde e-postadresser på Novosibirsks officiella subdomän. Tidigare ikväll avslöjade Oscar att han fortfarande kan nås på den mäktiga – och oerhört akademgorodiska – adressen chiefscientist@komintern.nsk.su.

Inga belägg finns dock för att Oscar Swartz skulle vara neoist. (Eller så vet han bara inte om det.) Det ska även understrykas att Vox Vulgaris aldrig haft något med neoismen att göra, även om vi må ha företrätt ett förhållningssätt till medeltiden som vissa kanske skulle kalla neoistiskt. Vår Sibirienturné är resultatet av ett slumpmässigt möte med ryska musiker på Gotland för några år sedan. Eller...?
Misstanken smyger sig på: Har vi i Vox Vulgaris, oss själva ovetandes, tilldelats en roll i neoismens korståg?

The project is to find the city of AKADEMGOROD and, by being there, justify the city. /.../ The goals of the crusade are to find the city and then establish the reality of Neoism into the reality of AKADEMGOROD. BE A PART OF AKADEMGOROD.

Författares ekonomiska villkor, 1943 och idag

2007-02-18T13:58:00.000+01:00

Kvantitativa resonemang må höra till ovanligheterna här på Copyriot, men häromdagen hittades ett förhållande mellan siffror som väcker en intressant tanke, om än utan att bevisa något särskilt.
Siffrorna fanns i en bok som gavs ut 1943 om vad som senare kom att kallas "upphovsrätt" (det ordet fanns då ännu inte på svenska), skriven av Erik Gamby som senare författade en hel rad böcker om kulturpolitiska ämnen.
Erik Gamby diskuterar författares ekonomiska villkor, och konstaterar att författare (vari han inräknar både skönlitterära, fackförfattare och frilansande tidningsskribenter) har omfattande merkostnader för utövandet av sitt yrke. Exempelvis:

En författare behöver först och främst en lugn arbetsplats. /.../
En författare måste köpa och läsa litteratur i större utsträckning än andra människor. /.../
Det är också ganska nödvändigt att en författare ser sig omkring i världen.

Utifrån detta gör Erik Gamby en överslagsräkning:

Personligen skulle jag tro att en skönlitterär författare, som inte skall sättas på svältkost, behöver förtjäna minst 10.000 kronor om året, om han skall ha råd med de omkostnader, som är förbundna med arbetet.

Tio tusen kronor om året låter kanske inte mycket, förrän vi jämför med löneläget i allmänhet:

Det är bara en liten bråkdel av Sveriges befolkning, som kommer upp till en inkomst på mer än 3.000 kronor om året.

En författare behövde alltså – om vi får tro denna 64 år gamla handbok i immaterialrätt – tjäna tre-fyra gånger mer än en höginkomsttagare.
Jag har inte jämfört med konsumentprisindex eller liknande. Men proportionerna är så slående att det, förutsatt att skriften i fråga inte fabulerar fullständigt, blir svårt att komma undan tanken att författares ekonomiska grundvillkor idag har förbättrats radikalt. Och det handlar då inte om inkomstsidan, utan om att författandets extra omkostnader verkar ha decimerats rejält.

Av de tre kostnader som Erik Gamby nämner, är det svårt att säga något om skrivarlyan, men generellt så framstår det ändå som möjligt att arbeta hemifrån med datorn även för personer som bor litet. Andra kostnaden är kanske intressantast: Att författare behöver läsa mycket befintlig litteratur ansågs på 1940-talet oundvikligen medföra en svidande räkning för böcker och tidskrifter. Relativt sett borde den faktorn ha minskat radikalt sedan internettillgång (lika dyr oavsett hur mycket text man läser) börjat ses som en del av en grundläggande levnadsstandard. Utlandsresor, för det tredje, har bevisligen sjunkit våldsamt i pris, till den grad att en inrikes tågbiljett ofta är dyrare än ett flyg till Sydeuropa.

Inte vore det rimligt med att idag räkna med att man måste ha inkomster på en miljon om året för att över huvud taget kunna skriva böcker utan att svälta? (Siffran en miljon är en grov överslagsräkning: två extra nollor på fyrtiotalets årslöner.)

Man kan inte kräva att Erik Gamby skulle ha förutspått denna långsiktiga utveckling med sjunkande utgifter; vad han såg 1943 var att författare och skribenter behövde driva upp sina inkomster, och inte minst förmå tidskriftsförlagen att sluta publicera artiklar för vilka inget honorar betalats.
Framgångsmodellen såg han genom att snegla på kompositörerna, som 20 år tidigare hade bildat Stim. I sin bok föreslog alltså Erik Gamby att även skribenter skulle gå samman och idka kollektiv rättighetshantering:

Författarna behöver mer än väl en motsvarighet till det organ, som tonsättarna förstått att skaffa sig i Stim. De behöver en litteraturbyrå, som noga övervakar att deras ekonomiska intressen tillvaratagas

Vi kan bara spekulera över vilka konsekvenserna hade blivit, om Litteraturbyrån hade blivit verklighet. Rimligen hade de satt ett fast pris per bokstav – precis som Stim sätter ett fast pris per sekund musik – att multiplicera med en tariff för upplagan. Sannolikt skulle man också – precis som Stim – få anställa ett antal "textkonsulenter" som bedömde vissa slags texter som mer "seriösa" och därför förtjänta av större del av kakan. Tidningarna skulle aldrig behöva betala pengar direkt till frilansare, utan bara en saftig klumpsumma direkt till Litteraturbyrån.
Internet och bloggexplosionen skulle möjligen få Litteraturbyrån att kräva s.k. bredbandsskatt, men samtidigt ställa dem inför en akut men i längden omöjlig gränsdragning mellan okvalificerade och "riktiga" författare.
Men nu blev det inte så. En lärdom från det hela borde vara att förbättrandet av de ekonomiska villkoren för kreativt skapande kan ske minst lika mycket genom utgiftsminimering som genom inkomstmaximering.

Fortsatt plagiatjidder

2007-02-15T00:00:00.000+01:00

Minns ni plagiatanklagelsen mot ett av bidragen på Modernautställningen 2006?
En tavla av Markus Andersson, som var del av ett konceptuellt bidrag av Dorinel Marc, inbegrep en bild på Christer Pettersson som tycktes målad efter förebild av ett extremt känt pressfoto på denne. Fotografen Jonas Lemberg polisanmälde, med stöd av sitt fackförbund, men i september rapporterades att åklagarkammaren i Västerort lagt ned förundersökningen.
Men facket begärde överprövning och nu rapporterar Journalisten att överåklagare Sven-Erik Alhem beslutat att (åter) inleda en förundersökning.

– Glädjande, säger Catharina Ekdahl, jurist vid SFF, Svenska fotografers förbund. Jag hoppas på fällande dom. Detta kan för en gång för alla klargöra att det inte går att använda fotografier som förlagor, utan tillstånd från fotografen.

Struntprat, såklart. Några regler för hur man får använda förlagor finns inte i upphovsrättslagen. Vad som finns är en flummig gränsdragning mellan idé och uttryck som kallas "verkshöjd", och som är helt beroende på sedvänjor. Även utan att det finns någon formaliserad "citaträtt" för bildkonst, är chansen därför rätt stor att Fotografförbundet förlorar mot den konstnärliga friheten.

För övrigt kan vi kallt räkna med ännu en våg av plagiatanklagelser och polisanmälningar i samband med att melodifestivalen avgörs i mars. Ingen musikmatematisk mjukvara tycks kunna rubba den naturlagen.

Vanity Fair

2007-02-14T12:58:00.000+01:00

Steven Daly – en gång trummis i inflytelserika Glasgowbandet Orange Juice, idag contributing editor på Vanity Fair – besökte ju Stockholm i somras.
Sedan dess har kunnat ta god tid på sig att skriva en lång text kring fildelningsfenomenet, med särskilt fokus på The Pirate Bay och med utgångspunkt från sina personliga erfarenheter av torrentsajten UKNova, där han laddat ner och upp närmare en terabyte av gamla brittiska teveserier. ("The cost of two burned-out hard drives seemed like a small price to pay.")

Nu är reportaget i tryck, och det känns hyfsat fett att vara med just i Vanity Fair's Hollywood Issue (vilken, vad jag förstår, dessutom har extra hög upplaga).
Texten är lång, pendlar mellan personligt och politiskt, och illustreras enbart av bilder tagna i Stockholm på oss i Piratbyrån och The Pirate Bay. (OK, har inte sett den på papper ännu. Får den i brevlådan snart, men förhoppningsvis hinner någon före med att länka en scannad version.)

If the online file-sharing universe is the Wild West, Sweden is Dead wood – a place where the rule of law leaves barely a footprint. Thanks to a combination of national copyright laws, laissez-faire social attitudes, and inexpensive and superior bandwidth, gentle little Sweden – which refers to itself as Europe's "duck pond"—has become a file-sharing fortress in which more than 10 percent of its nine million citizens trade digital material, much of it provided by the country's Pirate Bay site.

Steven Daly både besöker The Pirate Bay på nära håll och lyckas sätta dess roll i större sammanhang, som ett övergående stadium i fildelningens historia, emedan mer anonymiserade fildelningstjänster är under utvecklande. Dessutom intressanta inpass om hårdvaruindustrins roll.
Marcus citeras angående hur skivindustrin drev användare från Kazaa till Bittorrent – bara för att ytterligare generalisera krisen till filmindustrin. Själv får jag bland annat uttrycka en analys som på samma gång beskrivs som "torrt akademisk" och i samklang med David Bowie.
Anakata uppger Robot Chicken som filmisk favorit, i samband med att Vanity Fair besöker hans företag PRQ. Jonas Birgersson krediteras för sin underrättelsebakgrund, och får in ett lysande citat:

There are new business rules, and some art forms won't be able to be supported anymore. I mean, in ancient Rome they used to stage full-scale naval battles in the Colosseum. We don't do that anymore.

Demonstrationer på lördag

2007-02-14T12:35:00.000+01:00

Piratpartiet, Grön Ungdom, Liberala Ungdomsförbundet med flera kallar till demonstrationer mot FRA:s planerade massavlyssning nu på lördag. Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå.
Mer information här, samt här.

Pizzapirater

2007-02-12T18:05:00.000+01:00

Renato's pizzeria i Ängelholm känner sig piratkopierad av nyöppnade Renatos pizzeria i Helsingborg. Och då inte bara till namnet – vilket i sig är en rätt simpel varumärkesfråga, där Bolagsverket kommer säga åt Helsingborgspizzerian att byta ut sina namnskyltar för att undvika sammanblandning.
Det verkligt spännande är att Yolbir Rehber som äger Renato's i Ängelholm dessutom anser sig ha ensamrätt på sin matsedel:

– Han har tagit hela min pizzameny! Han har inte ändrat något. Man får inte göra så! Jag har patenten och den [sic!] har jag visat för honom. /.../
– Jag har pratat med honom, men han fattar ingenting. Jag har patenten och den [sic!] har jag visat för honom. Det är punkt slut, replikerar Yolbir Rehber.

Patent på pizza? Nåja, Aftonbladets ovanligt ordagranna citering får väl tolkas lite; vi antar att någon annan typ av immaterialrätt avses, som alltså skulle kunna omfatta en typisk pizzameny.
Upphovsrätt? Knappast. Maträtter omfattas av gammal tradition inte av upphovsrätten. (Hur kreativt originell kocken än varit, kvalificerar hans skapelser aldrig som "konstnärliga verk"; Kants definition att det sköna "behagar, men på ett fullt intresselöst sätt" uppfylls uppenbart inte av en vrålhungrig pizzeriagästs relation till vad som ligger på tallriken.) Eller skulle pizzornas namn vara upphovsrättsskyddade? Jovars, skulle förvisso vara kul att höra advokaten hävda verkshöjd på en Capricciosa, eller bevisa att Renato's varit först med pizzorna "Sweden" och "Pizza Skåne".

Enskilda pizzor är alltså allmängods. Den som samlat en mängd pizzor i en meny skulle kanske högst teoretiskt kunna hävda databasskydd, som är en av de mer mystiska immaterialrätter som tillkommit på senare år. Men det blir svårt att komma ifrån ett uppenbara faktum att pizzeriors matsedlar av sedvänja är kopior av varandra – såväl pizzatitlar och ingredienser som ordningsföljden – oftast avslutat med några lokala specialiteter, med mer eller mindre fantasifulla namn och ingredienser.
Ett seriöst försök har faktiskt gjorts att föra in pizzorna under immaterialrättens domäner. Italien uppges ha krävt att EU ska skydda namnen på vissa traditionella italienska pizzor från påstådda pizzaklåpare, men tycks inte ha haft någon framgång.

Inte heller kan italienarna luta sig på den särskilt snåriga regleringen av geografiska ursprungsmärkningar, som visserligen omfattar viner som champagne och ostar som gorgonzola men icke pizzor – även om så mycket väl vore tänkbart. Om vi ponerar att detta vore fallet, skulle pizzan Capri endast få tillverkas på ön Capri och bakfyllefavoriten Napolitana endast i Neapel, medan fabriker belägna uppe på vulkanen Vesuvius skulle få monopol på att förse världen med djupfrysta Vesuvio.
Spännande tanke. Såväl Renato's i Ängelholm som Renatos i Helsingborg skulle då klassas som pizzapirater om de inte hittade på nya namn på sina pizzor. Kunderna skulle dock gissningsvis sakna standardiseringen. Hur någon form av immaterialrätt skulle kunna bidra till förnyelse av pizzakulturen är, eh, minst sagt tveksamt. Låt bäste kock vinna!

Oscartorrents

2007-02-12T16:47:00.000+01:00

Ingen kan väl ha missat lanseringen av Oscartorrents.com, inklusive de kaxiga orden från The League of Noble Peers.
Gillar annars skarpt Expressens rapportering, som inte ens ids relatera till att några fortfarande anser fildelning vara kontroversiellt.

Indiebolag vägrar låta IFPI tala i deras namn

2007-02-10T10:38:00.000+01:00

Antar att alla redan har läst på Piratbyrån och hos Swartz om IFPI:s senaste utspel, att polisanmäla innehavare av Direct Connect-hubbar. Ett saftigt försök att flytta fram gränserna och kriminalisera "de som indirekt driver möjligheterna till fildelning", vilket förstås i förlängningen kan omfatta i stort sett vad och vem som helst.

IFPI är noggranna med att framställa sig som representant för samtliga skivbolag, "även de riktigt små bolagen", eftersom de senare i den mån de är anslutna till de oberoende bolagens organisation SOM är indirekt anslutna till IFPI – även om alla vet är att det är de fyra (snart kanske tre) globala bjässarna som dirigerar antipiratverksamheten.
Därför är det välkommet att åtminstone två indiepopbolag – Hybris och Songs I wish I had written – omedelbart satte ner foten och förkastade IFPI:s vansinniga syn på det digitala. Vi kommer ihåg det tills nästa gång IFPI, i medieutspel eller remissvar, påstår sig uttrycka "skivbolagens" åsikter.

Datorspelsbranschen lämnar upphovsrättsekonomin bakom sig

2007-02-09T12:24:00.000+01:00

Visserligen är det ingen nyhet att datorspelsföretag mycket väl kan tjäna pengar på att deras programvara sprids fritt. Men ändå är det kul att saken uppmärksammas, som idag av IDG i artikeln "Pirate Bay bra kanal för svenskt spelföretag".
Det handlar om företaget Lockpick, sprunget ur datorspelsutbildningen i Skövde, som nästa vecka lanserar onlinerollspelet Dreamlords och nu skaffar lite extra uppmärksamhet genom att understryka att de bara tycker det är bra om spelet sprids via fildelningsnätverk:

– Vi tjänar pengar på prenumerationer, inte på själva klienten. Alla sätt som klienten sprids på är bra, säger David Rosén, vd på Lockpick /.../
Det kostar 12,95 euro eller 14,95 dollar i månaden att spela Dreamlords. Med 100 000 spelare ger det intäkter på över 10 miljoner i månaden. Men Lockpick tror på lönsamhet snabbare än så, kanske redan efter en månad.

En intressant omkastning har skett: Innan internet hade datorspelsföretagen ett större intresse av att kontrollera kopieringen av sina spel, eftersom deras enda affärsmodell då var att sälja exemplar. Men nu – medan skivbolagskoncerner hellre begår självmord än accepterar möjligheten att multiplicera datafiler – har de mest framgångsrika spelföretagen förstått att lämna upphovsrättsskyddet utanför affärskalkylerna, och i stället för att sälja exemplar sälja en tjänst.

Några som inte riktigt hängt med i utvecklingen är dock branschorganisationen MDTS – en av Antipiratbyråns huvudmän, om än långt mindre engagerad i verksamheten än vad Hollywoods MPAA är – som skriver på sin hemsida:

Upphovsrätten ger upphovsmannen rättigheten [sic!] och möjligheten att kunna försörja sig på sitt skapande. /.../
Piratkopiering av datorspel skadar alla aktörer i datorspelsbranschen och i slutändan konsumenten. Om ett datorspel inte säljer tillräckligt på grund av att spelet piratkopieras fritt på Internet så kommer samtliga nyss nämnda aktörer att ha mindre resurser för framtida datorspel.

Uppenbarligen är MDTS fast i bilden av sin egen bransch som en renodlad "innehållsindustri", trots att det uppenbarligen inte (längre) är fallet.
Styrkan och faran i sådana villfarelser ska dock inte underskattas. Mentalt fortsätter många att likställa "kultur" och "content", även efter att den ekonomiska utvecklingen i hög grad gått vidare.

The Oil of the 21st Century

2007-02-08T12:49:00.000+01:00

Ikväll flyger jag till Amsterdam och några dagars förberedande möte för "The Oil of the 21st Century. Perspectives on Intellectual Property" – ett ambitiöst projekt som ska att utmynna i en stor tillställning i Berlin i september detta år. Inriktningen framgår av följande text som skickats ut i förväg:

"Intellectual Property is the oil of the 21st century" - this quote by Mark Getty, chairman of Getty Images, one of the world's largest Intellectual Proprietors, offers a unique perspective on the current conflicts around copyrights, patents and trademarks. Not only does it open up the complete panorama of conceptual confusion that surrounds this relatively new and rather hallucinatory form of property - it must also be understood as a direct declaration of war.

The "War Against Piracy" - a preventive, permanent and panic-driven battle that defies the traditional logic of warfare - is only one of the many strange and contradictory crusades that currently take place at the new frontier of Intellectual Property. Under the banner of the "Information Society", a cartel of corporate knowledge distributors struggle to maintain their exclusive right to the exploitation and commodification of the informational resources of the world. With their campaign for "Digital Rights Management", the copyright industries attempt to simultaneously outlaw the Universal Computer, revoke the Internet and suspend the fundamental laws of information. Under the pretext of the "Creative Commons", an emerging middle class of Intellectual Proprietors fights an uphill battle against the new and increasingly popular forms of networked production that threaten the regimes of individual authorship and legal control. And as it envisions itself drilling for "the oil of the 21st century", the venture capital that fuels the quest for properties yet undiscovered has no choice but to extend the battlefield even further, far beyond the realm of the immaterial, deep into the world of machines, the human body, and the biosphere.

But while Intellectual Property struggles to conquer our hearts and minds, ideas still improve, and technology participates in the improvement. On all fronts, the enormous effort towards expropriation and privatization of public propery is met with a strange kind of almost automatic resistance. If piracy - the spontaneously organized, massively distributed and not necessarily noble reappropriation and redistribution of the Commons - seems necessary today, then because technological progress implies it.

Technological progress - from the Printing Press to the BitTorrent protocol - is what essentially drives cultural development and social change, what makes it possible to share ideas, embrace expressions, improve inventions and correct the works of the past. Human history is the history of copying, and the entirely defensive and desperate attempt to stall its advancement by the means of Intellectual Property - the proposition to ressurect the dead as rights holders and turn the living into their licensees - only indicates how profoundly recent advancements in copying technology, the adaptability and scalability they have attained, the ideas and habits they are creating, are about to change the order of things. What lies at the core of the conflict is the emergence of new modes of subjectivation that escape the globally dominant mode of production. The spectre that is haunting Intellectual Proprietors world-wide is no longer just the much-lamented "death of the author", but the becoming-producer and becoming-distributor of the capitalist consumer.

The world has irrevocably entered the age of digital reproduction, and it is time to revisit the questions that Walter Benjamin raised in the light of photography and film: how to reaffirm the positive potential and promise that lies in today’s means of reproduction, how to refuse the artificial scarcity that is being created as an attempt to contain the uncontrolled circulation of cultural commodities, how to resist the rhetoric of warfare that only articulates the discrepancy between the wealth of technical possibilites and the poverty of their use, and how to renew the people's legitimate claim to copy, to be copied, and to change property relations.

In order to deconstruct - and to develop radically different perspectives on - the "oil of the 21st century", there is an urgent need for approaches that provide fewer answers and more questions, produce less opinion and more curiosity. The coils of the serpent are even more complex than the burrows of the molehill, and the task is to trace, with the same bewilderement that befell Franz Kafka at the advent of the modern juridical bureaucracies, the monstruous, absurd and often outright hilarious legal procedures and protocols of the Intellectual Property Era.

The Oil of the 21st Century drivs av Bootlab i samarbete med The Thing, Waag Society och indiska Sarai, och med ekonomiskt stöd av Kulturstiftung des Bundes.
För den som råkar befinna sig i Amsterdam på lördag kväll, kan nämnas att det då blir ett öppet möte med presentation av projektet, klockan 20 på Waag.

Piratjägares polisbefogenheter

2007-02-02T21:50:00.000+01:00

En bra grej med att fler nu uppmärksammar att piratjägare kan få polisbefogenheter, är att jiddret om vem som ska få registrera IP-nummer – som alltför länge fått skymma fildelningskrigets mer långsiktiga ödesfrågor – nu kan läggas på hyllan. Huruvida antipirater upprättar listor på siffror eller inte (vilket för övrigt är omöjligt att kontrollera) var hela tiden en överskattad fråga, som nu bleknar i jämförelse med EU-direktivet IPRED som justitiedepartementet räknar med att ha som färdigt lagförslag under våren.

Reglerna slår fast att upphovsrättshavare ska ha rätt att avkräva information om intrångsgörande varors ursprung och distributionskanaler. Men vilken typ av varor eller spridningssätt det gäller definieras inte. Det betyder att justitiedepartementet nu har som uppgift att tolka direktivet för svensk lag och avgöra om det ska gälla även för aktiviteter på internet.

Vart det lutar är alltså rättsligt unikt privilegium för Antipiratbyrån och IFPI attm helt utan polisiär inblandning, direkt från internetleverantörerna få kräva ut namn och personnummer på de abbonenter som i ett givet ögonblick innehaft ett IP-nummer, som antipiratorganisationerna uppger har tillhört en misstänkt fildelare.

Två frågor förefaller särskilt angelägna. Den ena är vilka ytterligare tvång som ska påläggas alla leverantörer av internettjänster att verkligen lagra dessa uppgifterna; det lutar obevekligen åt vad vi har kallat individualization of peers, med allt vad det innebär av bl.a. förbud mot trådlösa nätverk som inte identifierar en person bakom varje adress. Den andra frågan, som är allra mest spännande, gäller vilka "upphovsrättshavare" som ska få bli privatdetektiver med statligt privilegiebrev. Om den aspekten av IPRED skrev Copyriot redan i augusti, under rubriken "Är du upphovsman? Extraerbjudande: Bli spion!".

Det lär bli en spännande och skrämmande vår, förutsatt att dessa (och andra) frågor ställs – gärna verbalt, ännu hellre genom ett aktivt situationsskapande.

"Dear Inhabitants of the 'legal' Commons..."

2007-01-27T16:51:00.000+01:00

Last May we attended a workshop in Amsteram titled Shades of the Commons, which "brought together artists, theorists, critics, curators, social scientists and software programmers from India, the Netherlands, Germany, Austria, France, Sweden and the United Kingdom."
One of the participiants was Shuddhabrata Sengupta (Sarai/Raqs, New Dehli), who is by a coincidence also participating in an exhibition at Lunds konsthall which opened last week. (Lars Vilks heavily criticizes the curatorial pretentions.)

Shuddha wrote a summary of our discussions in Amsterdam in the form of a very special letter, elaborating the refusal of whitewashing the darker shades of the commons. Some quotes:

Dear Inhabitants of the 'legal' Commons,
(...)
We appreciate and admire the determination with which you nurture your garden of licences. The proliferation and variety of flowering contracts and clauses in your hothouses is astounding. But we find the paradox of a space that is called a commons and yet so fenced in, and in so many ways, somewhat intriguing.
(...)
Your 'commons' is not a place that we can share in easily. Because, often, when you ask us for what we 'own', we have to turn away from your enquiring gaze. We own very little, and the little that we own is itself often under dispute, because no one has bothered to keep a detailed enough record of provenances. In these circumstances, if we had listen to your stipulation to share only that which we own, hardly anything would have been passed around. And for life to continue, things have to pass around. So we share a lot of things that we have never owned. They are 'borrowed'.

You call this piracy. Perhaps it is piracy. But we have to think of consequences. The consequences of absences of the infrastructures that make a culture of sharing that is also a culture of legality possible. In the absence of those infrastructures, we have to rely on other mechanisms. When you do not have a public library, you have to invent one on the street, with all the books that you can muster, with everything you can beg, or borrow. Or steal.

All we ask, dear inhabitants of the 'legal' commons, is for you to let us be. To be a little cautious before you condemn us. A world without our secret public libraries would be a poorer world. It would be a world in which very few people read very few books, and only those who could own things were the ones who could share them. It would also mean a world in which, eventually, very few people write books. So instead of more, there would in the end be less culture to go around.
(...)
Learn about us by all means if you must, argue with us by all means, but do not rush to destroy the wilderness we inhabit. We admire your carefully cultivated garden. We know it is not easy for you to let us enter that space. We understand and respect that. We do not ask to be appreciated in return for the fact that we prefer hiding in the undergrowth of culture. All we ask for is the benevolence of your indifference. That will do for now.

We remain, yours
Denizens of Non Legal Commons, and those who travel to and from them.

Based on discussions among: Shaina Anand, Namita Malhotra, Paul Keller, Lawrence Liang, Bjorn Wijers, Patrice Riemens, Monica Narula, Rasmus Fleischer, Palle Torsson, Jan Gerber, Sebastian Lütgert, Toni Prug, Vera Franz, Konrad Becker & Tabatabai

The whole letter is now posted on Nettime, and now also published in a reader, In the Shade of the Commons, also featuring texts by Lawrence Liang about pirate aesthetics, Jamie King about gang power, Felix Stalder on open culture, Saskia Sassen on urban topographies, and many more. You can download the book as PDF.

Why we're still not content with "content"

2007-01-27T04:01:00.000+01:00

Jonas Andersson from the Liquid Culture crew at Goldsmiths College has written a piece in response to the published version of a presentation we held at 22C3 in Berlin just over a year ago, where we presented some concepts in relation to Piratbyran's activities.
This response is published as a chapter in a recent book, under the name The Pirate Bay and the ethos of sharing [pdf]. I find some of it worth commenting – in English, for once – and if some if it might be about details, it's only in order to try to highlight how our approaches are different (but not opposed).

Rasmus Fleischer and Palle Torsson — the authors behind the influential ‘grey commons’ speech — insist on talking about file-sharing as a horizontal activity; /.../ They thus equate ‘grey’ /.../ with the blurring of distinction between consumers and producers (they actually hold that the demarcation between these two is ‘impossible to institutionalize’).
I see this refusal to distinguish between ‘consumers’ and ‘producers’ as a strategic, arguably even propagandistic move

What does it mean that the distinction between "consumers" and "producers" is impossible to institutionalize? Simply take a look at the existing copyright collectives. All the billions they collect by license fees on music in public places, on online streaming services like Last.fm, from cassette tapes and MP3 players. The money is supposed to "compensate the copyright holders", but the only way to identify any formal approximate of the group of humans known as the cultural producers, the systems have to rely on playlists from (highly formatted) FM radio stations. That, I'd say, is proof that such a distinction is impossible to institutionalize.

But it certainly does not mean that we today live in a post-modern world where every instance of cultural consumption should be regarded equally "productive" as any traditional authorship.
I think that Jonas Andersson reads us through a lens heavily influenced by the British cultural studies tradition, thus understanding the Grey Commons speech as an "attempt at a positive retribution of the productive nature of consumption". But I'm not so sure about that. Maybe it's rather the other way around: The consuming nature of production (a point where we both nod towards Walter Benjamin). It's exactly, as Jonas Andersson write, about "consumption so thorough, intense, dedicated that it goes into overdrive, becomes explicitly productive".
In a later lecture, I characterized "contemporary cultural production not as the opposite of consumption, but rather as a deviant kind of excessive and passionate consumption". And that's why I'm still not satisfied with asserting that consumption is "the primer ... the true locus of culture". We agree that consumption and production are false opposites, but I would like to add that it's mainly because it obscures the really much more useful concept: performing.

And that's also what I want to point at, when Jonas Andersson defends the word "content" against our indeed sweeping attack on it:

Even more problematic is the further assertion /.../ that we should refuse the term ‘content’ on the whole and instead talk about the Internet solely in terms of ‘communication'.
I find this not only counterintuitive but devaluing towards the work of us actual media producers: I for one certainly do not see my own creations as sheer ‘communication’ — I value them as true artefacts of beauty and non-conformance, although they are entirely digital. Eminent theorists like N. Katherine Hayles have shown that also virtual objects have materiality.

The materiality is the performative – "the art happens here" as elegantly visualizes in the Net Art Diagrams. Why communication should imply a denial of materiality is indeed hard to understand.
"Content" – the astracted object of copyright law – means immateriality, denial of context.

That abstracting "content" means eliminating the performative aspect always present in media use, becomes extremely clear by reading governmental strategy papers about "creative industries", like the recent The economy of culture in Europe.

the entertainment industry /.../ treat p2p as a clear and present danger

The formulation reveals a content-based definition of the entertainment industry which I find unfortunate, as it excludes everything from festivals and clubs to web communities (who largely affirm p2p, to some extent), only including the "immaterial" businesses in the "entertainment industry".
Maybe it's better to distinguish between a "content industry" on one hand, and an "entertainment sector" or "cultural sector" on the other, with the important difference that this sector is to a large extent "beyond measure"; immersed in a grey economy, and intermingled through performative acts with all other sectors of the economy.
Jonas Andersson warns against the risk of devaluating artworks and media producers; I rather see the risk of devaluating performances and performers, a risk that will probably remain strong as long as economic discussions about culture keep relating to the copyright discourse (if even in an antagonistic way!).

Of course a focus on communication, rather than content, does not make away with the need to talk about works of art. But we cannot wish away the fact that P2P networks are communication media, whee you are "fetching data" – even if you do it in order to be "copying artworks".
File-sharing becomes a consumer tool", Jonas writes. And that's probably correct – sociologically speaking. But understanding the dynamics of the file-sharing phenomenon cannot be the work of social sciences alone.
Horizontality is not altruism. But it makes effective information infrastructures. Information does not want to be anything. But internet will not listen to reason.

It is not the matter of ‘rights,’ like in the alleged ‘right’ of acquiring information for free; /.../
To put it bluntly: People copy because they can. Now deal with it.

I couldn't agree more.

Play is the new grey!

Åtta teser om teknikneutralismen

2007-01-26T15:20:00.000+01:00

Förra inlägget var uppvärmning, kommentarerna extra input; nu testar vi att extrahera fram en definition i punktform av vad vi har kommit att kalla "teknikneutralismen":

Teknikneutralismen är ett symptom på vanmakt hos en styrande instans, men en vanmakt som tar sig uttryck i expansion.
Motsatsen till teknikneutral lagstiftning är inte teknikspecifik lagstiftning. Tvärtom. När det blir uppenbart att teknikneutralismen inte lyckats foga samman olika medietekniker till en legal enhet, dyker förslagen om teknikspecifika ingrepp upp som ett brev på posten, för att fylla ut gliporna. Motsatsen till teknikneutralism är snarare pragmatism.
Teknikneutralismen omger sig alltid med sina bästa vänner: orden "bara" och "oavsett".
Teknikneutralismen förutsätter en slags platonsk idévärld, dit sedvanor förknippade med gamla medier med tiden kan smusslas in och ges en "evig" skrud.
Ett vanligt exempel är antagandet att det finns en "radions idé", vilken sedan manifesteras genom olika medietekniker (tråd, AM, FM, internet...) Idén och tekniken ges sedan olika ontologisk status. Medieteknikerna ses som olika manifestationer av samma idé, vars skillnader slätas över.
Särskilt karakteristiskt är att teknikneutralismen används för att maskera förflyttade gränsdragningar mellan privat och offentligt. Just därför är idén om teknikdeterminism omöjlig att separera från den mystiska utopin om en välfungerande upphovsrätt på internet.
Teknikneutralismen är ett sätt att förtränga det ohanterliga till framtiden. Var gång den förekommer finns goda skäl att spekulera kring ett eventuellt "return of the repressed".
Teknikneutralismen är inte konservativ, även om det går att förledas till att tro det. Vanligen framställer den sig som en sansad kompromisslösning, för att inte säga som en snusförnuftig antiintellektualism som värnar status quo. Men i själva verket är teknikneutralismen till sitt väsen varken framåt- eller bakåtsträvande, utan först och främst är den lössläppandet av ett gränslöst godtycke.
Vad är alltså teknikneutralitet? "En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande."

Är dessa teser praktiskt användbara, eller bara stundens infall? Den saken får vi nog tillfälle att pröva under året – något säger mig att det 2007 kommer produceras en hel uppsjö av kommittédirektiv, SOU:er och propositioner där ordet "teknikneutral" används som ledstjärna.

Teknikneutralismen spökar igen

2007-01-24T22:55:00.000+01:00

Andra har redan kritiserat "Odenbergsamhället", särskilt efter att rafflande uppgifter framkommit om regeringens trixande för att ge FRA rätt att avlyssna all kabeltrafik som passerar rikets gränser. (Verkar klubbas, symboliskt mildrat.)
Den politiska debatten får föras annorstädes. Här ska vi nöja oss med att kommentera ett litet ord, som bara förekommer sex gånger i lagrådsremissen men är ack så signifikant. Teknikneutral är ordet.

Hos trogna Copyriot-läsare ringer nog en klocka. Under 2006 kommenterades här bland annat om hur det beslutats om tevelicens på datorer, tillsatts vinklade utredningar om musik på internet och lagts fram omöjliga förslag om presstöd – allt i teknikneutralismens namn.
Talet om teknikneutralitet används flitigt för att vifta bort varje tanke på att olika medietekniker innebär olika förutsättningar för tanken på upphovsrätt. Ordet verkar ha blivit så trendigt på regeringskansliet att tjänstemännen där antagligen inte skulle reagera om en minister lade fram ett förslag för att samma trafikregler måste omfatta såväl cyklar som flygplan.

Tillbaka till försvarsunderrättelsebeslutet:

Grundtanken i lagförslaget är att skapa en teknikneutral lagstiftning. I klartext innebär det att Försvarets radioanstalt, FRA, som idag bedriver signalspaning mot luftburen information, också ges möjlighet att avlyssna information som sänds trådbundet i tele- och bredbandsnät.
– Det som gjort det akut att ta tag i frågan är att teknikutvecklingen har sprungit iväg, säger Mikael Odenberg.

Såklart att det skulle dyka upp här också. Så exakt vad innebär "teknikneutrala" regler för signalspaningen? Att "samma regler gäller oavsett i vilket medium övervakningen sker", enligt lagrådsremissen.

Regeringen anser att en lagreglering av signalspaningen i försvarsunderrättelseverksamheten därför bör vara teknikneutral på så sätt att signalerna rättsligt sett bör behandlas lika oavsett hur och från vilket medium kommunikationen inhämtas.

Ordet teknikneutral förekommer alltid tillsammans med ordet oavsett, och innebär alltid ett försök att släta över skillnader mellan olika tekniker. Antingen av ren lathet, för att det blir så svårt att vara lagstiftare om man ska hålla olika saker i skallen samtiigt – eller för att man från statens sida vill få till ett godtycke, som öppnar för en drastisk utvidgning av kontrollmöjligheterna.

I frågan om datalagring används teknikneutralismen för att släta över en avgörande detalj, att digitala medier saknar fysisk separation av adress och budskap. I frågan om att övervaka all kommunikation som passerar Sveriges gränser, slätar den över det faktum att digitala kommunikationer passerar gränser i oändligt högre uppfattning än den fysiska kommunikationen – exempelvis går inte ett brev från Malmö till Kiruna över någon gräns, medan ett e-mail till grannen sannolikt gör det.

Teknikneutralismen är en fördummande idé, som bara tas till av folk utan riktiga argument. Men om idén inte punkteras kommer den garanterat att användas på ännu lömskare sätt framöver. Kanske borde man sammanställa en svart lista över alla politiker som uttalat sig teknikneutralistiskt? (Odenberg, Bodström och Hillevi Larsson kan ju skrivas upp till att börja med.)

Gråzoners existens erkänns av IFPI

2007-01-22T22:22:00.000+01:00

Hittade detta först nu, men nog är det en smula intressant:

– Vår inställning är att alla som gör musik tillgänglig på nätet ska ha tillstånd, men visst finns det rejäla gråzoner - vi representerar även de riktigt små bolagen som kanske bara vinner på att uppmärksammas på en blogg. Skillnaden mellan det och någon som läcker ut hela Robbie Williams nya skiva är enorm, säger Magnus Mårtensson, jurist på Ifpi, de svenska skivbolagens branschorganisation.
(GP, 2006-12-30; ur en artikelserie om MP3-bloggar.)

Jag kan inte minnas att IFPI tidigare uttalat sig i andra termer än svartvita; varje oauktoriserad kopia är en piratkopia, och varje piratkopia är en förlorad försäljning. Att Magnus Mårtensson tar ordet "gråzoner" i sin mun känns som ett tecken på en tillhyfsad diskussion. Återstår då bara andra steget: Att få IFPI att erkänna att de representerar just sådana produkter som "Robbie Williams nya skiva" gentemot den långa svansen som förmår dra nytta av fildelning och MP3-bloggar.
För påståendet att IFPI "representerar även de riktigt små bolagen" må vara sant i en formell mening, men det betyder ju inte att IFPI har de små bolagens mandat för sitt krig mot nätet.

Så här ligger det till: IFPI ser sig som den världsvida representanten för skivindustrin. En titt på ledningsstrukturen bekräftar dock, föga förvånande, att de fyra stora bolagen (Warner, EMI, Universal, SonyBMG) har en särställning. Så hur kan då IFPI hävda att de representerar "även de riktigt små bolagen"? Jo, SOM, Sveriges Oberoende Musikproducenter, där allehanda pyttebolag är medlemmar, bildades 1975 under namnet NIFF (Nordiska ickekommersiella fonogramproducenters förening) just för att de inte kände sig representerade av IFPI. Sedan föll de nordiska proggkollegorna bort och man bytte namn. Men varför anslöt man sig till IFPI? Jag antar, men har inte kollat upp saken, att det fanns en morot som brukar stavas "vissa upphovsrätten närstående rättigheter", som omfattar musiker och skivbolag (inte kompositörer och förlag) och som gradvis har expanderat. Från 1986 och framåt innebär närståenderättigheterna t.ex. rätt till licenspengar från offentligt användande av musikinspelningar, fördelat på grundval av radio, och förmedlat via SAMI resp. IFPI.
För att få del av dessa pengar – som caféägare och andra ändå måste betala – var det nödvändigt av SOM att ansluta sig till IFPI svenska gruppen, som i det här avseendet fungerar som fördelningsorganisation. De har alltså inte valt att gå med i lobbygruppen IFPI, som dock mer än gärna stoltserar med att man har oberoende skivbolag som medlemmar, även om man förtiger att de är i praktiken maktlösa.

Kanske är detta inte hela bilden, möjligen har jag fått något om bakfoten. Därför är jag tacksam för kommentarer. Kanske t.ex. Hybris-Mattias kan hjälpa till att bringa klarhet i hela härvan: Varför småbolag är med i SOM, varför som är med i IFPI, exakt vad IFPI menar med att de talar för småbolagen, och vad småbolag i allmänhet tycker om att bli tillskrivna IFPI:s åsikter?

För att återgå till frågan om MP3-bloggar, kan för övrigt noteras att GEMA (tyska STIM) har gått till domstol för att stänga Rapidshare.com, ni vet den populära filspridningssajten som otaliga MP3-bloggare använder. GEMA:s ordförande säger rakt ut att han hoppas att domstolens utlåtande kommer bli till hjälp i GEMA:s framtida försök att sabotera "Web 2.0-tjänster såsom YouTube och MySpace". Vore det dock inte modigare att börja med att rakt på sak stämma sådana giganter?Eller varför inte gå rakt på sak och åtala Gmail, som ju inte ligger alltför långt från Rapidshare i funktionalitet...?

Uppdatering: GEMA vill alltså kräva ersättning för varje fil som skickas på Rapidshare....

Noteringar från sCrAmBlEd?HaCkZ! och från YouTube-festivalen

2007-01-21T18:57:00.000+01:00

Sven König/sCrAmBlEd?HaCkZ!, i onsdags på Moderna Muséet:

Sven König gör ljud i mikrofonen (ohörbara för publiken); hans mjukvara analyserar dem och upprepar dem i ungefärlig form som rytmiska repetitioner av korta fragment ur musikvideos, ovanpå ett trummaskinsbeat. (Om du inte känner till konceptet, så läs vår intervju med Sven König.) Som upphovsrättsattentat betraktat, blir det en fråga om tid; avgörs den eventuella överträdelsens "grovhet" av längden på det "stulna" (som i vissa fall begränsas till några sekunder), eller av längden på det presenterade resultatet (några få samplade sekunders musikvideo kan genom att loopas på olika sätt ensamt bygga upp fem minuters material).
Metadata, åter denna metadata... Alltsomoftast ligger en MTV-logga uppe i bilddukens högra hörn, ibland flimrar standardrutan med artist- och låtnamn nere i det vänstra. Det är väsentligt. Att inte försöka separera denna metadata från videons "content", utan tvärtom betrakta logotypen som en ingrediens av samma rang som själva musikvideon, kännetecknar ett stolt bemäktigande, som inte försöker sopan undan spåren av samplingen.
Hyperperformativitet flimrar förbi som ett pockande ord. När Salt-N-Pepa's sköna dansrörelser loopas rytmiskt i takt till spektralanalyserade samplingar, framstår de som allt mer maskinmässiga, allt mindre mänskliga (på ett sätt som kan leda tankarna till Bergsons Skrattet).
Musikvideons försök att återspegla känslan av musikalisk spontanitet punkteras systematiskt, men det performativa utplånas inte utan hoppar i stället ett snäpp vidare i skalan. Från Salt-N-Pepa's filmmedierade uppträdande inför en tevepublik, till en situation där medieringen sköts av mjukvara, medan filmen har transformerats till att bli ett av scenartistens attribut (av samma rang som instrument, kläder, danssteg). Eller?

Världens första(?) YouTube-festival, i fredags på biografen Tellus:

Alla närvarande var nog överens om att Piratbion lyckats styra upp ett succéevenemang!
Hög spexfaktor i massmedia innan, hög stojfaktor i den mer än fullsmockade biosalongen, och när det var slut surrade luften av idéer om hur fler annorlunda biografsituationer borde utprövas i framtiden.
Utan vidare skulle det, om man ville, gå att upprepa i en biograf mångdubbel storlek. Att få jubla och bua i en biosalong var en förlösande känsla, och även om det aktivistiga slagordsbrölandet från några grabbar på bakersta raderna periodvis blev för förutsägbart ("Fascist!" så fort lillfinansministern syntes, etc.) var det inget som störde helhetsintrycket.
Tillståndsmyndigheten var tydligen på plats. Vet inte hur mycket problem de åsamkade. Arrangemangsformen var i alla fall "slutet sällskap", dvs. obligatorisk föranmälan.
Ambitionerna hos arrangörsgruppen Piratbion verkar ha förskjutits i en spännande riktning. Från att, inför första stödfesten, ha talat om att iscensätta en konflikthandlingar genom att visa bioaktuella storfilmer, utan tillstånd men i ett relativt etablerat format, verkar de nu sjuda av idéer om att skapa annorlunda situationer där själva filmpreferenserna förändras, mer av deltagarkultur.
Listan över alla visade filmklipp tappade jag på en efterfest, men den kanske slängs upp på nätet i en eller annan form?
Angående metadata: Till skillnad från hur Sven König lät MTV:igheten ligga synlig i sin performance, hade Piratbion valt att genomföra en YouTube-festival där youtubigheten inte var direkt synlig på duken; inga "share this video" efter varje avslutat klipp, till exempel. Filmklippen hade laddats ner i förväg och visades från en dators lokala hårddisk.
(Föreslog en av arrangörerna att slänga upp hela samlingen som torrent, han hade inte tänkt på saken men skulle överväga saken. Om inte annat vore det en kul tidsdokumentation.)
Piratbion lät i stället YouTubes metadata lysa igenom i själva festivalupplägget, där var och en av de förhandsbestämda kategorierna utgjorde ett block, med smådråpliga effekter. Till exempel visades "Why must I cry", en kalkonkass hiphopvideo som nån deppig svart snubbe gjort, i avdelningen Pets & Animals, där någon tydligen hade placerat den...

IFPI:s krigsstrategi inför 2007: Rikta alla kanoner mot ISP-nivån och mot metadatan!

2007-01-17T18:12:00.000+01:00

Vissa kanske tycker att Copyriot genom följande anmärkning förfaller till tröttsamt ordmärkeri. Må så vara; vi har redan förklarat vår syn på hur talet om "laglig nedladdning" bara i andra hand handlar om att sälja filer. I första hand saluförs en ideologiskt färgad bild av verkligheten.
Ur ett TT-telegram som kablas ut idag:

Försäljningen av legalt nedladdad musik fördubblades under 2006 jämfört med året innan.

Nog är det lite lustigt att man säljer "nedladdad musik"? Om den redan är nedladdad, vad är det då som säljs? En licens som ger rätt att lyssna, dvs framställa otaliga kopior inom ens egen dator? Hm, kan förstå att storskivbolagen inte tycker det låter lika sexigt att sälja något sådant. Hur som helst, det var inte poängen här. För smaka på slutmeningen:

Sammanlagt laddades det ner 795 miljoner låtar, legalt, under 2006. (TT Spektra)

Sensationella siffror – om de vore möjliga att ta fram. Hur skulle det gå till, att räkna varenda enskild internetöverföring av en låt, som inte är olaglig?
Om någon skulle presentera en sådan siffra måste de, om siffran ska tas på allvar, bland annat ha mätt samtliga gånger under 2006 som en musikfil laddades ned (gratis) från någon av all världens netlabels (och då inte bara de som finns på Archive.org, utan också alla bolag som Hybris), samt varje gång som någon av dessa filer spridits vidare via P2P.
Dessutom måste de inte bara mäta det totala antalet MP3-nedladdningar från MySpace, utan på något sätt kunna skilja lagligt från olagligt. Samt, slutligen, låtsas som att "streaming" inte skulle vara en sorts nedladdning, alternativt räkna varje gång en låt spelats på Last.fm-radion till den totala summan av legalt nedladdade låtar.
Detta har nu inte gjorts. I stället syftar såklart siffran på antalet betala-för-en-fil-försäljningar, en affärsmodell som en av otaliga intressenter på musikområdet tycker borde vara allenarådande. Att TT okritiskt sprider vidare så taffliga utspel som vore det substantiell statistik är förstås inget oväntat, men likväl uselt.

Det hela handlar alltså om IFPI:s propagandastycke Digital Music Report 2007. I den går även att läsa följande märkliga påstående:

Following on from the highly publicised launch in Stockholm of an international wave of actions, the number of Swedish internet users regularly infringing music copyright fell from 24 per cent in 2004 to 14 per cent in 2006.

Tro't den som vill. Som källa anges ett företag som kallar sig Jupiter Research.
Enligt IFPI:s lite speciella och ytterst defensiva logik, betyder dock inte den påstådda piratkopieringsminskningen att man kan slå sig till ro och börja syssla med till exempel musik igen. Nej, tvärtom förutsätter de att siffrorna ska ses som en bekräftelse på att ännu större kanoner måste sättas in. Och här kommer det intressanta:

[Jupiter] Research suggests legal actions against large-scale P2P uploaders /.../ have helped contain piracy /.../. Yet actions against individual uploaders are only the second best way of dealing with the problem. IFPI is stepping up its campaign for action from ISPs and will take whatever legal steps are necessary.

En klar och tydlig kungörelse av vilken nivå IFPI vill föra kriget mot piratkopieringen på: Inte främst mot privatpersoner, utan mot internetleverantörer. Deras misslyckade försök att få Perspektiv Bredband att statuera exempel bör ses som generalrepetitionen inför 2007. Om den saken råder det inga tvivel, efter att man läst sida 19 i rapporten:

Internet Service Providers (ISPs) are the gatekeepers to the internet. They have it within their power to limit access to copyright infringing material and therefore hold the key to substantially reducing online piracy.
Technology similar to that used to block access to child pornography could be used to block access to websites that faciliate infringing file-sharing of copyrighted music. /.../
IFPI has asked ISPs to come to the table and address these isues voluntarily. Many of them initially made promising noises, but the discussions have so far gone nowhere and ISPs have generally refused to take effective action.
Governments have a vital role to play in requiring ISPs to engage in the fight against piracy.

Räkna alltså med att 2007 års stora piratstrid kommer att utkämpas mellan IFPI och internetleverantörerna. Avgörande kan då vara om internetleverantörerna solidariserar sig med varandra, eller om det lite mindre företag som lär bli först att föras till slaktbänken lämnas i sticket av sina konkurrenter.
Viktigt är också att förstå att det blir allt mer olämpligt att se det fildelningsfrågan som en strid mellan "små konsumenter" och "stora företag". Här handlar det om vilka principer som ska styra internet i framtiden. Det är ett särintresse, upphovsrättsindustrin, som ger sig på resten av världen.
Om IFPI får de sin vilja igenom, så att staten alltså börjar sätta upp listor av sajter som alla leverantörer av internettjänster måste blockera, då har det implementerats en ny typ av kontrollapparat som i förlängningen kan användas till att blockera det mesta. Vad, ja det beror bara på de rådande antipatierna inom statsapparaten.

Förvisso används barnporrblockeringen (som dock aldrig har gjorts juridiskt bindande) som retorisk spjutspets. Men alldeles bortsett från den hejdlösa jämförelsen mellan barnporrbilder och musikfiler, finns det en annan skillnad som måste förstås. Sajterna som IFPI vill att staten ska tvinga internetleverantörerna att blockera, exempelvis The Pirate Bay, tillhandahåller inte det material man vill åt, alltså upphovsrättsskyddade filer. De tillhandahåller en möjlighet (som förvisso också tillhandahålls av Google; vad som är att "uppmuntra" och "underlätta" är förstås bara en väldigt godtycklig gradskillnad) till utbyte av data.
Sorry för att jag ständigt länkar tillbaka till föredraget Between artworks and networks, men IFPI:s strategi bekräftar verkligen vad vi från Piratbyrån har sagt många gånger under det senaste året:

Anti-piracy today is not an all-out war against the unauthorised copying of copyrighted data. Such a war would be impossible to wage, as the weapons of mass reproduction are already decentralized into every single home. Rather, anti-piracy fights against the copying of uncopyrighted metadata; against the indexing, interlinking and globalizing of private archives. That is exactly what the ongoing case against The Pirate Bay is about: Not the distribution of copyrighted data itself – which takes place between millions of peers – but the distribution of metadata such as filenames, checksums and addresses.

Metadata är vad striden står om. Den saken kan inte nog betonas. Nog för att IFPI aldrig har gillat möjligheten att spela in från radio till kassettband eller annat. Men när de skriver på sidan 20 i Digital Music Report 2007 om "Digital Stream Ripping" som "en växande form av piratkopiering", antyds det var skon klämmer hårdast.
Vad IFPI går i taket är inte så mycket att den som rippar DAB-radio får överlägsen ljudkvalitet, som saken att de digitala radiosändningarna även innehåller metadata – information om artist, låtnamn och låtlängd:

someone can automatically identify and separate individual tracks from digital transmissions and store them for future playback in any order. This is not time-shifting a favourite radio show for later enjoyment. the problem with digital stream ripping is that once recorded, a transmission licensed for one-time listening can in effect be turned into a library of permanent, free, high quality downloads, each labelled with artist and track information.

The Horror! Strömmar kan förvandlas till nedladdningar! Som vi upprepat tidigare, är skillnaden förstås helt och hållet metaforisk. En ström är en nedladdning, den kallas bara inte för det så länge som informationen inte lagras permanent. Och vad som avgör om den lagras permanent är förstås bara hur mottagarmaskinen är konfigurerad. Kort sagt: IFPI vill på något sätt lägga sig i hur vi konfigurerar våra maskiner. Och än en gång, skriker de förstås på hjälp från staten. Bara staten kan upprätthålla den metaforiska åtskillnad av dataöverföringarna som de menar är livsnödvändig för deras affärsmodell:

Rights holders and streaming providers cannot deliver solutions alone. Governments should as minimum ensure that copyright law does not inadvertently legitimise stream ripping services.

Nu kan vi sammanfatta IFPI:s strategi i kriget mot piratkopieringen, 2007 års rond, i fem punkter:

Fortsätt ta kontroll över språkbruket, genom att lägga beslag på innebörden i frasen "legal nedladdning".
Försök åtala lite privatpersoner, men mest för att det ska ge rubriker. Krutet behövs på annat håll.
Fokusera i ännu högre grad på de sajter och tjänster som möjliggör oauktoriserad kopiering, och mindre på de faktiska upphovsrättsöverträdelser som miljontals individer involverar sig i varje sekund.
Sätt in de kraftigaste kanonerna mot internetleverantörerna. Först de mindre företagen, sedan de större. Dessa ska tvingas att blockera åtkomsten till vissa sajter (t.ex. The Pirate Bay). Naturligtvis kräver detta statens hjälp, genom ny lagstiftning och ny rättspraxis.

Försök även få statens hjälp i att förbjuda prylar och tjänster som kan användas för att fixera ljudströmmar tillsammans med tillhörande metadata, eftersom det underminerar åtskillnaden mellan "streaming" och "downloading".

...och ett sätt att tänka kring upphovsrätt och konst

2007-01-17T02:25:00.000+01:00

Som sagt kommer sCrAmBlEd?HaCkZ! att besöka Moderna Muséet på onsdagkvällen. Eftersom det krävs ett väldigt letande för att hitta programmet är det väl lika bra att ge länken här; Sven König kör alltså sin grej 23:05-24:00, direktsänd i nätradio även om man då missar... ja, vad? Vad är det han kör? Låt höra ett par beskrivningar.

Enligt Piratbyråns intervju med sCrAmBlEd?HaCkZ!, som vi gjorde i Brno i oktober:
"Det är en mjukvara, ett performance och ett sätt att tänka kring upphovsrätt och konst."

Enligt Sveriges Radios arrangemangssajt, som just kom upp:
"En performance, en installation och ett sätt att tänka kring upphovsrätt och konst".

Heh, något säger att Piratbyrån inspirerat Sveriges Radio till bokningen. Kul!

Bandspelare, vocoder, dator

2007-01-17T01:55:00.000+01:00

Magnus Erikssons C-uppsats, The Sound of War in the Noise of Music är obligatorisk läsning för alla som är inne på elektronisk musik, och/eller materiell mediehistoria á la Kittler.
Råkar man sedan vara svag för lightlacanianska uppställningar är redan kapiteluppdelningen – tre avgörande elektronmusikaliska, men ursprungligen militärtekniska, utvecklingar – rena mumman:

Bandspelaren och det reala bruset
Vocodern och den imaginära rösten
Datorn och den symboliska ordningen

Som sagt, läs hela uppsatsen, den är kompakt och bara 29 sidor lång. Måste nog ändå bjuda på några russin ur kakan. Ett genomgående tema (där Magnus bland annat refererar Manuel de Landa) är en förskjutning i den militära logiken: Under andra världskriget var generalernas problem brist på information, men i dagens krig orsakas osäkerheten snarare av svårigheten att sålla ur ett överflöd av information. Informationshantering istället för informationsskapande. Vilket, enligt Magnus, går igen även i det elektroniska musikskapandet, som mer fokuseras på den utväljande handlingen än på ursprung:

I det amerikanska flygvapnets automatiska vapensystem precis som i konsumentinriktade musikprogram som Apples GarageBand och eJay /.../ vilka bygger på kombinerandet av färdigskrivna musiksnuttar, blir användaren en beslutsfattare, någon som bara svarar ja eller nej på färdigställda frågor. ”Använda denna loop?” Färdigsynkroniserad och kategoriserad. ”Förstör detta mål?” Färdiglåst till siktet och klassat som fiende. /.../
De verkliga beslutsfattarna blir snarare de som sätter ramarna för våra val. De som programmerar algoritmen. /.../
En slags fetischism kan skönjas. Tekniker som tidigare användes utav nödvändighet lyfts här fram som ahistoriska kompositionsverktyg. /.../ loopen, som från början var ett nödvändigt övervinnande av minnestekniska begränsningar hos tidiga samplers, fortlever som estetisk form.

Två typer av gränssnitt inom det samtida elektroniska musikskapandet kontrasteras: sequencerparadigmet ("där många av byggstenarna redan är färdigbyggda") respektive flödesparadigmet ("ljudvågor som beskrivs matematiskt /.../ genom att inte separera instruktioner och data (noter och ljud)"). även om det inte görs något uttalat ställningstagande, är tendensen klart mer positiv till det senare alternativet. "Användarvänliga" gränssnitt kritiseras för att inte inbjuda till kreativt missbruk, även om det påpekas att "deras innovativa förmåga ligger någon annanstans".
För åtminstone som jag förstår det, är inte syftet att nedvärdera det skapande som sker genom kombination av det redan förhandenvarande. Alternativet att hålla alla möjligheter öppna existerar ju inte, snarare handlar det väl om hur de bägge paradigmen sätts samman till assemblage för framställning av musikaliska ljud. Däremot är det extremt spännande att närma sig spänningsfältet som uppsatsen ritar en karta över, kanske faktiskt även fälla normativa utlåtanden om vilka redskap vi vill se. Hoppas på en ännu mer omfattande undersökning framöver!

För egen del har jag just tillbringat lite tid på Kungliga Biblioteket med att läsa 1950-talsfanzines för "inspelningsamatörer" eller "ljudjägare". Sannerligen fascinerande; får se om det kommer några exempel här på bloggen härnäst, eller om det sparas till ett annat sammanhang.

"R.A.W. R.I.P." kändes på något sätt inte som en passande rubrik

2007-01-16T23:05:00.000+01:00

Via Interacting Arts-bloggen nås vi av budskapet att Robert Anton Wilson avlidit – efter en längre tids sjukdom, och efter att någon dag tidigare förklarat att han ändå inte kunde förstå hur han skulle kunna ta döden på allvar.

The fifth stage, Grummet or aftermath, represents the transition back to chaos. ... This correlates ... with the number 5 ... and with the sun ...
The relevant I Ching hexagram is 59, Huan, dispersion and dissolution. The gentle wind above the deep water is the Chinese reading of the image, with associations of loss of ego, separation from the group, and "going out" in general. ... This is also called Paralysis by the Illuminati, because, objectively, nothing much is happening; subjectively, of course, the preparations for the new cycle are working unconsciously. ... a new Verwirrung period begins, and the cycle repeats.

[Ur en passage (som givetvis motsägs av ungefär 23 andra passager) i Illuminatus.]

Hela den magnifikt labyrintiska romantrilogin Illuminatus finns som torrent här.

Veckan

2007-01-13T12:46:00.000+01:00

Söndag kväll: Middag på Söder med ett gäng nätmänniskor från San Fransisco, bland andra EFF:s två teknikexperter, 20-årige bloggaren och nätprofilen Aaron Swartz, samt Karl Fogel som just dragit igång resurssajten QuestionCopyright.org. De hade alla varit på 23C3 i Berlin och var nu på kortsemester i Stockholm. Oscar Swartz skriver några rader om middagen.

Måndag eftermiddag: Vanity Fair har aldrig tidigare satt sin fot i min gudsförgätna förort, den saken kan jag säga med relativt stor säkerhet. Men nu stormade ett fotografteam in i min halvbebodda lägenhet för att plåta Marcus och mig bland flyttlådor och kaffekoppar. En ganska udda upplevelse.
Det var alltså i somras som Steven Daly besökte Stockholm och mötte bland andra Piratbyrån och The Pirate Bay, och nu är hans personliga reportage om fildelningsfenomenet slutligen på väg. (I marsnumret, eller om det är Hollywoodnumret, av Vanity Fair.)

Måndag kväll: Drog till IASPIS med bland andra Palle Torsson för det andra brainstormingmötet inför projektet Who makes and owns your work. Siktet är inställt på en större tillställning november med bas i Stockholms konstinstitutioner, inspirerat av ett arrangemang på Tate i London och kretsande kring teman om immateriell produktion, ägande till communities, informationsdelning och öppenhet. Framför allt det sista ordet, "open" – notoriskt svårdefinierat men ändå så lockande – skapar förstås (förhoppningsvis fruktbar) förvirring. Förvirring som en idog ifrågasättare som Dorinel Marc kan multiplicera, utan att man säkert kan veta var det slutar.
Men så är ju projektet långt från sin realiserande fas, utan handlar ännu väldigt mycket om att bolla idéer inom Stockholms konstvärld, pröva olika temata att samlas kring. Just var det rätt märkligt att (den visserligen oftast märkliga) nättidningen Realtid hade en reporter på plats som refererade mötet som om det vore nån slags jävla paneldebatt, under rubriken "Nätpirater i debatt med konstnärer" (som om kategorierna uteslöt varandra...).

Torsdag: Var inbjuden att hålla i två stycken seminarier om två timmar styck på K3-institutionen på Malmö högskola, som i regi av "transducenterna" höll någon slags inspirationsdagar för sina studenter (inom ämnen som interaktionsdesign och kulturproduktion).
Två timmar är en lång tid, tycker i vart fall jag. Särskilt som tiden att förbereda var minst sagt kort, och det hela skulle ske på engelska. Fick bli en slags kombination av olika saker jag talat om tidigare, vässat mot en kritik av begreppet "creative industries" (exemplifierad av EU-kommissionens rapport som bland annat fastslår att vad ett "kreativt Europa" behöver är större kanoner åt antipiratmaffian).

Utgick från distinktionen mellan kultur som produktion av slutprodukter/"content" (poiesis) respektive kultur som något performativt och flyktigt (praxis). Först drog jag igenom 1900-talets musikerhistoria – sådant som förlusten av arbetstillfällen i samband med medietransformationen kring 1930, skräcken för att sådant som diskotek och synthar ska ta kål på musikens performativa aspekt, och hur det tilltänkta syftet med SAMI skiljer sig från den funktion de fick. Sedan över till frågorna om upphovsrättens kris, och i förlängningen varför det är omöjligt/livsfarligt att tänka sig de "kreativa industrierna" som en ren "content"-ekonomi. Slutligen fick de stackars studenterna en, antagligen alldeles för otydlig, arbetsuppgift som handlade om att beskriva en aktivitet ur de bägge perspektiven och reflektera över skillnaden. Ska bli spännande att se resultaten.

Fredag: Tillbaka till Stockholm. Upptäckte att The Pirate Bays senaste megalomaniprojekt, att köpa mikronationen Sealand var i rullning och fick massa buzz.
På kvällen möte med mitt gamla band Vox Vulgaris, som egentligen är nedlagt sedan ett par år, men som om allt går vägen ska återförenas för att spelas i Novosibirsk(!) nästa månad.
Så jag missade första sessionen på Hannah Arendt-konferensen, och kommer nog bara kunna gå på en del av programpunkterna under helgen. Men rapport kommer, kanske.

PS.
På måndag sänds första avsnittet av Schüldt i P2, som nämndes här för ett tag sedan i inlägget Avveckla konstmusiken - men med förnuft!. Fick just höra en förhandsversion kan rekommendera den unika programidén, som inte bara handlar om att taktmixa minimaltechno med symfoniorkester, utan också ger plats att tala om musiklivets vardag på ett sätt som kanske inte görs så ofta annars, varken i P2 eller i P3. Bland annat hör vi technohitmakaren Tomas Anderssons tankar om att försörja sig på musik och om hur det är att gå en AMS-utbildning till kock. Dessutom förklarar han sin egen väg in i musikmakandet på ett sätt som erinrar extremt mycket om Walter Benjamins boksamlare som till slut tvingas gå över till att skriva egna böcker...

Pinsamt försök till fildelningsfilosofi i P1

2007-01-07T18:52:00.000+01:00

Under de senaste åren har jag tagit del i så många samtal om upphovsrätt att jag lugnt kan säga att jag har varit med om några verkligt djupa bottennapp. Frågan är dock om inte priset togs idag av Filosofiska rummet i P1. Nivån var verkligen pinsamt låg. När samtalet någon gång tycktes hämta sig något, tryckte programledarspånet tillbaka det in i bottenlös dumhet.

Filosofiska perspektiv på fildelning hade utlovats. Inbjudna till studion var Christian Dahlman (lektor i rättslära), Magnus Jiborn (lektor i praktisk filosofi) samt Marie "Emma" Andersson (piratpartiet). Programledaren Lars Mogensen började med att ösa frågor om äganderättens väsen över de två andra gubbarna, som själva fick hålla låda under programmets första tio minuter.

Dryftandet av naturliga rättigheter med exempel som "kan man äga en snögubbe" påminde mest om den ideologiska grundkursen i valfritt ungdomsförbund. Kopplingen till fildelning var obefintlig, så långt. Efter tio manliga minuter gled så samtalet över till immateriell egendom, samtidigt som Marie Andersson släpptes in. Men innan hon fick öppna munnen förklarade Lars Mogensen vad hon skulle säga, nämligen att "musik och film ska vara gratis på nätet".
Över huvud taget var programledaren ivrig att käckt förklara de där unga fildelarnas påstådda värderingar för lyssnarna, med ord som "rättighet", "allemansrätt", "gratis" och "bryta mediemogulernas makt". Marie försökte så gott hon kunde säga vad hon tyckte, men var i stort sett chanslös, när programmets hela upplägg gick ut på att flumma kring frågan "vad är äganderätt?" och låtsas att det var att filosofiera om fildelningsfenomenet. När samtalet närmade sig sitt slut och äntligen jobbat sig fram till att snudda vid frågan om fildelningsförbudets konsekvenser, såg Lars Mogensen genast till att byta spår.

De bägge lundalektorerna hann dock slå fast att "man måste göra en konsekvensanalys". Uppenbarligen trodde självgode Christian Dahlman att det var just vad han gjorde, när han presenterade fildelningsfrågan som om upphovsmännen (en kategori som aldrig ifrågasattes) fram tills nu hade fått regelbundna inkomster av upphovsrätten, och skulle fortsätta få det bara man såg till att beivra upphovsrättsöverträdelser. Alternativet var, påstod han, "kulturbyråkrater som ska bestämma vilken slags musik folk ska lyssna på". Musiklivets föränderliga verklighet var han inte intresserad av, ty han hade bestämt sig för att musiker tjänar sitt levebröd på att sälja exemplar av inspelad musik, punkt slut.
"Tänk på den svarta musiken i USA, jazzen och bluesen, och tänk bort den ersättning de fick genom att sälja skivor", hävde Christian Dahlman ur sig, uppenbart utan kulturhistorisk koll. Blues och jazz växte fram i en epok där det sågs som alldeles självklart att musikerns arbete är att spela musik. I realtid, inför publik. Att det fanns det en minoritet musiker som därutöver gjorde skivinspelningar, förändrade inte den saken, mer än att man från fackligt håll såg skivindustrin som ett hot mot den levande musiken.

Faktum är att den definitionen av vad en musiker är den som har gällt nästan alltid. Musikerförbundets dåvarande ordförande Yngve Åkerberg fastslog så sent som 1984 att "den atmosfär som uppstår i utförandeögonblicket är den livlina som vi måste bygga framtidens musikliv på". Sen kom cd-epoken, som varade i halvannat decennium, medan musikern i det allmänna medvetandet intressant nog omdefinierades till någon som försörjer sig på att producera slutprodukter och sälja dem. Mycket tyder dock på att detta var en kort historisk parentes.
Filosofiska rummet borde skämmas för hur de på sin hemsida koketterar med Hannah Arendt, utan att förmå reflektera över hennes distinktion mellan tillverkning (poiesis) och handling (praxis) i ett samtal som påstås handla om kulturens villkor.
Ingen av upphovsrättens tre osäkrade uppdelningar – privat/offentligt (vad är en kopia?), idé/uttryck (vad har verkshöjd?) samt mellan producent/konsument (vem är en upphovsman?) – berördes, trots att det är förändringar på sådana nivåer som försatt upphovsrätten i sin permanenta kris. I stället fick vi en pseudodiskussion om äganderätt, som tog en massa begrepp, metaforer och sammanklumpningar för givna. Sådant kan inte kallas filosofi.

Mer mönsterigenkänningskonst

2007-01-06T19:09:00.000+01:00

Logo.Hallucination heter senaste projektet från Paris-baserade nätkonstnären Christophe Bruno, där han – eller snarare Valeriu Lacatusu, som står för själva programmeringen av mjukvaran (som inte är allmänt tillgänglig) – använder algoritmer för mönsterigenkänning för att leta upp "dolda" logotyper i webbens bildhav. Resultaten presenteras (manuellt sållade) på en blogg, original och kopia (vilket som nu är vilket!) sida vid sida; här finns ett par höjdpunkter.

Dessutom skriver Christophe Bruno ett mail till innehavaren av det fotografi som, enligt mjukvaran, har samma former som ett känt varumärke, där han i allvarlig ton påpekar det immaterialrättsliga intrånget. Två alternativa lösningar föreslås: Den ovetande sajtägaren kan antingen kräva betalt av varumärkets innehavare för den oavsiktliga reklamen, eller betala för tillstånd att använda den skyddade formen. Som sagt, vem vet vad som är original och kopia?

Tyvärr har dock inga nya resultat redovisats sedan november, trots ambitionen att vara ett kontinuerligt konstprojekt. Konceptet är strålande men förtjänar att komma lite längre upp ur startgropen.

Ett annat framstående exempel på algoritmbaserad mönsterigenkänningskonst, som dock har ljud och inte bild som indata, är som bekant sCrAmBlEd?HaCkZ!. Kan alltså upplevas 17 januari på Moderna Museet, tydligen inom ramarna för P2-arrangerade Art's Birthday. (Ett rätt märkligt koncept, med rätt förutsägbar lineup, men som var rätt kul när det genomfördes på Konstfack för två år sedan.)

Ed Felten förutspår 2007

2007-01-06T15:23:00.000+01:00

Inför varje nytt år levererar Edward Felten, superhacker vid Princeton University, vissa förutsägelser i sin ypperliga blogg.

För ett år sedan uppmärksammade Copyriot hans 23 gissningar för 2006. Nu har han själv "rättat" sina resultat, visserligen med något fler fel än rätt, men även de felaktiga gissningarna vittnar om en ovanligt bra insikt i mekanismerna bakom den digitala kopifajten och närliggande områden. Däremot besannades förutsägelsen att RIAA i all tysthet skulle trappa ner antalet åtal riktade mot enskilda fildelare – samt den återkommande profetian att DRM inte kommer att funka mer än vad grisar kommer att flyga.

Nu finns Ed Feltens 13 förutsägelser inför 2007, som är väl värda att läsa, även om fokus ligger på amerikanska förhållanden. Vi citerar fyra:

(2) An easy tool for cloning MySpace pages will show up, and young users will educate each other loudly about the evils of plagiarism.
(5) Major record companies will sell a significant number of MP3s, promoting them as compatible with everything. Movie studios won’t be ready to follow suit, persisting in their unsuccessful DRM strategy.
(7) Some mainstream TV shows will be built to facilitate YouTubing, for example by structuring a show as a series of separable nine-minute segments.
(12) Bogus airport security procedures will peak and start to decrease.

Årsskiftet innebar även tyskt ordförandeskap i EU; Floodis skriver om möjliga konsekvenser i form av "standardisering" (läs: expandering) av patent- och upphovsrättssystemet.

Digitalkulturens nätverk inför årets kraftmätning

2007-01-05T02:02:00.000+01:00

År 2006 skedde en oväntad vändning av den digitala kulturkonsumtionen från decentraliserade fildelningsnätverk till centraliserade sajter för distribution av musik och film. Den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace och de populära filmklippen emigrerade från The Pirate Bay till YouTube.

Läs och begrunda Magnus sammanfattning av "Nedskrivningssystemet 2006"! Likt i Momus nyårsreflektion handlar det om musikens "youtubeisering", fast med mer fokus på makten över nätverksinfrastrukturen och om illusionen av fri spridning.

Enorm makt har ackumulerats hos aktörer som Ebay, MySpace och YouTube, men det är makt av ett helt annat slag än den som utövades av distributions-, skiv- och filmbolag. Underhållningsindustrins populära identity providers idkar å ena sidan ingen förhandskontroll över vad som släpps loss i deras nätverk, även om centraliseringen gör att t.ex. YouTube systematiskt kan plocka bort vissa slags material utan att det sker en organisk backup som i fildelningsnätverken.
Å andra sidan är deras position både långt mer osäker – de äger varken fysiska tillhåll som biografer eller mångåriga immateriella monopol, utan bara sina användare, som finns där bara för att de andra användarna finns där – och mer säker. Dessa aktörer är antingen störst eller inget, antingen 1 eller 0.
Nätverkseffekten skapar en hög toleranströskel mot dåliga tjänster, som Magnus skriver, men också en möjlighet för snabba omformeringar, som på nytt kan låta det horisontella nätverket gå till det yttersta av sin förmåga och affirmera sin skillnad. Runt hörnet väntar dock, i förklädnad, långt svagare (men kapitalstarka) alternativ som hoppas på att triumfera genom att skilja den aktiva kraften från vad den förmår. (Deleuze/Nietzsche).
Någon slutstrid är det alltså inte tal om. Och vad Magnus och Momus säger om att "den nya musiken förflyttades från Soulseek till MySpace" väljer jag att ta med en stor skopa salt; själva distributionen av MP3-filer som ska fylla allt fler fickgigabyte per person sker ju fortfarande i allt väsentligt genom fildelningsnätverk och darknets, och vad gäller upptäckandet av ny musik (som är en minst lika viktig funktion) vill jag fortfarande framhålla det expansiva och fildelningssymbiotiska Last.fm framför skitsajten Myspace.

Slutligen noteras att den långa svansen fortsätter att rycka fram; tjusiga kurvor visar på "death of the blockbuster", även om skivindustrin förstås inte lyder under samma binära framgångslogik, utan faktiskt kan dräneras ekonomiskt och behålla sin maktposition.

Om spektrumpolitik, och om trådlösa mikrofoners samhällsnytta

2007-01-03T03:13:00.000+01:00

Kanske laddades dessa rader just till din dator via ett trådlöst nätverk, det vill säga via radiovågor med 12,5 cm våglängd. Att du får använda din (förhoppningsvis) egna hårdvara på det sättet ser du antagligen som självklart.
Lika självklart är det, sedan ännu längre tid tillbaka, att musiker kan traktera allehanda akustiska musikinstrument på scen utan ett mikrofonstativ i vägen, men ändå kunna höras av publiken ur högtalare.
Trådlösa datornätverk och trådlösa mikrofoner är helt enkelt två vedertagna sätt att använda radiokommunikation över kort distans. Men i de delar av det elektromagnetiska spektrat som sedan över ett sekel är föremål för statlig reglering, kan inget tas för givet.

Ofcom, den brittiska myndighet som ansvarar för spektrumreglering, har förklarat att den frekvens som används av trådlösa mikrofoner ska säljas på auktion. Högstbjudande – med största sannolikhet ett mobiltelefoniföretag – får från år 2012 ensamrätt på att använda frekvensen.
Utifrån synsättet att spektrum är en knapp resurs menar nämligen Ofcom att "special treatment for certain industries would run counter to its free-market approach to the airwaves."

Fri marknad? Frekvensfrågan förskjuter invanda koncept, ibland till oigenkännlighet. Utifrån radioregleringens grunddogm – att frekvenser är knappa resurser, som därför måste kräver en central reglering – kan en utauktionering av resurserna till högstbjudande beskrivas som en "fri marknad", av folk som borde förstå bättre.

Ofcom motiverar sin frekvensreglering med fraser som "maximising the value that the use of this spectrum is likely to bring to society over time".
(Hannah Arendt påpekar att det var den liberala utilitarismen, inte Marx, som introducerade den "kommunistiska fiktionen" att det finns något sådant som ett samhällsintresse, som handlar om att på ett eller annat sätt jämka samman människors motstridiga intressen.)

Malcolm Matson skriver läsvärt, och ställer frågor som:

What fundamental, a priori reason is there for believing that part of the electro-magnetic spectrum known as "radio freqeuency" (RF) requires specific public policy and regulation?

Not even in the darkest days of Soviet Communism did the apparachniks come up with the idea of allocating (let alone selling off to the highest bidder) the use of the colour 'red' or 'blue'.
How come the millions of citizens around the world can self-organise the use of this 'visible' part of the electro-magnetic spectrum relying simply on private property rights and the rule of law whereas the RF part of the spectrum requires some centrally organised allocation?

Parallellen är fullt relevant; det är bara en gradskillnad mellan radiovågor och upp till de ännu kortare våglängder som utgör synligt ljus. Användandet av synligt ljus är inte oreglerat – i fel sammanhang kan vissa färger i vissa kombinationer bilda högst olagliga teckenkombinationer, till exempel. Men det är en betydligt flexiblare reglering än den som säger att varje våglängd faller under en ensamrätt.

Åter till de trådlösa mikrofonerna (som enligt PTS, den svenska regleraren av radiospektrat, hör hemma kring 41-43 MHz samt 863-865 MHz.) Brittiske parlamentsledamoten Andrew Mackinlay har lagt en motion i protest mot planen på att sälja ut dessas frekvens. Där pläderar han för att "tillräckligt mycket spektrum måste bibehållas för att förhindra sammanbrottet för en högt ansedd och värdefull brittisk industri". Industrin, det är den levande musiken. Parlamentsledamoten tar nästan i så han spricker, när han hävdar att frekvensutsäljningen är "likely to damage irreparably a world-leading industry and lead to the end of live performances and events".
Vilket ju är ett skrattretande uselt argument, välkänt från när syntharna slog igenom. Nej, den levande musiken dör inte så lätt, och att motivera frekvensbandets öppenhet med hänvisning till musikindustrins omsättning är ett grandiost självmål.
Lika lite som användandet av färgerna rött och blått behöver motiveras med hänvisningar till samhällsnyttan, bör användandet av radiofrekvenser göra det. Den nytta som uppstår kan nämligen inga politiker tänka ut på förhand.

PS 1.
Vad har Sverige för spektrumpolitik? Ja, säg det. Regeringens budgetproposition förklarar att användningen av radiospektrum ska regleras så att "den gagnar Sveriges utveckling", vad nu det innebär. Vidare talas om "användarstyrd spektrumhantering", vilket förra ministern förklarade som "att låta efterfrågan bli mer styrande för frekvensanvändningen". Om efterfrågan mäts i vem som kan hosta upp en stor klumpsumma för att köpa en licens, ja då finns inget som rent teoretiskt hindrar att staten säljer ut frekvenser som miljontals människor redan använder sina maskiner på – och kallar detta för "användarstyrd spektrumhantering"...

PS 2.
Ett föredrag på 23C3 som jag missade handlade om radiopolitik i USA och Tyskland under 1900-talets första halva (med Oona "Odysseus" Leganovic).
En del finns att läsa här och här; kort sammanfattning: Att den tyska regeringen, till skillnad från i USA, under 1920-talet såg till att centralisera radion i statens händer var rädslan för Funkerspuk ("Radiospöket"), som kom sig av att radioamatörer under novemberrevolutionen tagit radiosändare från första världskriget i bruk för att sprida sitt budskap. I Tyskland kom amatörradio alltså att beskrivas som "Mißbrauch von Heeresgerät" och bli hårt censurerad, så att Goebbels senare kunde överta en befintlig kontrollapparat.

sCrAmBlEd?HaCkZ! till Stockholm, 17 januari

2007-01-02T00:42:00.000+01:00

Under 23C3 i Berlin sprang jag på Sven König, som vi intervjuade för Piratbyrån när vi träffade honom nyligen i Brno.
Han kommer till Stockholm om några veckor, berättade han nu, för att framträda med sin audiovisuella mjukvaruperformance sCrAmBlEd?HaCkZ!. Närmare bestämt den 17 januari på Moderna Museet (några dagar efter Hannah Arendt-konferensen på samma ställe, alltså. Och ett par dagar innan YouTube-festivalen).
Inget syns visserligen ännu i museikalendariet. Men håll ögonen öppna för att inte missa möjligheten att beskåda Sven König begå världens mest halsbrytande upphovsrättsintrång i realtid.

Uppdatering 6/1: Mer mönsterigenkänningskonst, inklusive mer info om 17/1.

23C3, del 6: Eris kontra Odysseus

2006-12-30T19:57:00.000+01:00

(Eris är tvedräktens gudinna i grekisk mytologi, dotter till Nyx (grek. natten) och krigsguden Ares. I Verk och dagar beskriver Hesiodos Eris kluvna karaktär, som dels sår hat och fiendskap, dels framgång genom arbete och kamp.)

Som en av konferensens sista punkter talar ett par från San Fransisco om Culture Jamming & Discordianism: Illegal Art & Religious Bricolage.

Diskordianismen, som brukar beskrivas som något mittemellan en religion och ett skämt, har länge haft stor betydelse för den hackerkultur som CCC representerar. Eftersom konferensen är den tjugotredje i ordningen är referenserna extra många.
Autumn Tyr-Salvia börjar bland dadaister och surrealister och spårar discordianismens rötter hos filurer som Kerry Thornley och bland esoteriska idéer om magi, alltså om hur ord kan bli kött, symboliska akter kan uppnå förändring. Det räcker att man påstår att en konspiration finns för att få den att uppstå.
Uppvisandet av en massa välkända culture jamming-praktiker som någon slags exposé över god discordiansm blir väldigt, väldigt skolboksmässigt. Burning Man-festivalen, gatukonstnären Banksy och folk som springer runt i New York med fiskkostymer. Samt förstås musikexempel med KLF och Negativland, som drar applåder. Kunde ha varit en hyfsad undervisningstimme på grundkursen i konstvetenskap, men man kan fråga sig vad föredraget kan tillföra en så praktiskt inriktad samling som de hackers som samlats på 23C3?

I frågestunden blir det riktigt pinsamt. På en fråga svarar Autumn Tyr-Salvia att man måste ju ändå dra några gränser för teckenspelet, "företag som Nike" får ju inte komma och "stjäla idéer" utan att ge betalt till upphovsmännen. Så var den discordianism som hon hyllade reducerad till ännu ett tjusigt ord för kulturskribenter att använda på politiskt korrekta interventioner som lattjar med onda storföretags reklamspråk.
Autumn Tyr-Salvia förklarar vad discordianism är ur ett betraktarperspektiv, i stället för att presentera det något hon själv utövar. Hon förpackar diskordianismen som en artistisk-aktivistisk tradition, i stället för utöva discordianism, det vill säga utså tvedräkt och splittring. We discordians must stick apart!

På Chaos und Kritische Theorie tidigare i eftermiddags handlade det mer om att utöva idéerna. På tyska, som en iscensatt dialog mellan de bägge kumpanerna/kontrahenterna Odysseus (Oona Leganovic) och, i psykedelisk skjorta, kaosgudinnan Eris (Daniel Kulla).
Odysseus figurerar som en slags arketyp i Upplysningens dialektik, och är som figur i denna panelperformance språkrör för en samtida tysk kulturkritisk tillämpning av Adornos marxistiska filosofi.
Eris affirmerar undantag, specialfall, systembuggar, och ser det som varje individs egen uppgift att hitta sina flyktlinjer och vid behov "skjuta sig fri" från konventionerna. Eftersom vetenskap och religion bara är olika verklighetstunnlar, bägge med sina begränsningar, är Eris väldigt skeptiskt inställd till att Odysseus kritiska teori (utan att rättfärdiga positivistiska illusioner om objektiv mätbarhet) försvarar vetenskapliga förmedlingsinstanser gentemot marknadens kolonisering.
När Eris entusiastiskt påstår att "den fria marknaden är totalt kaos", skakar Odysseus bara på huvudet och beskyller kaosgudinnan för att gång på gång släta över motsättningar och förena dem i Ett. Eris flyr vidare till "neuroevolution" och allt mer spekulativa framtider, medan Odysseus vidhåller att eskapism inte kan förändra världen.

Bägge distansierade sig från sina egna anhängare. Eris gav inte för mycket för idén om popreligionen "diskordianism" som vore det en dogm att ta till sig. Medan Odysseus beklagade sig över reklamkritiker och kulturindustrimotståndare som tror att kapitalism är något som "de onda där ute sysslar med".
De konspirerande kontrahenterna, kaosgudinnan och kulturkritikern, kom inte fram till någon enhet. Men de utsådde tvedräkt (högljudda ordstrider mellan unga tyska män följde) och etablerade korrespondenser.
Erinrar en del om hur Deleuze läser Nietzsches Zarathustra:

Först och främst står negationen och affirmationen mot varandra som två kvaliteter hos viljan till makt. /.../ Lejonet blir barn, men barnets 'heliga ja-sägande' föregicks av lejonets 'heliga nej'. /.../ Åsnans 'ja' är ett falskt 'ja', ett ja som inte kan säga nej, ett ja, utan ekon, i åsnans alla ja-säganden – affirmationen skild från de båda negationer som måste omge den.

Uppdatering: Oona Leganovic har lagt upp dialogmanus i PDF-version.

23C3, del 5: Trafikanalys och identitetsleverantörer

2006-12-30T18:00:00.000+01:00

George Danezis höll ett intressant föredrag om traffic analysis i stora salen.

A lot of traditional computer security has focused on protecting the content of communications by insuring confidentiality, integrity or availability. Yet the meta data associated with it - the sender, the receiver, the time and length of messages - also contains important information in itself. It can also be used to quickly select targets for further surveillance, and extract information about communications content.

Utgångspunkten är alltså den tidigare avhandlade uppdelningen mellan form och innehåll, eller adress och budskap, i underrättelsesammanhang.
Trafikanalys är ett samlingsbegrepp för ett antal tekniker som använder trafikdata, såsom vem om kommunicerar när med vem, för att extrahera information. Ingen hänsyn tas däremot till kommunikationens innehåll. För militära underrättelsetjänster kan trafikanalys vara ett första steg innan kryptoanalys fokuserad på innehållet tar vid; eftersom det inte finns resurser för att knäcka alla koder är valet av måltavlor avgörande. Generellt är trafikanalys värdefull för att den är lättare att automatisera än innehållsanalys, som tenderar att kräva betydligt mer av mänsklig uttolkning.
Trafikanalys kan dock användas för att utvinna väldigt specifik information, något som George Danezis menar har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Kryptering av budskap, eller anonymisering av adresser, lämnar alltså fortfarande stora luckor öppna. Medan säkerhetsnivån på en kryptering är relativt lätt att kvantifiera för den som vill skydda något, är den betydligt diffusare när det kommer till trafikanalys. Försvaren inkluderar sådant som frequency hopping, spread spectrum och burst communication.
Än en gång, detta är förstås saker av enorm militär betydelse. George Danezis talar om hur modern högteknologisk krigföring har förändrats; från andra världskriget tredagarscykel för flygbombningar, när olika plan sändes ut att spana och bomba och informationen däremellan bearbetades på basen, såg vi under första gulfkriget hur ett och samma flygplan sändes ut och dess insamlade information skickades till basen och omvandlades till order medan planet fortfarande var i luften.

Om föredraget började med militära krig, slutade det i fildelningens informationskrig, vilket enligt George Danezis (som helhjärtat uttryckte sitt stöd till piraterna) är en kapprustning med trafikanalys i centrum.
Internets gemensamma protokoll kännetecknas av att de lämnar trafikdatan öppen. Vad det innebär är det nog inte många som har reflekterat över.
George Danezis tar exemplet med SSH-tunnlar, som visserligen kan ge ett bra krypteringsskydd av själva den översända informationen, men som översänder varje enskilt tangentnedslag för sig. Alltså går det att exakt observera tidintervallen mellan dem. Tydligen går det att framställa högst personliga profiler över tangentbordsskrivande; tangentnedslagens tajmning kan alltså avgöra vem du är. Genom att avläsa sådan information går det också att radikalt reducera lösenords entropi så att färre försök behövs för att knäcka dem.
Vidare presenteras tekniker för att med enbart trafikdata avgöra om två nätverksadresser egentligen är samma maskin, eller antalet maskiner som gömmer sig bakom en nätverksadress.

Trafikdatan för trådlösa kommunikationer, exempelvis mobiltelefoner, kan även innefatta platsdata. Platsdata säger inte bara något om plats, utan även om mellanmänskliga relationer. Om två personers maskiner ofta uppträder vid samma plats, är det väldigt sannolikt att de har kontakt.
Sociologi och datalogi smälter samman; George Danezis nämner att en holländsk kriminolog som står nära holländska polisen förespråkar användande av trafikanalys för att avgöra vilka personer i kriminella kretsar som bör arresteras. Inte i första hand på grund av de egna förbrytelserna utan för att åsamka största möjliga skada på det kriminella nätverket, och utan någon systematisk övervakning av vad de egentligen säger till varandra.

Selective enforcement var även på tapeten under förra årets kongress (även då utifrån exemplet Nederländerna), och är ett fenomen som aktualiseras akut genom datalagringsdirektivet.
EU:s direktiv som ska tvinga kommunikationsleverantörer att lagra trafikdata åt myndigheterna, introducerar enligt George Danezis en systemisk risk för storskalig trafikanalys, som kanske glöms bort när fokus hamnar på den enskildes oro över att kommunikationens innehåll ska övervakas.

Uppdelningen mellan trafikdatan och meddelandena är dock inget som rent fysiskt kan passera en datakabel. Implementeringen av datalagringsdirektivet klargör att det är en förhandlingsfråga vad som ska räknas som trafikdata. Elektronisk post skickas inte bara med SMTP, utan kan lika gärna vara ett privat meddelande inom ett webbcommunity. Om sändare och mottagare ska lagras även i det senare fallet, innebär trafikdatalagringen en brutal och storskalig omorganisering av internet.

Caspar Bowden, Chief Privacy Advisor inom Microsofts europeiska forskningsdivision, var ytterst bekymrad över den saken, både i sitt föredrag om "integritetens lagar" och när vi pratade med honom utanför kongresscentret senare.
Ett begrepp han använde var identity provider, som jag inte hör innan men framstår som extremt användbart att använda vid sidan av internet service provider, för att effektivt kunna tala om vilka dataöverföringar som trafikdatalagringen ska omfatta. En identitetsleverantör är någon annat än en internetleverantör, en identitet kan vara ett inloggningsnamn till ett nätcommunity eller telefonnumret till ett kontantkort.

Microsoft Passport var ingen lyckad lösning, har företaget nu insett. Caspar Bowden presenterade planer på Identity Metasystem, en standard för att digitala identiteter å ena sidan ska gå att överföra mellan olika system så att det kan säkras att samma identitet står bakom t.ex. både ett eBay-konto och en communitymedlem, men å andra sidan inte ska kunna missbrukas utan ge användarna full överblick över vem som har tillgång till vilken information. Om ledande identitetsleverantörer kunde enas kring en sådan standard (under Microsofts ledning?), menar han att en utveckling kan undvikas där det inte finns någon kontroll över hur uppgifter samkörs: Tänk till exempel om Aftonbladet nästa år köper upp Lunarstorm och börjar använda dess information för att rikta reklam.
Utgångspunkten för Identity Metasystem är "identitetens sju lagar". Projektet förtjänar säkerligen att ifrågasättas på flera sätt, men Caspar Bowden från sin chefsposition inom Microsoft hade han betydligt angelägnare saker att säga än den reaktive advokaten som talade första dagen.

Kunst-Werke: Kropparnas och konstens ut- och insidor

2006-12-30T00:26:00.000+01:00

Between different cultures, misinterpretation is an important part of interpretation to make an assumption of differentiation.
(Noritoshi Hirakawa)

Rapporten om "kroppen som plattform" härifrån hackerkongressen 23C3 vid Alexanderplatz i Berlin avslutades med ett löfte om en rapport från pågående utställningen Into Me / Out of Me på konsthallen Kunst-Werke inte alls många kvarter bort.

För det finns paralleller mellan Quinn Nortons föredrag om "funktionell kroppsmodifiering", och samtidskonstens "grupputställning om den föreställda, deskriptiva och performativa handlingen av att passera in, igenom och ut ur den mänskliga kroppen".Kuratorn, Kunst-Werkes grundare Klaus Biesenbach, förklarar vidare:

The focus is on three primordial and radical relationships between the internal and the external: metabolism (eating, drinking, excreting…), reproduction (intercourse, birth…), and violence (shooting, impaling, perforation…).

Det är ett brett tema arrangerat i fem våningar, kryllande av stora namn från fyra decenniers internationell samtidskonst. Konstverk som använder alla tänkbara tekniker, ibland kroppsvätskeslabbit, i hög grad olika slags performancedokumentationer, eller åtminstone verk som har en stark performativ aspekt.
Ett flertal dokumentationer av kontroversielle österrikaren Otto Mühls "aktioner", och av nästan lika skatologiske landsmannen Hermann Nitsch visas bland annat en kroppsskiss "efter Leonardo".
Feministisk kroppskonstnär konfronterar manlig strukturalistisk filmare i Carolee Schneemann: Interior Scroll (1975). Mona Hafouns installation Deep Throat "serverar" ett filmat svalg på porslinsfat. Vi hittar även Piero Manzonis förpackade konstnärsbajs släppt i limiterad upplaga (1961), som länge var en fast referens i diskussioner om konstens gränser.

En projektion som gör ont är Barbed Hula av Sigalit Landau (fast kuratorns påpekande om vad smärtan "låter sig överföras till" är alldeles onödigt).

Utrymme finns också för en visning av Robert Boyds youtubiga mix av videoklipp från 1900-talets totalitära regimer till hurtfrisk musik. Den är ett av flera exempel på samtidskonstens tänjande på gestaltandets gällande gränsdragningar, för alla lånen är upphovsrättsligt betraktat rena attentatet.
Konstvärldens aktiviteter kan, tack vare sin omgärdande högdiskurs, komma undan med vissa saker som inte alltid ses som OK för en random internaut. Att konsten är så "odemokratisk" är inget att gnälla över, utan en intressant funktion som för den skicklige går att utnyttja för ett okänt antal oavsedda syften – för att formulera sig i linje med den hackermentalitet som manifesteras hela dagarna här på kongresscentret.

Alltsedan Marcel Duchamp har samtidskonsten, med sitt vida fält av tekniker, ett alldeles speciellt förhållande till upphovsrättslagstiftningen. Ett upphittat föremål av okänt ursprung kan utnämnas till konst genom att en konstnär placerar det i ett konstnärligt sammanhang, som bär hans namn. Text-, ljud- och bildfragment samt fotografier behandlas som råmaterial att göra något mer av. Alltså används befintliga uttrycksformer inte som form utan som idéer, innehåll sida vid sida med bokstäver, klanger, och faktauppgifter och liknande byggstenar utan verkshöjd, sådant som ännu väntar på att formas. Upphovsmannaskapet flyttas ett steg upp i den symboliska näringskedjan.

Teresa Margolles ljudinstallation Sonido de la morgue består helt enkelt av de inspelade ljuden från obduktionen av en mänsklig kropp. Curatorns ord att hon gör "formmässigt återhållsamma arbeten" är en snygg omskrivning för ready-made. Teresa Margolles verkar inte ha utfört obduktionen själv, den gjordes antagligen av en kirurg som utförde ett arbete och inte en performance. Konstnären har här spelat rollen av den som registrerar en handling, utförd av en namnlös.

Andra verk inom samtidskonsten har en helt omvänd upphovsmannafunktion: Konstnären utför en handling, som registreras av en namnlös. Simpel observation från Into Me / Out of Me: Genom att kalla ett foto för "performativt självporträtt" går det vända på fotografimediets konvention och låta den avbildades namn, inte kameraoperatörens, stå som upphovsman.

Det är Catherine Opie som är konstnären till fotot av sin rakbladstecknade rygg (Self-Portrait/Cutting, 1993). Men de anorektiska barnen i Wildzone 1 (2001) är namnlösa; konstnären L.A. Raeven är i stället den osynliga arrangören på andra sidan filmobjektivet.

När konsten använder kroppar blir allt gärna extra provocerande: till oredan om vad som är uttrycksform och innehåll, intervenerar konsten som visas på Kunst-Werke uppsåtligen i den känsliga gränsdragningen mellan kroppens privata insida och dess offentliga utsida. (Svårigheten att särskilja symboliskt och reellt, vilket är ett möjligt håll för resultatet att luta åt, har ett namn: paranoia.)

The mouth is interesting because it's one of those places where the dry outside moves toward the slippery inside.
(Jenny Holzer, emalj, 1980)

23C3, del 4: Lawrence Lessig

2006-12-29T22:16:00.000+01:00

Tydligen brukar Lawrence Lessig sätta samman en ny presentation varje halvår, som han sedan övar in och kör runt om i världen på alla ställen han bjuds in till. Ikväll skulle han för första gången köra sin senaste uppdatering inför publiken på 23:e Chaos Communication Congress.
Nyckelorden flimrar genom projektorn medan Lawrence Lessig förklarar att det är "cool" att använda kod för att bygga maskiner, medan det är "very cool" att man sedan 20 år tillbaka börjat använda kod för att bygga kultur. (Well, siffran skulle lika gärna kunna få några fler nollor, men jag förstår typ vad han menar. Kopplingen mellan remixkultur och kod är dock inget han utvecklar vidare.)
Efter max ett par minuter rullar de första klippen med putslustiga hemmagjorda musikvideos, som ska demonstrera den väldigt coola remixkulturen. De flesta känns igen från hans förra framträdande i Berlin, för drygt tre månader sedan. Jag fann dem inte överväldigande kul den gången heller, men smaken är olika. Här dras det ner applåder och gapskratt i mängder, innan föredraget drar iväg från audiovisuell underhållning till politiskt brandtal.

Med avstamp i remixkavalkaden förklaras Löftet, den demokratiserade kulturen, a new literacy for the 21st century, freedom to capture, share, remix... Och Hotet, upphovsrättsmaximalisternas lock på kreativiteten. Sedan sist har han taggat ner lite på epokindelandet och är inte fullt så fokuserad på USA:s konstitution och historia. Annars är det ganska mycket samma saker som sägs, i annan ordning.
Vi vet från början hur svaret vi ska få kommer att stavas: Creative Commons. Innan Lawrence Lessig anländer där tänker han dock förklara de vägar som han menar inte är framkomliga (i Amerika, tillägger han). Varken revolution (hackarna krossar upphovsrätten), reform (att förlita sig på lagstiftarna) eller rättsprocesser (vilket Lessig själv försökt upp i högsta domstolen, och misslyckats) fungerar.
Underligt nog väljer han att presentera sitt alternativ Creative Commons genom en historisk parallell till 1930-talets strider om musiken på radio i USA. När Ascap höjt priserna på sina licenser med 448 % under åtta år, startade radiostationerna konkurrenten BMI, under deras egen kontroll och med längre priser. Gång på gång återkommer han sedan till att

internet is today's broadcasters, we're facing the same struggles ...
the same question: "how do we free the future from the dead hand of the past"?

Japp, han menar verkligen att Creative Common är dagens motsvarighet till BMI, och att konflikterna liknar varandra. En väldigt märklig parallell, tycker jag.

Annars ägnar Lawrence Lessig en stor del av sitt tal till att bemöta kritiken från Richard Stallman om att inskränkningar i Creative Commons-licenserna, som den svårtolkade "non-commercial", innebär ett fundamentalt avsteg från den copyleft-princip som ligger till grund för fri mjukvara.
Lessigs svar är att t.ex. musik och mjukvara har olika förutsättningar. Copyleft triggas när det görs bearbetningar, men inte om t.ex. Sony lägger en låt på en samlingsskiva och säljer, kanske utan att nämna artistens namn (hur sannolikt det scenariot nu låter...). Därför behöver vissa former av kultur även kunna reservera sig mot kommersiellt användande.

Lite knepigt är att Lessig inte nämner några namn, utan besvarar kritik från odefinierade radikaler som tycker att Creative Commons är en "kompromiss". Hur som helst avslutas anförandet – som möts av stående ovationer, lite pingstkyrkostämning – med en maning till enighet; de som vill undanröja upphovsrätten och de som vill reformera den måste "spara sin oenighet till senare".
En tysk som begär ordet under frågestunden instämmer, och påpekar att "en faktor för nazisternas maktövertagande var konflikten mellan sossar och kommunister på 1930-talet". Lawrence Lessig: "Så vilka motsvarar judarna i dagens situation?". Tysken blev förstås helt paff över den bisarra motfrågan. Historieparallellerna var som sagt inte helt stabila denna afton...

Lite uppfriskande munhuggning blev det ändå när konferensens keynote-talare John Perry Barlow begärde ordet och hävdade att det visst är möjligt, och nödvändigt, att knäcka upphovsrätten. "Civil olydnad på massnivå är vårt enda hopp", sade han, i klar opposition mot ambitionen att reformera fram en mjukvare men bättre fungerande upphovsrätt. "Jag tycker vi ska vänta tills du och jag är döda, men de andra här i salen lever", sade John Perry Barlow till Lawrence Lessig, som svarade att om vi väntar så länge med att fixa upphovsrätten "har vi förlorat" och kastas tillbaka till det hemska 1900-talet och dess read only-kultur.
Den gamle Greatful Dead-medlemmen fick sista ordet gentemot kändisjuristen:

You are such a pessimist, Larry!

Lawrence Lessig bor och verkar sedan i höstas som gästforskare i Berlin. Följande närbild visar hans nya tyska stil – skäggstubb och Beck's:

Sista ordet gick dock till en annan skäggstubb:

Uppdatering: Ännu en blogg som refererar Lessig/Barlow-munhugget.

Uppdatering, 1 jan: We-make-money-not-art rekapitulerar vad de träffande kallar "Lessig's evangelization talk (or rather motivation session for the converted)" – vilket nu finns i sin helhet på Google Video.

23C3, del 3: Kroppen som plattform

2006-12-29T16:41:00.000+01:00

Vi lärde känna den kaliforniske journalisten Quinn Norton när hon var i Sverige i somras för att träffa Piratbyrån och skriva ett stort reportage i Wired. Hörde henne dock inte säga något om magneten i fingret.
Det är dock den som lockat hundratals åhörare att fylla sal två här på 23C3, när Quinn Norton på torsdagseftermiddagen pratade om Body Hacking & Functional Body Modification.

Hon berättar att hon "växte upp i en kroppsmodifieringsfamilj" med piercade föräldrar, men själv började intressera sig för underområdet funktionell kroppsmodifiering under förra året. Hon skrev en artikel med namnet You are the platform i tidskriften Make, vars hackeretiska motto är If you can't open it you don't own it!
Quinns förslag att helt enkelt applicera samma paroll inte bara på datorburkar, utan även människokroppar, roade förstås publiken. Alla förstår ju att hack som använder den egna kroppen som plattform har förmågan att överskrida långt fler och djupare kulturella tabun.
Själv valde hon dock att ur föredraget utesluta vissa praktiker som i vissa fall kan betraktas som funktionella, såsom sexuellt motiverad genitalpiercing, rituellt motiverade kroppsmodifieringar, deprimerades självskadande, med mera.

Quinn Norton opererade in en magnet i fingret. Nu kan hon känna elektromagnetiska fält. Genom sitt eget nervsystem. Visserligen är det inte en förmåga hon fått användning i sitt journalistjobb mer än en gång; hon var mer intresserad av själva konceptet med funktionell kroppsmodifiering.
Implanteringen gick bra. Fingret öppnades, en liten magnet lades in, därefter tog det ett antal månader för den att "sjunka in" i nervsystemet så att elektromagnetismen började kännas. Andra kroppsdelar än fingertopparna hade svårligen kunnat användas, eftersom de inte har tillräckligt hög koncentration av nerver.
Då fick hon en infektion i fingret, "sedan började kroppen attackera magneten och göra allt för att få ut den", och fingret fick förstås opereras. Resultatet, hur som helst, blev att Quinn Norton förlorade känseln i ett av sina fingrar, med ett undantag – hon kan känna magneter. Inget annat.
En hel del andra experimenterar just nu med att implantera RFID-chips, säger Quinn Norton:

Jag är helt för att folk skär upp sina kroppar och sticker in vad de vill i dem, jag tycker bara det inte gör är särskilt intressant. Att ha ett RFID-chip implanterat ger precis samma resultat som att bära ett med sig.

Funktionell kroppsmodifiering handlar, för Quinn Norton, om att förbättra kroppens funktionalitet. Nu finns det hörapparater som opereras fast i skallbenet. Det accepteras för hörselskadade men varför upplever många en kraftig etisk gräns när vi får höra om en person med fullgod hörsel som vill betala för att operera in en likadan apparat fast med usb-ingång, så att han kan använda sin mobiltelefon den vägen (vilket tydligen är fullt möjligt)?
Vad som en gång sågs som groteskt kan på ganska kort tid börja ses som fullt normal medicinsk praxis.
Enhancement omdefinieras kontinuerligt till treatment, men orden förklarar inte procedurerna i sig, bara dess sociala acceptans. "Vi har i masskala, jorden runt, byggt om oss till monster, varelser som man en gång skulle ha bränt som häxor, och omdefinierat det som 'behandling'." Så långt talar vi mest om medicin, men till det kommer förstås militärteknologins långt vidare etiska ramar när det gäller att töja människokroppens gränser, till exempel genom att låta soldater vara vakna i flera dygn på Provigil.

Vilka ska ha en tillgång till en viss teknik för funktionell kroppsmodifiering? (Ingen? "De sjuka"? Soldater? Alla som kan betala?) I vilka fall kommer en svart marknad att växa fram, och vart kan en sådan situation leda?
Paralleller går att föreställa sig till plågsamt välkända fenomen som illegala aborter. Quinn pekar också på preventivmedlet spiral som exempel på ett väldigt utbrett implantat, pekar på de glada kvinnorna i en spiralreklambild och säger "de är cyborger". Enligt Quinn Norton är frågan livsviktig:

How do we create a non-medical human market for altering ourselves? Or does ut go back room enhancements for the poor, and travel for the rich?

Science fiction? Cyborghype? I-landsproblem? Nja, ett tungt skäl att avstå från bortviftarimpulsen är att många saker som kan klassas som funktionell kroppsmodifiering redan på ett eller annat sätt redan ligger i bioteknik- och/eller militärindustrins pipeline.
Frågan blir då i vilken mån omdefinieringen från enhancement till treatment och hela diskussionen om etiska gränsdragningar kommer att äga rum inom någon slags offentlighet, eller om den ska ske inom industrins väggar för att sedan presenteras som ett helgjutet faktum. Finns det inte halvgalna typer som öppnar sina kroppar och stoppar in alla möjliga teknologier, så finns det också ont om möjligheter att hinna reflektera över tekniken innan den plötsligt börjar tillämpas i stor skala.
Så uttryckt är kopplingen till hackeretik glasklar. Om möjligheter finns att använda plattformar – oavsett om de är datorer, människokroppar eller annat – på ett annat sätt än de vedertagna, är det bra om dessa möjligheter utforskas, praktiskt och utommoraliskt. Först då möjliggörs en verklig etisk diskussion. (Kroppsmodifiering kan vara ett slafsigt jobb, men någon måste göra det...) Alternativet är att den diskussionen måste tas i efterhand, när tekniken redan är "färdigförpackad".

Steget över i mer kittlande filosofi tog Quinn Norton knappt alls; Oscar var besviken på frånvaron av diskussion om koncept som transhumanism. Å andra sidan kanske det kan vara en poäng att ibland inte säga allt i ett praktiskt inriktat föredrag, utan överlåta vissa tolkningsfrågor att behandlas i andra format. Till exempel konstformatet; då är det bara att traska en kilometer eller så från Alexanderplatz till Auguststraße och Kunst-Werke där utställningen Into Me / Out of Me behandlar närliggande frågor. Rapport därifrån kommer strax!

Uppdatering 4/1: Utförligt referat på we-make-money-not-art.com

23C3, del 2: Tillit

2006-12-28T00:25:00.000+01:00

Att logotypen för 23rd Chaos Communication Congress, 23C3: Who can you trust? som synes innehåller ett äpple har visserligen fått någon (tysk) att fråga om Apple har köpt upp kaoskommunikationskongressen. Alla som känner till Chaos Computer Club förstår dock att det självfallet inte är ett varumärke, utan det gyllene äpplet är ju en diskordiansk symbol som åberopar kaosgudinnan Eris...

Det påpekade Tim Pritlove i ett kort invigningstal som, innan det övergick i att presentera keynotetalaren John Perry Barlow, reflekterade kort över det engelska ordet trust; svenska översättningen bör väl bli tillit.
Ett av de tillitens kännetecken som Jim Pritlove räknade upp var att den byggs upp under lång tid men kan förloras på ett par sekunder. Ett annat, som förefaller tänkvärt, är att tillit kräver både diskretion och öppenhet (privat och offentligt). Tillit är motsatsen till rädsla, tillit skapar säkerhet, sade han, innan John Perry Barlow fortsatte utveckla sina tankar kring tillit.
Ptja. Ordet har flera innebörder. I datorsammanhang associerar man både till hårdvarukontrollhemskheter som "trusted computing" och på hur kryptering av kommunikation förlitar sig på tillit genom "webs of trust". Den vanligaste datorsäkerhetetsluckan oavsett typen av system är, enligt en ofta dragen slutsats, "transitiv tillit (transitive trust).

Vertrauen är det tyska ordet för tillit/trust. Systemteoretikern Niklas Luhmann definierar tillit som en "mekanism för reduktion av social komplexitet". Eftersom rationell avvägning av all information är alltför komplex för att alltid kunna utvärderas, förutsätter beslutsfattande ofta tillit, ett begrepp som Luhmann tycks sätta i samband med intuition (som jag i sin tur associerar starkt till Henri Bergson).
Tyskans Vertrauen har och engelskans trust har en gemensam etymologisk stam som vi känner igen från tro, trogen, trög, tröst och inte minst i engelskans ord för sanning.
Statsvetare och sociologer brukar tala om social tillit. Från en antagligen helt annan vinkel närmar sig tydligen Derrida begreppet tillit, jag tror det är i Lagens kraft. Har själv inte läst den, men efter samtalet på Södertörn associerade Jonatan Habib Engqvist till Derridas behandling av tillitsbegreppet.
För den bedrövliga svensk-Wikipedia är "tillit" dock varken mer eller mindre än "en sedimentär bergart", hmm...

John Perry Barlow tog sig an frågan om trust genom att berätta om den där tiden på 1980-talet när hans hippie-crew började närma sig en yngre generation tidiga hackers, med ömsesidig initial misstro. Trust is related to self, och självet är ingen okomplicerad sak, lager av lager av språk, kultur, programmering, droger, neuroser...
Hans keynotetal var annars en smula konfrontativt, han anklagade det församlade hackercommunityt för att inte använda sina kunskaper tillräckligt konstruktivt, genom att attackera vad han beskrev som internets fiender, exempelvis spamverksamhet och virus. We have to save internet from the ones we can't trust.
Och så kommenterade han arkitekturen i det östberlinska kongresscentrets stora sal som a combination of acid and communism!? I keep wondering when it's gonna lift off, but I guess it's just sleep deprivation...

Skriver detta nere i källarens nya häng under Phenoelit-fanan; deras gamla utrymme har ersatts av eget chilloutrum, med projektioner, soffor, DJ som kör dubtechno och techhouse och annat, samt brutalt mycket data.

23C3, del 1: Datalagring och reaktivitet

2006-12-27T14:29:00.000+01:00

Tyske advokaten Marco Gercke, expert på cybercrime för Europarådet, pratar i stora salen. Börjar känna igen typen av övervakningskritiskt anförande: Kunnigt, powerpointat och väldigt, väldigt reaktivt.

Han klagar på folkräkningar som frågar efter onödigt mycket information, han klagar på det orimliga i att han inte fått fotografera en övervakningskamera utanför en ambassad samtidigt som hemliga flygbaser kan beskådas i Google maps, han klagar på folkbokföringstvång, han klagar på biltullar vars identifieringssystem riskerar att utvidgas från avgiftsinhämtning till övervakning. Argument som att övervakningen tar mer frihet än de ger i säkerhet, eller att de verkliga brottslingarna ju vet hur man kringgå övervakningen, är lika förutsägbara som de spontana applåderna han får när han drar dem.
Nej, välkammade Marco Gerckes klagomål på att makthavarna inte lyssnar och hans maningar till fortsatta protester känns verkligen inte särskilt produktiva. Inte heller lyckas han provocera fram meningsskillnader i auditoriet, så som förra årets We lost the war-föredrag ändå gjorde.
Kanske är problemet att han – som advokat, frestas jag skriva – håller fast i en tanke om teknikneutralitet: Han säger att bara det som accepteras i "verkliga världen" borde accepteras på internet, och likställer skadegörelse i någons hem med förstörd information i någons data, utan att vilja erkänna att man då befinner sig på metaforernas gungfly.

Trafikdatalagringen är förstås ett centralt tema, och onekligen är han kunnig i den snåriga EU-processen; "det snabbast genomdrivna direktivet i EU:s historia", tror han. Vad han klagar på är eroderingen av den personliga integriteten, detta ganska slippriga begrepp, men förvisso tar han också upp de mer strukturella konsekvenserna.
Om varje leverantör av kommunikationstjänster tvingas spara informationen om vem som kommunicerar med vem, är ju frågan vad "vem" betyder. Att lagra IP-nummer räcker i sig inte särskilt långt; kryphålen är otaliga och högst vardagliga, såsom öppna terminaler på internetkaféer (vilket Italien försökt lösa med identifieringstvång), öppna trådlösa nätverk (som måste förbjudas om datalagringen ska bli effektiv för brottsbekämpning; här är det upphovsrättsindustrin som driver på för att göra routerns ägare ansvarig för vad alla anslutna gör med sina datorer), eller att låta kommunikationen gå via länder som inte tillämpar datalagring. Dessa tilläggslagar som ska försöka komma närmare det farliga mål som jag har kallat nodernas individualisering är ju det verkliga problemet, som inte handlar om "integritet" utan om den handfastare frågan om nätverksarkitektur.
Att detta togs upp här på 22C3 kanske var väldigt bra, men utifrån vår svenska utgångspunkt kan jag som sagt inte känna att det bidrog med mycket nytt.

Småintressant var dock den alternativa lösning som föreslås av Marco Gercke och andra: quick freeze, alltså att myndigheterna ska kunna kontakta en kommunikationsleverantör medan ett misstänkt brott utförs eller planeras, för att kunna få ut identifierande information utan att tvinga dem att lagra den.

Att det alternativet implicerar en brottsbekämpning i realtid som ligger ganska långt från hur polismyndigheter brukar jobba idag, det är en sak. Knepigare, strategiskt sett, är att det ju fortfarande implicerar alla de omöjliga och farliga tilläggslagarna. Varje kommunikationsleverantör (inklusive internetkaféer, innehavare av trådlösa nätverk m.m.) måste ju fortfarande veta identiteten på vilka som använder deras tjänster i ett visst ögonblick. Handlar inte frågan mer om myndigheters oförmåga att acceptera en halvdan övervakning, än om att utforma en "begränsad" men påstått total övervakningsmodell åt dem?

Föredrag 2006

2006-12-26T22:31:00.000+01:00

Mest för min egen skull tänkte jag sammanställa de föredrag jag hållt under 2006. Eftersom det blev en del, både inom och utom landet och i väldigt skiftande sammanhang, kan det vara kul att komma ihåg. Alla har mer eller mindre koppling till Piratbyråns verksamhet (har inte räknat med inomakademiska seminarier, ej heller paneldeltagande eller rena debatter). Däremot ska det understrykas att det inte är någon överblick över alla årets Piratbyrån-anföranden – flera av de andra piratbyråkraterna har också pratat för de mest skilda publiker, både inrikes och utrikes.
Kan ha missat något, men här är listan:

5 april: WELD, Stockholm.
Pendlade rätt löst mellan mediehistoria, cut-up-kultur, fildelning, gråzoner med mera, inför en ganska liten publik av folk verksamma inom scenkonst (teater, dans, performance). Oerhört givande eftersnack. Foto.
29 april: Piratafton på Café Edenborg, Stockholm.
På Piratbyråns välbesökta tillställning testade jag att prata om relationen mellan darknets och long tail, och mellan det elektroniska musikskapandets historia och piratkopieringens, bland annat genom att visa en kortfilm. Annars inte jättestrukturerat, utan mer ett föredrag som prövade lite nya koncept.
15 maj: Världsbiblioteket, Stockholm.
Solidaritetshusets bibliotek hade ordnat en halvdagskonferens om "digital solidaritet" för föreningsaktiva, där även Mathias Klang och Lars Ilshammar höll intressanta föredrag. Själv pratade jag om fildelning, skillnaden mellan vertikal och horisontell kommunikation och om hur man kan underlätta och dra fördel av informationsdelning.
19 maj: Waag, Amsterdam.
I anslutning till en tvådagars workshop med deltagare från både Europa och Indien, höll Palle Torsson och jag ett öppet föredrag (vårt tidigare grey commons-föredrag i omarbetad och utbyggd version). Därefter pratade den mästerlige Lawrence Liang, som jag inte ens ska försöka sammanfatta.
2 juni: Reboot 8.0, Köpenhamn.
På tåget ner kom beskedet om razzian. Dagarna i Köpenhamn blev alltså väldigt, väldigt hektiska. Stor konferens med mycket affärsfolk och ett ganska spännande program. Vävde in de senaste händelserna i mitt tal, som publicerades och blev ganska så uppmärksammat.
3 juni: Demonstrations på Mynttorget, Stockholm.
Protesten mot razzian behöver väl knappast presenteras; rapporter, bilder och filmklipp finns här och var på nätet. Här är mitt korta tal där jag försökte lyfta fram det väsentliga i tumultet – det vill säga frågan om reglering av kommunikationsmedier (snarare än frågan om ministerstyre och sånt).
28 juni: Rote Fabrik, Zürich.
Nystartade gruppen Digitale Allmend arrangerade en välbesökt föredragskväll på idylliskt beläget kulturhus. Jag höll samma anförande som i Köpenhamn. Finns inspelat i massor av format. Livliga eftersnack, kul besök! Dessutom blev jag intervjuad i en av Schweiz största tidningar samt i landets IT-veckotidning.
4 juli: Brandtalsbingo, Visby.
Riksteatern arrangerade som en del i Almedalsveckan, Albin Balthasar ledde; kul koncept med Karin Kebbe Helin och Elin Alvemark bland de övriga deltagarna. Jag hade med mig ett blandband och här är mitt treminutersbrandtal.
23 augusti: Fryshusets gymnasium, Stockholm.
Kul att prata inför 350 färska ettor, de flesta från estetiska inriktningar! Och intressant att IFPI vägrade medverka...
13 september: Wizards of OS, Berlin.
Inom ramarna för konferensens session "Freedom expanded", ledd av Felix Stalder, pratade jag rätt kort och delvis improviserat om Piratbyråns kopifajt-erfarenheter och om att jobba med koncept och språkbruk.
Golem.de, Gulli.com och Felix själv skrev, och så finns ett par bilder.
25 oktober: Art|Net|Work, Århus.
Symposium arrangerat av det danska universitetets institution för digital estetik. Föredraget sammanförde en rad idéer och koncept som kommit upp under året, och redigerades senare samman till texten Between artworks and networks: Navigating through the crisis of copyright.
30 oktober: Kungliga Konsthögskolan, Stockholm.
Föreläste om Brasilien och kulturkannibalismen inklusive lite kritiska reflektioner från Wizards of OS, för en klass av yrkesverksamma konstnärer och arkitekter i kursen legal/illegal [pdf], som strax därefter åkte på studieresa till just Brasilien. En väldigt spännande kurs, som jag förhoppningsvis ska återbesöka i vår. Efter mig följde förresten ett osande tal av Dennis Töllborg, som jag aldrig hann referera här.
6 november: Timbro, Stockholm.
Pratade för unga liberaler som utbildar sig i Stureakademin. Om upphovrättskritik, upphovsrättskollektiv och svårigheterna med att reglera "exemplarframställning"; försökte föra diskussionen från de abstraktioner som ofta präglar den liberala upphovsrättskritiken till ett mer konkret plan, därefter följde udda och kul frågestund.
1 december: "Unga och nätverkskulturer", Jönköping.
Ungdomsstyrelsen hade förlagt en stor konferens i anslutning till Dreamhack. Jag var inbjuden att hålla ett anförande om kulturpolitikens utmaningar, eller något sådant, att inleda den sista programpunkten. Pratade om konsumtionsbegreppets problematik i spelsammanhang, kulturkanon som symptom, "datorberoende" och "den verkliga världen", deltagarkultur kontra slutprodukter... Därefter fortsatte diskussionen med ett panelsamtal, med representanter från såväl Fair Play som Sverok, alliansens kulturkommitté och Ivan Wenster. Rätt lärorikt.
6 december: Södertörns högskola.
Samtal om upphovsrätt med Nicklas Lundblad, modererat av Jonathan Habib Engqvist. Arrangerat av Södertörns humanistiska förening, en publik på ett drygt tjog mestadels filosofistudenter och överlag en väldigt stimulerande kväll.
Mitt anförande baserades på Århus-pratet, Nicklas sammanfattar en del av sitt här; jag har tänkt återkomma till diskussionen ett tag, men vi får se om det hinns med.

Femton föreläsningar allt som allt, med varierande innehåll. Med specialteman undantagna, kan snacket (fortfarande mest för min egen skull) sammanfattas kring några mer fasta milstolpar. Talet för centerpartiets riksdagsgrupp i mars var en första sådan som jag sedan försökte bygga vidare åt olika håll; lite roligare blev det dock från och med förra mellandagarna i Berlin, där Palle Torsson och jag hade sammanställt ett gemensamt föredrag, inspirerat av en intervju som Metamute gjorde med honom tidigare under hösten. I våras byggde jag på det och försökte samtidigt väva in lite mer av en närliggande tematik: relationen mellan levande musik, ljudreproduktion och ljudsyntes under 1900-talets andra halva.
Nästa hållplats blev Reboot-talet i Köpenhamn, samtidigt som tillslaget mot The Pirate Bay hjälpte till att sålla ut det mer direkt relevanta och gav massor av input. Därefter blev det lite mer improviserat i Berlin, för att åter struktureras upp i Århus – då betydande delar av Magnus Erikssons presentation i Brno införlivades och remixades.
Överlag måste jag säga att bollandet, kommenterandet, plagierandet och kopipejstandet av texter, piratbyråkrater emellan, blivit ett ofantligt fruktbart sätt för kollaborativ skriftlig vidareutveckling av idéer.

På årets kaoskommunikationskongress i här Berlin, som inleds på torsdagsmorgonen med keynote av John Perry Barlow kommer som sagt inte Piratbyrån att medverka med några officiella programpunkter, däremot med mycket folk på plats. Rapporter kommer!

Från Berlin: Film/konst

2006-12-25T20:34:00.000+01:00

Julaftonskvällen avslutades på Bootlab där Pirate Cinema Berlin börjat återstartat sin söndagsserie efter avbrottet. Som tidigare handlar det om fritt inträde, billiga drycker i baren och visning av utvalda nedladdade filmer, som den som önskar kan få sig medbränd på skiva. Det var en ganska liten skara som samlats för att se The Pervert's Guide to the Cinema, där Slavoj Žižek i två och en halv timme dundrar ur sig psykoanalytiska tolkningar till filmhistoriska klipp. Välgjort och ofta underhållande, ibland tankeöppnande, ibland mer skrattretande och, som sagt, invändningarna är av flera slag.
(Žižek har dock hängivna fans. Någon har transkriberat hela den första av filmens tre delar.)

Filmens regissör Sophie Fiennes hade tydligen fått höra om den illegala visningen och var väldigt positivt inställd, särskilt som hon hoppades att det kunde hjälpa filmen att få en officiell distributör i Tyskland. Det berättade Sebastian Lütgert i sin korta introduktion till piratbion, då det även förkunnades en efterfilm: 24 Hour Psycho, konstnären Douglas Gordons radikalt nedsaktade version av Hitchcockklassikern.
Hela visade de väl knappast (i så fall fortsätter visningen ännu), vi stannade dock inte så länge, bara för att dagen efter se samma dygnslånga konceptfilm visas på samtidskonstmuséet Hamburger Bahnhof. Där visas nu ett högklassigt urval ur projektionskonstens historia i sin stora nya bakre flygel. Tack vare det väl tilltagna utrymmet slapp man det alltför vanliga fenomenet "videokonst som ljudsörja" (även om man inte behöver vara någon hifi-nörd för att fråga sig varför konsthallar kan lägga så stora resurser på videokonstutställningar och ändå bara använda små futtiga högtalare för ljudbiten.)

I en annan del av den väldiga konsthallen visas en mindre utställning, Übersetzung. Text als Bild, med Walter Benjamin som affischnamn. Benjamins stjärna visar inga tecken på att sjunka i Berlins konstvärld, tvärtom.

Idén handlar här om att gestalta dennes "föreställning om att handskriften, men också det tryckta ordet, utöver sin innehållsliga relevans också har en omfattande bildkvalitet". Lite löst hållet, sådär. Arnold Dreyblatts lentikularbilder, som klär ett rums fyra väggar med fragmentarisk text, fascinerar.
Översättning? Nja, det bjuds det mera av i Jonathan Monks installation bredvid, som inte ingår i text som bild-utställningen, vars Benjamin-kopplingen är väldigt indirekt – med undantag då för en logotyp av Günter Karl Bose, som får ses som en kommentar till hjältestatusen:

(Foton av lillasyster Gisela.)

Blir kvar i Berlin en vecka; i övermorgon börjar 23rd Chaos Communication Congress – får se om det hinns med några rapporter under tiden, eller om de får postas efter nyår.

PS. En höjdpunkt, på tal om jul och konst, var Lars Vilks redogörande för "den institutionella julteorin"...

Metamusikåret

2006-12-23T03:59:00.000+01:00

Momus, den enögde musikmakaren som har många tänkvärda saker att säga om fejk och sånt, sammanfattar musikåret 2006 på sin blogg:

If music didn't exactly die in 2006, it certainly felt sidelined, jilted, demoted, decentred, dethroned as the exemplary creative activity, the most vibrant subculture. /.../ From where I stand /.../, visual culture now occupies the central position music once did.
/.../
Meanwhile, new institutions came along to replace the old mastodonts. /.../ If someone mentioned a band, YouTube was the place I went first to hear their music. /.../ Note, again, in the YouTube-ization of music, the sly upstaging of audio by visual content. MySpace (which I refuse to have a presence on, but can't avoid consulting) continued the "famous for 15 people" trend.

Musiktröttman, om det nu är det rätta ordet, delar Momus (f. 1960) med Bill Drummond (f. 1953); tankarna går givetvis till No Music Day.
Vidare berättar Momus att hans allierade Anne Laplantine har lagt av med musiken till förmån för att förkovra sig i det extraordinära spelet go:

I think we're also living now in a transitional period which I'm not sure I can define. All I know is that I feel the need to wait a bit.

En musikalisk transitperiod... jo, jag tror att jag kan förstå hennes aning (till skillnad från Momus jämförelse mellan musik och de påstått vitalare visuella konsterna, som om de vore två sätt att uttrycka "samma sak", en för mig obegriplig tanke).
Transitperioden kan beskrivas såväl optimistiskt som pessimistiskt, och antagligen behövs bägge delar i sina mest utpräglade former, för optimism och pessimism är inga motsatser.

Musikens eventuella kris (i ordets egentliga bemärkelse) är förstås knuten till digitaliseringen, som inte bara möjliggör global massreproduktion av inspelad musik utan kvalitetsförlust, utan också (och kanske ännu viktigare!) att samma datakanaler som musiken överförs i även kan utbyta standardiserade metadata (ID3-taggar, torrentindexering, MP3-bloggar...). Preliminärt kan vi nämna några konsekvenser som tycks uppenbara: exklusivitetsförlust för den tidigare lilla klicken tyckare, fragmentariserad men samtidigt eklektiserad smak, samt förstås en brutal auraförlust för den inspelade musiken när den blivit gratis åtkomlig och alltså inte innebär en ekonomisk prioritering.
Tillbaka till Momus, som uttrycker saker som även Copyriot tagit upp i flera av årets musikrelaterade inlägg:

I think one reason is that the old centralized mass market, broken forever by the internet, thrived on a relatively democratic model for the sale of cultural products, ie you mass manufactured pop records, promoted them on TV, and sold them at an affordable price to anyone who wanted them. Now, with the emergence of a gulf between the super-poor and the super-rich classes, culture is either free (ie bits being file-shared, this blog, etc) or very expensive, one-off products, ie unique works of art, architecture, etc.

Som någon genast påpekade, kan man förstås undra varför Momus inte nämner konsertbiljetter i kategorin "very expensive, one-off products". Dyra eller ej; levande musik äger som sitt främsta kännetecken en einmaligkeit (vet inte hur man ska översätta detta tyska ord, vill minnas att Benjamin använder det); den sker bara en gång, nästa framträdande är ett annat.

Då är det inte bara logiskt att musikekonomin flyttar tillbaka från reproducerbara (gratis) objekt till ögonblickens förgängliga upplevelser; det må vara konserter, festivaler eller Last.fm-radion, gemensamt för dem är att det faktiskt går att ta betalt.
Tendensen pengarna nu finns i levande musik, som har uppmärksammats en hel del under 2006, borde också medföra en ökad efterfrågan på musikartister, – och, eftersom varje artist bara kan befinna sig på en plats åt gången, en tyngdförskjutning längre ut på den långa svansen.
Samma sak skulle kanske också kunna uttryckas som att musiken har blivit mindre universell, som en kommentator skriver på Momus blogg:

But is it really music that's dying, or is it the illusion of homogenous, unified sub-cultures surrounding individual styles of music that is starting to come unraveled? /.../
I wonder at times if there aren't an increasing number of these micro-cultures, distributed about the Internet. It may be that music has become less universal.

Musikaliska mikrokulturernas mecka är förstås Last.fm, med sitt magnetiska sammandragande av musikaliska grannar och sina allt mer imponerande algoritmer för var och en att vidga sin egen lyssnandehorisont. Mest signifikant är hur MP3-lyssnandet blir dubbelriktat: Samtidigt som ljudet strömmar ur våra högtalare, skickas metadata om musiken till en central server och bidrar på ett väldigt synligt sätt till kontinuerligt utveckla både de personliga profilerna och generella rekommendationssystemen. Lyssnandet blir därigenom performativt, det övertar alltså drag från det artistiska framförandet, om än i begränsad omfattning – något som jag inte tror att någon av oss ännu riktigt har förstått vidden av.

Om jag skulle skriva en bloggpost om "musikåret 2006" så skulle jag förvisso kunna räkna upp ett antal riktigt bra nya album som utgavs, även av rätt stora artister (Ellen Allien & Apparat förstås, liksom Sonic Youth och Regina Spektor). Men en skivlista, särskilt en som inskränkte sig till ett utgivningsår, skulle kännas så ofantligt krystat.
Så om musikaliska realtidsupplevelser inkluderades? Visst skulle jag kunna räkna upp fina minnen: små och stora konserter, Norbergsfestivalen, dansen under soluppgångstimmarna på en illegal technofest på Hammarbytoppen. Fast det vore ju löjligt att låtsas som att sådana listor kunde bedöma någon slags "ren" musikalisk kvalitet, som skivrecensenter gör när de bedömer årets bästa inspelningar. Dels för att det förstås inte går att separera livemusiken från dess omgivning och ens egen person, dels för att man omöjligen kan vara på "alla" livearrangemang.
Nej, musikårets lysande stjärna var varken en inspelning eller en tillställning, utan just Last.fm och dess mikroeffekter på vårt musiklyssnandes sociala inramning. Betalar glatt någon euro per månad för att få en aning bättre tjänster, och erkänner gärna att jag blivit statistiknörd (vilket även gäller den lokala lyssningsstatistiken i min dator).

Förra veckan drog slutligen min MP3-hårddisk sin sista suck, efter lång och trogen tjänst i fildelningsnätverken. Ett par hundra gigabyte musik borta. Skulle nog faktiskt ha känts hårdare om jag inte visste att metadatan om mina lyssningsvanor ändå fanns lagrad hos Last.fm, och fortfarande kunde bygga en personlig radioström. Ärligt talat tycker jag det känns aningen befriande att ha blivit av med det mesta. Med en ny hårddisk kostade under tusenlappen står min dator redo att andas in nya ljudfiler, via Soulseek och Oink.
(Undrar förresten hur sådana som köper sina musikfiler från Apples onlinebutik gör när hårddisken kraschar. Köper nya?)

Förvirrande dispyt kring journalisters upphovsrätt

2006-12-21T21:10:00.000+01:00

Journalistförbundets kampanj "för upphovsrätten" – ja, i bestämd form – är egentligen en kampanj för att tidningsjournalisternas anställningsavtal ska låta dem bibehålla upphovsrätten, som idag. Motparten Tidningsutgivarna vill å sin sida ha avtal där de får överta upphovsrätten, och fritt får disponera sina anställdas material, som av tradition är fallet i Storbritannien och USA, men i praktiken också inom radio och tv.

Uppenbarligen finns det ingen part som bara är "för" upphovsrätten, i stället är det två olika tillämpningar som står mot varandra. Idéhistoriskt sett kanske man kan säga att Journalistförbundet vill ha en "kontinental" upphovsrätt som är oförytterligt knuten till den individuella upphovsmannen, medan Tidningsutgivarna vill ha en "anglosaxisk" upphovsrätt som kan avtalas bort, köpas och säljas på en marknad. Konflikten har flera dimensioner, som dock blir helt obegripliga om man retoriskt börjar tala om det som "för/mot upphovsrätten" och blandar ihop med fildelningsfrågan. Eller, som Journalistförbundets ordförande på en hearing i riksdagen, ger sig in i metaforernas värld:

Om man får recycla, återanvända journalistiskt material hur som helst, då försvinner mångfalden … därför menar vi att upphovsrätten är demokratins säkerhetsbälte.

Då kan jag inte låta bli att ställa frågan: Vad blir ett väldigt brett säkerhetsbälte? Svar: En tvångströja. Upphovsrätten som demokratins tvångströja? Ptja...
Till saken. När frågan idag avhandlades i P1:s Vår grundade mening blev förvirringen stundtals komisk. Journalistförbundets Arne König förklarade helt instruktionsboken att hans fack kämpar för upphovsrätten, för att i nästa stund förklara:

upphovsrätter säljs ju till enorma belopp, det är en utan de stora handelsvarorna, det ligger ju på världsplan i nivå med olja, människosmuggling, knark... den typen av stora industrier

En principiellt intressant fråga som radioprogrammet bara tog upp i förbigående rör upphovsrättskollektivet Alis, som är journalistikens motsvarighet till Stim. Den som ansluter sig till Alis ger alltså dem exklusiv rättighet att "förvalta vidareanvändningsrättigheterna" för sina texter. En frilansjournalist, tillika facklig aktivist, sade i radioinslaget:

Det är många tidningar som nekar medlemmar av Alis att över huvud taget få uppdrag, och det är ju en kränkning av föreningsfriheten, vi skjuts tillbaka till fackföreningsrörelsens barndom...

Visst går det att följa deras logik, men hur bisarra blir inte konsekvenserna om man följer dem in på musikens område? Ska då facket hävda att en subkulturell musikscen som enbart anlitar "ostimmade" artister", och på så vis slipper betala licensavgifter, också kränker föreningsrätten?
Kanske skulle Journalistförbundet få större förståelse för sina krav om de trappade ner den storslagna retoriken, och i stället öppnade för mer förutsättningslösa samtal.

Friktionskampanj framgångsrik: Nätfilter avstyrdes

2006-12-21T17:35:00.000+01:00

Hurra! Kampanjen segrade, blockaden är upphävd!

– Vi tog ett förhastat beslut och frångick därmed vårt uppdrag. Jag beklagar detta. Tillsammans med vår nya styrelseordförande är vi i ledningen överens om att begränsning av Internets innehåll inte ligger inom ramen för vad vi skall ägna oss åt, säger Fredrik Winbladh, VD för Perspektiv Bredband.

– Det är av stor vikt att vi som telekom- och internetoperatör, en s.k. common carrier, fokuserar på att förmedla information. Vår position skulle kunna ifrågasättas mot bakgrund av det ställningstagande som gjorts vilket vi inte kan riskera. Ledningen och bolaget har lärt sig mycket av den debatt som ägt rum, /.../ säger nya styrelseordföranden Mikael Paulsson.

Kort resumé: Den skånska internetleverantören Perspektiv Bredband meddelade 8 december att man "tar ställning" genom att blockera sina kunders tillgång till den ryska sajten AllOfMp3.com, som säljer musikfiler på ett sätt som skivbolagslobbyn inte accepterar. Piratbyrån och The Pirate Bay svarade med en kampanj, vars mest kontroversiella tilltag var att de senare blockerade alla Perspektiv-kunder. Och idag, 21 december, kom det glädjande beskedet att Perspektiv Bredband drar tillbaka sin blockad.
Förhoppningsvis står det nu klart att det inte handlar om sajten AllOfMp3.com (även om den nu fått oavsiktlig marknadsföring i Sverige, vet jag ingen som använder den) – utan om en princip, som nye styrelseordföranden förklarar koncist:

– Vi är en common carrier och kommer hålla oss till det

Enkla exempel på common carriers är järnvägslinjer och postsystemet; de fraktar alla enligt en viss prislista, utan att granska vad som finns i paketen eller kontrollera identiteten på avsändare och mottagare. Att en internetleverantör tar så tydlig ställning för sin identitet som ren horisontell kommunikationstjänst är berömvärt, och än mer så när de vågar erkänna att de tidigare gjorde fel men nu har lärt sig.

"Internets själ är räddad" förklarar Oscar Swartz, och det är inte obefogade ord. Visst var filtret ifråga bara en internetleverantör som filtrerade en, i sig rätt ointressant, sajt. Men det var uppenbart att IFPI förberedde rättsliga åtgärder för att tvinga samtliga övriga internetleverantörer till att implementera likadana filter, som i Danmark. Och när väl det är skett, är dörren öppen för att blockera fler. Om nästa filter skulle riktas mot nazistpropaganda, nätpoker eller en torrentsökmotor, kan man bara spekulera om. Saken är att filter av det slag som ny avstyrts vore ett litet men avgörande steg utför en hal, sluttande backe.

Vad som då behövs är friktion mot halkan. Att göra de små stegen märkbara, så att de inte tar oss bortom den punkt där det är för sent att vända. En sådan friktionsskapande åtgärd utgjordes av The Pirate Bays kontroversiella beslut att blockera tillträde för alla kunder till Perspektiv Bredband.
Vissa gnällde över att kontrablockaden saknade proportioner; varför bry sig om en rysk betalsajt när det finns fildelningsnätverk? Men nu handlar det som sagt inte om AllOfMp3.com, utan om de små men farliga stegen. Kampanjen mot spärren lyckades sanda den hala backen!
Det andra motargumentet som hördes var att det skulle vara lika fel av The Pirate Bay att spärra Perspektiv Bredband, som vice versa. Oscar Swartz bemöter det:

For this they were criticized but I cannot agree: This activism was at the end-user level. It is not the same thing for an end-user to say "You cannot access my site" as for an operator/access provider to suddenly determine what parts of the net people should have access to. Power has shifted from the center to the periphery, to the end-user. This is fine!

Javisst, den skillnaden är fundamental. Samtidigt är begreppet end user problematiskt; att prata om "slutanvändare" blir i viss bemärkelse att återinföra en enkelriktad bild av internet. Som jag skrev i slutet av Between artworks and networks, måste "fri etableringsrätt för kommunikationer" definieras som

the right of any peer in a network and to be the gateway to a new network – be it with a wireless router, or a web server /.../
then our networks have no ends and may expand in all kinds of unexpected and interesting directions

Sammanfattningsvis: Å ena sidan har ISP-företag en speciell roll som är viktig att komma ihåg, för så fort de börjar välja bort viss information i stället för att förmedla information som andra ansvarar för, så är de inte längre internetleverantörer. Å andra sidan måste varje "slutanvändare" som så önskar också kunna vara en öppning till nya nätverk, som i sin tur anknyter slutanvändare till varandra – exempelvis genom ett webbforum där en (sluten eller öppen) grupp människor kommunicerar – utan att den som ansvarar för webbserverns anslutning behöver ansvara för varje privat meddelande som forumets medlemmar skickar.
Nu försökte jag spetsa till detta som en paradox, vilket det inte behöver vara, men kanske kan det väcka några reflektioner som kan bli nyttiga vid framtida dispyter kring internetarkitekturen.

Hur som helst är det glädjande att Perspektiv Bredband tagit sitt förnuft tillfånga, efter en lärorik kampanj som kanske måste ses som generalrepetition inför framtida strider.

Minst 1,3 miljoner fildelare, minst två nya citattecken

2006-12-18T19:16:00.000+01:00

Ny statistik från SCB, "Privatpersoners användning av datorer och Internet 2006", tolkas som att vi har 1,3 miljoner fildelare i Sverige – personer under 16 år oräknade.
Närmare bestämt så har 20 procent av alla tillfrågade i åldern 16-74 år någon gång använt ett fildelningsprogram. Samma procentandel gäller för sextiotalisterna, medan den förstås är bra mycket högre bland oss som kom till jorden efter 1970.

Låt oss jämföra med motsvarande SCB-undersökning för två år sedan. Ungefär lika många (23 procent) hade då "använt Internet för att lyssna på musik, spela spel eller ladda ner musik/spel/bilder första kvartalet 2004".
Denna något bredare fråga ställdes även denna gång och visar på en klar ökning: totalt 34 procent använde under första kvartalet 2006 internet till att

lyssna till musik, spela spel eller "ladda ner" musik/spel/bilder

Citattecknen som tillkommit är SCB:s. Rätt skoj med tanke på att Copyriots kritik för två år sedan gällde just deras användande av begreppet "ladda ner". Påpekandet gjordes då att det är i praktiken omöjligt att använda www utan att ladda ner bilder genom sin webbläsare, vilket gjorde frågeställningen till en märklig mystifiering.
Ska inte påstå att just denna bloggs påpekande fick SCB att ändra frågan – men som sagt, lite kul att notera.

Avveckla konstmusiken - men med förnuft!

2006-12-16T20:12:00.000+01:00

Eric Schüldt och Joshua Mehr får ett eget program i P2 i vår. Kul tycker jag, inte bara för att jag råkar vara bekant med dem och har medverkat några av deras radioprogram som blivit både kul och tankeväckande. Utan också för att deras ambition att lyfta "den klassiska musiken" ur stagnationen är både befogad, angelägen och ärligt menad.
Tyvärr har den saken förvirrats av en märklig "högkulturdebatt" som snurrat iväg under hösten. Kulmen var en pinsam SvD-artikel där det förkunnades att högkultur är det nya svart, en hipp statusmarkör. Inledande impulsen sägs dock ha varit ”Det skarpkulturella manifestet” som Eric Schüldt skrev i Odd at large (sedermera fortsatt i DN). Allt blandades samman, och snart hade vissa bestämt sig för att envar som brydde sig det minsta om till exempel operans framtida ställning, bara kunde vara en posör som tafatt försökte hävda sitt kulturella kapital genom att stoltsera med l'art pour l'art-idéer.

Orsaken till att Odd at large, Schüldt, Rodeo och fan och hans moster tjatar så jäkla mycket om klassisk musik och konstmusik just nu är ju inte alls för att det finns nåt problem för den kulturyttringen, utan att för att det är något som sent om sider faktiskt håller på att bli rejält mainstreamhippt.

Så skriver bloggen Sondera (vars ljuvliga musiktips brukar få mig att hetssoulseeka). Jag instämmer verkligen inte.
Rodeo får väl svara för sig själva, men det är ju förbannat tråkigt om det inte ska gå att prata om klassisk musik i ett decennieperspektiv utan att det ska inordnas under höstens snart bortglömda trend.
Att den "klassiska musiken" har en oklar framtid, som det trots allt finns skäl att bry sig om, det var vi överens om när vi samlades en kväll på Edenborgs – ett antal skolade och oskolade yrkesmusiker och andra med relation till den "klassiska musiken", inklusive någon musiklärare och dirigent, och så radiomakarna Eric och Joshua. Det var för kanske ett år sedan, innan någon "högkulturtrend" proklamerats, och då som nu finns fler frågor än svar.

Bland andra Sondera invänder dock att det alls inte finns någon konstmusikkris:

För det första går unga visst på operan och för det andra så är hela saken inte ett problem för unga popintresserade människor utan för gamla stockkonservativa klassiska musikfans som känner sig förvirrade i en modern, sönderhackad och decentraliserad musikvärld. Om man är ung och nere med Brian Eno och Sylvain Chauveau är ju hela den klassiska musiken och konstmusiken bara ett stort äventyr att bege sig in i, när den mer traditionella popmusiken känns lite för trång och tjatig. /.../
Poptidningarna och popbloggarnas årsbästalistor är fulla av Max Richter och Johann Johannsson. /.../
ingen fara på taket, jag gillar Steve Reich alldeles för mycket för att bry mig om någonting sådant.

Här föreligger nog ett missförstånd. Visst, vad Sondera träffande beskriver som "högskoleutbildad musik som man kanske skulle kunna kalla postklassisk" frodas i långsvansklimatet. Väldigt mycket är väldigt bra.

Nyproduktionen av högklassiga inspelningar av spännande musikaliska ljud mår alldeles utmärkt. Problemet – i den mån vi kommer fram till att det är ett problem – ligger snarare i förvaltandet av den långa traditionen, alltså den noterade konstmusiken. Alltså den musik som inte producerats som ett definitivt fonogram, utan skrivits som noter i syfte att framföras om och om igen av olika musiker.

genrebegreppet är problematiskt /.../
Bättre vore kanske att betrakta musiken som grovt sett bestående av två kraftfält: det ena bottnar i en i första hand skriftspråklig musiktradition, det andra bottnar i en i första hand improvisationsbaserad musiktradition. Dessa båda kraftfält interagerar − och har alltid interagerat − med varandra.

Tänkvärda ord från Orkesterutredningen, som Copyriot skrev om i våras och som inte lämnar några tvivel om att åtminstone delar av "den klassiska musiken" går mot kärvare tider.
Aldrig tidigare har så mycket orkestermusik spelats i Sverige. Samtidigt sjunker antalet betalda konsertbesök som en sten, "färre betalar mer för ungefär samma utbud"; kärnan av konsertbesökare börjar närma sig det biologiska slutstrecket. Visst går det att locka publik, men då är det med säkra kort som Mozart, Beethoven och Brahms. Samtida kompositörer framförs en gång och aldrig mer, och deras andel av reportoaren har sedan länge sjunkit stadigt.
Problematiken är inte bara sociologisk, det handlar inte enbart om medieutbud eller senarelagd vuxenhet. Eftersom orkestermusik till skillnad från många andra samhällssektorer inte kan tillgodogöra sig arbetssparande maskiner, kommer dess relativa kostnad att öka i takt med att den övriga ekonomin ökar sin produktivitet. Tesen brukar förknippas med ekonomen William Baumol och är svår att helt slå ifrån sig.
År för år stiger alltså prislappen på var och en av de hundratals musikerna i de sju symfoniorkestrar som svenska staten finansierar, samtidigt som publiken åldras. Man får vara bra naiv för att inte se vilken kritisk punkt kurvorna pekar på. Än så länge hörs inga politiker som säger att det är orimligt att Gävle ska ha en egen orkester när pengarna gör bättre nytta i vården. Men den dagen kommer, och då är isen bruten. Med Eric Schüldts ord:

i en direkt folkomröstning skulle högkulturen ligga risigt till. Vilka är då argumenten att bevara den med bidrag som vi gör idag?

Den frågan är långsiktig och förtjänar inte att viftas bort som en tillfällig trendnyck – inte ens om man skulle vilja besvara den med "inga alls, staten borde ta sin hand från konstmusiken". Frågan har också föga att göra med hur många som fyller sina playlists med Steve Reich, ty den amerikanska repetiva konstmusiken har en lite speciell roll i sammanhanget. Även om Steve Reich skriver noter, blir slutprodukten ofta en officiell inspelning – den gitarrist som idag ger sig på kan spela Electric Counterpoint gör de facto en cover på Pat Metheny-versionen – vilket funktionellt sett har mer gemensamt med poplåtar eller EAM-kompositioner.

Lyssnare är en sak. Om det finns för många eller få som lyssnar på inspelade operaarior i sina hem är ointressant. Att musikhögskoleutbildade instrumentalister bildar ensembler som når ny publik med fantastisk egenkomponerad musik som varken kan klassas som finkultur eller populärkultur – sorry, inte heller det förändrar själva huvudfrågan om den klassiska musikens osäkra framtid.
Skifta fokus, från lyssnare till utövare! Ska skattepengar subventionera hundratals anställda orkestermusiker som spelar en allt mer 1800-talscentrerad repertoar för en krympande och åldrande publik? I så fall varför?
Jag tycker ju, kulturkonservativt nog, att det finns en poäng. Men jag skulle akta mig för att formulera argumentet utifrån konsertbesökarens synvinkel, genom att försöka hävda att konstmusiken ger publiken "något" som populärmusiken saknar. En kulturpolitik som lutar sig på en sådan tudelning är kortsiktig, ohistorisk och ovisionär. En vacker dag kläms ekonomin åt och allt faller som ett korthus.

Nej, i stället skulle jag nog drista mig till något som visserligen kan likna ett cirkelargument: klassiskt skolade musiker ska understödjas för att det är bra att det finns klassiskt skolade musiker. Det är något annat än l'art pour l'art, men förstås ändå inte oproblematiskt. Men man slipper ändå att postulera en tvivelaktig åtskillnad mellan konstmusik och populärmusik.
Utgångspunkten blir då i stället åtskillnaden mellan musikens bägge "kraftfält" – den improvisationsbaserade musiktraditionen och den skriftspråkliga – och den produktiva interaktionen däremellan.

Om alltså förekomsten av klassiskt skolade musiker och kompositörer är en resurs som främjar även den musik som ligger utanför den klassiska traditionen, är det ett gott skäl i sig till att bibehålla institutioner som kan förvalta den långa traditionen. Inklusive symfoniorkestrar.
Institutionerna ska då alltså inte i första hand betraktas som producenter av ett visst antal konserter per år, vars framgång mäts av antal besökare som kan noteras i årsredovisningen, utan som upprätthållare av en tradition vars uppgift mest av allt är att reproducera sig själv – men till nytta även för ett bredare musikliv.

Dock kvarstår frågan om hur länge man kan motivera att staten finansierar sju symfoniorkestrar i landet, vilka ju i enlighet med Baumols lag blir allt dyrare. Den som hittar ett verkligt bra argument för att det inte räcker med 2-3 fullskaliga symfoniorkestrar i vårt lilla land får gärna skriva dem nedan.
Som Eric Schüldt säger: Kanske det måste till en rejäl decimering – men innan det måste debatten väckas, så att vi vet vad vi behåller och varför. Och den debatten måste förstås kunna väckas utan att blandas ihop med något desperat sökande efter hipphet.
Frågan om den klassiska musikens framtid kan alltså kokas ned till frågan om vad som ska ske med den noterade musiktraditionen, och dess knepigaste bit gäller den ekonomiskt ineffektiva orkestermusiken. Här gäller det att gå varsamt fram, samtidigt som det bara är att inse att symfoniorkestern knappast är en evig institution. Den är inte särskilt många människogenerationer gammal, men under den tiden har orkestrarna svällt i storlek för att tillgodose kraven från en viss (kanske främst högromantisk) epoks kompositörer.
Exempelvis måste man då fråga sig om det är rimligt att högskoleutbilda kompositörer i att skriva musik för symfoniorkester. Samtida svenska kompositörer skriver visserligen musik som de kan förvänta sig att få framförd. Men bara en gång, som Orkesterutredningen visar. (Och då gärna efter paus, så att publiken har möjlighet att fly fältet efter att ha fått sitt lystmäte av Beethoven och Brahms.) Frågan kan ställas varför fler ska uppmuntras att gå in i en sådan alibiroll.

Rimligen borde det fåtal kompositörer som utbildas få sin skolning inom kammarmusik och/eller elektroniskt komponerad musik. De varianterna fungerar uppenbarligen bättre, och har tätare kopplingar till den "ickeklassiska" musiken. På så vis underlättas en smärtfri uppluckring av det konstmusikaliska fältets gränser, vilket ter sig som en både oundviklig och lovande utveckling, på lång sikt.
Samtidigt måste man inse att det finns ett konstmusikfält, som är avgränsat från den övriga musiken på ett sätt som helt saknar motsvarighet inom t.ex. litteraturen, där skalan från "hög" till "låg" är glidande. Konstmusikfältet definieras utifrån en noterad tradition, som historiskt har uppstått genom musikens specifika medietekniska villkor (tryckpressen kom före grammofonen). Fältet kommer inte att bara försvinna, och alla kulturpedagogiska försök att "överbrygga gränserna" genom "poppa till" klassisk musik eller förse den med "häftiga" musikvideos för att locka ungdomar (som någon pinsam tant föreslog i P2 idag) kommer ofrånkomligen att sluta i kitsch.
Uppluckringen måste därför ske varsamt! Som sagt pågår denna uppluckring redan för fullt, med en hel del goda resultat där klassiskt skolade musiker utforskar musikaliska gränstrakter. Men att "den isländske konstmusikern Jóhann Jóhannsson har gjort en av höstens mest uppmärksammade skivor", som Johan Wirfält anför i SvD, betyder inte att "den moderna konstmusiken mår bättre än någonsin". För konstmusikens kris handlar inte om skivor, utan om konstmusikens traditionella medium och arbetsordning: Kompositör skriver musik som olika orkestrar/dirigenter/musiker sedan uttolkar i olika versioner.
(Johan Wirfält känner jag inte, så jag har svårare att säga vad han egentligen vill. Däremot har jag känt honom, men det var för typ 23 år sedan när vi bägge hängde på Dragonens daghem i Halmstad...)

Avveckla konstmusiken – men med förnuft! Parollen är tillspetsad, för att inte säga missvisande. "Avveckla" ska inte tolkas som en musiktraditions långsamma borttynande, utan tvärtom som det enda sättet att förhindra stagnation. Vad som ska avvecklas är inte spelandet av klassisk musik, än mindre de klassiskt skolade musikerna, utan skapandet av ny noterad konstmusik inom ett fält helt separat från populärmusiken. Men uppluckrandet måste få ta (lång) tid!
Omplantering med förnuft, kanske är mer träffande. Låt oss testa en Linje 2-remix:

~~Kärnkraften~~ Den noterade konstmusiken avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av ~~elektrisk kraft~~ klassiskt skolade musiker för upprätthållande av ~~sysselsättning och välfärd~~ en livaktig musikkultur. För att bl.a. minska ~~olje~~kitschberoendet och i avvaktan på ~~att förnybara energikällor blir tillgängliga~~ att konstmusiken upplöses som eget fält används högst de ~~12 kärnkraftsreaktorer~~ 7 symfoniorkestrar som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare ~~kärnkrafts~~orkesterutbyggnad skall förekomma. ~~Säkerhetssynpunkter~~ Hänsyn till de skolade musikerna blir avgörande för den ordning i vilken ~~reaktorerna~~ orkestrarna tas ur drift.

Musikmonopolet SAMI skakas av skandal

2006-12-13T02:39:00.000+01:00

Noterar att IFPI:s kampanj för drastiskt förlängd upphovsrätt på inspelningar har fått sin första officiella stöttepelare i Sverige. Det är SAMI, det fackförbundsstyrda upphovsrättskollektivet för musiker och andra performing artists, som samlar in namnunderskrifter "i samarbete med IFPI".
Apellen pläderar för maximalisering av upphovsrätten med en slags pseudomerkantilistiska argument om att den upphovsrättsliga handelsbalansen riskerar att försämras om det finns några länder som har längre skyddstider än Sverige – utan hänsyn till vare sig den övriga ekonomin, eller till enskilda artisters högst varierande verkliga villkor. Men så är texten också en direkt översättning från den brittiska IFPI-kampanjen. Att 50 år gamla skivor blir tillåtna att sampla och kopiera påstås stå i motsättning till "att bevara Europas musikskatter i framtiden". Uselt av SAMI att ställa sig bakom sådant struntprat!

Å andra sidan finns det annat som upptar mer av SAMI:s kraft för närvarande. För ett tag sedan rapporterade Copyriot om hur SAMI:s ekonomi är i kaos, något man skyller på sin nu sparkade vd Hans Lindström. P2-programmet Mitt i Musiken har som enda nyhetsmedium grävt vidare i saken och berättar uppseendeväckande saker under veckan.
Bland annat att SAMI avhyste sin avskedade vd med vaktbolag som gick in i hans villa och plockade med sig dokument och datorer, utan att det gjordes klart vad det egentligen var han anklagades för. Sedan dess har tre av SAMI:s styrelsemedlemmar avgått, inklusive styrelseordföranden Tomas Bolme. Sedan försökte SAMI hålla valet av ny ordförande hemligt för de egna medlemmarna. Det visar sig vara Musikerförbundets Jan Granvik, som blir extremt irriterad när P2 frågar honom om avskedandets bakgrund och genomförande (han nämner däremot inget på sin egen "blogg"). Lyssna på intervjun – det är väldigt graverande saker han pressas på, särskilt med tanke på att SAMI är en organisation som av staten fått förtroendet att få ta ut kassettersättning!

En organisation som hanterar hundratals miljoner åt över 20.000 rättighetshavare berättar alltså inte på sin hemsida vem som styr och leder verksamheten.

Nu visar det sig att sparkade vd:n Hans Lindström har ett fallskärmsavtal som lovar honom minst 6,5 miljoner kronor. Avtalet var undertecknat av Teaterförbundets ordförande Tomas Bolme och Musikerförbundets Roland Almlén, SAMI:s två tyngsta huvudmän. Nu går Hans Lindström till tingsrätten för att få fallskärmen utbetald.

"Likviteten har sjunkit som en sten", uppges det nu, även om det står klart att SAMI:s intäkter ökat i rasande takt för varje år i takt med att man lyckas driva in pengar från allt fler verksamheter. Hur som helst har SAMI beslutat om ett sparprogram in 35 miljoner kronor genom att lägga ned hela den icke-kommersiella och yrkesfrämjande verksamheten.
I praktiken betyder det att man inför marknadshyror på Nalen, som ägs av SAMI. Det verkar redan ha inneburit slutet på de spännande klubbar som höll till i källaren Alcazar. Avantgardeklubben Sekt har redan lagt ned efter sju år. Sannolikt är det därför som även Microdisko tvingas flytta och för närvarande ligger i träda, till alla chipmusikfans besvikelse.

Det är den tråkiga sidan av historien. Den positiva skulle kunna vara om affären möjligen kan tvinga fram en ökad transparens bland de allt mäktigare upphovsrättssällskapen. Det duger nämligen inte att, som Jan Granvik, ständigt hänvisa till att man ansvarar för "medlemmarna" (som om vi hade något att säga till om) när man av staten fått privilegier att ta ut en slags kulturpolitisk skatt på allt från kassettband till simhallar.

Uppdatering, onsdag: Granskningen fortsätter i dagens Mitt i Musiken. Nu visar det sig att Tomas Bolme inte avgick frivilligt utan röjdes undan av Musikerförbundet. Skarpe radioreportern Per Gullbrandsen frågar ut Per "Diggi-loo diggi-ley" Herrey, bland annat om hur styrelsen själv festat för upphovsrättspengarna. Enda slutsatsen blir dock att det rör sig om oerhört snåriga turer. "Man kan lugnt konstatera att det har rått en märklig ledarkultur inom SAMI."

Uppdatering fredag 15/12: Sista delen i P2-granskningen tar upp medlemmarnas missnöje över ledarkulturen, samt sammanfattar:

Ord står mot ord och tvisten kommer att avgöras i tingsrätten. Antingen är det en facklig maktkamp om styret och en smutskastningskampanj från SAMI mot sparkade vd:n Hans Lindström, eller så har vd:n undanhållit reviorsinformation och ägnat sig åt ekonomiska oegentligheter.

YouTube-festival

2006-12-12T22:58:00.000+01:00

Piratbion, det nya Stockholmsprojektet som tjänade in en digitalprojektor på sin välbesökta stödfest förra månaden, bjuder in till "världens första YouTube-festival" den 19 januari.
Under en kväll på mysiga biografen Tellus visar duken allehanda filmklipp från YouTube, föreslagna av besökarna, under servering av borstj och vodka. Gratis inträde, dock krävs föranmälan. ("Slutet sällskap", meget svenskt.).

– Vanliga festivaler är ofta väldigt stela och institutionaliserade, vi vill göra något annorlunda. Vi vill att alla som går på festivalen ska vara med och planera den, och vi vill framförallt uppleva bio socialt, tillsammans. Vi vill kunna gå in och ut ur salongen, titta på det vi vill se, prata om vad vi sett med folk i baren och vi vill göra detta gratis, säger Samira Ariadad, talesperson för Piratbion STHLM.

Fredagen den 19 januari är datumet. Och så kan det ju klargöras, för att undvika missförstånd: Piratbion är alltså något helt annat än Piratbyrån, och drivs av helt andra människor. Uppdatering 13/12: SvD har en notis. De skriver att Piratbion "har sina ideologiska fränder i Piratbyrån och Piratpartiet", en formulering jag inte begriper mig på alls. Skulle det betyda att Piratbyrån och Piratpartiet står för samma "ideologi"? Inom de tre initiativen, för vilka "ideologi" spelar väldigt olika roller, ryms nog en hel massa ideologier.

Trådlös skadeglädje

2006-12-12T16:55:00.000+01:00

På flygplatser går det faktiskt att se människor använda trådlösa nätverk som de betalat för. Men flygplatser är ju också skyddade verkstäder, kliniskt befriade från marknadsekonomi. Annars hade det inte funkat.
Funkat gör det i vart fall inte där jag sitter nu, Wayne's coffee på Götgatsbacken. Visst, vid disken finns små broschyrer från Telia HomeRun som informerar om den fantastiska nyheten om att man nu kan starta sin dator, ansluta till deras nätverk, betala med kontokort och sedan för en nätt kostnad få tillgång till internet under begränsad tid.
Jaja, tänker jag och startar datorn. Utan att behöva göra något av ovanstående finner jag mig direkt efter start uppkopplad på den gamla vännen "default", med utmärkt tillgång till internet, sannolikt från någon boende i huset som medvetet eller omedvetet delat med sig. Från kafébordet hittar jag sammanlagt 19 nät, varav sex ser öppna ut.

Lycka till, Telia. Någon lyckas ni alltid lura, typ DN. Eller hoppas de på hjälp från staten med att eliminera gratiskonkurrensen? (Vilket ju kan ske dels genom kriminalisering av användarna, dels genom att gör den som delar med sig ansvarig för vad andra gör på nätet och på så vis omöjliggöra delningen.)
Hur som helst är det skön skadeglädje att tänka på de obefintliga intäkter Telia HomeRun lär ha från Götgatsbacken...
Frågan om "flygplatssamhället" som förutsättning för vissa affärsmodeller får vi nog anledning att återkomma till snart.

(Erik Stattin, som frågade efter gratis kafénät i trakten: detta är alltså mitt tips till dig.)

Between artworks and networks: Navigating through the crisis of copyright

2006-12-12T12:31:00.000+01:00

This text is an edited conglomleration of two lectures held by Rasmus Fleischer in the autumn of 2006: Wizards of OS in Berlin (September 13) and Art|Net|Work at Aarhus university (October 25). Partly based on different earlier performances; concepts collaboratively developed around Piratbyrån.

Between artworks and networks:
Navigating through the crisis of copyright

Copying is an universal fact. It's nothing we can decide for or against, but it can take place more or less public. That assumption is the simple basis for the concept of darknets.
Piracy in itself is not dependent on one single infrastructure. It finds lots of ways besides the open file-sharing networks, including physical offline routes. Thus the alternative to peer-to-peer piracy is not no piracy, but rather person-to-person piracy. Quite similar to the good old trading of cassette tapes, the digital person-to-person piracy can for example use local wireless networks, burned dvd:s, usb memory sticks, chat software or, not to forget, e-mail.

The attempts to stifle file-sharing networks aim at downscaling piracy. But in effect, it's not so much about reducing the total quantity of copyrighted data that is exchanged, as it is about the scale of the networks themselves. Downscaling the swarms of peers accessing each others' archives, while keeping bandwidth constant: That does not mean less piracy, but less pluralism in what is really shared.
If you have to rely on the archives of your personal social networks – that is, on darknets – then your available archive is so much more limited that in the end of the day, the dominant players of the copyright industry will keep a great amount of control over in what directions you will be able to develop your taste, even if they cannot inhibit the reproduction of their own "content".
That means a certain amount of predictability for them, which they regard as highly important. During the second half of the last century, they adapted business models that was all about finding more and more sophisticated methods for predicting and controlling tastes. Thus they tried to ensure that the huge investments made in an artist's first hit would be more than returned by a whole series of albums that would sell well regardless of their quality.
In a larger perspective, the ongoing war against file-sharing networks is more a war for securing this predictability, market synchronization and control, than it is about defending copyrighted works against their unauthorised reproduction.

A pyramid. That is the default image used by the Motion Picture Association of America to visualize online piracy. The pyramid theory rhetorically suggests that anti-piracy measures can cut the head of piracy. By taking away the small number of "suppliers", the whole networks will dry up. Needless to say, this assumes that file-sharing networks are basically about distributing blockbuster movies, and only blockbuster movies. And indeed, if you've made your whole career in a business where the top ten is everything, then you will probably get such an impression when just looking at the top ten list of The Pirate Bay.

But what happens if we instead of the pyramid take the well-known image of the long tail, that lets us consider the quantitative relation between the few hits and the many non-hits? Then it becomes clear that the war against piracy is attacking the distribution of all those smaller niches that together makes up the majority of data in larger file-sharing networks – while pirated copies of the big hits are usually possible to get hold of anyway.

Copyright enforcement in the 21st century has changed its fundamental character. Anti-piracy today is not an all-out war against the unauthorised copying of copyrighted data. Such a war would be impossible to wage, as the weapons of mass reproduction are already decentralized into every single home. Rather, anti-piracy fights against the copying of uncopyrighted metadata; against the indexing, interlinking and globalizing of private archives. That is exactly what the ongoing case against The Pirate Bay is about: Not the distribution of copyrighted data itself – which takes place between millions of peers – but the distribution of metadata such as filenames, checksums and addresses.

Of course, copyright cannot today be about regulating protecting an exclusive right to copying. Using digital information, even if only visiting a website, means copying that information to another place, beyond the possible supervision of any copyright enforcer. A computer works by copying bits all the time: From ROM to RAM, from www to cache, from device to device or client to client or peer to peer. Wireless networks and portable devices complicates the question of how to distinguish local file transfers from file-sharing between different systems. Developments in network architectures, software and hardware, continue to undermine the foundations of copyright law.

Enforcement therefore has to rely on rather arbitrary metaphors, in order to single out the data replications that should be practically regulated. Consider the artificial distinction between "downloading" and "streaming" of music, regarded as equivalents to record distribution and radio broadcasting, respectively. These notions from one-way mass-media are forcefully applied to the internet, although it is basically the same data transfer that is taking place in both cases. The only difference between "streaming" and "downloading" lays in the software configuration at the receiving end, where the digital signal is either saved as a file or directly converted to an analog output.

In order to understand the permanented crisis of the copyright system, we can identify three intersections, three conceptual divisions in a complex relationship to each other. They have never been fixed, but without a relative stability, without a basic discoursive agreement about where to draw these lines in any given context, the copyright system does in fact collapse.

PRIVATE/PUBLIC.
Question: What is a copy?
In a social network, it's unquestionably legal to invite some friends to watch tv and listen to music in your private home, without permission from any rights holder. But how large and how open may an assembly be until the media use is defined as "public"? The classroom and the small office, birthday parties and prayer meetings: these are just some examples of settings where the drawing of the private/public line has become an intricate task for copyright lawyers. But also for contemporary artists are playing with and questioning the same distinction.
In a network of electronic devices, the corresponding question is about deciding when copying transgresses some kind of private sphere, and if a data transfer should be considered permanent or temporary. Here we can situate the whole DRM debacle, usually questioned mainly because its inability to permit the fully legal private copying, like transferring music files from a computer to the same person's portable player. Yet it's less about binary permissions saying a simple "yes" or "no", and more about how everyday habits are shaped by the much more subtle technical barriers and possibilities: Interfaces, standards, traffic shaping, asymmetric connections.
By enforcing distinctions between private and public, copyright operates in the Real.
IDEA/EXPRESSION.
Question: What is an artwork?
Copyright protects expressions but not ideas themselves; that is written into every copyright law. Without such an form/content-distinction, worked out in the late 18th century by philosophers like Johann Gottlieb Fichte, copyright would either implode or explode. You can't claim copyright on facts, words, chords or colours, but if you take a suffucient number of them and combine them according to your own soul, you might pass the "threshold of originality" into the realm of artworks.
But how high is this treshold? Dan Brown took a ready-made conspiracy theory from an earlier book as core plot for his own bestseller but was taken to court but freed. On the other hand, hip hop producers cannot use a few seconds of sampled sound without special permission – they did it in the 1980s, but since then the line between idea and expression in music has been redrawn, creating a harsher copyright climate.
There is not one single norm, but a lot of very different customs for different types of expression: For example, spoken words are not enclosed by copyright to any degree even close to that which regulates the use of musical sound, simply because a strict interpretation in that field would render mainstream journalism impossible. Photography has its own norms, very different from other visual arts.
When it comes to computer software or databases, the distinction between idea content and expression form gets terribly confused. Sampling, appropriation and remixing practices dispute the drawing of this line. One brilliant example is Sven König's software art performance sCrAmBlEd?HaCkZ!, using spectral analysis to rebuild musical sounds with fragments of other musical sounds, developed from his initial intention to "split the atom of copyright". Constructing signifying chains by playing with notions of form and content, presenting the one as the other: Is that not a characteristic of much contemporary art, ever since Duchamp?
By enforcing distinctions between idea and expression, copyright operates in the Symbolic.
PRODUCER/CONSUMER.
Question: What is an author?
References to an imagined class of "the authors" seems to be inescapable in any discussion focusing on copyright. Thus, the fragmented reality of cultural production is replaced by a coherent whole. In reality there are old hitmakers and upcoming talents, pornographers and poets, living and dead, rich and poor. Ideology washes away all contrasts and instead presumes a common interest in strenghened copyright.
Legally, copyrights are assigned to individuals regardless of their profession; anyone who has ever written a line on the web is a copyright holder. However, during the 20th century a practical process of collectivization took place. The copyright system expanded through the institution of numerous collecting societies, assigned to collect license fees for broadcasting and public performances, in order to redistribute it to the actual rights holders.
With today's statutory fees on storage media like cassette tapes and hard disks, the arbitrariness of this model takes on a whole new dimension. "Compensation" cannot even theoretically be motivated by the real use of the storage media, but the money is given out to an imaginary class defined through arbitrary statistics from older media.
Dogmatic thinking about copyright presents producers and consumers as opposite poles, implicating the ideal of a "balance". But isn't it more appropriate to characterize contemporary cultural production not as the opposite of consumption, but rather as a deviant kind of excessive and passionate consumption? Think about Walter Benjamin's book collector who at a certain point turn to writing new books that he couldn't acquire otherwise, or about the record collector whose passionate consumption smoothly glides into DJ:ing and further to producing new records.
As one and the same device can be used for both operations, read and write, the intermingling of roles gets even trickier. The difference between author and audience does not disappears, but it gets functional, varying from time to time. To produce and to consume are verbs, but copyright ideology treats them as nouns.
By enforcing distinctions between producer and consumer, copyright operates in the Imaginary.

Local/public, form/content, producer/consumer. It's not that these three fundamental distinctions are disappearing, but they are deterritorialized and reterritorialized in ways far too complex, and far too different between different media and artforms, for one single system to handle. As the foundations are shaken and the concepts are getting fuzzy, a lots of greyzones are opening. We can recognize both a positive grey and a negative grey.
Intensified surveillance, scare tactics, paid infiltrators, pressure against hardware and network suppliers, spamming of networks with damaged files, screen dumps as legal evidence, private organizations building databases over suspected file-sharers, and of course the raid against The Pirate Bay: These are some examples of the negative greyzone in which anti-piracy activities are operating.
On the other hand, there is a positive grey that affirms the intermingling of concepts through undertakings that may be artistic or commercial, ethical or technological. Its basic characteristic is not anti-copyright, but rather an attitude of estrangement, or plain unconcern, towards copyright.

This positive greyzone connects all the everyday cultural exchanges that might formally constitute copyright infringement, but where no one would even care to claim that, as there is not even a dissatisfied rights holder to find. All the shades of grey between the penguin white of a creative commons licence and the pitch black of a zero day blockbuster release. Between what is formally allowed and what can practically be done, there is a space for multiplication of small habits that we call the Grey Commons.

In the middle of this sea of techno-cultural turbulence we have to navigate with the help of language. Copyfights are continuously raging at this conceptual level, deep under the legal and political surface. Rather than trying to solve the copyright issue, we try to keep it boiling and give space for a more shades of grey in the way we talk about everyday cultural life. Early compromises that tries to reform copyright law, usually just move the problem around, from one of the destabilized distinctions to another.
Some common dead-ends can be identified in contemporary discussions about peer-to-peer file-sharing. The first is consumerism – usually characterized by treating downloading as something separate from uploading. But file-sharing is a horizontal activity, where "up" and "down" are only very temporary distinctions, especially since the break-through of bittorrent swarming. Instead of justifying file-sharing as a response to high prices, we should focus on how it differs from the top-down record store model of selling pre-packaged information.

Another trap we see in so-called alternative compensations systems; institutional models promising to legalize filesharing by putting a fee on communication media and using the money to "compensate" copyright holders. There is no need to polemicize, but interesting enough to explore the unarticulated assumptions of that discourse. For example how to draw the line between files worthy of compensation and ordinary webpages, or between authors and non-authors, or between local and public file transfers. There is simply no water-proof way of measuring what is shared on an entity like "the internet", wherever that ends or begins, in order to locate the authors that need "compensation".

The very focus on reforming the copyright law is itself a common trap. First of all, because sweeping discussions about one entity called "copyright" obscures the plurality in how all the different cultural practises relate or do not relate to copyright. Some might need copyright, some might not – and some cultural forms we might not need to preserve at all.
Instead we should shift our attentions to the very particular and concrete ways in which cultural production and circulation works today and discuss each one on its own terms: How they relate to computer networks and how they can make themselves less dependent on copyright.
Focusing on the copyright law itself also bears the danger of ignoring the practical effects and non-effects of the law. No matter if you want a soft copyright that keeps some limited rights but also guarantees some freedom, or a hard copyright law banning everything unauthorized. The price for effective enforcement will be the same.
In any case, it demands that an individual can be made responsible for every single data transfer. Every IP address and every mobile device must be identified to a physical person. Implementing that means first of all a ban on all anonymous sharing of connectivity.
Any attempt to general enforcement of copyright in the context of computer networks necessarily leads to the same ambition: Defining, shaping and locking up the way our networks are organized and used. That (rather than any loss of privacy) is also the most significant aspect of the ongoing implementation of the European Data Retention Directive.

The big question taking shape on the horizon is: Free establishment of communications, or individualization of peers?
Free communications means the right of any peer in a network and to be the gateway to a new network – be it with a wireless router, or a web server allowing anyone to connect and communicate. That is not an utopia, but rather how the internet has developed as long as we know it.
Individualization of peers, on the other hand, means that any activity in the network has to be identified to a responsible individual.
Such an ambition demands that Internet Service Providers are held responsible of delivering the information about which individuals that have had access to a certain IP address, and that every web community needs to identify their users, which is clearly incompatible with free networking. The result is oligopolization: A few licensed network providers, connecting the many individualized network ends by over-prized asymmetrical connections.
If, on the other hand, network providers are not held responsible, then our networks have no ends and may expand in all kinds of unexpected and interesting directions, connecting network to network to network, with lots of inputs and outputs, giving a potential locality to the internet experience. But that also means the end of the state's ambition to identify every person behind a certain IP address – for good and bad. Obviously, the copyright industry will fight with its claws for not giving up that control.

A computer is a machine that can simulate any other machine. Hence it can also do a perfect digital simulation of the copyright system. But the ideal notion of a pure "content industry" implies copyright to be the only machinic configuration. It wants the computer to simulate only one machine – and we don’t mind if a network somtimes simulates a crappy machine, as long as it’s able to simulate good ones as well.
It’s not about finding the perfect solution to be used in the future, but to exploit the grey zone to allow for a thousand of unforeseeable futures to blossom, and to let art and music keep playing with the disctinctions that copyright instead wants to keep rigid. We will always choose a large amount of half-ass solutions over the one totalizing master plan. There are techno-cultural complexities beyond our human capacity to compute.

Bensinmacksartister (och ett par kadaver) bekänner färg

2006-12-09T18:58:00.000+01:00

År 2004 uppmärksammades här att IFPI drog igång en lobbykampanj för att förlänga upphovsrättens tidsliga omfattning. Närmare bestämt vill de att artisters och skivbolags ensamrätt till ljudinspelningar (s.k. närstående rättigheter, som är ett extra "lager" ovanpå den ordinarie upphovsrätten) som idag gäller i 50 år från inspelningstillfället i stället ska gälla i 95 år.
Striden står på europeisk nivå, men IFPI fokuserar främst på Storbritannien. De riktigt saftiga rättighetsvinster som skivbolagen känner hotas kommer ju till att börja med främst från brittiska artister, exempelvis kommer ju tidiga Beatles-inspelningar att bli fria med start år 2012.
I veckan kom ett bakslag. En officiell rapport, som finansministern beställt av Andrew Gowers, kom fram till att förlängd skyddstid vore förkastligt:

Term extension would keep the cost of sound recording licences higher for longer. Extension would increase costs for all businesses that play music, for example hairdressers, old people’s homes, local radio and internet service providers (ISPs). The impact of extension would therefore be felt throughout the economy.
In conclusion, the Review finds the arguments in favour of term extension unconvincing. The evidence suggests that extending the term of protection for sound recordings or performers’ rights prospectively would not increase the incentives to invest, would not increase the number of works created or made available, and would negatively impact upon consumers and industry. Furthermore, by increasing the period of protection, future creators would have to wait an additional length of time to build upon past works to create new products and those wishing to revive protected but forgotten material would be unable to do so for a longer period of time.

Skivbolagslobbyn svarade i torsdags med en helsidesannons i Financial Times där 4000 musiker uppgavs ställa sig bakom kravet på att nästan fördubbla skyddstiden.
Annonsen ifråga med sin kompletta lista över undertecknare verkar vara svår att hitta i digital form. Men olika nyhetsartiklar nämner några kända namn:

Nämnde någon ordet "bensinmacksartister"? Det är ju alldeles utmärkt att ovanstående trötta samling bekänner färg. Om de nu är så rädda för att kopieras, om de nu själva begriper att deras kreativa dagar är passé och allt som återstår är en rättighetsportfölj – då tycker jag att vi ska respektera detta och bidra till att de faller i glömska. Radera alla eventuella filer där de förekommer från din hårddisk, och ersätt dem med bättre musik! Låt oss komma ihåg vilka de är, och se listan som en varningslista!

Viss tveksamhet tycks dock råda kring hur de 4000 egentligen gjorde för att skriva under upphovsrättsmaximalisternas krav. Lawrence Lessig påpekar att minst ett par av dem faktiskt är döda. Ska dessas förmåga att underteckna deklarationer tas som en praktisk demonstration av hur upphovsrätten fortsätter att inspirera även efter döden, eller är det kanske så att IFPI än en gång rafsat ihop namnen utan att fråga först?

Home sewing is killing fashion!

2006-12-08T17:07:00.000+01:00

As we all know, home taping is killing music.
But of course it does not stop there. As the fashionhacker Otto von Busch reminds us:

(As remarked next to another variety of that logo, "Maybe it is time to add a special tax on sewing thread, just like there are special taxes on CD-R, DVD-R, cassette tapes etc." Indeed!)

One more reminder is needed, before people starts cooking their own christmas food, once against depriving thousands of restaurant workers from their employment:

(Let's save the other variations on the theme to another time...)

Skulle inte förundersökningen mot The Pirate Bay ha varit klar nu...?

2006-12-04T15:19:00.000+01:00

Märkligt. Åtal i förundersökningen mot The Pirate Bay skulle ju väckas den 1 december, var det sagt, om nu inte Håkan Roswall beviljades förlängd tid från tingsrätten. Annars ska alla beslagtagna datorer omedelbart lämnas tillbaka till de många drabbade.
Nu är det måndagen den 4 december och inte ett knyst har hörts. Inga rapporter om att förundersökningen skulle ha beviljats förlängning. Inget spår av det åtal som skulle ha varit väckt. Betyder det att förundersökningen kommit fram till att The Pirate Bay inte gjort sig skyldiga till upphovsrättsbrott (vilket ju Håkan Roswall förutspådde i ett PM [pdf] för precis ett år sedan, innan det tyngre påtryckningsartilleriet satte in)? Eller råder det någon slags missförstånd, måhända är det först senare i december som klockan klämtar och kalabaliken brakar loss? Har någon endaste journalist lyft luren ännu?

Uppdatering, tisdag kl 8.00: Roswall har tydligen i sista stund begärt uppskov till 1 juni 2007. Piratbyråns juridiska ombud (i frågan om beslaget av våra servrar, alltså) har fått ett brev med möjlighet att inge yttrande senast 11 december. Fast vi kan nog räkna med att förlängningen beviljas.

Uppdatering 8/12:

Unikt samtal på Södertörn nästa onsdag

2006-11-29T16:55:00.000+01:00

Vill tipsa om ett samtal kring upphovsrättens kris och framtid, med siktet inställt bortom den sedvanliga polemiken, som anordnas om precis en vecka:

Rasmus Fleischer (doktorand i samtidshistoria och medgrundare av Piratbyrån) och Nicklas Lundblad (doktorand i informatik och vd för tidskriften Neo) inleder.
Moderator: Jonatan Habib Engqvist (sadelmakare och filosof, forskar i psykedelisk konst på Kungl. Konsthögskolan).
Bar under hela kvällen. Onsdag 6 december, 18.00, Moas Båge, sal MB505.
Inträde: 30 kr.
Arr: Södertörns Humanistiska Förening

Platsen är alltså Södertörns högskola i Flemingsberg

Hannah Arendt

2006-11-26T21:22:00.000+01:00

Innan den utsökta Berlinbloggen Notiser från en ö tog paus, förhoppningsvis bara tillfälligt, körde Jelena Selin en serie inlägg kring Hannah Arendt som nyligen skulle ha fyllt 100 år.
Passar på att tipsa om de texterna om Arendt (plus denna och denna), medan jag fascinerat läser i hennes mäktiga bok om människans villkor.
Framför allt ska tillfället tas i akt att tipsa om en internationell Hannah Arendt-konferens som kommer att hållas på Moderna museet i januari, gästad av dragplåster som Julia Kristeva. Gratis, fast föranmälan krävs.

Och årets futuristpris går till...

2006-11-25T21:21:00.000+01:00

...ReacTable!

Traditionen att styra elektroniska musikinstrument med kromatiskt klaviatur har bitit sig fast hårt i några decennier. Egentligen mest på slentrian, utan något bra skäl. På senare år med konkurrens från laptopen, som ju knappast kan beskyllas för vare sig performance-potentialer eller musikcentrerad design.
Nya gränssnitt behöver experimenteras fram. ReacTable känns lovande.

Kassettavgift på USB-minnen i Danmark

2006-11-25T20:46:00.000+01:00

Copyswede meddelar i sin senaste årsredovisning att deras omsätting – alltså det totala uttaget av kassettersättning/privatkopieringsersättning i Sverige – har ökat med drygt 38 %. Förra året uppnåddes ett rekordbelopp om en kvarts miljard kronor.
Det är ingen liten summa pengar. De slussas vidare till andra bokstavsbyråkratier med namn som FRF, UBOS, IFPI, STIM och SAMI – naturligtvis på högst godtyckliga grunder, eftersom ingen kan veta vad alla dessa sålda lagringsmedia egentligen används till.

Enligt svensk lag får Copyswede driva in pengar från försäljningen av "produkter som är särskilt lämpliga att använda för privat kopiering, t.ex. inspelningsbara cd-skivor, dvd-skivor, videokassetter och mp3-spelare". Däremot omfattas inte vanliga datorer eller hårddiskar. Bokstavsbyråkratierna är förstås missnöjda med den saken, och vill ha rätt till fler pålagor, även på "allmänna" lagringsmedia. I princip har de stöd från miljöpartiet som nyligen tog ställning för "utökad kassettavgift".

Danmark utökar nu kassettavgiften. Från den 1 december kommer Copydan – danska motsvarigheten till Copyswede – att med statlig sanktion lägga en pålaga även på portabla USB-flash-minnen. Copydan förklarar de att de "bara försöker följa den tekniska utvecklingen". De hänvisar till att lagringskapaciteten på dessa minnen har ökat, vilket avspeglas i att reklamen för dem pekar på möjligheten att transportera stora mängder musik och video.

Däri ligger också den potentiellt positiva sidan av saken: Synliggörandet av offline-darknets. Oauktoriserad kopiering kan lika gärna kan ske helt oövervakningsbart via fickminnen som den kan ske via P2P-nätverk. Blir bara den premissen klar, ändrar hela frågan karaktär:

Pirated copies will be produced, no matter the fate of file-sharing networks. /.../
To the extent that some people may avoid P2P networks, research shows that they just reconnect to other sources of data – be it physical copying from family and friends or file exchanges with mail and chat clients. It’s all a piracy performed in a grey zone outside surveillance.
So the question is not piracy or not, nor if darknets are desirable or not, but what infrastructures piracy will take use of.

The war against file-sharing is essentially a war against the distribution of uncopyrighted metadata, not against the distribution of copyrighted material. It is about hindering the ever-present piracy from globalizing and open indexing, pushing it back to the family and the schoolyard and the workplace. Scaling-down, not in quantity but in network scale, from peer-to-peer to person-to-person.
The result is not less piracy, but less plurality in piracy.

En förutsättning för att en sådan diskussion ska kunna väckas är dock att frågan om kassettersättning inte fastnar i konsumentgnäll över de (relativt små och kringgående-bara) avgifter det handlar om.
Räkna med förnyade påstötningar från de svenska bokstavsbyråkratierna för avgifter även på hårddiskar, efter att de vunnit en delseger i grannlandet. Men samtidigt kan de nog få svårare än tidigare att vinna gehör hos en regering ledd av moderaterna, som har en tradition av åtminstone en viss skepsis mot upphovsrättens kollektiva och skatteliknande varianter.

Serieintervju med Bill Drummond

2006-11-25T18:54:00.000+01:00

Galago har bytt skepnad, från serietidskrift till 200-sidig bokantologi med utrymme även för längre serier. Första damp ned i veckan, lagom till No Music Day, passande nog innehållande en lång serieintervju med Bill Drummond, signerad Fabian Göranson och Johannes Klenell.

Under ett par timmar berättade Bill Drummond för ovanlighetens skull hela historien: Från tiden innan The KLF, via den famösa aktionen på Brits-galan, K Foundation och en bisarr utflykt till Nordnorge, fram till det avmagnetiserade förhållandet till musik som han numera bearbetar i projekt som The 17 och No Music Day. Fabians helt otroliga tecknande, pendlande mellan illustration och surrealism, ger en egen dimension till serieintervjun (ett format som förhoppningsvis får mer utrymme i Galago framöver). Missa inte!

Relaterade inlägg:

Musikcensur och musikcensur

2006-11-24T16:56:00.000+01:00

Började fundera en del på innebörden i begreppet "musikcensur", när jag i påskas hörde talas om den Köpenhamnsbaserade och Sida-finansierade organisationen Freemuse, Freedom of musical expression.
Någon skiljelinje mellan censur av rent musikaliska uttryck och censur av låttexter verkade de inte vilja upprätthålla. För Freemuse är det bara två olika former av "musikcensur". Visst, bägge delar är såklart viktiga att uppmärksamma. Men är det verkligen samma sak att åtala låttexter, så som görs även i Sverige (uppvigling, hets mot folkgrupp etc.), och att kriminalisera själva musiken eller vissa musikstilar?

Dagens DN Kultur (ej på nätet än) berättar att Freemuse idag inleder sin årskonferens i Istanbul. Där presenteras bland annat en rapport om situationen i Vitryssland, där "en ung kvinnlig musiker bland annat vittnar om att hon under en konsert inte fick använda orden frihet eller val".
För jävligt, förstås. Men musikcensur? Nja. Så länge censuren riktar sig mot de ord som används, är den snarare att jämföra med andra ingrepp i pressfriheten. Även om det säkert är så, som Freemuse hävdar, att organisationer för yttrandefrihet haft en tendens att bry sig mer om ord som trycks än om ord som sjungs.
Freemuse-direktören Marie Korpe går så långt som att likställa censur av låttexter med situationen i nordvästra Pakistan, där en talibaninspirerad lokalregering har totalförbjudit musik, och där musikbutiker brändes ned så sent som förra månaden. Till DN säger hon:

– För mig är det inte heller någon större skillnad mellan att trampa på Dixie Chicks cd-skivor och att, som talibanerna, förstöra kassetter och instrument.

Sakta i backarna! Med en sådan inställning kastar sig Freemuse ut i en rätt elakartad relativism. Även mediebolagens ägarkoncentration och att en dansk rappare inte fick vara med på en samlingsskiva räknar Freemuse som "musikcensur". Följden blir att begreppet urvattnas totalt.

Utan att tona ned de problem och attityder som de försöker föra upp till debatt, kan man bara beklaga att Freemuse så fullständigt lyckas sjabbla bort frågan om musikcensur – det vill säga: censur av musik.

I Somalia verkar islamiska domstolsunionen göra allvar av sitt totalförbud mot musik genom att attackera människor som spelar musik och förstöra instrument och bandspelare. Det är musikcensur.
Lagar som specifikt riktar sig mot "repetitiva beats", eller en polisiär praktik som inriktar sig på att stoppa eller försvåra fester där det dansas till viss typ av musik – det är musikcensur.
Artister som använder samplingar eller citerar andras melodislingor lever farligt. De åtalas för upphovsrättsbrott, tvingas dra tillbaka sina inspelningar och får statuera exempel för andra musiker, som inte vågar skapa på samma sätt så länge de inte har ett skivbolag i ryggen berett att betala fantasisummor i licensavgifter. Det är musikcensur (men inget som Freemuse verkar bry sig ett dyft om!).
Sverige åtalar distributörer av vit makt-musik för hets mot folkgrupp. Vitryssland ger sig på artister som sjunger om ord som frihet och val. Det är i bägge fallen fråga om censur, av olika slag, men inte om musikcensur.
Ägarstrukturerna till radio och tv i exempelvis USA gör att den artist som gör det minsta lilla politiskt kontroversiella steg riskerar att bojkottas från dessa gamla massmediala kanaler. Det är inte musikcensur, särskilt som det idag finns bättre möjligheter än på länge att kringgå dessa kanaler. Däremot är det symptom på en gravt skev mediestruktur. Att förändra den strukturen är en utmaning. Men jag tvivlar på att det görs bäst genom att NGO:s blandar samman korten.

Läs också: Musik som säkerhetspolitiskt koncept

Halvfria nätverk

2006-11-23T03:33:00.000+01:00

Företaget Fon skänker bort gratis routrar till alla i Sverige som vill dela sina internetuppkopplingar trådlöst på deras villkor, precis som de tidigare gjort på kontinenten. Basal konsumentvägledning på svenska finns här.
Låt oss bara åtminstone för en stund avstå från käcka utrop om det fantastiskt solidariska i att "bli en fonero", och komma ihåg att Fon trots allt inte är en "rörelse", utan en helkommersiell storsatsning där bland andra Google står för riskkapital. Utan att vare sig fördöma eller hylla, borde det vara läge för reflektion. Hoppas alltså att kommentarsfältet går hett.

Alla Fon-anslutna delar ut sin uppkoppling får tillgång till alla andras nät, när de befinner sig i närheten. Icke-anslutna har möjlighet att betala för tillgång. Användaridentiteten är knuten till ens personuppgifter, som lagras centralt av Fon. Och notera avtalstexten:

6.10. FON reserves the right at all times to disclose any user information as FON deems necessary to satisfy any applicable law, regulation, legal process or governmental request.

Inte ens domstolsbeslut krävs alltså för att din identitet ska lämnas ut, exempelvis till upphovsrättsindustrins privatspanare (naturligtvis är det bara en tidsfråga innan dessa hör av sig till Fon med sådana krav, om de inte redan gjort det). Knappast tillfredsställande villkor på den punkten.
Intressantare vore förstås om Fon kunde ge tillgång till sitt nät utan att personuppgifter involverades, genom någon slags kontantkortsmodell. Så kontroversiellt är inte anonym trådlös tillgång, som ju ändå finns att tillgå överallt i dagens stadsmiljöer. Rätten att som privatperson dela vidare sin internetuppkoppling utan att ansvara för vad andra gör med den, även om man inte är en "licensierad ISP" som lagrar personuppgifter i en databas, måste försvaras. Inte bara som en tom princip, utan som förutsättning för att några verkligt spännande trådlösa utvecklingar även bortom Fon alls ska kunna skönjas. (En fråga som är betydligt större och intressantare än frågan om "integritet"!)
För övrigt ska det bli intressant att se vilken lösning som väljs när man nu ska bygga gratis internet i Stockholms lokaltrafik (och kanske hela Stockholm) – registrering med personnummer, eller öppna nät?

De villkor som man går med på om man tar emot en gratis router (pdf 1, pdf 2), vilka skärskådas i en utmärkt bloggpost rubricerad "Is FON evil?". Förutom att man måste registrera sig inom en månad, förbinder man sig att delta i Fon-nätverkandet under ett års tid – 24 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Och ajabaja om man använder annan mjukvara än den officiella. (Fast ett visst hackande försiggår såklart.)

Den som öppnar sitt trådlösa nät för Fon-abbonenter kan alltså inte öppna det för alla andra. Här finns en potentiell konkurrens mellan Fon och rörelsen för (riktigt) fria trådlösa nätverk – en rörelse som visserligen aldrig riktigt har slagit i Sverige, bortskämda som vi är med fasta linor, men väl annorstädes. I Tyskland har det följaktligen förekommit en del diskussion om Fon kontra Freifunk. Det senare en gräsrotsrörelse vars visioner handlar om att använda OLSR-protokoll för att bygga öppna "mesh"-nätverk, hyfsat framgångsrikt i delar av östra Berlin.Bloggposten "Is FON evil?" sammanfattar:

So is FON evil? Not neccessarily.
FON does certainly not sound like a community led by Mr. NiceGuy.
FON is a business model, that generates profit from the bandwidth of their community members, while supplying them with cheap hardware. If you ever wanted a cheap router for home use? Maybe FON is the choice.
Ever wanted a router for freifunk or some custom firmware? According to the terms of use, FON is not for you.
~~Ever wanted a freifunk router or some other community router next year? Shop a FON-one, register, keep it up for one year, unregister and there you go.~~

Uppdatering: Har nu fått höra att de routrar som delas ut nu är av ett annat slag än de Linksys-routrar som Fon tidigare sålde subventionerat. Fons specialroutrar går inte att flasha om utan att man löder och har sig. Deras firmware är krypterad och checkar allt mot Fons centrala server, bara för att inte användarna ska kunna använda dem på annat sätt än Fon tänkt sig. Behöver jag nämna att jag blir allt mer skeptisk?

No Music Day

2006-11-21T14:05:00.000+01:00

Lätt är det inte, att avstå från all musikalisk aktivitet under en hel dag. Men lärorikt. Om någon missat det så firas alltså idag, den 21 november, No Music Day, på initiativ av samtidskonstnären och ex-musikern (The KLF) Bill Drummond.
Aktionen uppmärksammas i ett antal svenska tidningskolumner: av Lokko i SvD, av Hjärtberg i NSD (där undertecknad intervjuas), av Gradvall i DI och Haglund i GP, samt av enstaka bloggar.

När Bill Drummond under en vecka i våras besökte Stockholm med The 17, ett performanceprojekt kring att skapa flyktiga musikaliska situationer, förklarade han bakgrunden för oss som deltog. (Varje session var öppen för exakt 17 personer, bildande en tillfällig amatörkör vars ljud spelades in i flera lager i enlighet med vissa instruktioner. Inspelningen spelades därefter upp en gång, och förstördes därefter.)
The 17-sessionen inleddes med att Bill Drummond (född 1953) berättade om sin egen relation till musik: Från de tidiga tonårens vördnad inför den första Beatles-singeln, via The KLF:s topplisteinfiltration och storartade uttåg ur musikindustrin, till en punkt där han kände att musik tappat sin betydelse.

Vilket självklart har att göra med att vi idag omges av så mycket mer inspelad musik än någonsin tidigare. Vi tänker i allmänhet inte ens på att den finns där, än mindre reflekterar vi över vår egen relation till musiken. Så handikappas många nutida människor av sitt mentala likhetstecken mellan musik och musikinspelningar, som döljer det faktum att musik till sitt väsen är performance som sker i ögonblicket. (Även det individualiserade användandet av inspelningar, exempelvis i MP3-spelarens spellistor, kan rymmas inom en bred definition av performance.)

Skillnaden är avgrundsdjup mellan No Music Day och t.ex. Buy Nothing Day. Medan den senare dagen bottnar i en generell motvilja inför konsumtionssamhället (att den bara kan manifesteras en dag om året är en rent praktisk fråga), handlar No Music Day tvärtom om kärlek till musik. Genom att avstå från musik en dag (paus/tystnad är förstås ofrånkomliga inslag även i musiken) går det kanske att fintrimma perceptionen för bättre möjlighet att uppskatta musik de övriga 364 dagarna. Det är ingen slump att det traditionella firandet av musikens skyddshelgon Sankta Cecilia infaller imorgon, den 22 november.

Både Andres Lokko och Magnus Haglund beskriver No Music Day som en förlängning av John Cages välkända performance 4' 33" – en något tveksam parallell, vill jag påstå. John Cages anarkobuddhistiska avmagnetiseringsprojekt handlade om att försöka bryta ner gränsen mellan musikaliska ljud och andra ljud. (Läs mer i förra höstens inlägg om "Ljudens (påstådda) befrielse".)
Någon sådan naivgrandios ambition om att göra allt till musik finns inte hos Bill Drummond. Han uttrycker snarare en farhåga om att musik håller på att bli ointressant. Jag delar verkligen inte den uppfattningen, men kan förstå den utifrån hans generationsbakgrund.
Dagens musikaliska klimat är på många sätt alldeles utmärkt, men ojämnt fördelat. Problemet är inte att den ökade tillgången har lett till att den inspelade musiken förlorat sin aura, utan att den förrädiska skivindustritanken på musik som enbart objekt hotar skymma det faktum att musik är och alltid har varit något som sker.
Våra sinnen mår bra av att rekalibreras ibland. No Music Day är ett spännande fenomenologiskt experiment. Själv har jag lärt mig om hur mycket plats betyder för min egen relation till musik: Att vara utan musik under en promenad eller på ett bibliotek är förstås inget svårt, men att avstå från ljudväggen här hemma där jag normalt låter musiken gå 24/7, det var svårare än jag trodde. Min idé att sätta mig och jobba på ett kafé har jag också fått dumpa såklart; knappast att det går att undvika musik där. Om en halvtimma kommer en extra frestelse från Apple med bud till min dörr, en iPod som jag inte kan testa förrän imorgon...
Men då kommer det där ständiga musikflödet som jag faktiskt älskar att smaka bättre än på länge.

A-kassa och kultur. (Om en kanske omöjlig diskussion)

2006-11-21T01:10:00.000+01:00

Politik eller sådant som missförstås som politik tenderar ofta att locka fram det absolut sämsta ur människor. Några exempel på den saken bjöds det på efter att Piratbyrån skrivit en nyhet med rubriken "Ny a-kassa befaras slå mot kultursektorn". Där återgavs farhågor från scenkonstens håll om hur det ska gå för frilansande kulturarbetare, då det inom vissa områden (t.ex. teatern) råder ett system där perioder av arbetslöshet är en integrerad del. Vissa gnällspikar i kommentarsfältet reagerade med att häva ur sig ord som "kommunistsmörja!". Tydligen går det inte att tala om kulturlivets reella villkor utan att det tolkas som inlägg i ett blockpolitiskt ställningskrig. Suck.
Monki tog ett djupt andetag och skrev ett bra svar till dem som ansåg sig veta bäst vad som platsar och inte bland Piratbyråns nyheter:

1) Det är inte Piratbyrån som befarar, det är aktörer inom teaterbranschen.
2) Piratbyrån tycker inte varken att skattebetalarna ska eller inte ska betala frilansande scenarbetare, men de gör det idag. Piratbyrån handlar överhuvudtaget väldigt lite om hur saker ska se ut i framtiden, utan främst om hur det fungerar redan idag.
3) Att den här nyheten är relevant för Piratbyrån avslöjas i första meningen. Vi är inte intresserade av uppovsrätten i sig. Vi är intresserade av hur kultur och kunskap produceras. En av våra viktigaste poänger är att upphovsrätten inte är någon slags garanterad lön för kulturarbetare och att det automatiskt blir bättre för dem om den stärks. Den här nyheten visar på hur komplex vardagen för kulturarbetare ser ut när till och med a-kassan finns inbyggd i systemet, trots att den inte är tänkt att användas för dessa ändamål.

Det måste gå att ta sig ur den fastklibbande von oben-diskurs där det, strikt binärt, bara existerar de som har jobb och de som inte har jobb. Det måste gå att erkänna att a-kassan fungerar lite som riskkapital i musikbranschen (med ekonomgeografen Anders Malmbergs ord) utan att det ska tolkas som en åsikt om hur statens roll borde vara. Annars kommer varje diskussion om hur kulturlivet fungerar att bli en fars utan någon koppling till verkliga förhållanden. Inget av detta handlar om blockpolitik; politiker oavsett parti kan givetvis inte säga att de accepterar en grå ekonomi. Nej, det handlar om vilken rationalitet som ska styra: En byråkratisk-moralistisk eller en pluralistisk-realistisk.

Även officiella företrädare för t.ex. kulturarbetarfacken spelar förstås på den byråkratiska diskursens planhalva; då de varken kan eller vill använda sina begränsade offentliga kanaler till att belysa mångfalden av gråzoner i kulturlivets vardag så återstår bara grovhuggna och ofta överdrivna påståenden. Maj år 2000 varnade Teaterförbundets Jaan Kolk för att varannan scenkonstnär skulle tvingas byta arbete om den dåvarande socialdemokratiska regeringen genomförde det förslag som dess a-kasseutredning då hade lagt fram; om det genomfördes vet jag inte (vet någon?), men att så skulle kunna ske låter ytterst osannolikt. Kulturekonomin tenderar att kunna skapa nya flyktlinjer snarare än att försvinna.

Frilansande skådespelare använder a-kassa som försörjning inte bara mellan produktionerna, utan också medan de läser manus och repeterar. Fusket är satt i system av småteatrar, som ett sätt att överlåta lönekostnader på staten. Så ligger det till idag. Diskutera gärna rätt och fel (någon annanstans), men låtsas inte om som att det är en simpel sak att avgöra när "fusk" av detta slag sker. Att lagen inte tillåter en att göra delar av ett arbetsuppdrag medan man lyfter a-kassa är en sak, men gemensamt för de flesta kulturella sysselsättningar är att de inte går att avgränsa i tid. Musikern övar på sitt instrument, journalisten håller sig uppdaterad, fotografen har ögonen öppna – oavsett varifrån veckans pengar kommer.

Senaste statliga kulturpolitiska utredningen (SOU 1995: 84) fastslår att "konstnärskåren" kan delas upp i två kategorier: Dels "skapande konstnärer" såsom kompositörer och dramatiker, vilka "utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete". Dels "utövande konstnärer" såsom musiker och skådespelare, vilka "gestaltar eller tolkar ett av skapande konstnär koncipierat verk". Bara de senare kan vara utan arbete, menade utredningen. Skapande konstnärer kan "definitionsmässigt inte räknas som arbetslösa", eftersom de går runt och är kreativa från morgon till kväll.
Uppdelningen funkar inte, den saken kan vi nog enas om. Följaktligen måste det finnas en massa folk som är både arbetslösa och inte på samma gång. Men för en paragrafryttare blir det förstås ett problem. En timanställd musiklärare som bara får jobba några dagar i veckan och lyfter a-kassa de övriga, och som använder sin lediga tid åt att producera musik som hon tänker turnera med kommande sommar i stället för att bara glo på tv – är hon en ovanligt arbetsam och kreativt driven människa, eller en ovanligt arbetsskygg fuskare?
Svara gärna "fuskare", men var medveten om vad det innebär innan det börjar susa iväg kommentarer i stil med "inga jävla rödvinsflummare ska minsann få sin hobby betald av min surt förvärvade lön" etc. Gränsen mellan den kultur som bär sig kommersiellt och den kultur som lever på understöd är inte så knivskarp som revisorshjärnan vill få det till; i själva verket kan den ofta dras först i efterhand. SVT:s Faktum uppmärksammade förra hösten hur banden som fått representera "det svenska musikundret" klarade sig på a-kassa i början av karriären. Några år senare fick de ta emot Pagrotskys hyllningar för alla miljoner i exportintäkter de drog in.
Lika porösa är gränserna mellan kommersiell reklam och design och "smal" teater och konst – kompetens och pengar flyter i bägge riktningar, samma personer gör olika saker vid olika tidpunkter.

Kultur går inte att diskutera i svartvita termer. Det (och inte någon åsikt om hur a-kassan bör eller inte bör utformas) är vad detta inlägg har försökt förmedla. Hur saker bör vara är en annan diskussion, men innan den inleds måste orden vi använder kalibreras, så att vi pratar om något med hyfsad koppling till den luddiga verkligheten.

Filmkonsumenten Slavoj Zizek

2006-11-20T14:30:00.000+01:00

Stockholms filmfestival visade The Pervert’s Guide To Cinema. En rulle på två och en halv timmar, där slovenske psykoanalytiker-filosof-provokatören Slavoj Žižek analyserar ett otal gamla och nya filmer (men framför allt Hitchcock och Lynch) i hejdlöst tempo. Ganska kul gjort att filma hans kommentarer på samma platser som de kommenterade filmscenerna och sedan växla fram och tillbaka som om han vore med.

Vad han säger är det ingen idé att ens försöka kommentera; självsäkerheten är det dock inget fel på: Slavoj Žižek vet alltid att förklara vad som egentligen sägs i de olika filmscenerna, oavsett vad regissör och andra må ha haft i tankarna. Starkaste bestående intrycket är hur ointresserad Slavoj Žižek är av filmmediet i sig, av hur film kommer till. Filmer är för honom en slutprodukt som bara ligger där, uppfläkt för uttolkning, medan produktionen av film och dess villkor är något som han inte behöver ägna en tanke åt. Slavoj Žižek förhåller sig kort sagt till film som en ren konsument.
Visst kan man göra det, men det får lite märkliga konsekvenser. Som i slutet av The Pervert’s Guide To Cinema, när Slavoj Žižek analyserar en Chaplin-film och gör någon slags poäng av att musiken fortsätter spela även efter att texten The End kommit upp på duken och tynat bort igen. Det vill säga: musiken fortsätter tydligen att spela i Žižeks dvd-utgåva. Men filmen var en stumfilm. Den visades alltså med levande musiker, vars placering av slutackordet vår skäggige analytiker knappast kan veta ett dyft om...

Avslutningsvis förkunnar Slavoj Žižek något om hur oerhört viktigt film (cinema) är för att kunna förstå människans begär och psyke. Som filmkonsument tycks han förutsätta att långfilmen som konstform ska stå sig orubbad även genom detta sekel; en inställning som inte bara är kulturhistoriskt retarderad, utan i förlängningen riskerar att legitimera filmindustrins krig mot universaldatorn. Då är det värt att påminna om slutsatserna som drogs av Pirate Cinema Berlin.

PS. Här fanns filmen som torrent, fast nu är den "Removed upon request by the copyright holder". Samma tracker har däremot en annan dokumentär om Žižek.

Böcker och deras motsatser

2006-11-16T22:46:00.000+01:00

Mymarkup tipsar om att Librarything – en litteraturens motsvarighet till underbara Last.fm – har fixat en UnSuggester, världens sämsta rekommendationssystem!
Äntligen går det att finna empiriska belägg för misstankar vi burit på länge, exempelvis att Martin Luther befinner sig förbannat fjärran från cyberpunk-litteraturen, eller att motsatsen till Jürgen Habermas stavas Ayn Rand, som i sin tur har allehanda kristen teologi som absolut motpol.
Världslitteraturens motsats till J.R.R. Tolkien är naturligtvis Charles Bukowski (tätt följd av Deleuze).
Vidare kan konstateras att Walter Benjamin är klart inkompatibel med John Grisham, och att Adornos motsats är Harry Potter.

Fantastiskt! Eller åtminstone en värdig utmanare till Bokusmetoden. Lite väl förutsägbart blir det dock, då vissa typer av böcker tenderar att återkomma som motsatser väldigt ofta; närmare bestämt amerikanska böcker om Jesus respektive shopping samt, framför allt, Dan Brown.
Robert Musil och markis De Sade, Jacques Derrida och Gilles Deleuze, William S. Burroughs och gamle Hegel – alla har de Dan Brown som sin motsats.
Det blir lite tjatigt, men går förstås att vända på: listan över de litterära motsatserna till Da Vinci-koden ser alldeles strålande ut, och önskas härmed i julklapp, rakt av, om någon rik läsare mot förmodan får ett mecenatiskt ryck...

Svagheterna i systemet är desamma som gäller det i övrigt älskvärda Librarything i sin helhet: 1) Böcker ges ut på olika språk, vilket gör det svårt för databaserna att rulla ur de exklusivt anglosaxiska hjulspåren, med allt vad det innebär av amerikanska predikoböcker; 2) Böcker läses analogt, alltså måste metadatan matas in manuellt.
Ingen av dessa svårigheter berör den musikaliska motsvarigheten, Last.fm.
Till skillnad från vissa andra har ju inte heller dessa sociala nätverkstjänster för vana att patentera sina algoritmer, så räkna med att en UnSuggester-motsvarighet dyker upp även på Last.fm inom inte alltför lång tid. Musikalisk motsatsmatematik kommer sannerligen bli grymt.

Fitt-STIM?

2006-11-15T15:35:00.000+01:00

[crp] såg du http://www.tjuvlyssnat.se/2006/11/cafet_hgst_upp_.html

(Café högst upp på Åhlens City. En fjortis sitter med sin kompis och pratar högljutt.)

Fjortis 2: Men vem är Linda Skugge då?
Fjortis 1: Det är ju hon i fittstim!
Fjortis 2: Eh, va?
Fjortis 1: Ja du vet, de som ger lön till artister.

[crp] fitt-STIM :oD
[kringell] haha, nu hajade jag
[crp] undrar vad gubb-SLEM samlar in pengar till
[monki] Ger Ut BasBidrag för Sveriges Levande ElektronMusiker

(Angående boken Fittstim och Ulf Lundells upphovsslemsattack, se tidigare inlägget "Så lätt kommer man inte undan kulturpolitiken").